Är det fest eller Annie?

I dagarna har man läst hur en nota som skulle hamnat hos Centerpartiet hamnade hos Näringsdepartementet. Man förfasas över att centerpartiet låtit skattebetalarna betala notan. Jag tycker debatten är obegriplig. För är inte centerpartiets ekonomi till stor del också beroende av statsbidrag? Samt att jag inte riktigt förstår hur just Annie Lööf kan skyllas för denna miss. Hon är ny och det måste ju på något sätt varit någon annan som borde ha upplyst henne om de olika rutinerna runt sådant. Den som fick notorna borde märkt att det blivit fel för jag har svårt att tänka mig att Annie Lööf själv sitter och granskar varenda kvitto.

Anna väljer Veckans Soundtrack!

Ja nu skulle det ju egentligen passa bra med ett band från Way Out West, det skulle väl va coolt? Men nu hade jag redan bestämt mig för att ta världens bästa band,låt, video som pepp för denna vecka. Det är ju också coolt med lite "old school", eller hur? Bästa partiet är ca 4:37 in i videon. Jag skulle blitt rockstjärna ju!

Katterna!

Hur kommer det sig att folk tror att det är vi mänskor som är skapelsens krona? Är det religionens fel? Eller bara dumhet? Jag är inte religiös men menar ändå  att de kristnas tolkar bibeln fel. Jag tycker inte det är särskilt mycket i bibeln som ger fog för att vi skulle vara guds avbild. För även om det kanske står att vi är skapelsens krona på något ställe så är det ju många fler ställen där man kan tolka det som att vi inte alls är skapelsen krona. Utan  att vi snarare är ett slags virrpannor som man måste hålla under tukt och förmaning.

I den boken står det ju både om slavar, fylleri, galenskap och redan tidigt ett familjerelaterat dråp. Så där om kronan är nog bara skrivet som ett slags tröst för att det skall kännas meningsfullt för oss att slita vidare med vårt puritanska och idoga samhällsbygge, så att katterna skall få det bättre. Lurade helt enkelt!

 För visst är det självklart att det är katterna och inte människorna som är skapelsens krona? De njuter av alla de moderniteter som vi människor har uppfunnit och producerat för dem. Men själva lever de i diskret elegans, kommer och går som de vill, men underordnar sig ingen.

Selma och segregationen

Stor "bökig" kvinna gör entré i den svenska litteraturen

”Fast de goda författarna ihärdigt talar om för oss att slumpen är mäktigare än den goda viljan och att världen är full av sprickhål, så är det ändå trösterikt att läsa goda böcker. De är bättre än verkligheten, mycket bättre för de är koncentrerade och styrda. Vi behöver styrsel och styrning.” konstaterar den litterära gestalten Lillemor i Kerstin Ekmans senaste roman Grand final i skojarbranschen.
 Jag håller med om det. Väl skrivna böcker ger trygghet. Man kan luta sig tillbaka, slappna av och låta sig föras med. Oberoende av hur mycket elände som man genomlever genom texten håller vissa författare en i handen och ledsagar en genom stormen. Som läsare vet man att man är säker där, vi kommer att komma i hamn helskinnade.

Grand final är underhållning av hög klass, det ekmanska språket ständigt närvarande. De två huvudpersonerna karaktärsdrag beskrivs aldrig ”kvinnligt” utifrån någon stereotyp, utan blottas i hela sin mänsklighet. Var och en av dem kan agera fegt, beräknande, galet, uppoffrande, lågmält eller bullrande, blotta sin statusjakt eller vara totalt osociala. De är också tidvis sexuellt utlevande, svartsjuka, fattar överilade drastiska beslut eller försöker stanna kvar i en kärleksrelation. Babba är en underbar litterär gestalt. Hon beskrivs så här: ”Den där gestalten i brun täckkappa är som ett stort djur och kan lunka iväg vartsomhelst utan att lämna ett spår efter sig”. Det är inte så att jag hejdlöst gillar den där Babba och det är så skönt! Många kvinnor i litteraturen är sammansatta på ett sätt där vi ska vara omtyckta och vi får fortfarande inte får vara bortstötande, groteska, äckliga, feta, missköta oss eller verkligen bedra. I alla fall inte utan att det är meningen att läsaren ska förstå att handlandet är en konsekvens av hur hon har blivit behandlat. En kvinna kan bedra om hon har varit utsatt för förtryck i ett förhållande, hon kan missköta sig om hon har ångest och hon kan vara feg i de fall då det krävs ett gigantiskt mod. Är det meningen att man ska känna sympati för en kvinna så kan alla de där egenskaperna accepteras. Trots att litteraturen är en osinlig källa av levnadserfarenhet, så är det också (därmed) en fiktiv värld där verklighetens realism bidrar som grundplåt till det som skrivs. Sociala koder sipprar med kvinnobilderna in i litteraturen. Självklart finns det en Babba i verkligheten, men hon är också en tydlig gestaltning av en kvinna som definitivt inte följer mallen för kvinnlighet, men det sköna är att hon inte direkt går över till att bli manlig heller. Hon är mänskligt skildrad och jag är tacksam.

Det känns lite som att två av våra stora svenska författare har insett samma sak samtidigt. Att det finns en litterär person som inte har fått plats i litteraturen och som nu måste få utrymme. Den ilskna, elaka, ljugande, bedrövade och sorgtyngda Minna i Majgull Axelssons Moderspassion har vissa likheter med Babba. För Minna finns en förklaring till hennes beteende, men i hennes fall handlar det inte om den anledning som kvinnor måste ha för att agera besvärligt. I sina stora kroppshyddor, sina rätt osociala sätt att vara på och i sitt ointresse för att egentligen vårda relationer, som inte betyder något för dem, påminner de om varandra. De innehar samtidigt ett rikt känslospektrum (avstängt eller inte) och är också snälla, kärleksfulla och omtänksamma mot dem de älskar och är själva omtyckta samtidigt som de är fyllda av hämndlystnad respektive beräknelighet i kampen för sin överlevnad. Karaktärerna är komplexa, tack och lov!

En liknande oförutsägbar gestalt är Sylvia i Sara Kadefors Borta bäst. Boken fick alldeles för lite uppmärksamhet när den kom 2009, tycker jag. Sylvia har flytt från sin fina sociala klass i förorten och bor till en början i sin bil på en parkering vid en träddunge. Varje dag äter hon gratis frukost på IKEA. Också hon har delar av de drag som Babba och Minna innehar. Hon begränsas inte av en kvinnlig form.

Sen har vi Ekmans Lillemor ”klädd i röd reulenedräkt” och med hår som står som ”en blond sky” omkring henne och Axelssons Marguerite ”en falnad skönhet med djupa linjer i ansiktet” och deras söner som vantrivs i livet och söker sig destruktiva vägar och som båda kvinnorna i två helt skilda berättelser försöker hjälpa, på var sitt håll. Det är nästan så att man vill be dem hoppa ut ur den ena boken och in i den andra för att ta ett snack på ett café och dela erfarenheter.

Moderspassionen har inte samma kompakthet som exempelvis Aprilhäxan, Grand final är lättsammare än någon ekmansk bok jag har läst, men det är ändå svårt att hitta liknande berättarkonst som dessa två. Kadefors är vad man brukar kalla en sträckläsare. Alla tre fick mig att skratta högt, många gånger.

När ska etablissemanget förstå att förankra är ett fult ord?

På mitt arbete har vi under några år haft problem med beslut. I min kommun kanske också. Eller mitt land. Ja möjligtvis i hela EU och gud vet hur det är Syrien. Problemet är att man sitter i slutna rum och hittar på saker som andra sedan skall rätta sig efter. Som ingen får ett nys om för än allt är bestämt. De som beslutar tycker att de tänker bäst själva, även om sådant  de omöjligtvis kan veta särskilt mycket om.

När besluten sedan presenteras och folk protesterar så har man alltid samma förklaring. Det har blivit upprört eftersom besluten har inte förankrats ordentligt. Förankrats.   Så säger man att eftersom det är en förklaringsmodell som duger just nu. Det är frågan om att förankra till den rätta inställningen, ett upplysningsprojekt. Som gammaldags pedagogik där barnen såg som tomma ark som skulle fyllas. Men här är det det proffsen, de utbildade, verksamma och de som berörs, som här skall fyllas. Det är en ganska otäck bild att titta på, att inse hur ens egen tankeförmåga, möjlighet att reflektera och komma med nya infallsvinklar reducerats till ointressanta trots att de är osynade. 

När sedan folk får möjlighet att yttra sig handlar det mest om ett pedagogiskt grepp, för att lugna ner, kanske nå  katarsis men framförallt för att  få folk mer samarbetsvilliga. Folks reaktioner anses bero på att folk har svårt för förändringar, det har man lärt sig på kurs. Fast den förändring av antalet variabler det skulle innebära om beslutsfattarna lyssnade innan de tog beslut är allt för genomgripande för att de ens skall klara av att tänka på den.  Så ni förstår, det är dumt från början till slut. 

Ett problem är också att när jag pratar om det här, som ett problem så är det ingen som förstår. De upprepar det jag klagat på, att det handlar om dålig förankring. Snälla håller jag på att bli galen? Eller är det världen som blivit galen? Om någon menar att jag är fel ute och kan bevisa det, då vore jag glad. 

Om känslighet

Kanske har vi fått höra det många gånger, att vi är för känsliga. Kanske har någon person upplyst oss om att känslighet är något bra. Oftast sägs det till oss i all välmening de dagar då vi beklagar oss för att vi känner oss hudlösa, sårade och för att den smärtan är så svår. Någon gång har vi hört att vår känslighet gör oss till empatiska människor. Att vi kan använda oss av vår känslighet. Att vi kan vända den till något positivt. Att det egentligen är ur den vi får vår styrka. Och det är helt sant, det är en tillgång att vara känslig. Utan den hade vi inte varit de vi är. Vissa dagar är det bara så svårt att se. Som idag.

Jag minns hur jag låg och lyssnade på den här Sting låten i en freestyle på en vit sandstrand i Koh Samui, Thailand, 1990. Jag hade redan genomlevt många förluster fastän jag bara var 25 år. Sorgen hade jag väl med mig i ryggsäcken på vår resa. ”Fragile” är nog den låt som jag har gråtit mest till. Och som fortfarande ger mig tröst. För när man är ledsen känner man sig väldigt ömtålig.

Så, till alla underbara känsliga människor! Den här är till oss.