Att bli föremål för ovälkomna närmanden är ett jävla mög. Att som ung kvinna bli föremål för en sexualiserad uppmärksamhet från äldre män är dock så normaliserat att jag när det händer inte ens tänker att det är något särskilt konstigt. Det är sånt man får räkna med liksom. Jag menar, en ung kvinna som i något sammanhang blir utsatt för förnedrande närmanden, det verkar vara lika oundvikligt som "jävla fitta, jag ska knulla dig gul och blå"- kommentarer till en krönika om genus och feminism. Jobbigt ja, men det är sånt man nästan räknar med. Men jag vill inte tro att det bara är en vanesak utan också ett beteende som ständigt normaliseras och ursäktas, så till den gräns att jag, den utsatta viftar bort det och själv rationaliserar. Detta handlar då om män som jag känner på ett eller annat sätt. Okända män kan jag lättare hantera, men när det är en person i ens umgängeskrets, ja då blir det svårt, eftersom det kanske handlar om en kollega, en väns pappa, etc, etc.. Vill ju inte göra sig ovän. Och det sjuka är att så många, däribland jag själv, börjar tänka att det är mig det är fel på. Kanske hittar jag på? Överdriver? Utstrålar "jag vill ha dig"? Och så ständigt denna rädsla för att folk ska tro att jag just överdriver eller hittar på. Och det vill jag tro också hänger ihop med maktstrukturer. Att bli påhoppad på krogen, på spårvagnen, på skolgården, av främlingar, ja det är obehagligt och hänger självklart också ihop med patriarkala strukturer. Men att bli föremål för ovälkommen beröring och sexuella anspelningar av en person som du på ett eller annat sätt har en relation till är svårt att hantera. Personer som på ett eller annat sätt har ett övertag. Vilka jävla friheter att ta sig va?
I aim to please... So I say: GO FUCK YOURSELF! En annan äcklig sak som jag är störd på är hur mycket på internet som så uppenbart riktar sig till kåta ensamma män. Sexdejter, nakna brudar och porr i en salig röra bara ett klick bort. Det och EU-kommissionens stereotypa reklam är ungefär som ler och långhalm.
Ja vad hade detta med varann att göra egentligen? Jag vet inte, jag vet inte, det är väl ungefär som vad jag och en 60-årig gubbe har att göra med varandra? Inget, förutom en vag, vag koppling?
Anna och jag arbetar på samma arbetsplats och ett jobbigt erkännande är att jag tyckte det kändes väldigt bra när någon yngre och snyggare kom till jobbet. Jag tror denna känsla, som jag hade/har definitivt är något jag delar med andra, allt mer bedagade. Det ligger ett slags hämndkänsla i detta, som gör att man är lite skadeglad över att de yngre vackrare råkar utför sådant här. Jag medger att det är helt sjukt.
SvaraRaderaEtt jävla mög var ordet! I hela livet har jag retat mig på detta- från 11 årig stalltjej med travgubbar att hantera till tonårens påhopp om hur små/stora bröst man har och vidare in i vuxenlivet med kollegor, kunder, låntagare, vänners pappor osv som kommer med händer eller kommentarer om än det ena eller det andra. Så JÄVLA tröttsamt. Och så ska man ändå försöka glida undan lite smidigt för att man inte ska råka stöta sig med någon- för det blir ju onekligen en smula obekvämt att säga åt en kompis pappa att fara åt helsike på en fest t ex. Men varför inte eg? Jag blir ofta rätt paff och kommer inte på förrän efteråt vad man borde ha sagt eller gjort. Och samtidigt: varför gör de detta? För att det är kul? För att de tror att de ger en komplimang? För att det är roligt? Sexigt? Spännande? Jag fattar verkligen inte varför. En annan blogg om detta: http://www.djungeltrumman.se/tuffastavalla/post/Ja_NU_blev_jag_sur
SvaraRaderaOm att bli kommenterad.
Karin: Det är väl en första lättnadens suck kanske? För att det hela inte ska bli en ond cirkel tror jag att omgivningen kan backa upp när man märker att det händer(i de fall det inte sker i smyg, i enskilt rum). För det är som du säger Anna väldigt svårt när man själv är i situationen, man blir paff och kommer inte på vad man borde sagt och gjort förrän efteråt. Sen är det ju inte egentligen den utsattas ansvar, det är ju stört! Någonstans ligger ju problemet och det är inte hos offret. Men det kanske är då man få bestämma sig: skit i vem det är som gör det, säg ifrån och försvara sin rätt: "jag vill inte att du rör vid mig, jag tycker det här känns obehagligt.." etc. Vilket är lättare sagt än gjort. Tänker också att personen ju måste märka hur man liksom stelnar till, krymper undan, blir nervös?! Fan alltså. Jag undrar också varför! Det kanske man ska fråga dem? Eller kan någon vänlig själ förklara det för mig här?
SvaraRaderaJa Anna det är en lättnadens suck. Men också ett mönster som finns i mycket i samhället, att de som nyss varit utsatta för något ger igen på de som sen blir utsatta istället för att ge igen på de det gäller. Så dumt! Sen tycker jag också att det visar en del på hur många sjuka människor det finns egentligen. De kanske till och med tycker de är snälla? Jag vet inte. Men en annan sak. Vi jobbar på bibliotek? Hur fan är det för de som jobbar på krogen?
SvaraRaderaJag får ibland höra att det är för att jag är för snäll och trevlig. men alltså, jag tror ju inte att alla som är trevliga och snälla mot mig automatiskt vill ligga med mig/gifta sig med mig/skaffa barn med mig/älska mig för evigt. Oerhört konstigt tycker jag.
SvaraRaderaVad jag tror skulle hjälpa var att ge dem en smäll på käften. Fast det går ju inte när man är i tjänst.
SvaraRaderaElin; så det är alltså ditt fel? Det är väl mer så att felet är att de är för slibbiga. Vi sätter på oss burkor då.
SvaraRaderaJa, att backa upp varandra är nog lösningen tror jag- man är ju jävligt trött på att få höra att man får skylla sig själv för att man först är för trevlig och sen är för sur för att man sa ifrån. Jag känner ofta personligen att jag blir så generad å personen i frågas vägnar med - fattar du inte hur mycket du gör bort dig nu, och förlorar min respekt för alltid? Men jag är en fegis som sällan säger ifrån. Och Karin, som tidigare krogarbetare- det är värre där. Och samtidigt upplevde jag det som lättare att säga åt folk i den miljön.
SvaraRaderaDe två bästa härskarteknikerna för när man blir attackerad av gubblsem är förlöjligande och osynliggörande. Osynliggörande kan man använda rätt bra om det handlar om något de säger, man låtsas helt enkelt inte höra eller förstå vad de säger gång på gång. Förlöjligande är att man hittar på en rapp replik som man har tillhands och får dem att framstå som vad de egentligen är, slem.
SvaraRaderaAnna: Bra inlägg som du länkade till! Elin: Ja men det är ju just det, känns som att den kommentaren får man höra ofta "det är för att du är så söööt". Blä! Men om man skulle vara sur/ful? mot folk i allmänhet, då får man höra att man borde le lite mer och inte vara så allvarlig (precis som Tuffast av alla skriver). Först tänkte jag att det då ska vara fan att man inte kan vara trevlig utan att det ska tolkas som en slags invit av män, men nu tänker jag att det fan inte verkar spelar roll hur man är? Skulle vara intressant att vända på steken och testa lite härskartekniker. Känner mig lite stärkt nu, nästa gång kanske det händer: jag ryter ifrån! Medan vi jobbar på detta så kan ju alla män därute (och det fåtal kvinnor som gör samma sak) jobba på sitt omdöme. Vi säger så!
SvaraRadera"Men jag vill inte tro att det bara är en vanesak utan också ett beteende som ständigt normaliseras och ursäktas"
SvaraRaderaJag slutar aldrig förvånas över i vad som är acceptabelt i era medelklassmiljöer.
S: Hur menar du nu? Menar du att det är mindre acceptabelt i arbetar- och/eller överklass miljö? Det låter som du håller på något intressant resonemang.
SvaraRadera