Jag hittade ett recept i Femina där man gjorde glass genom att blanda grekisk yoghurt, en burk lemon curd och några matskedar honung. Det var ju rätt enkelt eftersom äggen redan fanns i curden. Gott blev det också och kanske lite nyttigare än gräddglass? Citron är väl bra enligt GI? I princip tror jag dessutom att det räcker att använda ordet grekiskt som prefix för att göra maten nyttigare. Grekisk chips, grekisk flott... Tro kan försätta berg vet ni väl.
Men eftersom citron och lakrits brukar passa ihop så bestämde jag för att testa tillsätta lakritspulver. Det blev så gott. Är det vad som kallas produktutveckling? Samtidigt kan jag ju produktutveckla bloggen och kalla den nya glassen för Synkglass. För ett år sedan gjorde ju Elin och Anna jag en synksallad. Hur är synk när det är mat? Överraskande smak? Ovanliga blandningar? Lite som vi hoppas vår blogg ska ta.
Synkglass
5 dl grekisk yoghurt
2 dl lemon curd (går att köpa på burk, men här är ett recept)
1-2 msk honung
2 msk lakritspulver
Rör yoghurt och lemon curd löst var för sig innan ni blandar ihop det. Tillsätt honung och lakritspulver. Blanda allt i en plastbytta som du ställer i frysen. Ja sen gäller det ju att röra runt rejält i glassen ungefär en gång i halvtimmen under de första tre timmarna. Ta upp glassen en halvtimme före servering.
Att bli föremål för ovälkomna närmanden är ett jävla mög. Att som ung kvinna bli föremål för en sexualiserad uppmärksamhet från äldre män är dock så normaliserat att jag när det händer inte ens tänker att det är något särskilt konstigt. Det är sånt man får räkna med liksom. Jag menar, en ung kvinna som i något sammanhang blir utsatt för förnedrande närmanden, det verkar vara lika oundvikligt som "jävla fitta, jag ska knulla dig gul och blå"- kommentarer till en krönika om genus och feminism. Jobbigt ja, men det är sånt man nästan räknar med. Men jag vill inte tro att det bara är en vanesak utan också ett beteende som ständigt normaliseras och ursäktas, så till den gräns att jag, den utsatta viftar bort det och själv rationaliserar. Detta handlar då om män som jag känner på ett eller annat sätt. Okända män kan jag lättare hantera, men när det är en person i ens umgängeskrets, ja då blir det svårt, eftersom det kanske handlar om en kollega, en väns pappa, etc, etc.. Vill ju inte göra sig ovän. Och det sjuka är att så många, däribland jag själv, börjar tänka att det är mig det är fel på. Kanske hittar jag på? Överdriver? Utstrålar "jag vill ha dig"? Och så ständigt denna rädsla för att folk ska tro att jag just överdriver eller hittar på. Och det vill jag tro också hänger ihop med maktstrukturer. Att bli påhoppad på krogen, på spårvagnen, på skolgården, av främlingar, ja det är obehagligt och hänger självklart också ihop med patriarkala strukturer. Men att bli föremål för ovälkommen beröring och sexuella anspelningar av en person som du på ett eller annat sätt har en relation till är svårt att hantera. Personer som på ett eller annat sätt har ett övertag. Vilka jävla friheter att ta sig va? I aim to please... So I say: GO FUCK YOURSELF! En annan äcklig sak som jag är störd på är hur mycket på internet som så uppenbart riktar sig till kåta ensamma män. Sexdejter, nakna brudar och porr i en salig röra bara ett klick bort. Det och EU-kommissionens stereotypa reklam är ungefär som ler och långhalm.
Ja vad hade detta med varann att göra egentligen? Jag vet inte, jag vet inte, det är väl ungefär som vad jag och en 60-årig gubbe har att göra med varandra? Inget, förutom en vag, vag koppling?
Jag har varit på musikfestival i Betlehem. En fantastisk festival där unga svenska och palestinska musiker spelade sin egen musik och skapade ny musik tillsammans.
Det finns mycket att berätta därifrån, men ett av mina starkaste minnen är att sitta i den varma natten och prata manlig vänskap med de unga killarna i rockgruppen Everfold. Så därför, för att killarna var helt underbara, tycker jag gott ni kan lyssna på dem här.
"Ett ögonblick"sa tant van Amersfoort. Hon reste sig upp. "Kanske har jag något för dig". Hon gick bort till en av bokhyllorna. "Vad vill du blir när du blir stor?" frågade hon.
"Lycklig", svarade Thomas. "Jag vill bli lycklig"
Tant van Amersfoort var just på väg att plocka fram en bok ur hyllan, men så vände hon sig plötsligt om. Hon tittade på Thomas, skrattade och sa: "Det är en förbannat bra tanke. Och vet du vad lyckan börjar med? Att man slutar vara rädd.
(sidan 24 i Boken om Allting av Guus Kuijer, Opal förlag 20012)
Citatet är hämtat från årets Almapristagare i hans bok Boken om allting som handlar om Thomas, en pojke som växer upp i ett strängt religiöst hem med en pappa som slår fru och barn. Jag funderar på rädsla och vad som håller på att hända i Sverige, eller varför det håller på att hända. Det känns som att folk inte vågar prata längre, i alla fall inte på sina jobb och till sina chefer. Som att det fria ordet på något sätt är i fara och att det gör folk räddare och mindre lyckliga.
Jag tänker att det måste höra ihop med ett allt hårdare kulturklimat, där kultur för att räknas bör kopplas till nytta. Många gånger är det det obegripliga som ger luft åt tankarna och är en grundförutsättning för att inte vara rädd. Det omätbara pladdret, klottret, kanske den konstiga dikten eller den där filmen som bara var så bra är ofta det som ger det extra syret. Ett rikt och för många angeläget kulturklimat finns bara om folk från olika samhällsskikt ges möjlighet till att utrycka sig konstnärligt. En sådan grundförutsättning hämmas kraftigt om man sätter munkavle på folk. På så sätt försvåras också möjligheten för många att komma i kontakt med konsten, eller det som vi brukar kalla det vackra. Det finns ingenting som stöder att samhällen eller individer utvecklas bättre av att tystas. De som tror detta är människor som förvägrats eller förvägrar sig själva att tänka.
Genom min man som är med i författarförbundet fick jag läsa ett brev till medlemmarna från deras ordförande Gunnar Ardelius. Han hade blivit kontaktad av Timbro som ville att han skulle komma och för att föreläsa om biståndet för skönlitteraturen. När Ardelius frågade vad han skulle få betalt så fick han höra summan noll kronor. Fast han fick gärna sälja böcker på plats. Detta skriver de alltså till ordförande för en fackförening? Vet de ens vad en fackförening står för?
Jag undrar vad Marcus Ulvell, vd i Timbro själv tar i betalt för ett föredrag. Jag funderar på att mejla honom och fråga ifall han kan komma till mitt jobb och föreläsa gratis. Det vore ju en möjlighet för Timbros förlag att sälja böcker på plats. Ulvells grundlön är förmodligen något högre än Gunnar Ardelius lön, så varför inte.
Det är heller ingen fantasi att Timbro och regeringens kulturpolitik hör ihop eller åtminstone har mycket gemensamt. Den underliggande meningen verkar vara att författarna eller kulturarbetare överlag bara skall vara glada att de får finnas, som ett slags julgranskrims. Även om Frankrike inte är något idealland är det nog ändå ett stort värde i att de har kulturen i högsätet.
Baksidan av denna fanatiska jakt på tillväxt verkar vara ett slags intellektuell tillbakagång till samlare, fast utan berättelserna vid elden som ändå skapade mening och sammanhang. Det känns som att världen efter murens fall tagit inte det bästa från båda världarna utan det värsta. Ett slags superkapitalism med öststatsmunkavlar. Inte undra på att folk är rädda.
På mitt jobb märker jag det genom att våra program blir mer och mer nyttoorienterade. Det är hälsa och energi, läkare och läxhjälp, allt för att hjälpa upp BNP. En sund medborgare i en sund kropp verkar allt gå ut på, även detta lite sovjetiskt. Samtidigt som man som kulturförmedlare förväntas känna tjusning över att kultur numera kan skrivas ut på recept. Frågan är väl i fall det i framtiden blir kvar någon kultur som inte kan skrivas ut på recept. Kommer någon begripa värdet av den upprörande kulturen? Det är väldigt svårt för mig att argumentera emot den här riktningen när jag väl sitter på ett personalmöte, eftersom det knappt finns någon debatt om det här alls. Förmodligen för att de som bestämmer inte har fått sina jobb eller alls blivit synade i sin syn på kultur, eftersom det inte alls anses viktigt, vilket självklart är en tragedi.
Det allt stummare klimatet handlar ju i grunden om en bristande utbildning i vad yttrandefriheten betyder för samhällsutvecklingen och hur brist på yttrandefrihet kan skada samhället. Kanske har det med en viss sorts extrem nyandlighet att göra, som speglas i litteratur som The Secret som förespråkar ett slags svartvitt onyanserat tänkande med gott och ont, inte långt ifrån den värld som Thomas i Boken om Allting tvingades leva i, men som också ligger nära en medeltida världsbild.
Det som ligger bakom det moderna samhället tror jag jämsides med den tekniska utvecklingen är ett kraftigt hävdande av den enskilda individens rätt att uttrycka sig så som det uttrycks i den Amerikanska konstitutionen från 1700-talet, men som också har utvecklats genom psykologin. Detta är grunden till förståelse för vikten av mångfald, för utveckling av kultur och samhälle. Utvecklingen inom svenskt kulturliv gör mig olycklig.
Det är inte sant att solen sällan skiner i Göteborg. Under de sex år jag cyklat till jobbet längst Göta Älv mellan Järntorget och Marieholm, har det ofta varit soligt och då det varit som bäst har Mary J Blige sjungit I feel good för mig. Hon sjunger för mig, mina fina bibliotekskollegor och våra underbara låntagare. Det är en text om glädjen och faran med att känna sig på topp.
Jag är stolt över att jag är duktig på mitt jobb. Det är inget märkvärdigt egentligen, utan ett väldigt traditionellt sätt att bygga självförtroende, men just i min bransch så skall man helst inte skylta med att man är bra på sitt jobb. Eller i värsta fall är det till och med förbjudet att tänka tanken.Jag har aldrig riktigt förstått vad det är som är så bra med att inte stå för vad man kan.
Så fort någon i vår bransch sticker ut så råkar de lite illa ut. Ja det är ingen som slåss eller lägger döda hästhuvuden i deras sängar, men de råkar ut för en speciell slags gliringar. Jag har hört och sett det så många gånger att jag ville mena att det är ett mönster. Jag vet inte ifall folk retar sig på mig, men jag hoppas verkligen det, för jag gillar både att retas och sticka ut.
Att det råder ett så snålt klimat tror jag beror på att vi arbetar i någonslag byråkratimodell, där vi förväntas vara neutrala tjänstemän. Men det är en modell som stukar oss eftersom det inte passar den typen av verksamhet som vi representerar och som för att vara bra måste bygga på det motsatta, nämligen personliga möten och förtroende. För att vara bra så måste man därför både sticka ut och bryta mot rådande normer. Lite hårt för de som strävat efter att göra ett bra jobb genom att följa normer som de tror är rätt, men som i själva verket leder helt fel.
Jag tänker ibland på den duktiga skolflickan som hela tiden skött sig, väntat på sin tur, gjort alla läxorna, men så fort hon lämnat skolan upptäcker att det var en duktighet som inte är framgångsrik någon annanstans än i skolan. Den skolflickan påminner om biblioteksklimatet.
Ja biblioteksbranschen är ju kvinnodominerad. Många kallar sig dessutom feminister, så det borde inte vara så här. Men feminist kanske också bara ett epitet man hänger på sig för att vara duktigt? Kan man leva hur som helst och ändå kalla sig feminist? Jag tycker inte det. Vissa menar också att män som är bibliotekarier har större möjlighet att ta plats. Så är det inte hos oss, men stämmer det så är det ju ännu en pinsam omedvetenhet. Fast jag tycker det är bra att någon bibliotekarie vågar ta plats och skiter väl egentligen i vilket kön de har. Bättre en manlig bibliotekarie som vågar ta plats än ingen bibliotekarie alls som tar plats. Av den anledningen tror jag att fler män i kåren kan påverka yrkesklimatet i stort
Även om Zlatan inte verkar vara världens bäst lämpade lagkapten så tror jag ändå att många bibliotekarier borde inspireras av hans uttalande som Jag är ung, jag dominerar, jag glänser. Eller av Mary J Blige. Det är väl rätt självklart att det är lättare att ge andra plats om man har bättre självkänsla än om man har en dålig självkänsla? Dessutom är det ju väldigt kul om folk retar sig på en bara för att man vågar synas eftersom det på något sätt inte är höjden utan tvärtom botten av både genorisitet och tankeverksamhet.
Utan att begripa det ger de dig ett intellektuellt och moraliskt överövertag. Alltså är du smartare. Och elakheten, du behöver inte ens stå för den, eftersom den kommer från dem själva och du bara lagt tillbaka den där den hör hemma.
Jag är sur på min frisör. Som fönar och klipper alldeles för länge och dyrt utan att lyckas med något särskilt resultat. Men jag gillar henne ju, så jag tänker att det är en relation som jag får ge lite tid. Allt ordnar sig nog när Virginia Woolfs Ett eget rum finns i nyöversättning på biblioteket. Om jag bara varit lika stabil som Hugo Chávez och litat på Gud, Kristus, Vetenskapen och på viljan att leva för och kämpa för det här landet, så hade jag nog heller inte behövt bry mig om min frisyr.
Jag undrar över de som byggt det där huset i Ljung, som brann ner innan de han flytta in i. Hur tänker de idag? Är de glada att de trots allt aldrig hunnit flytta in? Känner de sig vana med att allt tar mycket längre tid än vad det borde? Ledsna? Är de lediga från jobbet eller går de under devisen jag lever precis som vanligt?
Jag har en bästis som heter Lina. Vi har varit kompisar jättelänge. Under den tiden vi har varit vänner har vi varit olyckligt kära, lyckligt kära, fått några barn och gått igenom en massa saker. Hela tiden har Lina funnits där.
Det är så himla skönt med bästisar. Ni vet, den där känslan när man är med någon och man känner sig helt trygg och helt okej som man är. Det är inte alltid som Lina tycker att jag gör de smartaste valen i mitt liv, men jag vet att hon alltid står på min sida och stöttar mig även när jag trasslar in mig i livet. Och det är inte alltid Lina tycker att mitt sätt att göra saker på är rätt, men jag kan alltid lita på att hon förstår varför jag gör som jag gör.
När jag träffar Lina så känner jag mig alltid lite bättre, lite smartare, lite starkare, lite snyggare. Det blir liksom så när man man känner ett sånt stöd och uppbackning av någon. Genom vår vänskap växer jag så himla mycket varje gång vi ses.
Igår berättade en av mina andra bästisar om några vänner som hon umgicks med under en period, som också var så där så att de lyfte varandra jättemycket när de träffades. I vardagsrummet hos dessa vänner hade det stått en spegel som min kompis hade varit övertygad om hade varit en trickspegel, för att hon tyckte att hon såg mycket snyggare och smalare ut i den spegeln. Naturligtvis var det en helt vanlig spegel, det var den där fantastiska uppbackningen och styrkan i vänskapen som fanns där som gjorde att hon kändes sig snyggare, helt enkelt.
Och så här ska det ju vara. Ibland hamnar jag i situationer i livet där jag känner att jag inte duger som jag är, där folk vill ändra på mig och göra mig till något annat - då längtar jag alltid efter Lina. Då längtar jag efter de sammanhang i mitt liv där det finns utrymme för att vara den jag är och där det är okej att vara mig själv.
Lina gillar St. Etienne väldigt mycket. Vi brukade sitta i hennes lilla studentrum och dricka vin, prata om killar som inte var kära i oss och lyssna på Tiger Bay. Lina, jag tillägnar Veckans soundtrack till dig. Puss och kram.
Jag såg en annons i tidningen häromdagen som skrämde livet ur mig. Den handlade om en tjänst där någon med hjälp av geo-positionering ska kunna tjäna 400 kronor om året på mina rädslor.
Jag är gammal nog att ha läst Orwells “Nittonhundraåttoifyra” när 1984 låg så långt fram i tiden att vi trodde på den dystopin. När 1984 inföll skrattade vi lite generat över att vi trott på ett övervakarsamhälle, men är vi inte där nu? Med råge?
Annonsen med texten “Var är ditt barn nu?” var alltså reklam för en tjänst som ger oss möjlighet att se var våra familjemdelemmar befinner sig. På hemsidan stod det något snömos om att “slippa trasslet med vardagspusslet”. Men vad man verkligen gör är att spela på våra rädslor.
Rädslan att våra små barn ska lockas iväg av någon. Att våra större barn ska göra något förbjudet. Att våra partners ska ha ett hemligt liv vi inte känner till.
Jag undrar vem jag blivit om mina föräldrar kunnat övervaka varje steg jag tog som barn och tonåring. Jag undrar vad som hänt med mig om de män jag varit tillsammans med velat studera varje rörelse jag gjort.
Och nog fan blir jag rädd. Rädd för övervakarsamhället.
Jag råkar bo i världens bästa kvarter. Ja det har jag i och för sig gjort hela mitt liv, fast på olika ställen. Men ibland drabbas man av insikten om hur bra man har det och det har jag gjort i dag. Några dagar i veckan går mitt äldre barn och hämtar mitt lite yngre barn från skolan. Men just idag så hade han glömt att ta med sig nyckeln så de låste sig ute.
När de gick och konstaterade att de var utelåsta passerade de det yngre barnets gamla förskola. Där utanför träffade de en förälder som de kände sedan vår tid på förskolan. Hon frågade mina barn hur det var och de sa att det inte var så bra eftersom de låst sig ute. Föräldern ringde mig, berättade som det var och erbjöd mina barn att stanna på förskolan tills jag kom hem.
Dagens recept är således; Om du ser några ensamma barn som du känner, fråga dem alltid hur det är. Och glöm inte det afrikanska ordspråket som säger att det krävs en by för att uppfostra ett barn.
Någon gång måste jag ju ha snook som veckans soundtrack. under en period i högstadiet var snook det ända jag lyssnade på. Det varade i säkert ett år. Jag visste allt om dom och kunde alla texter. Jag tycker fortfarande att dom är bra och lyssnar gärna på dom och blir lite nostalgisk. Dom tar upp viktiga saker, som i den här texten. Lyssna!
