min biblioteksdom

I dag har jag varit på fortbildning för barn och ungdsombibliotekarier. Vi fick lära oss om och reflektera runt barn och media, eller framförallt runt barns nätvanor.  Vi diskuterade också olika diskurser i fråga om barndomen, hur vi ser på barndomen och hur det formar vårt sätt att förhålla sig till barn. 

Det var otroligt intressant och inspirerande.  Varje gång jag kommer på någon fortbildning med andra bibliotekarier så blir jag alltid lika uppfriskad av alla kloka människor, att alla har så många reflektioner över saker som jag själv aldrig tänkt på. Så även om jag visst tycker som jag skrivit någon gång att min kår lider en del av duktig flicka syndrom så finns det så mycket bra (verkligheten är ju alltid flereggad) .

På kursen gick också gamla kollegor. Bland annat min gamla mentor Ingvor, som jag gick bredvid när jag praktiserade som bibliotekarie innan jag fått något jobb. Eftersom kursen handlade om vad som formar oss som barn så var det inte särskilt märkligt att jag kom att fundera på vad som format mig som bibliotekarie, och det är då rakt inte de duktiga flickorna. För på samma sätt som man har en barndom så har man kanske en biblioteksdom, något som formar en. Jag tror väl ungefär att man väljer sitt förhållningssätt till livet även om det inte alltid är så medvetet. När jag kom till Redbergslids bibliotek så kändes det lite som att komma hem till mitt barndomshem. Så var det självklart för att jag valde att fokusera på likheterna och för att jag hade en underliggande medvetenhet om att detta var min biblioteksbarndom. Man skulle också kunna kalla det biblioteksdom. 

Sedan dess har jag haft glädjen och möjligheten att arbeta på bibliotek där  diskussionerna och bristen på konsensus varit en självklar del av arbetsklimatet,  eftersom man insett att det är det bästa sättet att tänka kreativt och nytt. Eftersom det är så satans kul att diskutera! Det handlar väl också  om att ha ett intellektuellt förhållningssätt till sitt arbete och inte ta det personligt om man inte tycker likadant precis som alla andra, utan att man  mer som det som en möjlighet. Men det går ju definitivt emot rollen som duktig flicka, där det mer handlar om att försöka lyssna in och passa in för att sedan hitta en så bra plats som möjligt. 

Jag är evigt tacksam för alla högljudda diskussioner som jag deltagit eller åhört med Ingvor, Ulla, Björn, Karin, Aslaug,  Kerstin, Åsa,  Anna och Suzanna.  Ni har hjälpt och stärkt mig. Tack vare er är jag stark. Jag är också tacksam för mina kollegor som jag har i dag, som också lyfter mig. Jag hoppas att jag också lyfter dem, för det är så vi måste göra. Vi måste lyfta varandra. Så lyfter vi biblioteken. Och blicken.