Kerstin väljer veckans soundtrack

I mars drabbas en alltför ung man av cancer. Den unge mannen som inte bara är en skicklig trummis i Sugarplum Fairy utan också en mycket skicklig skribent börjar då blogga om sin sjukdom. En blogg som får allt fler läsare för varje inlägg. Vänner läser, andra sjuka läser, friska läser, vårdpersonal läser.

I oktober 2011 skriver den unge mannen "Men det var en vacker dag. Och det ska alla dagar som finns kvar komma att vara. Vackra. För det verkar som att jag vann."  Och han lägger ner bloggen.

I augusti i år finns plötsligt ett nytt inlägg - cancern är tillbaka, och nu finns inte längre något hopp.

I kroppen min har nu haft mer än 1,5 miljoner besök, och alla vi som följer den slits mellan sorgen att vi ska förlora Kristian och njutningen att läsa hans fantastiska språk.

Texten till den här låten av Sugarplum Fairy är Kristians.

Vårt tredje största parti är Sverigedemokraterna

Jag skulle inte skriva här, det skadar mig på mer än ett sätt. För det första så när jag skriver om sådana här saker så riskerar man alltid personangrepp och det kan vara rätt förfärligt. För det andra tar det tid från annat där jag skriva. Men ibland, man kan bara inte hejda sig. Så jag fattar mig kort: Att Sverigedemokraterna nu är tredje största parti beror också på en centraliserad kulturelit, ett maktsystem inte bara att Bonniers utan också att det när det kommer hyllade konstyttringar, sk generationsromaner m.m, så handlar det om en liten grupp priveligerade människor i Stockholms innerstad, medan de flesta människor i vårt land skulle känna igen sig mer i en berättelse från utkanten av Örebro. Det är de människorna som Sverigedemokraterna ger en röst. Andra borde kunna göra det bättre. Sätt igång! Det är rätt brått.

Att fylla år

Jag insåg precis att jag fyller 20 år om en vecka.

Men är det inte lite jobbigt att fylla år..? Jo, det är ju fint med frukost på sängen och gratulationer, såna saker. Men jag känner också lite...press, om det nu är rätt ord. Speciellt nu inför den här födelsedagen, att fylla TJUGO!! ...Lite så känns det. Jag får frågor om hur jag ska fira min födelsedag och blir mest lite stressad. Det känns som det måste vara något speciellt. Att fylla 20 blir liksom steget in i vuxenlivet, typ. Det blir så symboliskt. Fast de flesta vet väl vid det här laget att åldern inte avgör hur vuxen man är. Men att fylla 20 är lite samma som 30, 40 och 50. Det blir en ganska stor sak och normen brukar väl vilja ställa till med fest. Men med mina vänner spridda lite överallt i landet, blir nog det lite svårt. 

Att fylla år nu är inte riktigt samma sak som när man var liten. Då förväntningarna var sky-höga och önskelistan färdig sen någon månad tillbaka. På mina kalas skulle allt gå enligt mina planer. Om inte- stor besvikelse. Efter några år insåg jag att det inte riktigt blir som man tänkt alltid och då blev födelsedagarna mycket bättre. 

Så jag får se hur det blir med den här födelsedagen. Man ska hursomhelst fira som man själv vill. Men en sak har jag bestämt, jag vill ha en prinsesstårta! 

Karin väljer veckans soundtrack

På senare år har jag börjat se Melodifestivalen igen. Det är lite som att äta chips, man fortsätter se fast man egentligen vill göra något annat. Men i år var det förstås lite annorlunda. Jag gillade Loreens bidrag. Annars är det enda jag minns den här pausfågel från 2007:  

min biblioteksdom

I dag har jag varit på fortbildning för barn och ungdsombibliotekarier. Vi fick lära oss om och reflektera runt barn och media, eller framförallt runt barns nätvanor.  Vi diskuterade också olika diskurser i fråga om barndomen, hur vi ser på barndomen och hur det formar vårt sätt att förhålla sig till barn. 

Det var otroligt intressant och inspirerande.  Varje gång jag kommer på någon fortbildning med andra bibliotekarier så blir jag alltid lika uppfriskad av alla kloka människor, att alla har så många reflektioner över saker som jag själv aldrig tänkt på. Så även om jag visst tycker som jag skrivit någon gång att min kår lider en del av duktig flicka syndrom så finns det så mycket bra (verkligheten är ju alltid flereggad) .

På kursen gick också gamla kollegor. Bland annat min gamla mentor Ingvor, som jag gick bredvid när jag praktiserade som bibliotekarie innan jag fått något jobb. Eftersom kursen handlade om vad som formar oss som barn så var det inte särskilt märkligt att jag kom att fundera på vad som format mig som bibliotekarie, och det är då rakt inte de duktiga flickorna. För på samma sätt som man har en barndom så har man kanske en biblioteksdom, något som formar en. Jag tror väl ungefär att man väljer sitt förhållningssätt till livet även om det inte alltid är så medvetet. När jag kom till Redbergslids bibliotek så kändes det lite som att komma hem till mitt barndomshem. Så var det självklart för att jag valde att fokusera på likheterna och för att jag hade en underliggande medvetenhet om att detta var min biblioteksbarndom. Man skulle också kunna kalla det biblioteksdom. 

Sedan dess har jag haft glädjen och möjligheten att arbeta på bibliotek där  diskussionerna och bristen på konsensus varit en självklar del av arbetsklimatet,  eftersom man insett att det är det bästa sättet att tänka kreativt och nytt. Eftersom det är så satans kul att diskutera! Det handlar väl också  om att ha ett intellektuellt förhållningssätt till sitt arbete och inte ta det personligt om man inte tycker likadant precis som alla andra, utan att man  mer som det som en möjlighet. Men det går ju definitivt emot rollen som duktig flicka, där det mer handlar om att försöka lyssna in och passa in för att sedan hitta en så bra plats som möjligt. 

Jag är evigt tacksam för alla högljudda diskussioner som jag deltagit eller åhört med Ingvor, Ulla, Björn, Karin, Aslaug,  Kerstin, Åsa,  Anna och Suzanna.  Ni har hjälpt och stärkt mig. Tack vare er är jag stark. Jag är också tacksam för mina kollegor som jag har i dag, som också lyfter mig. Jag hoppas att jag också lyfter dem, för det är så vi måste göra. Vi måste lyfta varandra. Så lyfter vi biblioteken. Och blicken. 

Elin väljer veckans soundtrack

En av de fjantigaste sakerna jag vet är när folk skriver saker på Facebook om att de har världens bästa vänner. Självklart, brukar jag alltid tänka då. Om du inte hade gillat dina vänner hade du väl inte varit vän med dom?

Okej, men nu är jag lika töntig. Idag hyllar jag alla mina vänner, alla er, på den här bloggen. Älskade vänner. Ni är toppen. När jag känner mig vilsen i livet, så finns alltid ni där och hjälper mig rätt. Jag älskar er. Utan er hade jag inte klarat ut detta livet. Att ni finns där för mig, det är det bästa. Jag finns här för er. Alltid. Puss och kram.

Här kommer Bill Withers och säger ungefär det samma:

Den bästa varma chokladen?

Den bäst lagade varma chokladen är givetvis den som man köper som chokladkaka och blandar ut i varm mjölk. Fast i Sverige har vi ju en annan tradition med kakaopulver.  I den familj jag växte upp fanns det en tvist om hur man bäst gjorde varm choklad på kakaopulver. Min pappa hade en idé och min mamma en annan. Att vi var lite skeptiska mot pappas metod berodde på att han använde sig av vatten. Vi tyckte det kändes lite fattigt och misstänkte att det var något slags snålgrepp.  Vilket var en märklig slutsats med tanke på  att  mina föräldrar var mjölbönder. Faktum är att pappa skulle hinna dö innan vi erkände hans metod som den bästa. Så  här gjorde han:

Blanda ut kakao  och socker med kall grädde i botten på en kopp. Kanske ett  två och en halv  matsked grädde. 2 tsk socker och en tsk kakao (en smak sak hur mycket kakao respektive socker man tar så klart). Sen häller man på kokande vatten  till full kopp och blandar ut chokladen. Klart. 

Ditt ansvar börjar här

I veckan hörde jag Tommy Engstrands sorgliga försvar för sin kollegas användande av ordet svarting i Public service. Engstrand hänvisade till sin barndom och menade att under den tiden hade ordet ingen speciellt dålig laddning. Så kan man ju tänka, om man inte analyserar vilken tid han växte upp i och hur den vite mannen på den tiden dominerade världsherraväldet. Det är ju när detta världsherravälde  åtminstone delvis brutits och andra fått talan som det blivit begripligt även för icke drabbade hur sådana här ord uppfattas. 

Jag kommer tillbaka till detta när jag ser Palmefilmen och inser att hans död var frampiskad av ett samhällsklimat. På många sätt lever vi nu i en menlös tid, där saker bara händer utan att folk menar sig ha möjlighet att göra något åt det. Jag tror att det handlar om att ekonomin just nu hanteras som en naturkraft. Många tycks mena att de är menlösa aktörer i sitt eget samhälle. Vilket är en oroväckande vrångföreställning, eftersom så gott som alla omvälvande samhällsförändringar kommer genom ett tryck underifrån. 

Det minsta vi kan göra är att ta vårt ansvar för samhällsklimatet genom att hålla en anständig ton i våra samtal om människor vi inte gillar, genom att säga emot rena dumheter. Genom att inte tolerera rasistiska eller främlingsfientliga uttalanden. Illdåd kommer inte ifrån några vakuum. 

Carina väljer veckans soundtrack

När jag gjorde bort mig för ett gäng muslimer

Jag hade varit hemma några timmar och var på väg tillbaka till stadsdelen där jag jobbade som barnbibliotekarie för att prata om bilderböcker på ett föräldramöte på en muslimsk förskola. Just den kvällen var det demonstrationer i Brunnsparken mot att Mohammedkarikatyrerna i Jyllandsposten publicerats i någon svensk tidning.

Eftersom jag kom tidigt till föräldramötet blev jag välkomnad av personalen som jag kände sedan tidigare. De visade mig runt i lokalerna och vi pratade förstås om olika böcker, vad barnen gillade, vad de gillade, vad jag gillade. Så som det ofta blir när jag är på jobbet. Sen frågade jag ifall de var oroliga för att det inte skulle komma några på föräldramötet, eftersom det var de där demonstrationerna mot Mohammedkariktyrerna. Då märkte jag att de tidigare så vänliga förskollärarna blev lite förnärmade och snäste av mig, genom att förklara att demonstrationen var fånig och inget som föräldrarna på deras förskola skulle sänka sig till. Som de såg på saken så var inte något som främjade islam utan snarare gav religionen dåligt rykte. De var moderna tänkande människor ungefär, som visste vilket slags samhälle de levde i.  Sen började föräldramötet. De presenterade förskolans verksamhet och jag fick prata om biblioteket samt presentera nya bilderböcker. 

På vägen hem kände jag mig road. Det är alltid roligt att möta sina egna fördomar när man tror sig om att vara en öppen människa. Speciellt road var jag av att inse att jag trott att det var fundamentalistiska muslimer, samtidigt som de bjudit in mig. 

Charlotta väljer veckans soundtrack

Ibland vet man ingenting helt plötsligt. Ibland förändras saker och man vet ingenting längre. Då är musik skönt, speciellt sån här musik. Linnea Olsson upptäckte jag alldeles nyligen. Det här är så vackert. Cello är så vackert.