Sen kom du

Sist jag bloggade på den här bloggen råkade jag skriva ett inlägg som sårande någon. Det var ju inte så kul, inte för den personen och inte för mig heller. Nu finns det en risk att jag sårar någon igen, för jag tänkte skriva om kärlek. Så hej du man som jag har haft ett förhållande med men inte har det längre och som råkar läsa detta - kanske kommer du bli sårad nu. Men om vi ska vara ärliga, så vet du redan att det förhållandet som vi hade inte alls var så som jag ville. Förhållandet vi hade var som du ville ha det och att jag ville att det skulle vara på ett annat sätt. Så egentligen, om vi ska fortsätta vara ärliga, så är det väl så att om du blir sårad och ledsen av att läsa detta så får du nog skylla dig själv. Eller du kan ju sluta läsa också.

När jag bloggade på den här bloggen senast så skrev jag om en längtan efter att bli sedd som den jag är. Jag skrev om hur ledsamt och sorgset det känns när man känner att människor inte ens ser efter vem man är utan bestämmer sig för att man är på ett visst sätt. Jag tycker fortfarande att det där är jävligt sorgligt, men nu har det hänt något i mitt liv. Jag har ett nytt förhållande.

Jag har tänkt så mycket på hur jag vill ha mina relationer. Att jag vill ha relationer där man hjälper varandra att växa. Att jag vill ha relationer där man får vara precis så svag som man behöver, relationer som gör en så stark att man klarar alla svårigheter. Relationer där man får allt stöd, all omtanke och all förståelse som man behöver. Relationer där man lyfter varandra och hjälper varandra att hitta de potentialer man har som man kanske inte ser själv. Relationer som ger den trygghet, lugn och stabilitet man behöver för att förändra sig själv. Relationer där man respekterar varandra och ger varandra utrymme att ta plats. Relationer för man får synas och ta all plats man vill.

Nu har jag allt detta. Allt detta och ännu mer har jag. Det är helt fantastiskt och överträffar allt jag tänkt att det skulle vara. Plus att det är väldigt fint att få vara så lycklig. Och så kär. Och så glad.

Att utgå från sig själv isolerar och dödar

I morse på väg till jobbet så lyssnade jag på Lundströms Bokradio. Där intervjuades Jeanette Winterson om sin svåra barndom. På frågan varifrån hon fått sin kraft svarade Winterson att hon var tvungen att tro på sig själv eftersom ingen annan gjorde det. Wintersons uppväxt använder jag som stöd för min egen tes om att det är förkastligt att bara tolka världen utifrån sig själv. Eftersom jag antar att de flesta inte skulle blivit världsberömda författare av en uppväxt som Wintersons. Eller jag hade i alla fall inte klarat det.

Vi är alla olika. Skapta med olika sensorer, känsliga för olika stimuli.  Det är det som är tur. Likriktningen är motsats; död, stagnation och idéfattigdom. Alltför enhetligt samhälle, där normer och värderingar utgår för mycket från en grupp av människor, som exempelvis en medelålders vita män från sydöstra Sverige eller från mullor i Qandahar är fientliga och farliga. 

Jag är rädd för samhällsutvecklingen i Sverige där det blir allt svårare att passa in, trots att det borde  vara tvärtom,  eftersom vårt land har blivit ett samhälle med så många olika nationaliteter. Vi måste börja lyssna och göra det obegripliga begripligt. Att låta varje röst vara viktig. Att skapa möjligheter för möten. 

Samtidigt måste man utgå från sig själv, försöka sätta sig in, förstå hur det skulle kunna vara, vem man skulle kunna varit.

Att vi lyfter varandra, julens soundtrack

Ibland är jag bekymrad för Folkbibliotekssverige. För hur man än satsar så blir det inte bättre. Statistiken visar i fel riktning. Bibliotekssandan är inte tillräckligt proggresiv. Exempel på detta är att om det finns en liten filial någonstans som inte är särskilt välbesökt så tänker man oftast nedläggning istället för satsning. Ändå vet man att nysatsningar är det som faktiskt kan dra besökare.

Vad kan det bero på? Ja att det är så att offentliga samhället monteras ner. Men också att många i bibliotekskåren drar gränser själva istället för att låta politikerna dra dem. De säger inte ska väl vi. Att det finns en inbyggd destruktivförsiktighet.  Det är sådant som barn begriper och som folk på marknader brukar begripa; att man får begära mycket mer än vad man vill ha för att det man vill ha ska verka rimligt och överkomligt. Själv har jag inte mycket av den där tillbakahållna inställningen i mig. Det beror på olika saker, var jag hamnade när jag började jobba, men också att jag har väldigt svårt med den typen av resursslöseri som det innebär att lägga sin energi i ett gnällbälte. 

Vad det är för slags stämningar som styr och  vad folk är rädda för?  Det är en självklar rysare att det konstruktiva samtalet  är så långt borta i verksamheter som skall stödja den demokratiska utvecklingen.

Kanske är det så att det är väldigt svenskt enligt Sverigdemokraternas idé om att om man är svensk så sticker man inte ut? Jag vet inte ens ifall den idén om svenskhet stämmer. Lilla Sverige har ju varit innovativt i många områden och för att vara det tror jag att man skall sticka ut.  Men kanske har det med klass och kön att göra? Att många i min värld kommer från en klass som är van att stå med mössan i hand och ett kön som inte är van att inte få ta plats? Man är inte van att lösa problem utan har lärt sig att leva med dem?  Eftersom jag nyss sett filmer och läst böcker om Andra världskriget så kan jag inte låta bli att dra jämförelser med hur Hitler tog sig fram i en värld av passiva rädda nickedockor. Jämförelsen är förstås rejält överdriven, men där är något gemensamt. 

Ett problem som hänger ihop med det här är att man inte förstår vikten av att lyfta varandra. Att man inte förstår klavertrampet i att inte lyfta någon som gjort något bra. Att man måste lyfta varandra för att lyfta verksamheten, för att våga begära.  Som att man är rädd för att förlora något om man ger någon annan beröm, när det är precis tvärtom. Att denna brist på att våga uppmärksamma varandras positiva framsteg  bidrar i högsta grad till slöseri och destruktivitet.  Jag tycker inte att det är en privat sak om man väljer att se sina kollegor eller inte.  Det handlar om ifall man  har ett tillräckligt  professionellt förhållningssätt. Det man väljer att se växer, förvisso växer även det man blundar för men det är ett annat  viktigt kapitel. Det borde vara enkelt att begripa. Ibland känns det som att vi sitter och hyvlar oss själva med osthyvel. 

Till syvene och sist så bidrar varje handling man gör på sitt jobb till en utveckling eller en inveckling. Även om varje enskild handling inte skapar dramatik så gör helheten det. När jag tänker så blir allt på mitt jobb väldigt givande. Så klart kommer jag hem trött och sur ibland, men många gånger har jobbet också gett mig oerhört mycket bra energi. Ändå vet jag att mitt sätt att vara inte riktigt passar in, att jag sticker ut för mycket, men det roar och inspirerar mig och ger mig väldigt många rätt i min tolkning av situationen. Vilket självklart också skrämmer mig, men som sagt tillvaron är komplicerad. Så här i juletid får man väl också passa på att tacka alla fina kollegor och låntagare som gör mitt jobb till en härlig arbetsplats, trots nästan inga resurser alls. Som har gjort att det är här jag står just nu i in i min tolkning. Eftersom vi verkar ha glömt veckans soundtrak så får ni nu julens soundtrack, min absoluta julfavorit:

Carina väljer veckans soundtrack

Den franska triologin Trois colour: Den blå, vita och röda filmen av den fantastiske regissören Krzysztof Kieslowsky har inte bara påverkat mig utan verkligen präglat mitt liv. Det är speciellt den Blå filmen som har etsat sig fast och nu återigen gör sig påmind. Juliette Binoche framför huvudrollen på ett imponerande sätt.  Zbigniew Preisners musik, som jag tycker är något av det bästa klassiska som komponerats i modern tid, påverkar filmerna i lika stor utsträckning som Goran Bregovic gjorde i Emir Kusturicas Zigenarnas tid. Det är kombinationen av det skira vackra och outhärdligt sorgliga som ger musiken resonans i mig. 
Så i kontrast till julens glättighet vill jag dela med mig av trailern till den Blå filmen och sedan Preisners Lacrimosa. 

En raffinerad läsning

Jag har just haft en läsupplevelse som jag gärna vill förmedla. Problemet är att jag inte gärna vill berätta vad den handlar om, eftersom handlingen är så raffinerad, som ett överraskningsmoment i sig.
Vad jag kan avslöja är att det är njutbart och medvetet, utan att det är svårt och komplicerat.

Jag förstår  att boken som är skriven av franska  Hélène Grémillon blivit en stor succé i hemlandet och sålts till arton länder.Grémillon är historiker och litteratuvetare, vilket kan anas i berättelsen.

Hon vet hur en bra berättelse skall byggas och hon kan mycket om den tid som berättelsen utspelar sig i, vilket är trettiotalet före kriget och under Andra världskriget. Grémillons roman behandlar hur den rådande samhällsmoralen präglade människors idéer om vad som var det rätta och rationella, men också om hur individerna i berättelsen kom att påverkas av kriget. 

Att dela idéer om vad frihet är en om än inte synlig men ändå ofta avgörande idé för fungerande samspel. Men tvärtemot vad vi tror är dessa idéer för det mesta något som kommer från en samhällsanda, riktlinjer uppifrån. Kort sagt politik. För att leva efter egna idéer om frihet måste man i regel ha någon form av samhällelig makt, om man inte medvetet väljer att leva i någon form av utanförskap och för det krävs mod. Men man kan också hamna i utanförskap om man inte får plats i de rådande berättelserna/ idéerna om frihet. Det är vad som händer i dag i våra fattiga förorter.  Fast det är inte vad boken handlar om egentligen utan bara vad jag kom att tänka på när jag läste.

Romanen heter Den förtrogne (Forum 2012)  och är en ohyggligt välskriven berättelse om klass, kön, makt, tidsanda, svartsjuka, krig, kärlek och ond bråd död.

Tystnaden eller vad fan är det med folk? Två boktips

Simon och Eva är ett åldrande medelklasspar som inte har några nära vänner. När deras vuxna döttrar prackar på dem en städerska tycker de först det är onödigt. Men städerskan, Marija blir snart deras vän. När hennes familj från Lettland kommer och hälsar på får de bo hemma hos Simon och Eva, som förvånas över hur trevligt de tycker det är. Fast något händer och Marija slutar arbeta hos Simon och Eva. Deras barn blir arga och kräver att få veta varför. Simon och Eva förmår inte berätta. Barnens ilska handlar också om ett förflutet, tystnaden som omgärdat deras barndom, pusselbitarna som aldrig lagts. Och Marija varför lyckas hon bli deras vän? Kan det bero på att hennes samhällsställning ?  Eller är det  för att hon finns där på ett sätt som ingen annan funnits? Detta är något av handlingen i norska författarens Merethe Lindströms bok Dagar i tystnadens historia (Weyler 2011) som vann Nordiska rådets litteraturpris 2012. Romanen handlar om  tystnaden som sprider sig i  de här människors liv.  En del av tystnaden kommer från grannarna i det hyreshus där Simon växte upp strax innan hans judiska familj råkade ut för nazismen. En annan del av tystnaden kom ifrån det barn som Eva adopterade bort och sedan aldrig pratade om. Det är ruskig läsning. Ruskigt bra. 

Jag tänker ofta på tystnaden, vad den ställer till med och hur den utnyttjas.

Nyligen läste jag en annan bok om tystnaden En lång vinter av Cólm Tóibín (Norstedts 2012). Boken  utspelar sig i en bergsby i Spanien. Det är en annan tid. Efteråt har jag förstått att det är femtiotal. Huvudpersonen Miquel har precis kommit hem i från en tvåårig militärtjänstgöring   till sina föräldrar och sin lillebror som strax själv åker i väg på  militärtjänstgöring. Strax blir det uppenbart för Miquel att hans mor dricker. Men han pratar inte med någon om det, utan hamnar i en konfrontation mellan föräldrarna. Modern är arg för att fadern hällt ut vinet som hon beställt. Senare under dagen går
modern i vredesmod ut i skogen för att på stigar söka  hem till sin bror. En promenad som brukar ta fyra timmar.  Men snöovädret kommer och modern når aldrig fram. Det är en lång tyst vinter när de får vänta på att snön skall smälta så att de skall kunna ge sig ut och leta efter mamman innan gamarna tar henne.

Kerstin väljer veckans soundtrack

Coolast i somras på Stockholm Music and Arts var Patti Smith. Näst coolast var Buffy Sainte-Marie när hon visade sina punkigaste sidor, men god trea var Antony and the Johnsons.

Hans hyllningar till tanten i mellansnacket var bedårande och man förstod direkt att han har en tants själ.

Så här ett smakprov i form av I Fell In Love With a Dead Boy och jag hoppas att vi alla ses där nästa sommar.

Karin väljer veckans soundtrack

Den 27 december skulle jag vilja ta med min man till Teatro Kapitol i Madrid, för då spelar Russian Red och Belle And Sebastian. Det skulle toppa helgen och jag skulle inte vara i behov av några fler julstjärnor: