tisdag 31 januari 2012

Jag tar på mig offerkoftan en stund

För några veckor sedan så såg jag Patrik Sjöberg i Livet blir bättre. Det var ett sjukt bra och berörande program där man fick följa Patrik till platser som haft betydelse för hans berättelse. Han sa många bra saker i programmet och bland annat så sa han helt enkelt "Jag är ett offer". Och det kanske ni inte tycker är någon stor grej, men för mig var det oerhört befriande att höra Patrik säga det där. För det här med att vara ett offer är inte så enkelt att förhålla sig till. Någonstans är det så grymt svårt att ta till sig att man har befunnit sig i en så maktlös position, att man inte har kunnat avvärja de övergrepp som skett.


Jag umgicks ett tag med en grupp människor som trodde väldigt stark på karma. Att mitt liv idag är resultatet av mina handlingar. Kort sagt - är ditt liv skit och händer det bara skit i ditt liv, så får du skylla dig själv. Det där är en helt hopplöst tankekonstruktion tycker jag. För då har man inte räknat in det här med maktlösheten. Om du är i en situation där du inte har makt att styra, inte kan ta dig ur den eller påverka den - hur kan det då vara ditt fel att det händer? Hamnar man inte i ett upplägg där ett våldtäktsoffer, ett barn som blir utsatt för sexuella övergrepp eller fysisk misshandel får skylla sig själv? Nä, att umgås i den där vänkretsen var inget vidare för självkänslan vill jag lova.


Det finns en bok som heter Våldtagen: men jag är fan i mej inget offer. (Jag måste erkänna att jag inte har läst den där boken för jag blir så jävla arg när jag läser titeln). Och jag bara baxnar när jag ser den där titeln. Jag råkar nämligen tro att det är skitviktigt att våga erkänna att man är ett offer - för att lägga ansvaret och skulden för det som hände på rätt ställe. Det är inte du som offer som har skulden. Det är förövaren.

Och det är förresten inte så himla farligt att erkänna att man är ett offer - man är ju trots allt mer än ett offer. Jag är ett incestoffer, men jag är faktiskt så mycket mer än det. Det är på många sätt en stor del av att jag är den jag är, men jag är också mamma, flickvän, bibliotekarie, trekkie och säkert något mer.

Kvinna utan minne

Det var ganska längesen jag såg den nu, Kaurusmäkkis film ”Mannen utan minne”, men även om jag inte tycker jag har tappat minnet helt, så funderar jag lite kring detta delvis tappade minne. Eftersom jag inte har blivit slagen med nåt hårt så letar jag efter en annan förklaring.

Glömskan är nämligen semestertidens eviga problem. När man äntligen har tid att umgås och prata om intressanta böcker och filmer, så påminner det hela mer om en tragikomisk scen där två medelålders kvinnor påväg till olika små sommarparadis famlande försöker prata om den kultur som de har tillförskaffat sig och gärna diskuterar. Innehållet i boken eller filmen kommer vi för det mesta ihåg utan problem, men det slutar alltid med att vi bara kan prata om de böcker och filmer som vi båda läst och sett. Om någon plötsligt skulle ge sig i kast med en ny film så är hindren gigantiska eftersom ingen av oss kan komma ihåg titlar eller skådespelarnamn, regissörer eller författare. Det leder till att långa omvägar genom filmer som vi båda har sett eller böcker vi båda läst som får leda oss fram till den där skådisen som sedan kan hjälpa oss att förstå vilken film det är vi talar om.
Såhär vintertid kan jag tycka att det är positivt att våra hjärnor slappnar av lite på semestern. Men nu hände detta igen häromdagen. Självklart vet jag att man med åren tappar lite minne, men jag känner mig inte riktigt så gammal än. För ett tag sen hörde jag på radio om att Alzheimers hittades allt längre ner i åldrarna. Lite orolig blir man ju när man hör sånt. Konstigt i och för sig att hela innehållet i alla de böcker finns kvar och bara titlar och namn ramlar bort. Blir därför ganska irriterad när folk börjar med ”namedropping” i mitt sällskap och ser den numera som en väldigt uteslutande lek.

När jag pratade med en annan vän (med samma problem) om detta så sa hon att hennes mormor brukade säga att ”det är fullt i skafferiet”. Kanske visste de mer om detta förr och att det bara är så enkelt: vissa saker får inte plats. Tur att jag i alla fall kommer ihåg vad boken eller filmen handlade om. Tänk att läsa en 700 sidors bok och sen glömma vad den handlade om! Tröstar mig med att titel och namn kan man trots allt ta reda på i närmaste I phone.



måndag 30 januari 2012

Det är skit med allt

Okej, kanske världens märkligaste reklam dyker upp i min feed på Facebook. "Lambi ska trycka 50 unika berättelser på toalett- och hushållspapper. Har du något du vill berätta för världen? Klicka här!" Vem vill skriva något som folk ska bajsa på? Jag kanske ska skicka in några av mina blogginlägg? Världen är ett märkligt ställe.


Detta inlägg illustreras med First Aid Kit. Inte för att de är bajs, utan tvärtom - vackrare än så här blir det inte just nu:

söndag 29 januari 2012

Synk söker en ny påläggskalv












Påläggskalv No 5


Varje år söker vi ett antal Påläggskalvar som vill skall skriva på http://synkad.blogspot.com/ Arbetsuppgifterna är inte så mångskiftande, men omvärldsbevakning långt utanför styrelse- och ledningsmöten samt deltagande i och ansvar för olika former av projekt är inget hinder. Synk är en av marknadens tuffaste bloggar. Du får skriva som du vill men det är viktigt att du tycker som vi. Arbetet är ideellt och syftet är att bidra till en bättre värld.

Profil

Personen skall vara en hungrig och törstig med analytisk förmåga, påhittig och gärna utan examen som civilekonom och/eller civilingenjör och utan målsättningen att bli en framtida VD. För befattningen krävs känsla och intresse för det skrivna ordet och mycket låg arbetskapacitet. Oflexibilitet och stressotålighet är meriterande. Du ska vara född på trettiotalet, fyrtiotalet, femtiotalet, eller nittiotalet. Är du född på artonhundratalet är det toppen!

Ansökningsförfarande

Ansökan utan någon som helst meritförteckning, med ett personligt brev sändes till karin.eggert@comhem.se . Märk kuvertet "Påläggskalv" (eller förresten det är väl inga kuvert på eposten? Hur skall vi göra då, hm...)














Det är ni som är dom konstiga

Den enda saken som jag vet alldeles säkert är att mina vänner är de bästa vänner i världen.Det finns mycket annat jag kan önska mig men jag brukar alltid falla tillbaka på tanken att jag egentligen inte tror att det kan finnas någon annan människa som har bättre vänner än jag har. Därför känner jag mig mycket privilligerad.


Men alla dessa vänner är det också, enligt dem själva, något fel på. Har de inte någon diagnos så tycker de att de borde ha det. Eller också är det något annat gammalt skräp som de tvingas bära på. Jag tror inte att det beror på att just mina vänner är speciellt märkliga, utan att det är så det är.

Jag vill inte ge mig in i diagnosdebatten men slirar. Vad skall vi ha ett samhälle till som så många inte passar in i? Ett samhälle har väl inget självändamål utan skall väl vara till för de människor som utgör samhället? Det finns en inbyggd destruktivitet i vår värld som är väldigt svår att få fatt i, men som alltid lämnar efter sig olika uttryck. Ja ja.



torsdag 26 januari 2012

Känn er blåsta på makten

Just nu blåser högervindarna svagare och det beror inte direkt på en lysande opposition utan mer på resultat av dålig politik. Jag har hört det när jag tittat på nöjesprogram och häpnat över exempelvis när man i nyårskavalkaden hos Filip och Fredrik pratat om att vi svenskar inte har så mycket att vara stolta över längre eftersom inkomstskillnaderna nu är lika stora här som i vilka andra länder som helst.

Jag har hört borgerliga politiska experter kalla Gustav Fridolin för ett riktigt statsministerämne och säga att Jonas Sjöstedt kan bli farlig. Jag har läst på DNdebatt att Fredrika Reinfeldt är ett hot för demokratin.

Tyvärr har jag också sett sossarna göra bort sig inför öppen ridå. Jag har lidit med den ende partiledare som var villig att ställa upp, men som sedan mobbades både av sina partikamrater och en enad press. Jag har funderat över hur en så djupt oansvarig partistyrelse skulle kunna skada vårt land ytterligare genom att få regeringsmakten.

Men jag har också sett hur socialdemokraterna bytt riktning och släppt vansinnesprojektet att tävla i att bli ett parti som attraherar välbeställdas plånböcker, för att istället försöka väcka folks solidaritet i exempelvis frågan om barnfattigdomen.

Stefan Löfven är ett steg, kanske inte för en strålande poltik, men för att få tillbaka det gamla LO kollektivet från Moderaterna. Förutom att han har en tydlig framtoning så kan hans bakgrund på ett lättfattligt sätt symbolisera det goda socialdemokratiska samhället. Barnhemsbarnet som redan i gymnasiet stred för orättvisor och som sedan blev fackligt engagerad på verkstadsgolvet. Det är vackert och folk älskar goda berättelser.

Men jag har tänkt på er också Fredrik och Filippa. Jag har en plan för hur ni skall få det bra även i framtiden. Barnen är väl snart stora, annars finns ju många passande internatskolor. Så varför inte en tidig pension och en villa i San Tropes? Skulle det inte vara alldeles underbart?







måndag 23 januari 2012

I don't want to be your sexobject



Härom veckan såg jag en otroligt fånig intervju med Mikael Persbrandt och regissören till den nya Hamiltonfilmen. Jag orkar inre googla upp vad hon heter, det får ni göra själva. Det kan ni säkert, tydligen är informationssökning så lätt nu för tiden att man klarar sig utan bibliotekariehjälp. I alla fall, den där intervjun skulle jag skriva om. Den här regissören, hon berättade glatt att det här var en Hamiltonfilm som även vände sig till den kvinnliga publiken. Och varför gör den det? Jo, sa den glada danska kvinnan - jag har fokuserat mycket på Mikael Persbrandts kropp. Och där någonstans höll jag på att smälla av, Mikael Persbrandt må ha en kropp som får många kvinnor att smälta av tjusning - men hallå! Hallå! Hur skulle vi reagerat om det hade varit någon flåsig manlig regissör som satt och sa att Jo, för i den här filmen så har vi fokuserat mycket på Elin Nords kropp? Ja, eller vem nu det skulle vara som hade huvudrollen i filmen. Varför skulle det vara mer okej att objektifiera en manskropp än det är att objektifiera en kvinnokropp? Äh, jag blir så trött.


Och trött blir jag också när jag läser den här recensionen av Liv Strömquists Ja till Liv. Recensenten skriver "Intressant detalj: ytlighet och porrifiering av samhället verkar vara ett av hennes favorithatobjekt. Men när hon ska posera för det obligatoriska författarporträttet på bokens ”inner sleeve” så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där." Men hallå! Hallå! Vad har det här med saken och göra och varför måste han porra ner Liv så där? Äh, jag blir så trött.

Jag blir så trött så nu orkar jag inte vara arg på samhället och alla sjuka jobbiga jävla strukturer så nu går jag och övar på att få till kåtsuget i blicken. Tydligen är det obligatoriskt. Kanske inte bara för serietecknare utan kanske även för bibliotekarier. Jag går och övar nu då. Hej så länge.

torsdag 19 januari 2012

Hjärnforskare är farliga för samhället

I egenskap av levande konstaterar jag att hjärnforskare kan skada samhället genom att sprida sina generaliseringar om exempelvis om vad ett kön är. Det kan vara farligt för människor under 30 år att lyssna till hjärnforskare eftersom det allvarligt kan skada deras utveckling.

Dagens länk på facebook är artikeln där professor i histologi och neurologi Annika Dahlström uttalar sig om att pappor är farliga för sina barn. Jag svarar hennes fempunkter här direkt under punkterna.

Därför är män sämre lämpade att ha hand om små barn.

1. Sämre känsel i fingertopparna:

– Känsligheten har stor betydelse när du hanterar ett nyfött, ömtåligt barn. Du avväger dina rörelser beroende på vilken input du får från dina känselnerver.


-Jaha? Input handlar väl också om samspel med annat än fingertopparna? Själv har jag smedhänder. Tror inte att det direkt förknippas med känslighet i fingertopparna. Jag har varit lite mallig över att jag kan ta i hur varma saker som helst, men enligt Annika Dahlström betyder det att jag är en dålig mor.


2.Män har tunnelseende:

– Kvinnan har däremot ett bredare, nästan 180 graders synfält och kan nästan se ”bakom ryggen”. Det är oerhört viktigt för att ha en bra överblick när barnet börjar krypa omkring.


- Okej min man är så gott som blind. Så jag ser bättre än honom. Men vad jag vet så finns det ingen forskning som stödjer att synfel har med kön att göra.


3. Mindre känslig hörsel:

– En mamma hör mycket svaga ljud och kan, på sitt barns skrik, avgöra om det är för varmt, för kallt, hungrigt, trött eller bajsnödigt. En man har inte alls samma känslighet i innerörat.


- Lite jobbigt att erkänna men när andra mammor berättade att mannen bara sov och sov när deras bäbis vaknade under nätterna så kände jag mig lite dum. Det var jag som bara sov och sov. Jag har väldigt bra sömn och jag har alltid sett det som ett slags rikedom. Dock vet jag att jag finns och har en livmoder, vilket torde göra mig till kvinna.


4. Doften och rösten:

– Mannens konstiga maskulina doft och mörka stämma passar inte barnen.

- Varför inte?


5. Modersinstinkten:

– Hos mamman utsöndras hormonet oxytocin i hennes blod efter förlossningen och det svämmar ut när hon hör barnet skrika. Detta hormon ger i normala fall den starka modersinstinkten, liksom hos alla däggdjursmödrar. Människan är inget undantag.

- Men det här med adoption då? Som finns hos alla djur?




söndag 15 januari 2012

Svammel om min religiösa tro på 30 timmars vecka

Jag tror på 30 timmars arbetsvecka. Det är dumdristigt att inte anpassa samhället efter de svagaste länkarna. På så sätt bygger vi bara utanförskap. Stora grupper som känner sig utanför drabbar på ena eller andra sättet hela samhället.

När jag skriver om den svagaste länken så menar jag inget statiskt. Den som är det svagaste länken i ett sammanhang kan vara den starkaste i ett annat, det gäller bara att hon eller han får möjlighet att visa det. Vad jag menar är egentligen att vårt samhälle är uppbyggt runt en kärnfamiljsmodell som så många barnfamiljer lever utanför. Samhället borde vara bättre anpassat efter de ensamstående föräldrarna, eftersom det är så det ser ut. Att korta arbetstiden vore en bra anpassning för de lågavlönade ensamstående som varken har någon att dela hushållsysslorna med eller har råd med rutavdrag.

Försöket på Toyotafabriken i Mölndal som införde 30 timmars arbetsvecka visar på större effektivitet och mindre sjukfrånvaro. Men problemet verkar vara vården eller kanske den offentliga sektorn. Att det blir för dyrt med ett skift i sektorer som inte generar pengar på samma sätt som exempelvis en bilfabrik. Men jobben i vården är också bland de tuffaste. Man kanske också kan tänka sig att det blir mindre sjukfrånvaro även där och friskare människor i hela samhället, så att vården ändå blir billigare i slutändan? Jag är ingen statistiks databank. Dock har jag träffat många människor som har slitit ut sig redan i femtioårsåldern. Vad kostar inte det?

Ett problem är kanske också är de vi inte har råd med reformen eftersom så mycket av de offentligas pengar nu försvinner ut i privata fickor. Osökt tänker jag också på reklamlappen jag fick hem i brevlådan under sensommaren. Ett företag ville hjälpa oss med läxhjälp för barnen. En faktura skulle de skicka till mig och den andra fakturan skulle gå direkt till skatteverket.



söndag 8 januari 2012

Enkelheten i Mannen från Le Havre

Det är inte bara medvetandet om alla möjligheter som gör det moderna livet komplicerat, utan också tekniken som man omger sig med som man kanske inte alls vet hur den fungerar. I går såg jag filmen Mannen från Le Harve och den var som maken uttryckte det skamlöst nostalgiskt. En del av det nostalgiska är det ständiga rökandet som försiggår tom inne på sjukhuset. Som för att skildra hur det var i en tid då man inte visste hur farligt rökning var ( i bloggers ordbehandling är tom ordet rökandet förbjudet eller i alla fall rödmarkerat).

Det handlar om en skoputsaren Marcel Marx som tar hand om en illegal flykting. Där finns en kommissarie på uppdrag att leta rätt på flyktingen. Innan skoputsaren blev skoputsare var han uteliggare. Han blev räddad av en kvinna som sedan blir hans fru. En berättelse i filmen handlar också om att frun blir svårt sjuk.

Miljön är konsekvent omodern. I hela filmen finns en enda mobiltelefon och den tillhör så klart motståndarna.Men mobiltelefonen visar också att det inte är någon tidsbestämd historia. Referenserna till flyktingarna är också modern. Kaurismäki använder bara det han vill för att bygga sin historia och han gör det säkert. Berättelsens tema är ganska enkelt, om att följa det som man känner är rätt.

Det blir bra eftersom det enkla aldrig blir banalt. Sådant lyckas bara stora konstnärer med. Ju mer erkänd man blir desto svårare måste det vara. Som att gå på lina med hungriga lejon under sig. Det kan Aki Kaurismäki.


torsdag 5 januari 2012

Tjejkräks på tjejord

Läs det här bra inlägget som Sara har skrivit på Glory Box om Språkrådet och deras nyord tjejsamla. Sara skriver så bra om det här tycker jag så jag behöver inte tillägga någonting egentligen.

Så jävla nytt känns det inte, Språkrådet,  att nedvärdera något som kvinnor gör som sämre och mindre viktigt än vad männen gör. Att man inte gör saker lika bra som killar och att ens intressen inte är lika viktiga och intressanta som killars får man sorgligt ofta höra som tjej. Blir lika jävla trött varje gång. Tjejer, läs detta fantastiska inlägg som Anna, Karin och jag skrev om att vara kvinna och mejla sen det där Språkrådet.

Under tiden kan ni lyssna på Dolly. Hon vet hur det är: