Man blir lycklig genom att sluta vara rädd

"Ett ögonblick"sa tant van Amersfoort. Hon reste sig upp. "Kanske har jag något för dig". Hon gick bort till en av bokhyllorna. "Vad vill du blir när du blir stor?" frågade hon. 

   "Lycklig", svarade Thomas. "Jag vill bli lycklig"

    Tant van Amersfoort var just på väg att plocka fram en bok ur hyllan, men så vände hon sig plötsligt om. Hon tittade på Thomas, skrattade och sa: "Det är en förbannat bra tanke. Och vet du vad lyckan börjar med? Att man slutar vara rädd.

(sidan 24 i Boken om Allting av Guus Kuijer, Opal förlag 20012)

Citatet är hämtat från årets Almapristagare i hans bok Boken om allting som handlar om Thomas, en pojke som växer upp i ett strängt religiöst hem med en pappa som slår fru och barn. Jag funderar på rädsla och vad som håller på att hända i Sverige, eller varför det håller på att hända. Det känns som att folk inte vågar prata längre, i alla fall inte på sina jobb och till sina chefer. Som att det fria ordet på något sätt är i fara och att det gör folk räddare och  mindre lyckliga. 

Jag tänker att det måste höra ihop med ett allt hårdare kulturklimat, där kultur för att räknas bör kopplas till nytta. Många gånger är det det obegripliga som ger luft åt tankarna och är en grundförutsättning för att inte vara rädd. Det omätbara pladdret, klottret, kanske den konstiga dikten eller den där filmen som bara var så bra är ofta det som ger det extra syret. Ett rikt och för många angeläget kulturklimat finns bara om folk från olika samhällsskikt ges möjlighet till att utrycka sig konstnärligt. En sådan grundförutsättning hämmas kraftigt om man sätter munkavle på folk. På så sätt försvåras också möjligheten för många  att komma i kontakt med konsten, eller det som vi brukar kalla det vackra. Det finns ingenting som stöder att samhällen eller individer utvecklas bättre av att tystas. De som tror detta är människor som förvägrats eller förvägrar sig själva att tänka.

Genom min man som är med i författarförbundet fick jag läsa ett brev till medlemmarna från deras ordförande Gunnar Ardelius. Han hade blivit  kontaktad av Timbro  som ville att han skulle komma och för att föreläsa om biståndet för skönlitteraturen. När Ardelius frågade vad han skulle få betalt så fick han höra summan noll kronor. Fast han fick gärna sälja böcker på plats.  Detta skriver de alltså till ordförande för en fackförening? Vet de ens vad en fackförening står för? 


Jag undrar vad Marcus Ulvell, vd i Timbro själv tar i betalt för ett föredrag. Jag funderar på att mejla honom och fråga ifall han kan komma till mitt jobb och föreläsa gratis. Det vore ju en möjlighet för Timbros förlag att sälja böcker på plats. Ulvells  grundlön är förmodligen något högre än Gunnar Ardelius lön, så varför inte. 


Det är heller ingen fantasi att Timbro och regeringens kulturpolitik  hör ihop eller åtminstone har mycket gemensamt. Den underliggande meningen verkar vara att författarna  eller kulturarbetare överlag bara skall vara glada att de får finnas, som ett slags julgranskrims. Även om Frankrike inte är något idealland är det nog ändå ett stort värde i att de har kulturen i högsätet.

Baksidan av denna fanatiska jakt på tillväxt verkar vara ett slags intellektuell tillbakagång till samlare, fast utan berättelserna vid elden som ändå skapade mening och sammanhang. Det känns som att världen efter murens fall tagit inte det bästa från båda världarna utan det värsta. Ett slags superkapitalism  med öststatsmunkavlar. Inte undra på att folk är rädda.

På mitt jobb märker jag det genom att våra program blir mer och mer nyttoorienterade. Det är hälsa och energi, läkare och läxhjälp, allt för att hjälpa upp BNP.  En sund medborgare i en sund kropp verkar allt gå ut på, även detta lite sovjetiskt. Samtidigt som man som kulturförmedlare förväntas känna tjusning över att kultur numera kan skrivas ut på recept. Frågan är väl i fall det i framtiden blir kvar någon kultur som inte kan skrivas ut på recept. Kommer någon begripa värdet av den upprörande kulturen?  Det är väldigt svårt för mig att argumentera emot den här riktningen när jag väl sitter på ett personalmöte,  eftersom det knappt finns någon debatt om det här alls. Förmodligen för att de som bestämmer inte har fått sina jobb eller alls blivit synade i sin syn på kultur, eftersom det inte alls anses viktigt, vilket självklart är en tragedi.

Det allt stummare klimatet handlar ju i grunden om en bristande utbildning i vad yttrandefriheten betyder för samhällsutvecklingen och hur brist på yttrandefrihet kan skada samhället. Kanske har det med en viss sorts extrem nyandlighet att göra, som speglas i  litteratur som The Secret som förespråkar ett slags svartvitt onyanserat tänkande med gott och ont, inte långt ifrån den värld som Thomas i Boken om Allting tvingades leva i, men som också ligger nära en medeltida världsbild.

Det som ligger bakom det moderna samhället tror jag jämsides med  den tekniska utvecklingen är  ett kraftigt hävdande av den enskilda individens rätt att uttrycka sig så som det uttrycks i den Amerikanska konstitutionen från 1700-talet, men som också har utvecklats genom psykologin. Detta är grunden till förståelse för vikten av mångfald, för utveckling av kultur och samhälle. Utvecklingen inom svenskt kulturliv gör mig olycklig.