Vem är det här samhället till för egentligen?

I veckan fick vi veta att vår statsminister ligger i skilsmässa. Om man bortser ifrån den privata aspekten av skilsmässan, kan man kanske utgå ifrån att det är bättre att ha en frånskild statsminister än en gift, eftersom en skild statsminister borde ha det lättare att förstå hur många frånskilda och ensamstående föräldrar har det.

Själv har jag varit rätt förvånad över att makarna Reinfeldt lyckats hålla ihop så länge, eftersom vårt samhälle inte direkt verkar vara byggt för två människor i karriären. Eller som ett annat statsråd uttryckte; hon hade klarat sitt uppdrag som partiledarjobb och minister genom att ha en stöttande make. Om man bortser från den individualistiska aspekten av detta och ser politiken som ett projekt för ett bättre samhälle för alla, så kanske man kan tänka sig att det vore bra med politiker även på riksnivå som kunde klara av jobbet utan stöttande makar eller makor.

Märkligt att vi trots alla skilsmässor fortfarande lever vi ett samhälle som är byggt för långa parrelationer. Vi borde kunna bygga upp ett samhälle med strukturer som passar de flesta, istället för att ha strukturer som knappt passar någon.

Men statsråd kanske ändå inte är de mest lidande i vårt samhällsbygge. De har pengar som de kan köpa sig hjälp med. Däremot är det många andra som jag verkligen inte begriper hur de får ihop det. Själv lever jag ett privilegierat familjeliv. Även om vi räknas som lågavlönade så har vi det bättre än många andra. Men vi har dock stött på en del problem under åren. Det handlar om många läkarbesök och höga läkemedelskostnader. Läkartiderna med barnen har min man kunnat ombesörja eftersom han har ett jobb med oregelbundna arbetstider. Eftersom jag arbetar på ett jobb med snäva marginaler, har jag svårt att begripa hur jag skulle klarat av all den frånvaron som dessa sjukbesök skulle kunnat innebära om jag varit tvungen att ta ledigt från jobbet. Eller hur mycket kännbarare det hade varit med medicinkostnaderna om inte en hel del av barnens sjukdagar infallit på dagar då maken ändå varit ledig, så att vi sluppit inkomstbortfall. På det kan man lägga en del glasögonkostnader, också en utgift som man inte kan strunta i.

Jag skriver inte detta för att klaga över min situation, för jag har verkligen inget att klaga över. Men jag har väldigt svårt att förstå hur man får det att gå ihop om man är ensamstående med barn som kräver mycket sjukvård. Ändå finns det ganska många som har det så. Det är en svårighet som inte bara drabbar dem, det drabbar hela samhället.

Ibland när man lyssnar på liberala debattörer så pratar de om att det beror på folk själva att de har det dåligt. Men helheten av ett samhälle måste i första hand vara ett kollektiv och inte nio miljarder individualister, annars är det svårt att kalla det samhälle. När man skall lösa ett problem så måste man utgå ifrån verkligheten och inte från kragar som ingen tar i eller som kanske inte ens finns. Ungdomsarbetslösheten exempelvis är inte ett enskilt problem för den enskilde arbetslösa ungdomen utan något som påverkar hela samhället.

Men för att återgå till vardagspusslet. Till hjälp för att få mer jämställdhet har vi fått RUT-avdrag. Jag har full förståelse för om man som privatperson väljer detta om man lever ett pressat liv. Men jag tror att detta i praktiken har inneburit att de som har råd med denna tjänst har sämre förståelse för hur vardagspusslet ser ut för de som inte har råd med denna tjänst. Jag upplever också att dessa RUT-tjänster har pressat hela samhället till ett högre tempo.

För egen del så hade jag tyckt det varit mycket smartare och bättre för samhällsutvecklingen om vi använt pengarna från RUT avdrag till ökat presstöd och högre kulturstöd.

Då hade fler och förmodligen jag haft möjlighet att gå ner i arbetstid för att jobba med kulturella projekt. På så sätt hade också någon annan kunnat dela min tjänst med någon av alla dessa många arbetslösa bibliotekarier som nu kanske jobbar i vården eller RUT-avdragssekorn. . Genom att satsa på kulturen, ger man människor också istället en chans att utvecklas till annat löneslavar i ekorrhjulet, vilket verkar vara det man väljer att prioritera nu. Eller som Albert Einstein sa :

Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited, whereas imagination embraces the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution.

You make me feel

En populärbok på folkbiblioteken just nu heter Kaos i kvinnohjärnan - Balansera dina hormoner och signalsubstanser på ett naturligt sätt. Jag undrar just nu varför det inte ges ut en bok som heter Kaos i manshjärnan - Balansera dina hormoner och signalsubstaner på ett naturligt sätt så världen slipper krig och kvinnomisshandel.


På många sätt är det är så tydligt att kvinnokroppen fortfarande är ett undantag i det offentliga. Dagligen ser vi eller hör vi kvinnor problematisera runt det faktum att de är mödrar och arbetande. Folkpartisten Birgitta Ohlsson citerades i gårdagens Gp med följande ord :"Jag har ju dels en ministerpost, dels är jag småbarnsmamma, så jag får prioritera de tillfällen jag väljer att delta". Har vi någonsin hört någon av de manliga ministrarna och fäderna säga så?


Det är intressant att studera hur man i det offentliga rummet definierar detta att vara kvinna. Där utgår man ofta ifrån att det är problem. Man får tips om hur vi skall ändra vår kropp, hur vi skall skruda oss eller om kvinnor som kommit tillbaka efter en svår kris. Det är som att det är bestämt från början att det är problem bara för att man är kvinna. Den ensamstående arbetande kvinnor har problem att få hela tillvaron att gå ihop med pengar och tid. Rika kvinnor bantar och skönhetsopererar sig. Men aldrig analyserar vi att problemen beror på att samhället fortfarande styrs av manliga normer och att det är därför som vi på olika sätt inte passar in.


Vi tror så mycket på vår egen förmåga och jämställdhet att vi har gjort det kollektiva privat.Vi analyserar inte att vi är mindre självklara för att vi har en kvinnokropp, utan tror att det är just den egna kvinnokroppen som det är fel på. Samtidigt är det män som styr idealen för hur kvinnokroppen skall se ut.


Jag tycker alltid det är väldigt sorgligt när jag märker hur unga vackra kvinnor är missnöjda med sitt utseende på ett sätt som de själva tror har relevans, utan vara medveten om att deras beteende bottnar i en kollektiv osäkerhet. Istället borde vi inrikta oss på att befria kvinnligheten och göra den till något attraktivt istället för som nu till ett sjukt och osäkert undantag. Befriar kvinnligheten gör vi genom att befria arbetslivet, så att det passar andra än uppassade män.

Carina väljer veckans soundtrack

Kära läsare
Det är måndag igen och denna gång startar vi mjukt med lite soul med Michael Kiwanuka. En låt som jag har fastnat för och ibland vaknar till på morgonen, som om jag hade en skivspelare i huvudet, kanske har den stått på hela natten. Ändå tröttnar jag inte.

Här kommer den nu till er för en soft ingång i veckan. Allt kommer att ordna sig.

Det är synd om Anna!

Jag har under en längre tid, ja snart ett decennium, lidit av oförklarliga besvär i magen. Konstiga symtom i magtrakten, ja, det är väl nervosa symtomus a la kvinnliga besvär? IBS? Ja men kvinnan är ju smal dessutom. Ja det är bulimi, eller någon mystisk form av självspäkning? Nej jag vet! Hon är gravid! Ja så måste det vara. Ännu bättre, hon inbillar sig! Psykosomatisk! Hon framkallar dessa anfall själv. Kanske är hon besatt? Excorsism, nästa.

Ja så kan det låta. Mina besvär har ungefär sett ut som följer: jag får väldigt ont i magen, den svullnar upp och bullrar, jag får kramper och sen kräks jag var tjugonde minut i kanske ett dygn, kan inte behålla någon föda och magrar av och sen så måste jag vara sjukskriven i kanske 3-4 dagar innan jag hämtar mig. Det tar ju ett tag att återfå krafterna. Detta händer i snitt 6-8 gånger per år. Naturligt nog har detta ofta lett till mycket oro, att jag ska bli sjuk om jag reser bort eller har någon viktig teaterpremiär etc. Jag har åkt ut och in på akuten och genomgått diverse utredningar hos både läkare och andra. Ja man kan säga att jag blivit desperat, etftersom jag dels inte fått något svar på vad problemet beror på, förutom ovan nämnda förstås (med lite tillspetsning), dels inte fått någon ordentlig hjälp. Någon gång har jag fått lite dropp, lite smärtstillande och sen blivit hemskickad igen. Det slutgiltiga (trodde jag) som jag hörde från högre ort, var att det inte fanns något att göra. Förmodligen var det någon form av tarmvred som skulle försvinna av sig själv, ja, det var alltså något som bara dök upp, och sen magiskt försvann. Med andra ord: psykosomatiskt. Detta kan man ju bli knäpp av, att då dels lida av oerhörda smärtor och krä(n)kningar (jag är expert på området, nyponsoppa ska man äta om man vill kräkas något någorlunda behagligt, men jag kan för allt i världen inte se om någon kräks på TV till exempel), dels få veta att detta är något som jag själv är upphov till.

Ja konsekvensen blir förstås att jag är oerhört vaktsam på vad jag tänker, jag kan inte prata om det, jag blir vidskeplig, jag kan inte äta det eller det, inte dricka, inte oroa mig, inte stressa, inte bli för avslappnad. Jag kan inte säga allt konstigt jag har haft för mig.

Så för ganska exakt en månad sedan så fick jag en attack igen, och eftersom jag inte kunde sluta kräkas på två dagar och var oerhört uttorkad så väckte jag min sambo mitt i natten och vi åkte till akuten. Jag visste inte vad annat jag kunde göra. Lite dropp och kanske lite kramplösande skulle göra susen? Så kunde jag åtminstone få sova lite, men så här kunde jag inte fortsätta. Efter en dag på akuten så hade jag väl turen får man säga att träffa rätt läkare? Bli intagen för röntgen, bli inlagd. Nä men hör och häpna! Kvinnan har tarmvred, vi måste operera akut! Oj nä men se här, hennes blindtarm har varit vuxit ihop med hennes tunntarm! Ooops!

Jävlarns skitfan alltså! Här har jag i 10 års tid haft ett förjävla kroppsligt besvär, men det värsta av allt har varit att inte bli tagen på allvar och att jag trott att det var något som jag framkallade, något som jag gjorde omedvetet mot mig själv. Samtidigt så kan jag ju inte vara annat än lättad också, för nu är jag opererad, nu ska jag, "håll tummarna", vara frisk.

Vad jag vill säga med den här långa harangen är: det är då fan att det ska va så här. Hur många hundratusen lider inte av så kallade oidentifierbara tarmbesvär? Får man diagnosen IBS så är ju ungefär vad det betyder. Men det är ju också en sjukdom som drabbar flest kvinnor, jag kan inte annat än se ett samband. Och, förresten! Det här med den indragna ambulansen i Åsele (min födelseort), det gör mig så jävla förbannad!

Det är så skönt att få avsluta saker!

Jag älskar verkligen att göra saker, gå in i och engagera mig och fördjupa mig i saker. Men just för tillfället är jag ännu mer förtjust i att avsluta saker och att kryssa över i ”att göra” listan. Så. Klart.

Många gånger sätter livet fälleben för en när man försöker genomföra saker. Det kan vara saker man har tänkt göra för längesen, allt ifrån egna små projekt som läggs ner på grund av tidsbrist, utbildningar som är för dyra (men som man ändå vill gå) till de där sakerna som ska tas ner från vinden, men där inspirationen aldrig infinner sig. Och så plus alla de saker som man föresätter sig att göra i nutid som att byta jord åt växterna, tvätta fönstrena och att göra i ordning i garderoberna. Man kan likna det man ska göra med en tråd. Det ofärdiga blir då avklippta trådar som man drar efter sig. Nutidstrådarna är korta och lätta att dra föreställer jag mig. Det blir mycket svårare att flera år senare ta upp en efterlämnad avklippt tråd. Då har tiden gått , nya fälleben uppstått och ytterligare saker lämnats ofärdiga. Till slut går man djupt framåtlutad med en mängd trådar fastnaglade i ryggen som drar en bakåt, bakåt till den tid då varje tråd lämnats oavslutad och sitter fastknuten runt var sin liten spik. Det blir väldigt jobbigt att ta sig framåt, till nutiden och framtiden, när man har så mycket trådar som man sitter fast i.

Så när jag helt nyligen blev klar med ett projekt som jag påbörjat och lämnat ofärdigt för länge längesen, då släppte den mest spända tråden från sitt fäste och for iväg. Det var som om det smattrade till i rumpan på mig. Hela jag skjutsades iväg framåt, nästan tippade på näsan, sådär som det kan bli när man med rep drar något stort och tungt, som exempelvis ett piano, och sen går plötsligt repet av. Klart att man får fart. Och känner sig lätt. Mitt projekt var min spändaste sträng, längst bak i tiden, mina andra trådar är ingenting i jämförelse.

Av detta har jag lärt mig något viktigt som jag nu vill dela med mig: Det är faktiskt aldrig för sent. Har du gamla drömmar som du bär med dig, men aldrig avslutat? Vad det än kan vara, när du än gör det, bered dig på en underbar fri, glad och ”stolt över mig själv”-känsla! Och sen är det bara att luta sig tillbaka och njuta!

Detta med självkänsla

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om självkänsla och komplimanger. Sedan dess har jag funderat en del över samhällsklimatet. På att det finns något som lägger över samhällets problem på individen, så att hon på så sätt skuldbeläggs. Det är nog därför som man förutsätts ha dålig självkänsla om man är kvinna och dessutom varken är rik eller framgångsrik. Om man är arg så menas det bero på en själv, för att man inte gått tillräckligt mycket på mindfullness kanske. Jag är knappast den förste att skriva om detta men ändå, veckans tankar har gett mig några väldigt konkreta exempel.

- Uppdrag granskning om den indragna ambulansen i Åsele där beslutsfattarna mötte protester genom att förklara den som överdriven oro.

- Skolpolitiken i min egen stadsdel där högsta tjänstemännen helt slutat att bry sig om barn och föräldrars oro och inte ens bryr sig om att kommentera den låga lärartätheten när pressen, eller föräldrar vill ha förklaringar eller förändringar. ( Istället kostar de broschyrer om hur bra våra skolor är, med bilder på, nej inte barnen, utan på dem själva där de leende tittar fram mellan vassruggar)

- En artikel i veckans Arbetaren om en arbetslös som tvingades fylla i förnedrande formulär och tvingades till KBT-terapi eftersom man på något sätt räknade arbetslösheten som ett mentalt tillstånd.

- Carema Care som fick en del Lex Maria anmälningar mot sig innan skandalen blev offentlig.

Upprörda känslor som rör offentligheten, hanteras så länge de inte får stöd av pressen som en psykisk sjukdom. Det är ett väldigt otäckt maktspel.

Hur har det blivit så? Jag har några förslag?

- Är det baksidan av ett samhälle med den politiska idén om att att försöka befria människan med hjälp av kapitalism och frälsa henne med valfrihet?

- Är det väldigt dåliga chefsutbildningar?

- Är en karriär i dag oftare än tidigare bara ett mål för förskansa sig privat egendom och status än en drift att göra något bra?

Värst är maktlösheten. Vad kan man sätta emot när ens klagan eller situation behandlas som att det beror på ett fel i det egna huvudet? Det är då man skall träffa likasinnade.

p.s. Jag har inget emot vare sig Mindfullnes eller målträning, men var sak på sin plats d.s.

Min arbetsdag

Hej.  Jag vill börja alla inlägg så, men inser nu att det blir ganska tråkigt att ha samma rubrik hela tiden.  Rubriken är alltid det svåraste tycker jag. Så jag väntar med den till sist, när jag vet lite mer vad innehållet blir. Det känns iallafall lättare.

Jag tänkte dela med mig av min arbetsdag. Som ni vet (eller inte) jobbar jag på en snabbmatskedja. Man kan ha bra dagar och dåliga dagar. Beronde lite på villket humör man är på och villka människor man träffar på. För man träffar på många intressanta människor och det är det jag gillar med mitt jobb. Mitt i en lunchrush hinner man inte riktigt med det där. Då ska det bara gå fort och det lär man sig hantera, man hinner inte riktigt med människorna. Man rabblar sina fraser i rätt ordning (för det mesta, ibland blir det helt fel och man säger olika saker på fel ställe och frågar samma sak två gånger).

På restaurangen har vi såklart, som de flesta andra restauranger antagligen har, stamkunder. Man lär sig vad dom vill ha och man kanske småpratar lite extra. Restaurangen ligger dessutom vid en gymnasieskola, så vi har många gäster därifrån (villket gör att man ibland kan känna sig som en mattant). Denna vecka råkar det vara sportlov, så det är mycket lugnare nu och vi jobbar bara två stycken istället för tre eller fyra som vi vanligtvis brukar vara. Idag efter lunch, tog jag emot några kunder och min kollega var i köket och torkade golvet, trodde jag. När jag var färdig med kunderna gick jag in till köket och hörde ett avlägset bankande. Min kollega hade blivit inlåst på toaletten i rummet intill och kom inte ut. Jag tog till saxen och försökte hjälpa henne ut, men var tvungen att gå för att ta kunder. Det hade bildats en liten kö, såg jag insåg att det var bättre att förklara situationen för dom och försöka ta itu med problemet. Personerna i kön var dessutom stamkunder, så dom hade säkert lite överseende. Dom erbjöd mig dessutom hjälp, villket jag tacksamt tog emot. Det visade sig att en man hade någon sorts nyckel till såna toaletter.
Men det slutade inte där. Det var något med låset som hade gått sönder. Jag var tvungen att ringa fastighetsskötaren, som sa att han precis slutat jobba men skulle springa iväg till oss och se om han kunde göra nåt åt saken med verktygen han hade på sig, vilket han kunde. Det visade sig sedan att han också var en stamkund.

Efter en sån här dag inser man vad snälla människor är egentligen och vad tacksam man kan bli för så lite. Att önska en kund en bra dag och bjuda på ett extra leende kan göra så mycket. Eller när en kund tackar för maten innan hon/han går, det kan göra en tråkig eftermiddag så mycket bättre.