Eviga obehaget

I dag har jag läst i tidningen om åtalet för pojkarna som misshandlade Carl-Eric Cedvander på Kortedala torg. Jag har varit på Kortedala torg och hört om vallningen av folk som sett den på plats. På facebook har jag sett kort på de som misshandlade. Jag tycker mig känna igen en av dem. Det är obehagligt. Jag är  upprörd och förtvivlad över att något sådant här kan hända. Men jag är också bedrövad över de många lynchande bildkommentarerna till fotot, som inte sällan handlar om pojkarnas icke förmodade svenska ursprung.  Det är kommentarer som säger en hel del om det samhälle som de här pojkarna formats i. Och det är ju Sverige.

Jag tänker andra saker om Sverige. Att ett av våra barn lämnat den kommunala skolan där ingenting alls fungerade. Att barnet nu går på en betydligt bättre friskola där allt verkar vara okej, till och med bra.  Jag hade aldrig föreställt mig att en skola kunde vara bra. Bara varit nöjd med att det är okej eftersom det är så vi intalar oss att det på sin höjd kan vara, trots att vi där jag bor anses vara stans mest kritiska föräldrar.

 Men jag vågar inte lita på min upplevelse om att den nya skolan är bra. Jag är på spänn eftersom jag förlorat en tillit, som egentligen var för stark för att vara bra. Jag märker att jag skaffat mig ett mönster i det här  som gör att jag letar efter det dåliga som jag redan upplevt.  Jag inser också  att detta kommer bli en match för att jag inte skall överföra dessa känslor på mitt barn. Fast det ordnar sig nog. Jobbigast är ändå känslorna som kommer med att jag tycker mig fått en djupare insikt om hur illa en människa kan formas av en dålig start.  De har inte sett något annat och vet inget annat. De vet helt enkelt inte hur de skall sluta vara destruktiva.

I går natt for alla dessa tankar i mitt huvud. Självklart kunde jag inte sova. Var rädd för drömmar där jag överfölls och tappade minnet utanför en Helvetsskola. Råga på allt har jag precis läst en en bok som handlar om något liknande. En urban fantasy; Vind av Seita Perkkola om en pojke som bränt lite skepp och hamnat på en skola som heter Möjligheternas hus som skall hjälpa problembarn att få ett fantastiskt liv men där varje felsteg får ett sadistiskt straff. Det är inte så mycket flumskola.

Så jag gick jag upp istället , satte på datorn och läste att Ylva Johansson menar att man visst kan förbjuda vinster i välfärd.  Ja visst Ylva Johansson det tycker jag med. Men vinster i välfärd är också att förbjuda besparingar i skolor så att den skolpeng som friskolorna får med sig skall återinvesteras i eleverna borde också gälla i de kommunala skolorna. Kommunen borde inte kunna ta ut höga hyror av sig själv för skolbyggnader. Kommunen borde vara snäll mot sig själv. Det lönar sig.

Det här med att Sverige skulle vara politiskt korrekt kan ni glömma. Det var länge sen. Inte ens i riksdagen numera. Dumhuvudena  gör vad eliten tänker, vilket drabbar min vardag högst personligt.

God natt.

Nytt kapitel

Jag ska byta stad, till mitt gamla Karlstad. Jag har lite separations-ångest. För även om jag inte trodde det, har jag gått och blivit kär i Stockholm.

Efter studenten ville jag (som alla andra) bara bort från Karlstad. Så ska det väl vara lite också. Så det blev Stockholm av olika anledningar. Men jag kunde nästan ha hamnat vart som helst. Jag hade ingen speciell relation till Stockholm innan jag flyttade hit men såklart hade jag fördomar, som många har om Stockholm. En del stämde, andra inte. Som om att tro att Stockholmare ska vara dryga. Att jag skulle se "brats" överallt, nja... Visst, dom finns men det gör dom i de flesta andra städer också. Folk är inte mer dryga här än någon annanstans, vad jag har upplevt i alla fall. I mitt jobb har jag mött många människor och dom flesta är väldigt trevliga, men det beror på hur hungriga dom är.

Något som jag hade tänkt skulle bli jobbigt var att se tiggare och klass-skillnader. För det blir mera tydligt i en storstad. Jag bor i en söderförort och det märks. Vid det här laget är jag van, men i början hade jag svårt att hantera det. Det är jobbigt att det är så mycket som är orättvist. Som när jag skulle till jobbet, brukade det sitta en kille i min ålder  och spela dragspel vid tunnelbanan. Han satt där i alla väder och var kvar när jag skulle åka hem för dagen. Undra hur mycket han tjänade på en dag jämfört med mig?

Jag gillar att det finns så många olika kulturer, att man hör olika språk varje dag och ser så mycket olika människor. Jag tycker på ett sätt att människor är lite mer öppna här. Det är kanske enklare i en storstad, eller så är det just för att det är människor från olika kulturer. Jag och min syster såg prideparaden för ett tag sen och då slog det mig verkligen. Helt fullproppat med alla slags  människor för att se och stödja. Det var fint och jag hade ingen aning om att det var så stort.

Jag älskar att gå runt på stan och titta på folk, tappa bort mig  på nån gata och se nya platser. Veta att ingen här känner mig. Det är en sån frihet i det. Jag kan tycka att det är jobbigt att gå på stan i Karlstad och springa på folk man känner hela tiden.

Stockholm är så vackert, speciellt på sommaren och jag har så mycket kvar att se. Så jag är inte färdig än, jag kommer tillbaka.

Carina väljer veckans soundtrack

Det är måndag morgon. Men meningen är att idag bryr vi oss inte om det. Här kommer en riktig kraftlåt att ha med sig under dagen. Sätt på den här till tandborstningen och ingen kan stoppa dig. Idag är en sån dag då det inte spelar någon roll om allt går emot dig och ingenting blir som du hade tänkt sig. Allt är som det ska hur det än blir. Idag är vi alla kärleksfulla hjältinnor och hjältar.

Om vänskap, tid och slaveri

Ibland undrar jag om mitt sätt att se på tillvaron är strängt ekonomiskt. Liksom formad av samhällstendenser som jag inte vill veta av, men likväl är slav under och därför avskyr. Och att jag skriver om samhället för att kämpa emot mig själv.

 För någon vecka sedan fick jag ett exemplar av tidningen Iform. Jag hade köpt den av en telefonförsäljare som erbjudit löparklocka på köpet. En klocka som jag för övrigt anser helt obegriplig och fick mig att inse att det inte alls var något för mig att springa efter en klocka. I tidningen stod det om 22 sätt att rensa hjärnan och jag konstaterade att jag använde mig av 17 av de här sätten regelbundet. Saker jag gör för att jag fattat att jag tjänar på dem.

 Det är så mycket av tidsandan som handlar om energi. Hur vi ska få mer. Detta får konsekvenser för vårt sätt att förhålla oss till människor som inte bedöms ha så mycket att ge. Eftersom så mycket av vår tid går åt till att producera. Folk med högre löner, jobbar inte mindre utan köper mer. Ett genomsnittligt föräldrapar jobbar tio timmar mer per vecka nu än för trettio år sedan. Vår extra energi lägger vi på annat än besvärliga människor, som kanske tar energi men som ger tillbaka något som märks, som ett snyggt hus, en platt mage eller en bokklubb med de perfekta deltagarna.

Men skapar inte all detta egotrippande ett ännu större samhällskaos som sedan får oss att tvinga oss ännu längre in vår egotripp? Jag funderar på hur man skulle kunna ändra på det här? Vad det är som krävs?  Jag är ingen bra förebild. Jag är hård och dömande. Andras olyckor kan jag helt enkelt inte handskas med, de äter upp mig, gör mig förtvivlad och sömnlös. Rätt ofta,  i grupper jag hamnar i, tycker jag det finns någon som äter energi, ser till att vi hamnar långt utanför det mål som varit min föreställning om vad sammankomsten skulle handlat om. Men är det inte min egen målinriktning som blir största problemet i det här sammanhanget? Är det inte sammanhangen som vi skapar som är fel? Borde vi inte försöka oss på ett samhälle där fler får plats? Hur då?

 Jag tänker att jag inte kan umgås med någon för att vara snäll, eftersom jag skulle ta förfärligt illa vid mig om folk umgicks med mig för att vara snäll. Det handlar om något annat, att skapa syre och att inte tvingas att vara så ekonomisk i allt. Hur då?  (obs jag vet att jag talar för mig själv och att det finns de som kan bättre, människor som man talar om som sådana som offrar sig)  

Är det fest eller Annie?

I dagarna har man läst hur en nota som skulle hamnat hos Centerpartiet hamnade hos Näringsdepartementet. Man förfasas över att centerpartiet låtit skattebetalarna betala notan. Jag tycker debatten är obegriplig. För är inte centerpartiets ekonomi till stor del också beroende av statsbidrag? Samt att jag inte riktigt förstår hur just Annie Lööf kan skyllas för denna miss. Hon är ny och det måste ju på något sätt varit någon annan som borde ha upplyst henne om de olika rutinerna runt sådant. Den som fick notorna borde märkt att det blivit fel för jag har svårt att tänka mig att Annie Lööf själv sitter och granskar varenda kvitto.

Anna väljer Veckans Soundtrack!

Ja nu skulle det ju egentligen passa bra med ett band från Way Out West, det skulle väl va coolt? Men nu hade jag redan bestämt mig för att ta världens bästa band,låt, video som pepp för denna vecka. Det är ju också coolt med lite "old school", eller hur? Bästa partiet är ca 4:37 in i videon. Jag skulle blitt rockstjärna ju!

Katterna!

Hur kommer det sig att folk tror att det är vi mänskor som är skapelsens krona? Är det religionens fel? Eller bara dumhet? Jag är inte religiös men menar ändå  att de kristnas tolkar bibeln fel. Jag tycker inte det är särskilt mycket i bibeln som ger fog för att vi skulle vara guds avbild. För även om det kanske står att vi är skapelsens krona på något ställe så är det ju många fler ställen där man kan tolka det som att vi inte alls är skapelsen krona. Utan  att vi snarare är ett slags virrpannor som man måste hålla under tukt och förmaning.

I den boken står det ju både om slavar, fylleri, galenskap och redan tidigt ett familjerelaterat dråp. Så där om kronan är nog bara skrivet som ett slags tröst för att det skall kännas meningsfullt för oss att slita vidare med vårt puritanska och idoga samhällsbygge, så att katterna skall få det bättre. Lurade helt enkelt!

 För visst är det självklart att det är katterna och inte människorna som är skapelsens krona? De njuter av alla de moderniteter som vi människor har uppfunnit och producerat för dem. Men själva lever de i diskret elegans, kommer och går som de vill, men underordnar sig ingen.