Jag är sur på min frisör. Som fönar och klipper alldeles för länge och dyrt utan att lyckas med något särskilt resultat. Men jag gillar henne ju, så jag tänker att det är en relation som jag får ge lite tid. Allt ordnar sig nog när Virginia Woolfs
Ett eget rum finns i nyöversättning på biblioteket. Om jag bara varit lika stabil som Hugo Chávez och litat på Gud, Kristus, Vetenskapen och på viljan att leva för och kämpa för det här landet, så hade jag nog heller inte behövt bry mig om min frisyr.
Jag undrar över de som byggt det där huset i Ljung, som brann ner innan de han flytta in i. Hur tänker de idag? Är de glada att de trots allt aldrig hunnit flytta in? Känner de sig vana med att allt tar mycket längre tid än vad det borde? Ledsna? Är de lediga från jobbet eller går de under devisen jag lever precis som vanligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar