Carina väljer veckans soundtrack

Det blev aldrig klart så jag Karin, stal det. Här kommer en av mina favorit sommarsånger, sjungen av Lars Winnerbäck, som jag försöker förlåta för att han är så obildad. Jag lyssnade på honom ganska mycket och var imponerad över hans textskrivande. Tills jag läste i Vi att han inte läste böcker för då blev han för inspirerad. Sedan dess har jag inte tålt honom, eftersom det var ett mer korkat uttalande än vad jag trodde mig skulle behöva höra av någon som jag tycker skriver bra. Jag får det fortfarande inte att gå ihop.Så jag antar att hans texter är sämre än vad jag begriper, fast jag fortfarande tycker de är bra. Men jag får väl vara lite snäll eftersom jag varit lite dum mot Carina. Du är förlåten Lars Winnerbäck.Hoppas du förlåter mig, Carina.

Att tårtas eller misshandlas, vad är värst?

Jag köper analysen om att klasstillhörighet handlar om makt. På senare tid har jag känt att jag har allt mindre makt över mitt arbete. Det  pågår ett paradigmskifte i folkbiblioteksgöteborg som mer eller mindre förklarar mitt sätt att bygga yrkeskompetens som oviktig eller inte längre önskad.  Lönemässigt  ligger jag på samma nivå som en plåtslagare, med den skillnaden att jag har studielån att betala. Så jag är en stolt arbetare. Det är en analys som gör mig trygg och mindre förvirrad. Jag vet var jag står. 

 Vi  lever i ett samhälle där makt och status byggs av ekonomisk framgång och ärvda titlar. Detta är en slagsida både för demokratin och den ekologiska balansen. Jag tycker att att utbildning och kunskap borde ge status oavsett lönenivå.  Därför är det viktigt med likvärdiga skolor, inte bara för barnens skull,  utan för att ett samhälle fungerar bättre med utbildade människor från skilda bakgrunder. Så bygger man demokratier. 

Av den anledningen tycker jag lärarnas status är viktig. De är ingången i utbildningssystemet. De har våra barns liv i sina händer och har därför stor makt över framtiden. De måste få vara några som inte utsätts för 17 chefsbyten på en kort tid. De borde inte behöva vara lagligt att slå dem när det är straffbart att tårta kungen, men så dumt är det. Vad är det för samhälle vi lever i? 

Det är synd om kvinnorna

Ja så skrev nu inte August Strindberg och inte visste han väl nåt om den saken heller. Men eftersom litteraturen har varit mitt redskap att hantera världen tar jag mig friheten att ändra lite i den så att den passar mig. Litteraturen är en del av min historia och en del av mina erfarenheter. I den får jag veta saker om mig själv och andra, hur personerna tänker, känner och handlar och jag får uppleva saker jag aldrig själv kommer att få vara med om. Den talar till mig som en vän och jag lever mig in i den som vore det jag själv. Men nu står jag här mitt i livet och har ingenstans att vända mig. Känner mig historielös. Jag går över ett tabubelagt minfält. Ett litterärt vakuum som heter Klimateriet eller Övergångsåldern. En ålder man ska gå över.

Jag är väldigt glad över att fritt kunna prata om kroppen i min Grupp 8 à la 70-talets kvinnorörelse fast 2012. Samhället idag är långt därifrån. Ringer till gynakuten och pratar med dem ibland vid behov. Det är så härligt för de vill  veta allt och det bästa är att de välkomnar en. Det är bara att komma till oss. Tack och lov! För det är ändå ett slags erkännande av att det existerar. Att det finns andra som har gått igenom det här. Eller gör det nu till och med. Vi hjälps åt att tömma bindhyllorna i Majornas affärer.

Men jag saknar litterära referenser. Skulle också vilja ha skämt eller ett ordspråk till hands. Exempelvis kunna avsluta meningen ”Jag blöder som en.....” . Men det är tomt. Det enda jag kommer på är mellanstadiets ”blodet droppar”, men vad hjälper det med skräck nu.

Sandra Dahlén skriver i sin bok Hetero om sociala regler kring kvinnligt/okvinnligt: ”En kvinna som visade upp sin mens och gladeligen berättade hur riklig den var skulle ses som konstig, kanske galen och definitivt inte kvinnlig.” Just så galen känner jag mig just nu. Jag skulle vilja att Libresse visade riktig blodfärg på sina bevingade skydd istället för blå. Det är det här det handlar om nämligen. Tabubelagda kroppsvätskor.

”Du måste ha tillit.” skriver Kerstin Ekman i en helt annan historia. Jag är tacksam för att Knivkastarens kvinna finns som en litterär referens om kvinnokroppens tabubelagda erfarenheter. Nära besläktat det jag söker med sin kroppsvätsksymbolik i skämda vatten, rostfärgat sipprande och skålar som svämmar över. Men ändå inte Det. Och så har vi den kära Moa Martinsson med realistiska skildringar av barnafödande och kvinnoliv. Men vem har skrivit om klimateriet?

När jag går in och googlar hittar jag mycket lite information. Vårdcentralens förstås. Sen står det om kvinnor som på 1800-talet inte levde längre än 50 år. Dåtidens vetenskapsmän kliade sig i huvudet åt fenomenet att kvinnorna levde sina liv till den dag då fruktsamheten försvann, sen blev de galna och dog. Så sent som i början på 1900-talet var medelåldern så låg att klimateriet inte hann bli ordentligt utforskat verkar det som. Har detta också med känslan av historielöshet att göra? Under hela vår mänsklighets historia har kvinnor bara i några få generationer på 1900-talet upplevt klimateriet allt eftersom medelåldern ökar. Det är skillnad med barnafödandet som vi har historier om sedan urminnes tider. Idag lever en 90-årig kvinna halva sitt liv efter klimateriet.

Jag har länge sett fram emot att bli 50 år. Har gått och spanat på kvinnor i 50+ åldern. Som en liten spion har jag kikat på hur de kommer med vänner för att gå på bio, teater eller gå ut & äta. Jag ser hur de ler och skrattar. Jag inbillar mig att de njuter av livet. Främsta anledningen till att jag siktar in mig på 50-årsåldern med nyfikenhet och intresse är att jag har en föreställning om att vi i den åldern har gjort oss fria från mycket. Vi är som vi är, känner oss själva väl, vi vet vad vi gillar, har massor med livserfarenhet och tar ingen skit. Ett bubblande jubel växer i min mage inför detta som komma skall.

Nu står jag inför en mycket mörk tunnel jag inte visste fanns. Den hindrar mig. Men detta är vägen till frigörelsen. Självklart har jag hört talas om klimateriet eller övergångsåldern, om östrogentabletter och humörsvängningar, svettningar och ökad känslighet. Allt väldigt utlämnande i offentliga sammanhang. Ingenstans har jag dock hört talas om floder av blod i flera veckors tid. Att hela min uppmärksamhet riktas mot mitt underliv.

Därför tycker jag synd om kvinnorna. Alla skulle i detta stadie i livet ha tillgång till en liten stuga vid vattnet. Dit de som vill kan dra sig tillbaka ett tag. Svettas, gråta, rodna, blöda, gräla och allt vad som behövs, utan att samtidigt behöva leva upp till samhällets krav på fräschhet och professionalitet. Och blått mensblod.

Allt man går igenom är inte särskilt kul

I Leif GW Perssons Gustavs grabb så skriver han ungefär så här: Man brukar säga att det som inte dödar härdar. Men min erfarenhet är att det som inte dödar vara gör en bitter. Detta är mitt favoritcitat just nu, så om du har hört mig tjata om det förut, så ha lite överseende med mig. Och det här är ännu ett blogginlägg om hur det är att ha varit utsatt för sexuella övergrepp, så om du har tröttnat på att läsa om det så kan du kolla lite roliga Youtubeklipp istället nu.

Ofta tänker jag att om man hade vetat i förväg vad man hade framför sig i livet, då hade man fan aldrig orkat ta sig igenom det. (Detta har du kanske också hört mig säga förut) För ganska så precis exakt tolv år så gick jag igenom det helt klart svåraste jag har gjort i vuxenlivet. Jag var i en rättegång mot min pappa. Tolv år. Det är som en ocean av tid som har gått sedan dess.(Jag har ju bloggat förr på den här bloggen om min uppväxt, så ni kan läsa några av mina gamla inlägg om ni undrar varför jag var i rättegången.)

Det blev ingen bra rättegång det där. Åklagaren och mitt målsägandebiträde trodde att detta skulle gå hur lätt som helst och struntade ganska mycket i att förbereda mig på hur rättegången skulle gå till och vad jag hade att vänta mig. Inte visste dom att mina föräldrar hade tagit kontakt med en advokat som har en mission här i livet. Missionen att rädda alla män som anklagats för att ha utsatt barn för sexuella övergrepp, eftersom det inte sker några sexuella övergrepp. Denna rättegång utvecklades till att bli en fullkomlig mardröm. Advokaten kallade in experter som, utan att ha träffat mig, berättade att jag led av hittepåsjukdomen False Memory Syndrome - vilket skulle innebära att jag hade läst så många böcker om sexuella övergrepp att jag trodde att jag hade blivit det själv. Alltså, jag kan ju bara säga så här. Det finns INGET roligt med att ha varit utsatt för incest. INGET. Om jag bara hade velat ha lite uppmärksamhet, så hade jag nog kunnat hitta på något festligare än att vara incestoffer. I alla fall. Att sitta i en rättssal och prata om det värsta och svåraste i livet, bli ifrågasatt och hånad, bli anklagad för lögnare när man säger sanningar - det var verkligen en jävla mardröm.

Det var så mycket som blev skadat av den där rättegången. Inte bara min självkänsla och hur jag såg på mig själv. Gud, det tog åratal och hur många terapitimmar som helst för mig att repa mig efter den där jävla pärsen. Det som skadades mest var ändå förtroendet och tilliten till rättsystemet. Jag var antagligen hur naiv som helst  som trodde att det räckte med att säga som det verkligen var i rättsalen. Inte fattade jag att det som är sant för mig och det jag har upplevt egentligen inte spelade så stor roll, utan det var egentligen mest som en absurd pjäs där allt handlade om retorik och utspel.


När jag läser om hur domstolar dömer och resonerar kring barn och sexuella övergrepp blir jag så beklämd. Det är så mycket i en rättegång om sexuella övergrepp som är svårt. Att vittna mot sina föräldrar. Att prata om svåra upplevelser som förknippas med skam och kanske även skuld. Att vara i en rättsal. Att redogöra för upplevelser. Ja, allt är ursvårt. Om man är ett utsatt barn, rädd och skör - hur ska man klara det där? Hur ska man kunna svara och redogöra för det svåraste som man kanske inte ens orkar tänka på? Jag blev pressad att ange tidpunkter, datum, detaljer. Hur ska man kunna göra det, när övergreppen är som vardag för en? Kan du redogöra för varje gång du borstar tänderna, varje gång du tar på dig skorna, varje gång du går till jobbet? Att vara ett utsatt barn är inte lätt. Att vara ett utsatt barn som berättar om sin utsatthet är inte heller lätt.

asch, det känns bara som att, ja

Det är ett ämne som är svårt att närma sig. Jag tänker röra ihop alltsammans. Kanske fattar ni något, kanske ingenting.  Göran Hägglund har jag som motpol i mitt skönlitterära skrivande som aldrig blir klart. Dagarna i ända sitter jag och slipar på mina ord. Får spasmer i kroppen när jag menar mig själv vara för hägglundsk. För hade det varit så där enkelt som han påstår, hur hade det då kunnat finnas några problem?  Jag vill gärna skriva något som säger något, som inte är så lätt att säga.

Men Jan Björklund är också en man jag tänker mycket på. Vilket förmodligen beror på att jag jobbar mot barn, umgås mycket med lärare och har egna barn i grundskolan.  Ibland önskar jag att jag träffade någon lärare som gillade den nya skolplanen. Jag menar den har ju gått igenom. Mina barn får leva med den. Men jag har ännu inte hittat någon lärare som gillar den. Synd.

Mest spännande i Björklunds retorik är när han pratar om att vi måste anstränga oss för att locka

 till oss stora genier  underförstått industriledare som skall utveckla landet. Men vad är dessa genier i sin ensamhet? Om det inte är fråga om operakompositörer vill säga (min enda referens: Mozart, men han söp väl ihjäl sig) Att vi länge varit så framgångsrika trots hög skatt beror på våra välutbildade och välartikulerade arbetare, som  kan bjudit på intellektuellt motstånd och på våra ingenjörer som tack vare den svenska skolsystemet är rätt kreativa? Det svenska musikundret har väl i sin tur berott på en fantastisk kommunal musikskola? Eftersom genier av alla de slag sällan jobbar ensamma är det sådant som säkerligen är viktigare att locka med än lägre skatt? Men  det är klart, om vår skola nu skall bli så där kal och trist så kanske det för framtida generationer bara finns låg skatt kvar att locka med. 

Nu skall jag faktiskt inte skriva något om vad som händer om vi börjar förhandla med diktaturer, som vi gjort, att mycket försvinner ut i Kina, till låglöneländer och elände, det får inte plats. Men som man bäddar får man ligga fast jag är jävligt förbannad över denna övergripande brist på ansvar. 

Istället skall jag skriva om att vårt samhälle ger tydliga exempel på vilka man litar på och vilka man väljer att hålla under blåslampa. Att staten betalar företagare för att tusentals inte gör något, medan sjukskrivnas läkarintyg inte betyder något som exempel. Vad kommer det i längden betyda för det intellektuella klimatet? Innovationerna? Konsten? Vad kommer det betyda för landet? Möjligtvis ökad misstro för myndigheter och ökad kriminalitet. Eller? Blir jag lite för hägglundsk nu? 

Lite mer om vänskap

Det finns så många fördelar i att, om man ska blogga, göra det med andra.

När livet drar iväg en åt andra håll än bloggen behöver man inte ha det minsta dåligt samvete. Det finns ju andra som skriver.

Men kanske mest. Man får läsa texter av sina medbloggare som inspirerar en.

För ett tag sedan skrev Carina ett inlägg om "Gammal vänskap" som satte sig i huvudet på mig. Jag har tänkt på vänskap nästan varje dag sedan dess.

Precis som det finns så många sorters kärlek finns det så många sorters vänskap. Bästa vänner, bekanta, arbetskamrater, Facebookvänner, dem man vet att man aldrig mer kommer att träffa men som ändå finns med en hela livet, de som egentligen är andras vänner men som man bara tycker så mycket om...

Men gör vi alla likadant? Rangordnar vi vänskapen? Gör vi någon sorts skala från bästisar till bekanta och kanske längst ner de förkättrade Facebookvännerna.

Och i så fall, har vi verkligen råd med det? Har vi så gott om vänner att vi kan förminska viss vänskap?

Kjell Eriksson, ni vet, han med femtusen FB-vänner sa i någon morgonsoffa i TV att en riktig vän var den man ringde till och pratade om ingenting. Om det är kriteriet på vänskap har jag nästan inga vänner, jag som inte gillar att prata i telefon.

.

Jag har FB-vänner jag aldrig träffat och FB-vänner jag aldrig mer kommer att träffa. Men jag njuter av dem. Hur kul är det inte att följa Marilyns arbete på Kuba och Elins liv i Göteborg. Personer som jag tycker om och som intresserar mig trots att jag inte möter dem IRL.

Lyser det inte upp dagen att sitta på trappan hemma en solig vårdag och byta några ord med grannen som man inte sett under hela vintern?

Finns det något jobb, hur kul det än är, som man står ut med i längden utan arbetskamrater?

För att inte tala om blogg-vänner. Ingen av dem jag bloggar med här på synk har jag träffat. Men de inspirerar mig och berikar mitt liv med sina inlägg. Kanske får jag träffa några av dem i sommar.

Så härmed slutar jag att rangordna. Varje vän jag har är värdefull för mig. På sitt sätt. Inte bara bästisarna.

 

Kerstin väljer veckans soundtrack

Jag är född och uppvuxen i Stockholm. Jag måste ha varit på Stureplan hundra gånger. Men på min tid var Stureplan bara Stureplan. Symboliserade inget annat än ännu en plats i staden.

Jag har nog aldrig sett någon "stekare", aldrig pratat med någon. De fanns alltså inte på på min tid, i min värld och på bruksorten Borlänge är det jävligt glest mellan dem.

Jag borde med andra ord inte ha något som helst förhållningssätt till den här låten, men är oerhört road och charmad av veckans soundtrack.

Lennart Bång, estradpoet och komiker höll ett förbaskat bra invigningstal på Peace & Love 2011 och har nu gjort en riktig sommarplåga.

Länge leve Pennygången

När vi flyttade till Pennygången 1999 så var det lite som att komma till himmelriket, från en liten etta på 40 kvadrat till en fyra på 82.  Det var kännbart  bra luft och  friluftsområden låg  runt knuten. Vi var båda arbetslösa när vi fick lägenheten och värden som då hette något annat ringde till en av mina tillfälliga  chefer för att ta  referens. Hyran var bra, vi betalade 5000 kronor. Ja som aldrig bott i något liknande område där hus efter hus såg likadana ut och gatorna inte var raka,  hade visst problem med att orientera mig. Det bor mycket folk där uppe i de 771 lägenheterna. Vi fick barn ett år senare och det var många som jag lärde känna när  jag var ute gårdarna och när jag gick på Öppna förskolan.  

Det var inte romantiskt och inte särskilt problemfritt område. Där bodde människor som inte hade möjlighet att dölja sina problem. Där var slitet. Jag var bekymrad över skolan eftersom jag hört av min granne som hade barn där och som själv var lärare  i en annan stadsdel, sa att det var skillnad på de olika spåren. Att barnen i spåret från Pennygången hade dåligt rykte redan när de kom till skolan och att de att de exempelvis inte fick veckobrev som det andra spåret med barn från radhusområdet fick. Jag har nog knappt hört talas om en adress med så dåligt rykte. 

Men det finns också något annat på Pennygången som jag hört ofta uppstår just där prestigen är låg och folk inte är så oroliga över att umgås med fel personer. Det var öppet och folk pratade med varandra överallt. Att komma från jobbet en onsdageftermiddag var inte bara att komma hem till frisk luft det var också att hälsa på ett tjugotal personer mellan busshållplatsen och lägenheten. Det var att bli ytligt bekant med både kanadeniska marinforskare, veganer i tredje generationen och arbetare i porrindustrin. Det var ett billigt sätt att leva.  Pennygången var idealiskt  för de med liten plånbok. 

Där fanns  ett kitt, som visade sig bland annat  i det engagerade samtal när vi valde att flytta. Folk ville veta varför. De var oroliga för att vi inte trivdes. De ville  förstå ifall vi var med och skapade den offentliga bilden av Pennygången som stämde så dåligt med den verklighet de levde i. För de flesta som bodde där var ändå skötsamma arbetare som kanske bara inte hade en särskilt bra lön eller som valde att jobba mindre för att vara hemma mer med sina barn, studenter  och folk som av olika anledningar hamnat utanför arbetsmarknaden. 

Det var också ett område där besökande bekanta kunde säga rakt ut att det var fult. Naturligtvis gjorde det lite ont i mig att höra. Men mest förundrad var jag ju över att de inte begrep att de förolämpade mig. Det var ju min om än tillfälliga, men dock hembygd de pratade om. 

Nu har Stena Fastigheter bestämt att chockhöja hyran i de 771 lägenheterna med 60 %. Förmodligen för att de vill  som jag hört så ofta, rensa upp området. Det är ju ett mycket attraktivt område. Det är inte bara att många av de som bor där inte kommer att ha råd att bo kvar. Man kommer också förstöra något annat, en atmosfär och ersätta den med ängslig medelklassighet. I morgon klockan 17.15 är det en demonstration som börjar på Höjdpunkten på Högsbohöjd. Jag skall inte gå på den demonstrationen. Men jag hoppas att deras protester gör att de lyckas undkomma högre standard, på samma sätt som de gjorde när de protesterade mot samma sak på 90-talet. Länge leve Pennygången!

Karin väljer veckans soundtrack

Action please

Den svenska skolan blir allt sämre. Skillnaden mellan bra och dåliga skolor blir större. Värst verkar det vara i Göteborg. Varför skall jag ha sådan himlans otur?  Hur kan ord och handling hänga så dåligt ihop?  Sällan har väl en skolminister fått så mycket utrymme, varit så ivrig, men efter sex år inte åstadkommit annat än försämringar?  I Göteborg har dessutom sossarna vunnit valet två år i rad på att göra det bättre för barnen i skolor och förskolor. Eftersom förra valet gav deras sämsta resultat på hundra år, borde de fatta att det är upp till bevis nu om de skall vinna ett år till. Eller är de bara trötta på att bestämma? Jag fattar ingenting. Istället blir det ännu värre på ett sätt som det verkar som ingen menar sig kunna rå på eller för, varken kommun eller regering. Snacka om att ha tappat kontrollen. Det här är farligt.

När politiker pratar om skolan verkar det vara lite  som bantning. Ju mer man bantar dessto tjockar blir man,  det vet ju alla. Kolla bara in viktväktarnas hemland USA och se hur feta de är där. Ju mer politiker pratar om att lösa skolans problem desto värre  har det blivit. Kanske för att vi låter de bestämma som ingenting vet.  Om jag hör ett ord till från en politiker om hur de skall förbättra skolan blir jag allvarligt provocerad.  Nu vill vi ha handling.

 

Att operera blygdläpparna eller inte

I dag är folk ute och demonstrerar för en bättre värld. Jag gillar det lika mycket som jag avskyr folk som trots att de lämnat småbarnsåldern klagar utan att försöka förändra. Men det var inte det jag skulle skriva om nu,  utan om något annat, hoppas min koppling blir klar.

För några år sedan såg jag ett program på tv där unga människor använde botox bla  för att få fastare rumpa. I programmet  frågade de samma personer vad de tyckte om att man använde djurförsök i botoxprocessen. Samtliga av dessa unga botoxberoende förklarade att det inte var något de brydde sig om. Inget konstigt med de. Det handlar om personer med en självupptagenhet som står i vägen för ett samhällsengagemang. De kan inte se utanför sig själva verkar det som, vilket är ganska begripligt eftersom de verkar ha ägnat sin tid och kraft åt att förstå sin egen kropp istället för att förstå den världen som kroppen finns i. 

Jag associerar till ett avsnitt i Bergtagen av Thomas Mann. Romanen handlar om Hans Castorp som är på ett sanatorium i sju år. Någonstans under denna tid, minns inte när, får han besök av en släkting som tycker att Hans borde åka hem, att han är för frisk för att vara kvar på sanatoriet. Men Castrop vill inte. Släktingen är förtvivlad över Castrops utveckling. Han har  blivit totalt ointresserad av världen utanför sanatoriet och pratar engagerat och glatt om olika sjukdomsförlopp i sin egen kropp. På något sätt är det en beskrivning av människor av i dag. Hur vi är fast i olika privata projekt  och problem på ett sätt som gör att vi blir ointresserade av samhället.

Folk  ägnar allt mer av sin fritid åt det intimt privata,  som ger den små fåniga problem som skapar ännu fler fåniga problem, bland annat  eftersom det finns en marknad som överlever på att hitta på den här typen av problem åt folk. Jag tänker att det enda sättet att bli av med små fåniga problem är att skaffa sig större och viktigare problem. Jag tror att det är en säkrare väg för att styrka sin självkänsla än att operera sina blygdläpparna.