Ätstörningar

Jag har länge tänkt skriva något om det här. Men inte riktigt vetat hur. Jag kan med båda mina händer, räkna upp tjejer (kompisar och bekanta) som har heller har haft någon form av ätstörning. Är inte det lite sjukt? 

Men inte alls konstigt om man tänker efter. Ytligheten klättrar ner i åldrarna och redan i mellanstadiet är det så mycket att tänka på. Hur man ska se ut, vara och passa in. I högstadiet blir det värre. Som tjej ska man vara snygg, populär och duktig i skolan, men ändå inte plugga för mycket. Jag har pratat en del om det med några kompisar. Man mådde egentligen inte särskilt bra. Fast det var inget man tänkte på när man var mitt i det. Och man behöver ju inte ens gå utan för dörren, det räcker med att sätta på teven. Den mesta av reklamen är riktad till oss. Hur man blir perfekt, typ...

Jag har på nära håll följt en vän som kämpar med anorexi. In och ut från behandlingshem. Halva sitt liv har sjukdomen kontrollerat henne. Hon frågar mig om jag märkt någon skillnad på hennes kropp sen jag såg henne sist. Och vill att jag ska försäkra henne om att det kommer inte märkas så mycket på en vecka. Jag har sett henne sitta i rullstol och letat efter ljuset i hennes ögon. Det finns inget mer frustrerande, än att se någon nära gå igenom något sådant. Kan det vara så svårt, tänker man. Men det finns nog ingen mer komplicerad sjukdom. Anorexin har tagit hennes identitet, dagarna är upplagda kring hur hon äter.  Jag vet inte hur många gånger hon har frågat mig om hon kommer bli tjock. Men jag kommer aldrig sluta svara, som vän tror jag att det är extra viktigt att visa att man finns i alla fall, är där och lyssnar och säger ifrån när det behövs. Jag hoppas att hon en dag kan se vad jag ser, hur fina egenskaper hon har och hur vacker hon är. Och att hon förstår att skönhet kommer inifrån.