Joggarprojeket del 3; hur blir jag en fanatiker?

Sjukdom har gjort att jag tappat en vecka i mitt joggarprojekt så därför har jag börjat läsa Born to run. Det är absolut en bra bok . Än så länge springer jag 3 kilometer så det är långt till de 15 som är slutmålet. Boken fungerar som en morot och jag har redan planer på att åka till Klippiga bergen och jogga. Eller kanske jag skall jogga dit, över Arktis. I helgen har jag tillsammans med en vän pratat om vad som krävs för att bli en fanatisk joggare. Detta kom vi fram till:

1. En helig skrift

som talar om något slags gudomligt ursprung, gärna med inslag av naturfolk eller etologi. Born to run uppfyller det kravet.

2. Låt joggningen vara viktigast

Joggningen skall vara viktigare än allt annat. Väder, bröllopsfester; ingenting får komma emellan eller före. När du planerar ett arrangemang med andra så försök alltid få in joggningen, på möhippan, julfirandet eller vad det än är. Det kanske inte alltid går, men då har du i alla fall försökt. Om du råkar vara sjuk så ska du vila, men studera i så fall ditt snor noga varje morgon för att lägga märke till när infektionen har gått ur kroppen.

3. Umgås med likasinnade

A och O för att hålla motivationen i schack. Skapa en klubb med pålitliga joggare.

4. Engagera dig politiskt för saken

Gå på nämndmöten och försök få så många mätta och utstakade löparrundor i ditt närområde som möjligt. Be att de bygger ett klubbhus till dig och dina fina vänner. Försök få till ett möte med idrottsministern och hälsovårdsministern för att presentera dina visioner. Gå med i ett etablerat parti. Du kommer få en gräddfil in för att du har din profilfråga som ännu ingen kommit på.

5. Led in alla diskussioner på rätt ämne

Inse att det är få problem som inte kan lösas av jogging. Folkhälsoproblemet, arbetslösheten (utbilda dem till joggarcoacher), fattigdom (en joggande människa är en lycklig människa och bryr sig inte om pengar), missbruk (man byter ut joggningen mot missbruket), världens konflikter (joggande människor löser sina problem under joggingrundorna, hade världens ledare förstått det så hade världen sett annorlunda ut.)

6. Knacka dörr

Fråga om du kan få prata om joggning

7. Aktioner

Löparfester eller kanske ett bord med trycksaker utanför den psykiatriska vuxenmottagningen.

Vad jag skriver om när jag skriver om nagellack.

Jag har lyssnat på en massa föreläsare det senaste som har föreläst i oändlighet om hur vårt behov av självbekräftelse speglas i vårt användande av sociala medier. Och om hur vi skapar vår identitet genom sociala medier. Om hur vi genom vad vi delar med oss och skriver uttrycker vem vi är, eller snarare vad vi vill vara. Det där är väl kanske inte så världsomvälvande tycker jag egentligen. Jag vill minnas att jag har suttit på oändligt många föreläsningar under sociologin och etnologin och hört föreläsare föreläsa i oändlighet om identitetsskapande. Men även om det inte är så nytt det vi håller på med på Facebook, så är det ändå hemskt intressant tycker jag. Det här blogginlägget kommer för övrigt inte heller att vara särskilt världsomvälvande, så om du hoppades på det kan du sluta läsa nu.

En sak som jag tycker är rätt sjuk med Facebook är alla överenskommelser om vad som är okej och inte okej att skriva. En av mina vänner har haft en lång och jobbig period. Han och hans fru har kämpat med att försöka pengarna att räcka och hitta jobb att jobba på. Han brukade alltid skriva ganska dystra statusar om att livet var skit och bara blev värre. Då var det en kompis till honom som sa till honom att han skrev för deppiga grejer, att han borde skriva något gladare istället. Och vad är grejen med det egentligen? Alltså vem ska bestämma vad man får skriva? Och glömmer man inte lite bort hur skönt det kan vara att få medkänsla och sympati i svåra stunder av ens vänner?

Jag tycker det här är så konstigt. Att man ska framställa sig som att man lever i den lyckligaste av världar med den underbaraste mannen och de gulligaste barnen. Alla vet ju att livet inte är så. Man bråkar. Man misslyckas. Man hatar sitt liv. Varför är folk så rädda för det som är verkligt? Varför måste man hålla på att fejka någon sorts sjuk låtsasvärld på Facebook där allt är fint, pastellfärgat och lyckligt? Det blir så himla märkligt tycker jag. Helt meningslöst och urvattnat. Men jag gör precis samma sak själv. Jag filtrerar naturligtvis också vad jag skriver i sociala medier. Jag checkar aldrig in när jag är hos min psykolog, jag skriver aldrig om saker som gör mig ledsen och jag skriver aldrig något negativt om mitt jobb längre. Jag brukar skriva om nagellack istället. Det blir enklare så.

Men det är knepigt och fascinerande det här. Att vi skapar bilder av oss själva som felfria och toklyckliga. Det är som en lek. Eller som ett märkligt spel där alla vet att man ljuger, men man håller på ändå.

Humor är en annan svår sak på Facebook. En kille jag känner som spelar i ett band och som tycker att han är jätterolig skrev en gång att han skulle behöva amputera armen. Det tyckte han var jätteskoj, men inte hans vänner. Han fick massor av kommentarer om hur synd det var om honom, folk ringde hans mamma och ingen förstod att han skämtade. Av det kan man nog dra slutsatsen att folk tenderar att tro på det man skriver och att han inte är så rolig som han tror att han är.

Den bästa statusen jag har läst var så här - Har rätt tråkigt, går och runkar. Det är fantastiskt roligt tycker jag. Jag önskar att jag hade skrivit den statusen! Men det hade inte gått, jag har för många som jag vill verka smart och sofistikerad inför som vänner. Jag har förresten märkt att det mina kompisar på Facebook gillar mest är när man skriver inlägg om alkoholhaltiga drycker och delar med sig av bilder på nyfödda bebisar. Min plan är därför att jag ska supa mig jättefull och bli på smällen. Då säkrar jag nog många likes. Det får bli mitt sommarprojekt.

Dembo The Rootsman

Gamlestadens stolthet Dembo the Rootsman har vunnit Östra Göteborgs kulturpris för 2011. Jag har lyssnat på hans musik från och till under ett år. Jag har spelat den för barnen på jobbet (alla i förskoleklass), på bjudningar, när jag städat och skrivit. När jag behövt dansa! Det är ren energi, bättre än både olja och självhjälpslitteratur. Lyssna:

Grattis Dembo!

Propaganda

Ibland ser jag allt genom en skräckspegel. När jag var liten trodde jag oftast att det där överdrivna, grova var något som kom ifrån mig själv, eller kanske min familj, eller möjligtvis någon annan närstående. När jag sedan blev äldre och erfarnare insåg jag att det finns överallt i vårt samhälle, om än inte ensamt så alltid närvarande. Att det finns och frodas beror väl på att vi försöker polera upp det eller låtsas att det inte existerar. Vi inser inte det korkade i att dölja våra egna tillkorta kommanden, eller att vi väljer att blunda för något uppenbart fel. Kanske är det därför som det överdrivet idylliska alltid får mig att må illa. Jag tycker det förvrider världen till något osmakligt, okunnigt och ointressant. Den bild av oss människor som får plats i det där stiliserade idyllen är egentligen inte särskilt fin, utan grov och förenklad. Det kan vara sverigedemokraten som tar för givet att jag delar deras främlingsfientlighet eller någon annan som tror att jag delar deras intresse för heminredning. Olika förutfattade meningar om vem man är och vem man bör vara, som en slags motkraft till kreativitet och pluralism.

I dag när jag såg dokumentären Inside Job, som förklarar uppkomsten av den ekonomiska krisen 2009 , så tillkom ännu en dimension av min skräckspegel . Filmen förklarar bland annat att de ledande ekonomerna från universitet som gick i bräschen för avregleringen av marknaden var sponsrade av finansinstituten som var de som tjänade mest på detta. Senare när krisen kom och Obama skällde ut folket på Wall Street för oansvarigt agerande, så tändes ett hopp. Men istället blev Wall Streetexperter Obamas experter och självklart blev reformen, eller vanten, en tumme, vilket känns helt logiskt med tanke på världsordningen för övrigt.

Självklart är det fara när propaganda inte bara får fotfäste bland fattiga arbetare utan också bland de som dominerar styret av världsekonomin. Det krävs inte direkt att man är leninist för att inse att de som bestämt det här är de som tjänar mest på det och de som förlorar är de fattigaste. Ja ja detta har ju även Anders Borg insett.

Vi har tappat bort det kritiska tänkandet till förmån för propagandan och detta avspeglar sig på långt fler områden än Wall Street. Jag möter det så gott som dagligen.

Ensamhet

Jag borde sova men funderar över ensamheten. Min dotter har åkt till sjukhuset i dag och blir kvar över natten. Min man är med henne. Jag och sonen har haft en kväll för oss själva. Det är ovanligt och vi har faktiskt hunnit njuta något av det. Fast när vi skulle lägga oss så kände vi oss ensamma och oroliga igen. Nu sover han men jag kan över huvud taget inte somna . För mig är det svårast när jag inte längre kan vara stöd för någon annan. När jag är ensam med min oro. Egentligen skulle jag vilja väcka pojken nu. Ge honom tröst som han inte vill ha. Förklara för honom att han inte behöver känna sig ensam, att systern och pappan har det bra på sjukhuset. Eller kanske ringa och väcka dottern. Berätta att hon skall vara glad att hon är född i denna tid och detta land. Jag blir stark av att få finnas till för dem. Det håller min egen oro på plats och mina ord till dem ger mig själv förklaringar.

Om jag tänker vidare på detta blir jag lite förvirrad, funderar på ifall jag inte är en ulv i fårakläder som liksom göds av andras bekymmer. Men det är det ju faktiskt mina egna barn det handlar om. Inser att det överdrivet introvert och aningen vansinnigt att fundera över min egen eventuella ondska på det viset. Allt hör ihop och det är inte så märkvärdigt, vi mår bra att finnas till för andra, eftersom vi inte lever ensamma här i världen. (Motsatsen däremot, att gå in i en helt egen värld det är väl just vansinnet, något som jag kan förnimma nu när alla sover, ingen har behov av att jag ser trygg ut och jag så gärna skulle vilja vara på sjukhuset med min dotter)

Jag kommer också att tänka på några rader ur en bok jag läste i går: - Yarden av Kristian Lundberg. Minns inte ordagrannt men det gick ut på att människan måste ges en möjlighet att vara solidarisk. Det är väl precis så det är.

Midsommarmord och stress

Ja, det är ju inte så ofta som jag har skrivit här sedan jag började på denna blogg. Jag har gått omkring och funderat över vad jag ska skriva, sen har jag inte hunnit skriva och sen så har jag liksom passerat det stadie som jag var i när jag hade något att säga. Då har jag känt att jag försummat bloggen lite, men se då har en klok person vid namn Karin sagt åt mig att det inte är så konstigt att jag inte har skrivit. Och ja hon har ju helt rätt, jag har inte haft tid och energi eftersom jag har en lite fullproppad period i livet. Men ändå... Så nu skriver jag här, om en sak som är knuten till detta med bristande självinsikt.

Nu kommer det, erkännandet: jag tycker det är så hetsigt med helger som midsommar och till exempel nyår. Det är nästan så att jag blev glad över att det regnade på midsommarafton, för då känns det mer OK att inte hitta på något. Ja ni vet det där stora midsommarfirandet i ett torp i goda vänners lag, eller dansen runt fallos med sill och nubbe. Samma på nyår; den stora frågan är ju Vad ska du göra? Va fan! Varför måste jag göra något? Och min fråga är också alltid Vad ska du göra, vad har du gjort? För jag vill fira och hålla på, men jag har inte alltid lust. Jag är bekväm av mig. Så vad har jag gjort i midsommar? Jag och min sambo har haft Dexter-marathon, övningskört, plockat en skraltig midsommarbukett samt ätit jordgubbar med grädde och Synksalladen! Och vi har tackat nej till flertalet midsommarinbjudningar ( jag tror att alla kände på sig att vi skulle stanna hemma)... Men tänk vad glatt överraskade alla blir den gången vi tackar ja! Någon gång kommer det. Så sluta inte bjuda för jag blir väldans glad för tanken, men bli inte förvånade om jag stannar inne istället. It´s not you, it´s me...

Joggarprojektet del 2: kanske Wagner kan hjälpa mig?

Jag har avklarat min andra vecka och det går bra. Foten kan ibland kännas lite ostadig, men aldrig under själva joggningen. Jag springer inte särskilt långt än, men den andliga resan mot löparjaget är på gång. Har ännu inte vågat mig på Born to run av Christoper McDougall då jag är orolig över hur den skall påverka mig. Exempelvis såg jag en människa som var löparklädd på sitt jobb och sådan vill jag inte bli. Passar inte i pannband och jag har lite annat att göra än att jogga runt. Jag vill bli fanatisk, men kontrollerat fanatisk. Inte tycka att joggarkläder är det snyggaste och bästa i alla lägen eftersom man aldrig vet när man kan bli sugen på en joggingtur.

Dock har jag läst Kom i gång med löpningen från Runners world Det var lätt gjort. En typisk amerikansk hokuspokusbok med anekdotisk bevisföring som exempelvis skriver att knän inte tar skada av löpning eftersom det finns en marathonlöpare och han har aldrig haft ont i knäna. Jag får kväljningar av litteratur i överdrivet hurtig ton med godagyxskaftargument. De behandlar sina läsare som lättlurade idioter, vilket verkligen är förolämpande för hela mänskligheten.

När jag joggar, vilket verkligen inte är så mycket än så länge, så lyssnar jag på en radiokanal som heter Deeper shades of House. Men jag har också funderat på Wagner. Kanske är det Wagner som skall hjälpa mig bli den där extrema löparen? Jag har hört att det kan vara farligt att lyssna på Wagner. Kanske är Wagner farlig de som tror på anekdotisk bevisföring ? Eller de som vill förvandlas till nazister? Min överdrivna förhoppning är att musiken skall fungera som en magisk metamorfos, så att jag blir en lagom fanatisk joggare. I vissa partier påminner den faktiskt om Deeper shades of House:




Apropå klassisk musik så hade man ett experiment i Gamlestaden för ett antal år sedan (före min tid och något som mina kollegor tyckte var helgalet). De hade problem med stökiga ungdomar vid ett av kommunens hus så de bestämde sig för att spela klassisk musik. Inte för att som jag trodde lugna ner ungdomarna utan för att skrämma bort dem. Ungdomarna kände sig inte bara förolämpade utan blev också förbannade och slog sönder en massa fönster på byggnaden istället för att försvinna. Det kan inte vara kul att bli bortkörd som man vore boskap. Om ungdomarna har problem att hitta på något att göra så är det bra att de visar sig tycker jag, då finns det ju en möjlighet att hjälpa dem. Det behövs en hel by att uppfostra ett barn som man brukar säga. Världen har blivit för mycket mitt och ditt för att det skall vara riktigt bra. Som det slår tillbaka. Dessutom borde det vara straffbart att använda musik på det viset.