Selma och segregationen

Stor "bökig" kvinna gör entré i den svenska litteraturen

”Fast de goda författarna ihärdigt talar om för oss att slumpen är mäktigare än den goda viljan och att världen är full av sprickhål, så är det ändå trösterikt att läsa goda böcker. De är bättre än verkligheten, mycket bättre för de är koncentrerade och styrda. Vi behöver styrsel och styrning.” konstaterar den litterära gestalten Lillemor i Kerstin Ekmans senaste roman Grand final i skojarbranschen.
 Jag håller med om det. Väl skrivna böcker ger trygghet. Man kan luta sig tillbaka, slappna av och låta sig föras med. Oberoende av hur mycket elände som man genomlever genom texten håller vissa författare en i handen och ledsagar en genom stormen. Som läsare vet man att man är säker där, vi kommer att komma i hamn helskinnade.

Grand final är underhållning av hög klass, det ekmanska språket ständigt närvarande. De två huvudpersonerna karaktärsdrag beskrivs aldrig ”kvinnligt” utifrån någon stereotyp, utan blottas i hela sin mänsklighet. Var och en av dem kan agera fegt, beräknande, galet, uppoffrande, lågmält eller bullrande, blotta sin statusjakt eller vara totalt osociala. De är också tidvis sexuellt utlevande, svartsjuka, fattar överilade drastiska beslut eller försöker stanna kvar i en kärleksrelation. Babba är en underbar litterär gestalt. Hon beskrivs så här: ”Den där gestalten i brun täckkappa är som ett stort djur och kan lunka iväg vartsomhelst utan att lämna ett spår efter sig”. Det är inte så att jag hejdlöst gillar den där Babba och det är så skönt! Många kvinnor i litteraturen är sammansatta på ett sätt där vi ska vara omtyckta och vi får fortfarande inte får vara bortstötande, groteska, äckliga, feta, missköta oss eller verkligen bedra. I alla fall inte utan att det är meningen att läsaren ska förstå att handlandet är en konsekvens av hur hon har blivit behandlat. En kvinna kan bedra om hon har varit utsatt för förtryck i ett förhållande, hon kan missköta sig om hon har ångest och hon kan vara feg i de fall då det krävs ett gigantiskt mod. Är det meningen att man ska känna sympati för en kvinna så kan alla de där egenskaperna accepteras. Trots att litteraturen är en osinlig källa av levnadserfarenhet, så är det också (därmed) en fiktiv värld där verklighetens realism bidrar som grundplåt till det som skrivs. Sociala koder sipprar med kvinnobilderna in i litteraturen. Självklart finns det en Babba i verkligheten, men hon är också en tydlig gestaltning av en kvinna som definitivt inte följer mallen för kvinnlighet, men det sköna är att hon inte direkt går över till att bli manlig heller. Hon är mänskligt skildrad och jag är tacksam.

Det känns lite som att två av våra stora svenska författare har insett samma sak samtidigt. Att det finns en litterär person som inte har fått plats i litteraturen och som nu måste få utrymme. Den ilskna, elaka, ljugande, bedrövade och sorgtyngda Minna i Majgull Axelssons Moderspassion har vissa likheter med Babba. För Minna finns en förklaring till hennes beteende, men i hennes fall handlar det inte om den anledning som kvinnor måste ha för att agera besvärligt. I sina stora kroppshyddor, sina rätt osociala sätt att vara på och i sitt ointresse för att egentligen vårda relationer, som inte betyder något för dem, påminner de om varandra. De innehar samtidigt ett rikt känslospektrum (avstängt eller inte) och är också snälla, kärleksfulla och omtänksamma mot dem de älskar och är själva omtyckta samtidigt som de är fyllda av hämndlystnad respektive beräknelighet i kampen för sin överlevnad. Karaktärerna är komplexa, tack och lov!

En liknande oförutsägbar gestalt är Sylvia i Sara Kadefors Borta bäst. Boken fick alldeles för lite uppmärksamhet när den kom 2009, tycker jag. Sylvia har flytt från sin fina sociala klass i förorten och bor till en början i sin bil på en parkering vid en träddunge. Varje dag äter hon gratis frukost på IKEA. Också hon har delar av de drag som Babba och Minna innehar. Hon begränsas inte av en kvinnlig form.

Sen har vi Ekmans Lillemor ”klädd i röd reulenedräkt” och med hår som står som ”en blond sky” omkring henne och Axelssons Marguerite ”en falnad skönhet med djupa linjer i ansiktet” och deras söner som vantrivs i livet och söker sig destruktiva vägar och som båda kvinnorna i två helt skilda berättelser försöker hjälpa, på var sitt håll. Det är nästan så att man vill be dem hoppa ut ur den ena boken och in i den andra för att ta ett snack på ett café och dela erfarenheter.

Moderspassionen har inte samma kompakthet som exempelvis Aprilhäxan, Grand final är lättsammare än någon ekmansk bok jag har läst, men det är ändå svårt att hitta liknande berättarkonst som dessa två. Kadefors är vad man brukar kalla en sträckläsare. Alla tre fick mig att skratta högt, många gånger.

När ska etablissemanget förstå att förankra är ett fult ord?

På mitt arbete har vi under några år haft problem med beslut. I min kommun kanske också. Eller mitt land. Ja möjligtvis i hela EU och gud vet hur det är Syrien. Problemet är att man sitter i slutna rum och hittar på saker som andra sedan skall rätta sig efter. Som ingen får ett nys om för än allt är bestämt. De som beslutar tycker att de tänker bäst själva, även om sådant  de omöjligtvis kan veta särskilt mycket om.

När besluten sedan presenteras och folk protesterar så har man alltid samma förklaring. Det har blivit upprört eftersom besluten har inte förankrats ordentligt. Förankrats.   Så säger man att eftersom det är en förklaringsmodell som duger just nu. Det är frågan om att förankra till den rätta inställningen, ett upplysningsprojekt. Som gammaldags pedagogik där barnen såg som tomma ark som skulle fyllas. Men här är det det proffsen, de utbildade, verksamma och de som berörs, som här skall fyllas. Det är en ganska otäck bild att titta på, att inse hur ens egen tankeförmåga, möjlighet att reflektera och komma med nya infallsvinklar reducerats till ointressanta trots att de är osynade. 

När sedan folk får möjlighet att yttra sig handlar det mest om ett pedagogiskt grepp, för att lugna ner, kanske nå  katarsis men framförallt för att  få folk mer samarbetsvilliga. Folks reaktioner anses bero på att folk har svårt för förändringar, det har man lärt sig på kurs. Fast den förändring av antalet variabler det skulle innebära om beslutsfattarna lyssnade innan de tog beslut är allt för genomgripande för att de ens skall klara av att tänka på den.  Så ni förstår, det är dumt från början till slut. 

Ett problem är också att när jag pratar om det här, som ett problem så är det ingen som förstår. De upprepar det jag klagat på, att det handlar om dålig förankring. Snälla håller jag på att bli galen? Eller är det världen som blivit galen? Om någon menar att jag är fel ute och kan bevisa det, då vore jag glad. 

Om känslighet

Kanske har vi fått höra det många gånger, att vi är för känsliga. Kanske har någon person upplyst oss om att känslighet är något bra. Oftast sägs det till oss i all välmening de dagar då vi beklagar oss för att vi känner oss hudlösa, sårade och för att den smärtan är så svår. Någon gång har vi hört att vår känslighet gör oss till empatiska människor. Att vi kan använda oss av vår känslighet. Att vi kan vända den till något positivt. Att det egentligen är ur den vi får vår styrka. Och det är helt sant, det är en tillgång att vara känslig. Utan den hade vi inte varit de vi är. Vissa dagar är det bara så svårt att se. Som idag.

Jag minns hur jag låg och lyssnade på den här Sting låten i en freestyle på en vit sandstrand i Koh Samui, Thailand, 1990. Jag hade redan genomlevt många förluster fastän jag bara var 25 år. Sorgen hade jag väl med mig i ryggsäcken på vår resa. ”Fragile” är nog den låt som jag har gråtit mest till. Och som fortfarande ger mig tröst. För när man är ledsen känner man sig väldigt ömtålig.

Så, till alla underbara känsliga människor! Den här är till oss.

Kerstin väljer veckans soundtrack

När vi började lägga ut veckans soundtrack här såg jag det som en chans att bilda er alternativt pracka på er en massa av min ungdoms hjältar, men alltför mycket annan musik har kommit i vägen.

Nå, den här gången då?

Ja och nej. Har just varit på Stockholm Music and Arts, och där fanns både gamla hjältar som Patti Smith och Emmylou Harris och nya fantastiska bekantskaper som Fatoumata Diawara och Tinaiwen, men jag väljer ett både-och-alternativ.

Buffy Sainte-Marie har funnits med sedan sextiotalet. Hennes protestsånger som Soldier Blue och Universal Soldier har alla i min ålder hört.

Men igår visade hon en helt annan bredd med en fantastisk blandning av garagerock, punk, country och politik.

Hade bara medelåldern på festivalbesökarna varit trettio år lägre hade hela publiken headbangat frenetiskt på ett antal av hennes låtar.

Hemtjänsten och jämställdheten

Det har nyligen skrivits i GP om hemtjänstens brister i Göteborg. I riksdagsledamoten Lena Hallengrens debattartikel Sämre äldreomsorg ett hinder för arbete tar hon upp Kommunals rapport ”Hänger din mammas trygghet på dig?” som visade att 100 000 personer har gått ner i tid eller slutat jobba helt för att vårda en anhörig. Det skulle vara intressant att veta hur många av dessa som är kvinnor.

Äldre som har legat på sjukhus kan få hemtjänst när de kommer hem igen. Beslutet om i hur stor omfattning fattas av biståndshandläggaren. Patienten kan behöva hjälp i vardagen med att komma upp ur sängen på morgonen, gå på toaletten, handla, laga mat- allt efter behov, men det gäller också utdelning av mediciner. Mediciner som de äldre måste få i sig på vissa tider. Anledningen till att äldre kommer hem istället för att placeras på korttidsboenden är ekonomin. Idag ska alla sjuka bo hemma även om de bor själva, för att samhället ska spara pengar. När jag nu läser att de ordinerade hemtjänstbesöken ibland ställs in på grund av indragningar och sparbeting så blir jag uppriktigt förbannad! Socialstyrelsen opponerade sig i en artikel i GP den 3 augusti och menade att indragna besök är ett lagbrott.

Självklart hjälper vi gärna våra äldre släktingar när det behövs. Men när det behovet är besök 6 gånger om dagen så är det omöjligt att samtidigt behålla sitt jobb. I Hallengrens debattartikel beskrivs att personer som går ner i tid eller helt slutar arbeta för vård av anhörig, oftast är det de äldres döttrar. Det gick ett radioprogram för något år sedan som just handlade om detta. Där visade det sig att kvinnor/ systrar/fruar inte bara tar hand om sina egna föräldrar utan dessutom sin partners föräldrar.

Kvinnorörelsen har i århundraden kämpat för jämställda villkor. Under 1900-talet har kvinnor i Sverige fått rösträtt, rätt till all utbildning och arbete, rätt till barnomsorg, mödravård och så vidare. Drar man in på äldreomsorgen så drabbas jämställdheten, kvinnor hamnar utanför arbetsmarknaden för att sköta om gamla släktingar utan betalning. Kärnfamiljer får återigen försörja sig på en inkomst. Rättigheter går förlorade. Vunnen mark måste kämpas för igen.

Så vart är vi på väg egentligen? Offentlig vård tillgänglig för alla kostar. Och det ska den göra. Men idag tycker man att det ska sparas inom offentlig sektor. Det är också typiskt att kvinnodominerade yrkesgrupper ska få indragningar och sämre arbetvillkor. En sektor som redan har förkastligt låga löner. Hur kan man dra in pengar på en verksamhet uppbyggd av förvärvsarbetande kvinnor för att sköta om de äldre? Konsekvensen blir att andra kvinnor utför jobbet gratis. Det är diskriminerande. Politikerna spelar på kvinnors medkänsla för sina äldre anhöriga.

Det verkar som om man vill göra offentlig vård så dålig så att politiker sedan kan skylla på att det är den offentliga vården som är dålig, inte på att resurserna är otillräckliga för att göra den bra. ”Om fler väljer privat finansierad hjälp kan viljan att bidra till något gemensamt finansierade äldreomsorgen minska.” skriver Hallenberg. Ve och fasa! Man öppnar fler dörrar för företag som Carema kan komma och härja. Och då hamnar pengarna på Bahamas istället. Är det bättre? Nu börjar jag allvarligt fundera på vad en människa är värd. Hur lite ska en människa kosta? Med den utvecklingen jag resonerar om ovan är svaret 0 kr. Politikernas syn på människors värde är tydligt.

En annan konsekvens om fler och fler kvinnor lämnar arbetsmarknaden är färre skatteintäkter till kommunen, vilket leder till fler indragningar. Det är bättre att ge hemtjänsten vad den behöver för att genomföra sitt uppdrag och låta folk ha sitt arbetsliv kvar och betala sin skatt. Arbete är en rättighet enligt Artikel 23 i FN´s deklaration om de mänskligarättigheterna. Men det är så mycket mer än bara en försörjning. På jobbet är vi en del i ett sammanhang, vi har arbetskamrater och det är en plats att utvecklas som människa. Kvinnor behöver sina jobb för att finna stimulans och meningsfullhet.

Sedan gäller detta i högsta grad också de kvinnor (mestadels) som jobbar inom äldreomsorgen. Jag håller helt med Hallengren när hon talar om att den måste göras till ett attraktivt arbetsområde där personalen har utvecklingsmöjligheter och känner yrkesstolthet. Men personalen måste också ges möjlighet att slippa göra omöjliga val mellan patienterna på grund av resursbrist. Det som beskrivs i GP den 2 aug där personalen gör 12 besök på förmiddagen och 7 på eftermiddagen låter väldigt mycket tycker jag. Hallenberg skriver också att kvaliteten på äldreomsorgen måste vara god så att de anhöriga inte slutar jobba för att säkra sina äldres trygghet. Vi behöver lägga mer pengar på äldrevården helt enkelt.

Den dag jag hör att hemtjänsten har överösts med pengar för att vi värdesätter kvinnor och äldre i det här landet och att de används för att de äldre ska ha det bra, de anställda ska ordentligt betalt, vara fullt bemannade och ha vettiga arbetsvillkor då skulle jag tycka att vi bor i ett humant och välfungerande samhälle. Än så länge är det en utopi.

Tokiga mamman

Jag är bara så trött på alla tokroliga mammabloggare eller krönikörer, som berättar om sitt familjeliv i kaos. Den första som skrev i den stilen var kanske Martina Haag. Jag läste hennes krönikor i tidningen Mama.  Jag tyckte hon en bra och underhållande stilist, men det är ju himlans länge sedan nu, tio år  och sedan dess har det kommit ungefär hundra kopior. Martina Haag själv är i dag mer ett varumärke än en träffsäker stilist. 

Men vilka bloggare krönikörer är det jag pratar om? Jag vet inte, jag kommer faktiskt inte ihåg ett enda namn.