Anders Lettström fäller kungen

Han har förlorat jobb och heder för att rädda sin vän Kungen. När han verkligen känner att han är ute i kylan, börjar förfrysa fötterna och kanske näsan, så kommer han inte ha någon annan möjlighet än att skriva en bok och berätta om sin syn på saken och sen kan man bara gissa vad som kommer att hända.

Vad vi ska klandra är det sjuka samhällsklimatet

Sahlgrenska har råkat ut för en fruktansvärd vårdskandal. Det värsta med detta är kanske att kollegorna misstänkte att något var fel, men inte vågade anmäla. Detta vågade inte är något som man stöter på dagligen. Människors är rädda för att bemöta det som är fel eller dåligt, för att de fått lära sig att det straffar sig. I själva verket är det detta "vågade inte" som ofta styr världen och ger legitimitet för att dåliga och fruktansvärda saker händer.

En del menar att det inte finns onda människor. Det är en diskussion som jag avstår från att gå in i. Men vi måste inse att det finns onda konsekvenser och enklast tar sig sådana konsekvenser fram när det inte är någon som är särskilt mer ansvarig. Där alla ser till att hålla sig i samma bakgrund i rädsla för något outgrundligt.

Utan att folk vågar säga ifrån så är det inte mycket bevänt med någonting i samhällsutvecklingen. Utan kritiskt tänkande går man bakåt och inte framåt . Det är här utmaningen för framtiden ligger. Det är i detta vi måste lägga vårt krut när vi uppfostrar våra barn. Vi måste våga göra dem fria, trygga och ifrågasättande.

Men vi bör också börja i nuet. Titta på vad som är fel just nu, hur vi kunde hamnat här. Göra så som Eleanor Roosevelt sa; "Do one thing each days that scares you"

Jag är den officiella versionen av föräldern som inte ställer upp

Alltså livet, som Elin skrev om. Jag är trött på barnens aktiviteter. Eller jag vill att de skall ha aktiviteter, eftersom jag tror på rörelser som en väsentlig del av tillvaron. Jag är ganska hård i min inställning till detta, anser att vuxna friska upplysta människor som inte klarar av att springa en kilometer inte direkt anstränger sig för att må bra vare sig fysiskt eller psykiskt, eftersom det är väl känt att det hela hör ihop. Därför tycker jag det är slarvigt att omge sig med mental avföring istället för att röra sig när mycket tack och lov kan städas bort med lite rörelse.

Därför ser jag det som min plikt att få mina barn att röra sig. Men jag blir väldigt upprörd över idéer som sprids i sportklubbarna om att man är en sämre människa om man inte engagerar sig i sina barns sportklubbar, dansföreningar, m.m. m.m. För tillfället verkar hela samhället vara uppbyggt på att en massa föräldrar skall engagera sig gratis i det ena eller andra. Men för det första så arbetar jag i offentligheten hela dagen, är väldigt trött på att även på min fritid umgås med folk som jag av en händelse fösts samman med. För det andra tror jag faktiskt att det finns en vits i att föräldrar faktiskt inte är så närvarande i idrottsföreningar, eftersom jag tror att det i vissa fall kan ge en ökad press för barnen att de känner att de inte bara skall prestera för sin egen skull utan även för sina föräldrar skull. Men sedan är det något väldigt märkligt att man i idrottsklubbar som i princip jagar talanger samtidigt skall låtsas att själva tävlingsmomentet inte är viktigt. Jag kan förstå inställningen. Man skall kunna vara med bara för att det är kul, men så är det ju i praktiken inte, man jagar talanger och många sållas bort efter en viss ålder. Men det är inget bra med det egentligen, mer än för de som är riktigt bra. Men för de flesta är det skit. Personligen så tycker jag att det räcker med knepiga värderingar och dubbla budskap som jag redan i dag står för inför mina barn. Att jag engagera mig i deras idrotter och samtidigt påstår att det inte är viktigt med tävling skulle kunna bli droppen som får bägaren att rinna över. De är snart tonåringar och redan som det är i dag så har de tusentals anledningar att ge igen.

Fler makaroner åt folket!

Jag har funderat på detta med kritiskt tänkande. Att det är något som man lyfter fram vikten av när man pratar skola. Men generellt tycker jag att i dag så är det kritiska tänkandet hänvisat till just skolbänken, politiska debatten och pressen. Här är det viktigt att poängtera att den politiska debatten skall ske i teverutor eller på torg, absolut inte på arbetsplatser eller middagsbjudningar. Så säger nämligen den svenska etikettboken som folk följer eftersom de har tappat förmågan att ifrågasätta hundraåriga traditioner. Kritiskt tänkande i andra sammanhang ses generellt som bakåtsträvande om det inte gäller Sverigedemokraterna. Vi har helt enkelt ett samhällsklimat som klippt och skuret för ett parti som Sverigedemokraterna, eftersom många tappat förmågan att ifrågasätta. Eller man måste i alla fall vara modig för att våga ifrågasätta. Modig eller någon typ av politisk extrem(vilket i dag är alla de partier som inte hör till alliansen eller kallar sig arbetarpartier, men ändå)

Varför är det så? Kanske på grund av GI som ger för lite kolhydrater. Lite kolhydrater gör att folk blir dummare visar forskning. När man hör till ett folk som tycker att det är viktigare att vara smal än smart, så kanske man kan förstå en hel del av samhällsutvecklingen på sistone. Jag avslutar således med följande ord : - Fler makaroner åt folket!

Lästips och en hyllning till sjukvårdens personal

Jag fick ett tips av Siska om att läsa senaste numret av Galago (nr 103, Sveriges enda radikala serietidning) och nu vill jag rekommendera tipset vidare. Tidningen driver med politiken och dagens tendenser, sätter ord på sådant som är outtalat eller bortförklarat i dagspressen.

Pelle Forsheds serie handlar om dilemmat med hemvårdens dilemma. Hur de politiska formuleringar om valfrihet inte har så mycket med verkligheten att göra.

Mats Jonsson har en träffsäker serie som heter "Tokklok scener från ett föräldrakooperativ". Vi har haft våra barn på föräldrakooperativ i sju av våra nio förskoleår, så visst känner jag igen en del, även om de föräldrakooperativ inte alls hade ett överslag av hippa söderfolk i hippa branscher eftersom vi inte befann oss på Söder utan i Göteborg. Men som lönearbetare var man emellanåt exklusiv även på våra kooperativ. Det var inte alltid öppettider som passade oss, eftersom det inte fanns en majoritet med samma behov. Att jobba 8 timmar funkade inte. Man fick jobba mindre för att hinna, eller mer för att kompensera det man inte jobbade när man hade bråttom till förskolan. I vissa perioder kändes det som min familj var en kvarleva från Konsums blåvita- serie. Fast det var okej för jag har alltid gillat att känna mig speciell.

Möjligtvis har det med det allmänna kulturklimatet att göra, men tillsist så blev det en majoritet av anställda i Regionen, landstinget, Sahlgrenska sjukhuset. Det kändes mer hemtamt. Sjukhusfolk vet allt, om det politiska klimatet, klasskillnader, sjukdomar. De har varit på fältet. De är socialt belevade och förstår värdet av att hålla tider. Perfekta människor helt enkelt ( och i att vara perfekt människa ingår självklart ett intresse för läsning av skönlitteratur, så de är så klart ofta läsare; -) )

Tillbaka till Galago. Där fanns också Liv Strömqvists serie Arbetslinjen som tar upp bland annat likheterna mellan neanderthalare och moderater, Karolina Bångs buskisartade "BDSM-tips och trix", ett fantastiskt förord och mycket mycket annat. Läs!

Att transportera sig

Nu åker jag tåg. Det är ingen märkvärdigt med det egentligen. Om det nu inte hade varit så att jag i flera år hade en sån hemsk panikångest så att jag var övertygad om att jag skulle dö eller bli galen varje gång jag åkte tåg. Nu tror jag inte det längre. Det är skönt och väldigt befriande. Varje gång jag åker tåg känner jag mig lika nöjd med min själv som en bebis som lyckas stortera in de runda klossarna på rätt ställe i en sån där klosslåda. Väldigt stolt alltså. Så nu åker jag tåg. Som en vanlig människa. Och läser Hungerspelen. Inget märkvärdigt med det heller egentligen.

Livet - hur fan gör man?

Herregud. Jag tycker att ofta livet är så himla svårt. Ja, alltså inte på något svartsynt deprimerat sätt, utan mer på ett Herregud, hur gör man egentligen-sätt. Jag önskar allt som oftast att jag hade en coach som kunde berätta för mig hur man egentligen gör, en livscoach som skulle kunna gripa in och lösa allt på bästa sätt.

Jaha. Vad är det då som är så svårt med livet nu då? Jag fattar inte hur männsikor gör, faktiskt. Jag fattar inte hur andra lyckas med sina liv. Hur lyckas man göra karriär, skjutsa barnen till tusen aktiviteter, laga Linas välsmakade matkasse-middagar, baka surdegsbröd, ha ett välstädat hem och ha myskvällar med sin underbare man. Jag försöker verkligen, det gör jag, men fan - det går ändå inte så himla bra. När jag ser på andra, då känner jag mig som en jävla amatör på livet. En amatör som inte riktigt klarar av det som andra lyckas med. 

Egentligen spelar det väl inte så himla stor roll om jag bakar surdegsbröd eller inte. Mina barn skulle för övrigt ändå bara fnysa åt surdegsbröd och ändå välja det fabriksbakade tillsatspreparerade vita brödet. Och egentligen spelar det kanske inte så stor roll om jag har välstädat och perfekt hemma. Barnen stökar ju ändå ner lika fort som jag har städat färdigt. Problemet är väl att jag bryr mig lite för mycket om vad man ska uppnå för att vara lyckad. 

Och egentligen så kan man ju fråga sig om jag hade blivit så mycket lyckligare om jag hade bakat det där surdegsbrödet. Och egentligen kan man ju fråga sig varför jag bloggar om min prestationsångest. Antagligen är det för jag hoppas att det inte bara är jag som inte fattar hur man gör. Med livet alltså.

Märkliga grejer som hänt sedan vi startat bloggen

- Den här bloggen startade

-Jakten på Usama Bin Ladin tog slut efter tio år.

- Orealistiskt väder, det snöade på körsbärsblommen. Under loppet av ett par dagar så upplevde vi sommar, vinter och sedan vår.

- Liseberg beslutar att det skall vara fortsatt gratis för vuxna att åka hästkarusellen.

- Efter några dagar så har den här bloggen över tusen besök.

- Politikerna i Majorna Linne verkställer inte hotet om besparingar med 21 tjänster i sina skolor.

Ja det var det, men säkert hände fler märkliga saker som vi inte hann lägga märke till. Vad gäller framtiden så hoppas vi först och främst på en fin sommar.

Föreställ dig

att du stiger in i en knökfull hiss. Där är så trångt att du inte kan vända dig om utan att stöta emot (och reta upp) din granne. Hissen är så överfull att du ofta lyfts upp från golvet. Det är i och för sig en smärre välsignelse eftersom det sluttande golvet är av ståltråd som skär in i fötterna på dig.
Efter en tid mister alla i hissen förmågan att verka för gruppens bästa. Vissa blir våldsamma, andra galna. Några blir i brist på mat och hopp kannibalistiska.
Det ges inget andrum, ingen frist. Det kommer aldrig någon hissreparatör. Hissdörren öppnas bara en gång, mot slutet av ditt liv, när det är dags att färdas till den enda plats som är ännu värre (SE SLAKT OCH STYCKNING).

Om burhöns ur Jonathan Safran Foers Äta djur (sid. 53).
Jag kommer säkerligen att återkomma till denna bok, sällan har jag läst en sådan viktig bok. Nu ska jag återgå till läsningen, var bara tvungen att delge mig av innehållet lite... God middag

5 tecken i tiden

Jag ger er här min mest vassa samhällsanalys: fem tecken på att vi går mot vår undergång:

1. Musiken som spelas i radio består av fraser som "club, dancing, club, club, yeah, oh, I like to party, on the danceflooooor" och all samhällskritisk musik verkar ha fastnat på 70-talet.

2. Att USA:s regering tror att vi är hur dumma som helst. Och att vissa anser att USA är "blessed by God" och därmed kan gå omkring och skjuta folk hur som helst, utan rättegång.

3. Det faktum att jag tydligen inte kan läsa något mer litterärt utmanande än en ungdomsbok om undergång, övernaturliga krafter och osannolika skeenden staplade på varandra.

4. Att den lokala frikyrkliga falangen tror att det går att värva folk med saft, kakor och falsk glättighet.

5. Att göteborgskan har blivit framröstad till Sveriges mest tilltalande dialekt!? När alla vet att det ju är norrländskan! Ja men det vet man ju hur det är med den saken, korruption och allt. Omval tack!

Bonustecken: Att detta är min skarpaste slutsats: vi blir fördummade, och alla vet om det.

You are not alone.

De senaste dagarna har jag känt mig snudd på oövervinnerlig. Jag har känt mig starkare än värsta superhjälten. Att  få så mycket fin respons på mitt blogginlägg om min övergreppsbakgrund känns så fint, starkt och stort. Tack så mycket till alla som har läst, hört av sig och kommenterat. Tack för alla fina möten och alla fina ord. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket det betyder för mig.

Och alla ni som har kommit till mig med era egna berättelser om övergrepp, ni är modiga och starka. Ni är inte ensamma. All kärlek åt er. Vi är tyvärr så många som delar dessa erfarenheter. Jag blir så frustrerad och förbannad när jag tänker på det. Det är för jävligt hur många vuxna som tar sig rätten av förstöra barn.

Under hela min uppväxt bar jag på en så stark känsla av ensamhet. Jag kände mig också så oerhört annorlunda jämfört med mina jämnåriga - det var som om jag var hundra år äldre än dom, i själen. Den där känslan av ensamhet är så makalöst svårt att bli av med, men att börja prata om sina upplevelser, att möta andra med liknande erfarenheter - det är så läkande. Att inse att man inte är ensam, att man inte är annorlunda och inte minst att man inte är helt galen. Och det är nog detta som är nyckeln till allt - att vi vågar prata om det svåraste. Det är bara genom att prata om våra erfarenheter som det där tunga jävla oket av skam kan lyftas från våra axlar.

Och till alla utsatta barn - åh som jag skulle vilja säga till er att ingen INGEN får fan göra er illa.

Miljoner kramar till er alla.

Död alltså

Det fanns en tid då jag också var mån om att denne man skulle fångas. Nu är han alltså hittad och dödad. Tyvärr så har jag inte läst så många förklaringar på vad det är som är så bra med det, just nu menar jag. En sak är nog att Barack Obama lär bli omvald till president igen, så på så vis, men annars.

Jag kanske låter nonchalant, som att jag inte tar detta hot på allvar. Så är det inte. Jag håller nog med Leif Stenberg, om att vi befinner oss i en postislamistisk tid och att det är på grund av de folkliga protesterna i mellanöstern mer än på grund av att Usama bin Ladins död.

Konsekvenserna av att Usama Bin Ladin blivit dödad, mer än att det stärker Obama, vill jag eller kan jag inte uttala mig om, eller är just det jag inte förstår. Däremot är det väl ingen tillfällighet att det skedde just nu. Bin Ladins glansdagar var sedan länge förbi.

Cirkeln räddade mitt liv

Ja, det är liksom lite oundvikligt när man låter två hängivna bibliotekarier blogga tillsammans - förr eller senare kommer det att handla om böcker och läsning.

Jag har haft ett ganska komplicerat förhållande till läsning det senaste halvåret. I vanliga fall läser jag mest hela tiden, men nu har jag tyckt att det har varit så tråååkigt. Och att alla böcker är trååååkiga. Så fort jag har slagit upp en bok, så är det som om jag bara stirrar på orden och fattar inte något av texten. När jag hamnar i såna här perioder av lästristess, då lider jag verkligen och tycker att det är ett förskräckligt tillstånd. Så här blir det för mig när jag har för mycket tankar i huvudet. För mycket stress. Men ändå - ett lidande och jag tänker att jag aldrig aldrig kommer tycka att det där med böcker är särskilt kul igen.

Men så fick jag händerna på Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Och började läsa och bara läste och läste och ville aldrig sluta läsa. För den var så himla bra och spännande och bra. Och vill ni veta vad den handlar om så handlar den om häxor,övernaturliga förmågor och hur det är att vara tonårstjej. Äh, nu tänker jag inte skriva mer om vad den handlar om. Läs den för sjutton. Bästa medicinen mot lästristess. Sara har dessutom en blogg som jag följer där hon brukar tipsa om en massa bra filom och böcker.

Nu läser jag Hungerspelen av Suzanne Collins. Den är också bra. Inte lika bra som Cirkeln, men bra!

Påven och pubeshår

Jag har länge tänkt att skriva om pubeshår. När vi är inne på tabubelagda ämnen, så varför inte. Om man besöker offentliga omklädningsrum så blir man varse att det är mer eller mindre kutym att raka bort allt där nere. Jag kan förstå psykologin bakom att man mår bra att göra sig snygg. Att ett rakat område också är mer fördelaktigt i vissa sammanhang är också ganska givet.

Vad jag däremot inte förstår är att man tycker det är snyggt att se ut som ett barn ( eller en barbiedocka.) Att jag funderar så mycket på det här är att jag har fått för mig att det måste vara ganska plågsam rakning. När jag själv rakar bikinilinningen så kliar det ju förfärligt bara efter en dag. Så mer rakning borde onekligen betyda mer kli. Jag tänker mig att denna rakning borde innebär att själva området blir ett besvärsområde och inte alls särskilt positivt laddat.

Jag tror inte ett ögonblick på att denna frisering har något med en sexuell frigörelse att göra utan snarare tvärtom, en objektifiering. Eftersom man kan se att trenden är olika på olika slags omklädningsrum så kan man också tänka sig att det är där modet uppstår. Man rakar sig därför delvis för andra kvinnor som man råkar visa sig naken inför.

Det handlar också om att skämmas. Man påverkas av andra. Det har funnits perioder i omklädningsrummen då jag känt mig äcklad av min egen behåring, eftersom kunnat känna in i de värderingar som funnits i omklädningsrummet. Trots att jag varit fullt medveten om varför jag känt som jag gjort.

Vi tror att vi lever i en frigjord värld, men det gör vi inte. Skammen och tabubegrepp har lämnat religionen och istället blivit ett slags allmängiltiga sanningar som inte ens går att ifrågasätta eftersom de sällan ens är definierade. De bara finns. Som innan upplysningen i en slags medeltida världsbild, som Ingrid sa i morse. Hon klagade på nyhetsrapporteringen på första maj där man valt att lyfta fram påvens salighetförklaring framför inslag från världens första majtåg. Ja herregud.

OMG!

Åh så jag älskar den här videon. Tjusigt smink, sexiga kläder, snygga killar, fantastisk dans och en massa rök. Och texten! Texten!

Om att vara gudinna

Det var någon vecka sedan jag kom på vad bibeln går ut. I skapelseberättelsen står det i begynnelsen var ordet. Min tolkning av bibeln är inte att allt i bibeln är sant utan snarare att man med ordet kan få folk att tro på vad som helst. Det är ordet som är bakom Sacre Couer, svarta stenen i Mekka, att gideonerna lägger ut biblar, Al Quaida, heliga krig, Barack Obama och Isabell Allendes framgångar, men också allt bloggande. Ordet är själva grundbulten i samhället; utan ord, inga samhällen.

Vi är gudinnor inte för att varje ord vi skriver är sant utan för att vi får folk att tro på vad vi skriver. Cyberrymden har gjort ordet än starkare, trots att det hela tiden varit starkt. Just därför lever vi en helig tid, där vem som helst kan bli gudinna.