Man blir varken klokare eller smartare med åren - bara äldre

Jag har ägnat en massa tid det senaste året åt att tänka på åldrande. Så mycket tid att det kan ses som en fixering. Det har jag gjort sedan jag med en chock upptäckte att folk såg mig som en tant. Tant! Jag som inte ens blivit vuxen ännu.

Jag har en massa definitioner av vad det är att vara vuxen. En del av dem så barnsliga att de är ytterligare ett tecken på att jag inte blivit vuxen ännu.

Ett kriterium på att vara vuxen är att se de dåliga konsekvenserna av dåliga beslut. Och att då avstå från att genomföra beslutet. Funkar inte alls för mig. Ett annat är att inte längre vilja göra roliga saker, eller snarare att tycka att tråkiga saker är roliga.

De här två kriterierna har naturligtvis ett samband. Jag är luststyrd även om jag ofta vet att konsekvensen kan bli ett svårt straff.

Det stora problemet för kvinnor med att åldras är hur man blir betraktad. Att kroppen förändras, att man ser, hör och springer sämre är en baggis, men diskrepansen mellan ens yttre och inre är svår att acceptera. Något som stör mig oerhört är hur svårt det är att bli lyssnad på när man inte längre är ung. Hur mycket mer dynamisk jag måste vara idag än för 25 år sedan för att människor ska lyssna. Och då vill jag ändå hävda att jag idag är en betydligt intressantare person med mycket, mycket mer att förmedla.

Det har uppstått en egen liten genre av tantböcker på senaste tiden. Dessa säger att det är sååå fint att vara tant och sedan ägnar de sig åt virkning och småkaksrecept. Det var ju det jag sa. Plötsligt ska jag tycka en massa tråkiga saker är kul.

Ja,ja. Jag ska hålla fast vid min fixering ett tag till. Om en månad blir jag riktigt gammal. Kanske kan jag acceptera faktum och gå vidare då.

Världens vackraste och bästa tant får sjunga för er här:

Hen

Vaknade läste tidningen, satte mig här för att skriva. 06.17 på morgonen. Varför? En känd författare uttalar sig om ordet Hen och menar att det är kvinnofientligt. Jag fattar just bara inte att en författare kan uttala sig negativt till ett nytt ord. Eller att folk med någon typ av bildning över huvud taget som inte är amish eller tillhör Åke Greens församling har detta förhållningssätt till språkutveckling (att gå emot vissa nya ord)

Hallå språket är en organism, som utvecklar sig utan att vi har särskilt kontroll över det och som speglar samhället. Språket bestäms inte av någon tomte som skall skriva dem i en bok. Mycket utav språket utvecklas också i subkulturer. För språkutveckling är kreativitet och samhällsförändring. Makten vill ha kontroll över språket eftersom makten vill behålla makten.

Alla ord är påhittade men hur det sen tas upp handlar om hur folk vill använda det. Att man sedan påstår att man inte gillar ett ord för att det står för en samhällsordning som man inte gillar, så har åtminstone inte jag märkt att det är så samhället fungerar. Exempel på detta kan vi se i det religiösa språket där svordomar förbjudits men ändå blivit de ord som blivit mest laddade. Ord kan man bara tiga ihjäl. Eller?

Anna väljer veckans soundtrack!

Jag hörde denna låt för första gången förra veckan, väldigt rolig och tragisk. För att inte helt deppa ned sig så tycker jag inte att man ska ta denna veckas soundtrack för bokstavligt. Se det som underhållning istället för tonsättande:

Om att bli sedd och bekräftad

Jag var på teatern igår. Det var en märklig upplevelse.

Pjäsen handlar om en mamma som ligger på sin dödsbädd omgiven av alla sina vuxna barn, och så långt var nog alla överens, men den märkliga upplevelsen bestod i att publiken var på två helt olika pjäser.

Jag och halva publiken såg en tragedi om vad som händer med barn som inte får känna sig älskade och vad som händer med föräldrar som inte kan älska. Vi satt nästan sammanbitna. Drog lite på munnen då och då - det var en smart skriven dialog - men hade tårar i ögonen oftare.

Den andra halvan såg en rolig komedi, skrattade stort och hjärtligt för nästan varje replik men blev helt tysta några gånger då det verkligen brände till.

Och här någonstans tänker jag på vad Karin skriver i förra inlägget här på synk, om att hitta sin inre kompass för att bli självständig och mindre beroende av kritik.

När jag gick ut från salongen tänkte jag nämligen mest på hur författare, regissör och skådisar upplevde publikens reaktioner. Oavsett syftet med pjäsen reagerade ju halva publiken “fel”. Eller vad det kanske syftet? Att också få oss som medaktörer för att vi ska tänka ett varv till.

Både med och utan självkänsla agerar vi med en omvärld, och behöver bli både sedda och bekräftade. Men sedda och bekräftade på ett rakt sätt. Inte bli strukna medhårs.

Pjäsen var förresten Maria Bloms Under hallonbusken.

Jag mår illa av komplimanger

Det finns ett problem som jag inte riktigt kan lösa. Ja det finns flera. Ibland när jag försöker berätta om något problem eller svårighet jag har verkar kvinnor tro att jag vill att de skall säga att jag är bra och fin och allt det där. Men som jag sagt tidigare är jag inte särskilt intresserad av att vara duktig. Det jag vill skriva om nu handlar egentligen inte om mig, utan om ett slags samhällsklimat där tjejer eller kvinnor som nästan på rutin skall säga till varandra att de är duktiga och bra, så att berömmet blir urvattnat och meningslöst. Om det är någonslags kvinnor-kan- mentalitet kanske? Som att det skulle vara något konstigt med att kvinnor kan. Frasen skulle lika gärna kunna bytas ut mot Apor kan. Eller skulle ni kunna tänka er en kampanj som heter Män kan?

Att det är så tror jag beror på att vi lever i ett samhälle där normer utanför hemmet till stor del fortfarande är uppbyggt för och av män. Utvecklingen går framåt men det är inte att bara så där förändra en flertusenårig civilisationsutveckling.

Vad jag vill påpeka är att det frodas en föreställning om att man utgår från att kvinnor har dålig självkänsla. Det händer att jag upplevs som kontroversiell när jag säger att jag inte alls har några problem med min självkänsla. Det är nästan som att man i mitt samhällsskikt måste ha problem med självkänslan för att andra kvinnor skall kunna relatera till en. Jag har problem visst. Jag lever ju ett liv, men problemen handlar inte om min självkänsla.

I tiden finns också en massa konstiga överenskommelser om hur man är som kvinna eller man, ett allmän gods i diskussionsunderlag i vardagsdebatten, som också utgår ifrån att jag är på ett speciellt vis. Det är slappt och bidrar inte till något annat än fördumning och dålig självkänsla. Man sprider fördomar om sig själv, sätter sig i begränsade former.

Angående komplimanger så har jag några råd. Om man bygger sin självkänsla på att få bekräftelse utifrån blir man en svag människa, beroende av andra människors gillande. Därför bör man ta lätt på komplimanger. Leta istället efter en inre kompass som inte bara utgår ifrån att du är fantastiskt, utan också vågar se när saker inte funkar optimalt. Det är så man utvecklas. På så sätt blir man också mindre känslig för kritik och mer självständig.

Döden är banne mig inte rättvis

Min erfarenhet av begravningsentreprenörer är rätt kopplade till min pappa. Efter att han gått i pension började han extraknäcka som kistbärare för en av begravningsentreprenörerna i stan. Han bar i vår lokala kyrka, med folk han kände och oftast var det folk han kände som begravdes. Det var kanske inte vad man kallar ett trevligt jobb. Men han uppskattade i alla fall samvaron med de andra bärarna, som han hade bra samtal med. Behöver jag egentligen förklara att det var ett jobb som gav perspektiv på livet?

Den andra erfarenheten är begravningsentreprenören jag minns är den vi träffades när pappa dött 1997. Hon såg så överdrivet ledsam ut så att vi alla började skratta när hon lämnade rummet. Vi tyckte det var löjeväckande att denna för oss okända människa mänska försökte sig på att dela vår sorg.

Förra våren började mina kollegor på biblioteket planera för att en begravningsentreprenör skulle ha en föreläsning om döden i samband med Alla Helgons dag. Kollegorna pratade om att bjuda på mexikanska begravningskakor, dekorera med dödskallar och en massa tingeltangel. Jag tyckte det lät förfärligt, men eftersom jag skall föreställa den tuffa så höll jag tyst.

Så mycket jippo blev det inte av. Men begravningsentreprenören kom en mörk höstkväll. Jag jobbade den kvällen och det var inte särskilt roligt att försöka få folk intresserade av den där föreläsningen. Kanske hade det varit lättare om där varit några grupper, men de som var där just den kvällen var ensamma människor, som sökt sig till biblioteket lite för sällskaps skull. Jag kände mig som en brottsling då jag frågade dem om de var intresserade av att lyssna. Några nappade och de var nöjda efteråt. Begravningsentreprenören var en duktigt föreläsare. När det väl kommer till kritan är döden oftast ett ämne som det är lättare att prata om än att undvika att prata om. Det lättar.

Begravningsentreprenören berättade om olika religioners begravningsriter och så gav han lite olika statistik kopplad till döden. Det var då jag fick höra att de som levde längst var de som levde i par och som hade hus. Jag tänkte att detta är det slutgiltiga beviset för att vi lever i ett orättvist samhälle. Det var också plågsamt att höra med tanke på publiken som lyssnade.

Okej, alla människor är inte intresserade av att leva ett långt liv. Döden kan också vänta runt ett hörne för varenda mänska. Men ett långt liv är i många fall ett betyg på hälsa. Att må bra handlar inte bara om hur många morötter man äter eller hur lite crack man röker, utan också hur man har det. Hur man har det påverkas av ekonomi och relationer. Hur man mår som frisk påverkar hur man kan klara av att kämpa när man blir sjuk.

Jag tycker det är orättvist att vårt samhälle ger så dåligt utrymme för olika normer. För att de som lever som par i hus lever längst beror väl till stor del att samhället som det ser ut i dag till största del är utformat efter dem. Jag undrar vad det är för valfrihet med det.

En riktig göteborgs historia

Igår åkte jag och sonen hiss tillsammans. Vi åkte neråt i en byggnad. Tryckte på knappen för ”entré”. Hissen stannar, dörrarna öppnas och jag är på väg ut ur hissen när sonen utropar:

”Vi är inte framme ännu!”

Jag backar in i hissen igen. Nästa gång hissen stannar går dörrarna upp och det står en man där och väntar. Denna gången väntar jag med att gå ut, kikar först för att se om vi är på rätt våning och frågar:

”Är vi framme nu?”

Mannen svarar, utan ett leende, på bredaste göteborsska:

”Ja. I Göteborg.”