folk är sympatiska

Att SD ökar i opinionsmätningarna, trots alla sjuka skandaler på sistone, tror jag beror på att folk har medlidande med dem. Enligt samma princip som att de som blir kritiserade i av jury i en tvtävling får många röster från tvtittare.

Därför är det viktigt att våra nyanlända flyktingar blir skildrade på andra sätt än som ett statistiskt problem. Att de får lov att bli människor även i media.  Det är nog det bästa botemedlet mot främlingsfientlighet. 

Två lästips, en bok och en artikel

Jag har precis läst ut Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg. Boken handlar om författarens pappa, som kom till Sverige och Södertälje efter koncentrationsläger i Auschwitz. Det är en sådan där typisk bok som har allt. Det handlar om att leva med ett koncentrationsläger inom sig, att inte lyckas med vad man förutsatt sig, att se en far som inte lyckas.  Men det är också ett stycke svensk flyktinghistoria, eller som det står på minnesmärket utanför slavarbetarlägret i Braunschwieg; Framtiden har ett långt förflutet (die Zurfkunft hat eine lange Vergangenheit). Boken är också en arbetarskildring, för David Rosenberg var en svensk arbetare, som bodde med sin familj i en del av Södertälje som byggts för arbetare i den växande industrin. 

Ett lästips till får ni i dag. Det bästa som skrivits om förra veckans skandal. I dag på Aftonbladet kultur av Gellert Tamas

Charlotta väljer veckans soundtrack

Lite pepp och lite Queen kan väl aldrig vara fel. Bra start på veckan.

Rasismen och antifeminismen går hand i hand

I veckan besökte jag Mänskliga Rättighetsdagarna i Göteborg. I en panel med Feministiskt Initiativs ledare Gudrun Schyman, journalisten Maria Sveland och Expos Daniel Pohl lyftes frågan om kopplingen mellan rasism och antifeminism. Maria Sveland kommer snart ut med en bok i ämnet. I sin artikel i DN tidigare i år om ''Hatet som gör mig politiskt deprimerad'' visar hon på hur den politiska skalan flyttar åt höger. Hon citerar Mathias Gardell i Feministiskt Perspektiv angående hur Breiviks fascistiska världssyn också inbegriper sexismen: ''De värsta förrädarna i Breiviks värld är kvinnor och framförallt feminister eftersom de underblåser multikulturalism och har feminiserat västerländska män som nu vet hur man byter blöjor, men inte hur man slåss.''

Förhoppningsvis är ingen omedveten om att Sverigedemokraterna föddes ur den nazistiska rörelsen som håller militärliknande träningsläger för unga män i de svenska skogarna. Expo som är den rasistiska/nazistiska vit maktrörelsens eviga granskare har gång på gång konfirmerat detta. Videon ''Verklighetens SD''som Expressen släppt i dagarna visar när SD´s riksdagspolitikerna Erik Almqvist, Christian Westling och Kent Ekeroth går bärsärkagång på stan. På klippet kan vi både se och höra hur rasistiska verbala påhopp som ''blatte'' och ''babbe'' följs av sexistiska skällsord som ''hora'' dessutom Almqvists hotfulla fysiska närmanden och Kent Ekeroth som handgripligen knuffar in en ung kvinna i en bil. Att de, som de påstår, känner sig hotade är en ren lögn, se Expressens fortsättning där de beväpnar sig med järnrör. Att gå förbi en hög med järnrör och genast tänka sig att det kan vara ett slags vapen (och inte bara byggnadsmaterial) avslöjar deras bakgrund på ett ganska tydligt sätt.

I SD´s principprogram kan vi läsa att de vill inskränka abortfriheten (en frihet som kvinnorörelsen länge kämpat för), är helt emot kvotering ( underförstått 'av kvinnor', dvs de tycker det är okej att vi fortsätter kvotera in män), tycker att kvinnor och män kompletterar varandra (biologistisk människosyn), att människor har behov av en stark nationell identitet (nationalister), är emot anhöriginvandring (nationalister), är emot familjer som inte ser ut som kärnfamiljen (heteronormativa), har heterosexualiteten som enda norm (homofobiska), är emot adoption för ensamstående, samkönade och polyamorösa relationer(homofobiska), har ett essentialistiskt, biologiskt syn på etnicitet och kultur (rasistiska). Med andra ord ett parti med antifeministiska, främlingsfientliga/ rasistiska, essentialistiska, biologistiska, nationalistiska , heteronormativa, homofoba, det vill säga diskriminerande åsikter. Hur detta med nolltoleransen mot rasism ska kunna genomföras i ett parti vars program bygger på rasistiska och andra diskriminerande åsikter är för mig en gåta. Men förmodligen är det en lögn alltihop ''för det lönar sig alltid att vara ögontjänare'' som Almqvist säger i videoklippet.

Feminismen och antirasismen är min politiska åsikt. Det är dags nu att enas på alla fronter. Feminister! Vi måste höja våra röster igen! En del säger att man ska vara tyst, de är inte så många de där nazisterna, de kommer snart att försvinna. Men nationaldemokraterna är på väg in. De här människorna är historielösa, de förstår inte vad historien har lärt oss. De förstår helt enkelt inte. De bara tror en massa och ljuger ihop resten.

Men jag tror inte på tystnaden. Vi måste göra motstånd! Skrika så länge det går och så länge vi får utan att åka i fängelse för att vara oppositionella. Utnyttja yttrandefriheten, mötesfriheten, tryckfriheten! Så, rusta er med argument, samla era ord, var beredda att gå ut att demonstrera, säg emot och höj rösten för feminismen och antirasismen! 

Ätstörningar

Jag har länge tänkt skriva något om det här. Men inte riktigt vetat hur. Jag kan med båda mina händer, räkna upp tjejer (kompisar och bekanta) som har heller har haft någon form av ätstörning. Är inte det lite sjukt? 

Men inte alls konstigt om man tänker efter. Ytligheten klättrar ner i åldrarna och redan i mellanstadiet är det så mycket att tänka på. Hur man ska se ut, vara och passa in. I högstadiet blir det värre. Som tjej ska man vara snygg, populär och duktig i skolan, men ändå inte plugga för mycket. Jag har pratat en del om det med några kompisar. Man mådde egentligen inte särskilt bra. Fast det var inget man tänkte på när man var mitt i det. Och man behöver ju inte ens gå utan för dörren, det räcker med att sätta på teven. Den mesta av reklamen är riktad till oss. Hur man blir perfekt, typ...

Jag har på nära håll följt en vän som kämpar med anorexi. In och ut från behandlingshem. Halva sitt liv har sjukdomen kontrollerat henne. Hon frågar mig om jag märkt någon skillnad på hennes kropp sen jag såg henne sist. Och vill att jag ska försäkra henne om att det kommer inte märkas så mycket på en vecka. Jag har sett henne sitta i rullstol och letat efter ljuset i hennes ögon. Det finns inget mer frustrerande, än att se någon nära gå igenom något sådant. Kan det vara så svårt, tänker man. Men det finns nog ingen mer komplicerad sjukdom. Anorexin har tagit hennes identitet, dagarna är upplagda kring hur hon äter.  Jag vet inte hur många gånger hon har frågat mig om hon kommer bli tjock. Men jag kommer aldrig sluta svara, som vän tror jag att det är extra viktigt att visa att man finns i alla fall, är där och lyssnar och säger ifrån när det behövs. Jag hoppas att hon en dag kan se vad jag ser, hur fina egenskaper hon har och hur vacker hon är. Och att hon förstår att skönhet kommer inifrån.

Sverigedemokraterna är bara en vulgarism av det gamla vanliga

Ja det som är tapeten i dag är hur Erik Almqvist ljugit hårt om något om en film som han själv inte bara sett utan också redigerat. Man kan givetvis fundera på vad det är han ångrar i dag, att han tappar sin viktiga roll i Sverigedemokraternas partitopp och att det kommit ut vad han länge vetat vad han gjort, eller vad han verkligen gjort. När han säger att sanningen kommer fram så kan man anta att hans idé är han i egenskap av Sverigdemokrat står för sanningen eftersom han tycker han har så himlans rätt och plötsligt blev det inte så mycket demokrat längre.Men det jag tänker mest på när jag ser Sverigedemokraternas beteende på den här videon är att idéen de verkar ha om att deras egen "sanning" är rätt påminner om vad som händer dagligen och överallt i det svenska samhället, om än i inte fullt så vulgariserad form. När det gäller att skildra just det svenska samhället i allt från dagstidningarnas bostadsbilagor, till uppfattningen om barn från förorten, till idéer om förorten eller vilkas problem som är söta nog för söndagsbilagorna och vilkas som främst nämns i budgetsammanhang eller ilskna debatter. Det handlar inte så mycket om främlingar, utan vad vi väljer att förfrämliga.

Carina väljer veckans soundtrack

bra film, trots att det är komedi

Jag har precis sett en underbar brittisk komedi; Le donk & Scor-zay-zee, en låtsasdokumentär.  I huvudrollen en råddare som är rätt korkad och har ett otroligt munläder. Han har hittat en rappare som han får med upp som förband. Upplägget går ut på att det kommer ett filmteam hem till Le donk för att följa honom under några dagar. Hemma hos Le donk bor den kuvade men begåvade rapparen Scor-zay-zee, som Le Donk menar sig ha upptäckt och räddat livet på . Paddy Considne, gör en strålande rollprestation som den korkade råddaren, man har liksom träffat honom. En kille som tror att han är rätt smart, men som alla har genomskådat och som blir rätt obehaglig när han trängd, vilket inte är så sällan.

Filmen får mig att tänka  att tänka på en annan sjukt rolig låtsasdokumenär, den norska Get Ready to Be Boyzvoiced, som gör parodi om ett pojkband

en dag i livet

Just nu finns en finns utställning på Världskulturmuseet i Göteborg och på Kulturhuset i Stockholm." A day in the world" som visar fotografier från världens alla hörn, alla tagna en vardag i oktober. 160 länder har deltagit i projektet med cirka 100 000 bilder. På hemsidan http://www.aday.org/ kan man gå in och titta på fler bilder än vad som får plats i utställningarna.  Det svindlar lite. Det är något som fångas. Vad? Livet som rinner förbi. Man kan nästan fånga vad det är, det där ogripbara som bara är

Aristoteles sa att diktningen är mer filosofisk och seriös än historieskrivning, eftersom  diktningen säger det allmängiltiga och historieskrivningen säger det enskilda. De här fotografierna i  A day in world må vara historieskrivning, men de visar också på det allmängiltiga, det förenande människor emellan. 

Sex och makt

Min sämsta sida har jag som mor och maka. De som älskar mig mest får också ta de fetaste smällarna från min käft. Jag är fullkomligt besinningslös när det gäller att peka ut deras dåliga sidor och det är ingenting särskilt romantiskt med det. Det är bara dåligt, men jag har förstås bra sidor också. Att jag är på det där viset beror på att jag är trygg med dem och därför vågar släppa fram det sämsta av mig. Dumt vore att påstå något annat än att det inte har med makt att göra. Sorgligt för mina barn som också är i en klar beroende ställning. Det är jag som har makten. Nu är det inte så att jag inte problematiserar detta med dem. Förklarar att detta är en dålig sida av mig, som de tyvärr måste stå ut med. Jag hoppas att de kan ha användning av det i något avseende och jag vet ju att jag också, i andra sammanhang, faktiskt också är en bra mor. Men de där hårda orden som jag delar ut till min familj är på många sätt oförlåtliga. Min akilleshäl. Det handlar om makt och jag mår lite dåligt över att jag upprepar det mönster som jag ser överallt i samhället, att man utöver förtryck över de man kan, slickar uppåt och sparkar neråt. På mitt jobb och i min vänskapskrets skulle jag aldrig göra något sånt, där försöker jag alltid vara så rätt och så trevlig. Ibland tror jag att min familj får betala för detta. Kanske handlar det om hierarkier, vad som styr en utan att man vet det. Jag tänkte i alla fall så när jag frågade en kristen person ifall han hade problem med auktoriteter.

När jag ställt frågan insåg jag ifall jag indirekt ställt frågan om han hade problem med Gud, som ju måste vara hans största auktoritet. I morse kom jag att fundera vidare på frågan när jag läste Fridah Jönssons krönika i dagens Metro om kvinnor, män och sexualitet. Att det bland feminister anses så mycket fulare att killar pratar öppet om sina begär men om tjejer gör det så anses det som något bra. Fridah Jönsson problematiserar detta och tar upp en viktig poäng i att det är himlans trist att allt är så sexualiserat, vilket jag håller med om. Men en av hennes poänger håller jag inte med om. Eftersom det finns en könsmaktsordning så står det fortfarande för makt när en man öppet uttrycker sina sexuella behov, vilket ger ett helt annat eko än när en kvinna gör det. Om män och kvinnor hade samma makt i samhället så hade det varit annorlunda, men nu är det inte så och därför är det nödvändigt att kvinnor erövrar det sexuellt laddade språket och gör det till sitt, det är också en fråga om makt. 

I kväll har jag varit och sett Call girl en svensk film som löst bygger på bordellhärvan med Geijeraffären och Doris Hopp. För mig som avskyr så gott som varenda svensk långfilm som finns att se så var det här den bästa svenska film som har gjorts på mycket länge. Se den. Innan jag såg filmen var jag dock bekymrad över det oetiska inslaget med den svenska statsministern, som var så oerhört lik den svenska statsministern som var i landet vid den tiden. Men nu när jag sett filmen, det handlar ju om symbolik. Vad spelar det egentligen för roll för en fjortonårig flicka om det är statministern själv som kommer som kund, eller ifall det bara är så att statsministern hjälper till att dölja att en av ens ministrar har horat?  Om man tänker att de prostituerade oftast inte har någon makt alls och hamnat där de är just därför medan kunderna, i detta fallet landets riktiga makthavare, har möjlighet att bestämma alla spelreglerna. Ifall man skall göra någon form av spelfilm av en dokumentär händelse tycker jag det närapå är en skyldighet att ta fram symboliken, i annat fall hade man lika gärna kunnat göra någon form av dokumentär. Genom att titta på de symboliska maktstrukturerna kan man synliggöra mycket.

bla bla bla

Som bibliotekarie så ingår ju en del praktiska sysslor. Jag gillar det att hitta balansen mellan marken och tanken. Den här veckan har det inte blivit så. Jag har just mest varit inbegripen i prat och lyssnande situationer. Det är roligt, men jag får ofta en känsla av att jag håller på att tappa kontrollen när jag släpper mina vanliga rutiner. Särskilt när jag rör mig för lite. Ungefär som att jag inte vet vem jag är längre, eller som att jag förlorar kontakten med marken och riskerar att flyga iväg i något oväder. Otäckt.Samtidigt blir jag allergisk av min egen röst och känner mig äcklad av mitt behov av bekräftelse. Så tänkte jag sätta upp ett youtubeklipp här som heter blablabla, men när jag lyssnade på det så var det något helt annat än vad jag mindes. Men det var kul. Kanske handlar det också om mig själv och min syn på mig själv, eller också är det bara kul:

Anna väljer veckans soundtrack:

Den här videon är så jäkla snygg och en påminnelse om att det finns mycket vackert i gråhet. Det kan väl behövas i dessa mörka novemberdagar. Woodkid med Iron: