Hur trögt kan ett skolsystem vara?

Jag har väl haft en hyfsad uppväxt. Har inget större att klaga på. Men jag har läst böcker, fattat ett och annat, som jag trodde varit allmängods. Som med tiden blivit övertydligt. Hur många gånger har man inte läst om hur jobbigt det kan vara när man är barn och kommer tillbaka på höstterminen och får i uppgift att skriva om "Sitt sommarlov" om man lever i ett fattigt hem eller har föräldrar med psykiska svårigheter? Hur uppgiften för dem som har det svårt kan uppfattas som en tävling där de själva kommer sist, som att just deras liv inte är så mycket värt.

Har man läst fem socialreportage i dagstidningar om familjer med problem så vet man att denna typ av problem finns överallt i samhället. Men som lärare av i dag bör man väl ha läst lite mer. Jag trodde nog att detta med att skriva om "Mitt sommarlov" var över och förbi redan på femtiotalet. Själv har jag inget minne av denna skoluppgift från min skoltid. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det lever kvar i dagens skola. Nu har jag sett det i flera år, men liksom varit för paff för att säga någonting. Tänkt att det kanske var en dröm som jag blandar ihop det med. Inte kan vårt utbildningssystem vara så verklighetsfrämmande? Jag har försökt bortförklara och tänka att det är nog något annat de skall skriva om egentligen eftersom vi väl lever i ett modernt, humanitärt och upplyst samhälle. Men oj jag hade fel.

Inget är som väntans tider

Hej Victoria!

Jag läste i tidningen att du och Daniel ska få en bebis. Det blir nog bra för er. Jag kan bara inte låta bli att fundera på hur mycket av det här med att vara förälder som du slipper uppleva, sånt där som vi andra sliter med varje dag.

Du slipper till exempel stressa från jobbet, komma med andan i halsen till fritids och höra en fritidsfröken säga med snipig röst "Det var värst vilka långa dagar dina barn har på fritids". Efter fritids så kommer du dessutom slippa ta med dig trötta barn med lågt blodsocker in på ICA och försöka handla med ett barn som springer runt runt i affären och ett barn som ligger på golvet och gallskriker av ilska. Du slipper sen åka överfull spårvagn med tunga matkassar och bråkiga barn som du försöker muta med bullar för att dom inte ska börja gallskrika på spårvagnen också.

På jobbet behöver du aldrig få ont i magen över att du måste försöka få alla andra att lägga sina möten så att det funkar med dina dagistider. Du kommer nog att slippa förklara för alla varför du jobbar heltid (du är ju kronprinsessa för sjutton, lite viktigare jobb än att vara bibliotekarie) och inte lite mindre - för det ska man göra när man har barn. Du slipper stå där och försöka komma med förnedrande förklaringar om att du tycker att det är hopplöst nog att få ekonomin att gå ihop på en heltidslön, och på en deltidslön hade det varit helt kört.

Pengar kommer väl förresten aldrig vara något problem för dig. Du kommer nog aldrig behöva komma med svepskäl för varför du inte kan följa med kollegorna ut och äta lunch dagarna innan barnbidraget kommer, dagarna då du räknar kronorna för att få ihop till mat till dig och barnen. Du slipper få ont i magen varje gång dina barn blir bjudna på barnkalas och du måste köpa någon dyr jävla present åt någon annans unge. Du slipper önska att dina barn snart slutar växa så du slipper köpa nya kläder stup i kvarten och du slipper bli stressad av att barnen sliter ut sina stövlar och skor fort som satan.

Du slipper nog bo i förorten och låta dina barn gå på en kommunal skola som omorganiseras varje termin och som får sparbeting på sparbeting. Du slipper semestra i stan med dina barn, du slipper försöka förklara för dom varför ni inte kan åka till Legoland, Grekland eller gå på Liseberg. Du slipper höra dom säga "Ja, vi vet vi har inte råd". Du slipper höra dina barn säga "Ni måste vara jätterika" när dom kommer hem till kompisar som har alla de där dyra leksakerna som dina barn önskar sig men aldrig får. Du kommer aldrig ligga vaken på natten och känna dig otillräcklig för att du inte kan ge dina barn det du skulle vilja.

Och Victoria, klart jag fattar att det är en massa saker som jag slipper som du måste göra. Jag behöver inte vara pinnsmal tre dagar efter förlossningen, jag behöver inte stoppa korv i tv med mina barn, jag behöver inte oroa mig för att mina barn kommer figurera på löpsedlarna till Svensk Damtidning. Jag slipper få mina barn att sitta still på tråkiga middagar med tråkiga tal med obekväma kläder.

Men Victoria, jag hoppas att allt blir bra för er. Jag hoppas att du inte känner dig lika osäker och skräckslagen inför att bli förälder som jag gjorde.
Lycka till!
Hälsningar
Elin

Joggarprojektet del 4; jag och Nietzsche. 7 teser.

Under sommaren har jag läst den tyske filosofen Friedrich Nietzsches bok Mänskligt, alltförmänskligt En bok för fria andar. I boken presenterar han ett antal teser om livet och det är verkligen blandad kvalité. Där finns påståenden om den tyske mannen som ett slags arketyp för den stora anden men även andra saker som är nyanserat och tänkvärt. I alla fall har jag blivit inspirerad av hans sätt att presentera teser och har därför skrivit ett antal teser om joggning. Min tanke är att om jag är lika vild och fri i anden som Nietzsche påstod sig vara så kommer det kanske fram något revolutionerande om joggning, något som kommer att förändra synen på den löpande anden, även om det också säkert också kommer ut något riktigt dumt.

Teser om löpning

1. Nybörjarjoggaren kan hålla sig till program och klockor under sina joggarrundor. Dock bör den erfarne joggare ha joggningen som en ventil för att komma utanför samhällets kontroll och på så sätt skall hon under sin joggningsrunda bli ett med världsalltet. Därför gäller för den upplyste joggaren att ge sig ut utan mål, klockor, helst utan skor och gärna utan kläder.

2. Om du är skadad så låt någon annan jogga åt dig.

3. Om du är lat låt någon jogga åt dig. Du skall vara fri att göra som du vill och när du vill och inte vara beroende av den egna kroppen. Kanske finns det någon annan som mår bättre av att jogga, så låt då den personen ta på sig den uppgiften. En uppriktig joggare har en stor världsande och bryr sig inte om att koppla specifika fördelar till den egna personen.

4. En del personer som joggar är inga joggare. De är kverulanter och enda anledningen till att de är ute och joggar är att de blivit ombedda av en riktig joggare. Låt dig inte luras av deras pinade ansikten.

5. Joggare över hela världen förenen eder.

6. James Fixx är död. Den moderna människan är sin egen James Fixx.

7. Kvinnor bör göra tre knipövningar per kilometer. Män bör dock inte göra några knipövningar alls efter sina joggingrundor. Om de gör det så riskerar de att regrediera till det anala stadiet och förstöra förhållandet till sin fadersgestalt för generationer framöver.

Inget kul alls.

Idag har jag inte lyssnat på Patrik Sjöbergs sommarprogram. Det borde jag naturligtvis ha gjort, men jag jobbade och lyssnade på country istället. Skit samma vad jag har gjort idag. Jag är så himla arg just nu. Jag läste precis kommentarerna till Patrik Sjöbergs program och höll på att svimma av ilska. Alltså, mänskligheten, när ska ni fatta att det inte är ett dugg kul att ha blivit utsatt för sexövergrepp? Inget. Kul. Alls. Och jag blir så arg när jag läser kommentarer om att Patrik skulle ha hittat på sin övergreppshistoria för att sälja lite fler böcker. Arg och ledsen.

Jag har skrivit detta på en här bloggen förr, men jag måste skriva det igen. Det är precis såna här reaktioner som gör att man inte går ut och berättar om sina upplevelser. Känslan av att berätta om det värstavärsta och sedan inte bli trodd och kanske dessutom få en släng av skuldsleven. Den känslan är inget vidare. Inget vidare alls.

Och Patrik Sjöberg, du lär ju inte läsa den här bloggen, men jag vill bara säga att jag skiter i hur mycket du har knarkat och vad du nu har gjort. Sånt händer. Jag tycker att du är modig och stark. Kram på dig.

Jens Stoltenberg är inte statsminister i Sverige

Jens Stoltenberg har imponerat en hel värld för sitt hanterande av katastrofen i Norge. Att det är så beror på att han är en bra statsman, men också för att Norge är ett helt annat land än Sverige. Framför allt är det ett mindre land där statsminister av högst begripliga orsaker är närmare sitt folk än i vårt land. Men skillnaden mellan Sverige och Norges statsministrar är också en skillnad i ideologi. Norge har en statsminister från ett parti sprunget ur arbetarrörelsen. Sverige har en statsminister från ett parti sprunget ur adeln. Norge har ingen adel. Även man bodde i en helt annan del av världen och inte ens sett någon av dessa statsministrar så kanske man ändå kunde tänka sig att den norske statsministern var närmare sitt folk.

Var har Fredrik Reinfeldt varit de här dagarna? Jag lyssnar på panelen i tv 1. Självaste Peter Wolodarski är upprörd över statsministerns frånvaro. Statsministern har konsekvent tackat nej till sittningar i tevesofforna. Ändå är Norge ett broderland och banden mellan våra länder fantastiskt starka. Men som vanligt är vår statsminister distanserad. Det är då som han är som bäst även i debatten.

Dags för rustning!

När jag vaknade i morse, i efterdyningarna från katastrofen i Oslo började jag fundera på hur jag skulle skydda mina barn, se till att de inte blev skrämda på samma sätt som jag själv blev skrämd av Vietnamkriget och Kalla kriget. Sen insåg jag om att min roll som förälder inte är att skydda mina barn från världen utan att rusta dem för dem för den. Det är ju de som kommer att vara med och forma vårt framtida samhälle. Vår främsta uppgift som förälder är inte att se till att våra barn duschar efter gymnastiken utan att lära dem slåss för ett öppet och demokratiskt samhälle.

Hur? Genom att själva ta diskussionen när den kommer upp. Men för att kunna göra det måste man jobba med sina egna värderingar. Det räcker inte att trycka gilla på en facebooksida mot främlingsfientlighet, men måste gå på djupet. När jag började jobba i de nordöstra Göteborg för över elva år sedan fick jag möta mina egna fördomar. I dag är jag mycket tacksam för att jag fick möjlighet att ifrågasätta mig själv och arbeta med min omedvetna tankestrukturer. Jag har grundat i mig själv. Men det har samtidigt gjort mig fasansfullt medveten om fördomarna och statustänkande hos folk som själva tror sig vara fördomsfria och mena sig stå för människors lika värde.Vi måste hjälpa dem att ifrågasätta sig själva. Säga emot och strunta i etikettsbrottet om den politiska diskussionen vid middagsbjudningen. Det är en viktig början.

Jag vill också passa på att skriva att jag är väldigt tacksam att få möta många av de här ungdomarna i förorten. De ger mig framtidstro och jag är fullkomligt övertygad om att de med sina dubbla kulturella kompetenser, sin tillvaro långtifrån bortskämdhet kommer att kunna bidra till mycket gott för samhällsutvecklingen tillskillnad från de bortklemade ungdomar som i brist på annat hänger kvar i ett slags artonhundratals värderingar om klass och status och som verkar vara mer rustade för att ta kampen mot lönnfetman än kampen mot främlingsfientligheten.

Sons of Anarchy och Hata Hollywood

Jag har svårt för moderna Hollywoodfilmer. Jag tycker oftast att det är skit och blir illa berörd när någon vän jag tycker om berättar att de är sugna på att gå och se den ena eller andra storfilmen på bio. Betala för något sådant? Men jag säger inget utan håller tyst fast brukar känna mig sviken. Förstår egentligen inte varför. Vad har jag med att göra vad andra ser för film? Men det handlar väl kanske om att jag aldrig får utrymme för att prata om vilken skit jag tycker det är, eftersom precis alla verkar tycka det är så bra. För egen del kan jag inte förstå hur man kan orkar med att se draman med så överdrivet vackra människor och storslagen scenografi. Och det djupaste man kan komma på är Woody Alllen. Han skall stå för något slags djupsinne och är samtidigt någon man kan skratta åt, för att inte vara hotande. Han drivs av inre stridigheter i burgna miljöer och det är meningen att man skall tycka synd om honom etc etc.

Jag mår också illa av hur många Hollywoodfilmer har pippi på att lägga på stråkar vid kärleksscener, som det yttersta beviset för hur billig och skitig den här världen egentligen är. Det brukar få mig att vilja kasta upp.

Men det händer att jag försöker. Många pratade om Mamma Mia när den kom, att den var så bra. Därför hyrde vi den en kväll förra sommaren. Jag fick svår migrän i två veckor efteråt. Min man däremot blev så inspirerad att han lyssnade på Abba hela hösten.

Fast jag ser amerikanska teveserier. Jag såg Dallas på 80-talet, Twin Peaks på 90-talet och nu har jag sett Sons of Anarchy . Siska skrev att Sons of Anarchy var så nära så nära en feminstisk amerikansk teveserie man kan komma och det får jag väl lita på (eftersom jag inte sett så mycket själv)

Det handlar om ett kriminellt motorcykelgäng som styr den lilla staden Charming. Man får följa huvudpersonerna genom deras skitiga kriminella jobb och man fattar tycke för dem. Det är komplicerade personligheter, smarta dialoger och snyggt. Huvudpersonen är Jax, vicepresident och son till den döde grundaren och Genna som gift om sig med klubbens nye president (som blir presidentens styvson). Jax är den gode sonen, som i början av boken hittar ett manuskript som den döde fadern skrivit om vad klubben var tänkt bli egentligen, att det fanns ett gott syfte. Jag tolkar det som ett jesusspår, den döde pappan blir lite som fadern i himlen och hans son finns på jorden får att tolka honom och ställa allt till rätta (annars är det mycket grekiskt drama) Pappan hade bland annat inspirerats av Emma Goldmans skrifter och därav namnet Sons of Anarchy. Det blir det en häftig intressekonflikt mellan honom och hans styvfar som skakar klubben. Klubben försörjer sig på vapenhandel, de säljer vapen till IRA och ger sig in i porrfilmsbranchen. Feminismen finns för att den skildrar kvinnoförtryck i en komplex tillvaro. Gängmedlemmarna tror verkligen att de skyddar kvinnor och barn. De rycker ut och mördar en våldtäktsman. Kvinnoförtrycket är oreflekterat, ett arv.

Det är komplexiteten som jag älskar. Det är människor som man lär sig att tycka om, samtidigt som de mördar folk. Ingen kan kalla detta förskönande. Jag har funderat på vad det är som gör den här serien, dessa människor, så tilldragande. Mitt svar är att det är en bra spegling av människonaturen och samhället. För hur man än vrider och vänder på det så är vi ju alla mer eller mindre skurkar i vårt förhållande till de fattiga människorna i u-länderna. Men lika ofta räcker det att vara bakbunden av sig själv och den egna fegheten för att följa det man känner är rätt. Personerna i Sons of Anarchy är hjältar i sitt drama, de gör vad som helst för att följa sin moral. Huvudpersonen vill ta sig ifrån våldet, skapa en laglig klubb, men han vet inget annat sätt att vara.

Dialogen är fantastisk. Skådespelarna är suveräna, så långt ifrån tvålfagra man kan komma. Mina favoriter är Ryan Hurst som Opie och Katey Segal som Gemma. Katey Segal vann en Golden Globe i år för den här rollen. Hon är klubbens matriark och går igenom en hel del som speglas i hennes karaktärsutveckling. Min favoritscen är när hon går på ett väckelsemöte. Det är trovärdigt, men något som på inga villkor skulle fått plats i den Gemma som var i början av serien.

Utvecklingen av karaktärerna är intressant och ger ett slags hopp om att förändring är möjlig, gör förloppet oförutsägbart och bygger bra spänning. Ryan Hurst som spelar gängmedlemmen Opie, gör en spännande rollgestaltning av denne introverte, sorgsne person som bara genom sitt sätt att komma in igenom en dörr spegla vad som är på gång. Samtidigt som han är med i gängkriget så drivs han också av inre konflikter som avspeglar sig i hans ansikte.