Elin väljer veckans soundtrack

Jag har varit så sur det senaste på att livet inte är som på film. Ni vet, det är jobbigt och sen händer något fantastiskt så allting blir alldeles underbart. Det gudomliga ingripandet. Som det är på film. Verkliga livet är bara en massa prövningar hela tiden. Det sägs ju att det som inte dödar härdar, men ibland kan man ju bara undra hur härdad man måste bli egentligen. Jag brukar ofta säga att en bonus av att gå igenom mycket jobbiga saker i livet,är att man blir mer empatisk, men ibland undrar man ju bara hur jävla empatisk det är meningen att man ska bli egentligen.

Det är inte något nytt det här att jag går runt och är sur på livet. När jag växte upp så gick jag hela tiden och väntade på det där gudomliga ingripandet, den där vändningen som skulle göra att livet blev som på film. Deus ex machina heter det väl om jag inte minns fel från litteraturvetenskapen. Jag gick och hoppades på att mina föräldrar skulle skilja sig, att det skulle visa sig att jag var adopterad eller bortbytt på BB och egentligen hade jättesnälla och gulliga (och rika) föräldrar. Bara någonting som skulle ta mig ifrån det där jobbiga helvetet hemma. Men inte kom det, inte. Och självklart är det så att den enda som kan göra ett gudomligt ingripande i ens liv, det är man själv. Den enda som kan ta hand om det där känslomässiga bagaget så att det inte är så mycket i vägen för lyckan, det är man själv. 

Svammel om individualismen

I dagarna har jag sett Vilgot Sjömans Nyfikenfilmer. Jag tycker inte helheten är särskilt bra, utan för utspätt. De här upplösta jagen, Lena Nyman och Börje Ahlstedt, i ena stunden som skådespelare som spelar sig själva som spelar i filmen och i andra stunden någon i filmen, liksom Vilgot Sjöman själv spelar sig själv, tycker jag bara är fånigt spekulativt. Men det finns mycket intressant material i filmerna, som när Lena Nyman går runt och frågar folk om de tycker det finns ett klassamhälle.

Hela mitt vuxna liv har jag hört om de här nyfikenfilmernas betydelse. Men jag har aldrig riktigt fått kläm på hur många det var som såg dem. För vilka hade de betydelse? Vilgot Sjöman antyder att filmerna inspirerade till studentupproret i Paris 1968. Men vad ledde studentupproren till?  I dagens Dagens nyheter skriver Martin Gelin (DN Kultur sidan 8, 2012-07-28) om sin läsning av läst Kurt Andersens True belivers som menar att 60-talet åtminstone i USA inte var någon vänsterrevolution utan en individualistisk revolution, om självförverkligande och en bitvis narcissistisk hedonism.

Jag tror inte på några enkla svar, men det ligger något i det, för det är svårt att begripa hur det hårt individualistiska samhället vi i dag lever i annars kunnat växa sig så starkt. Det största minnet av 68 vi har i dagens maktsamhälle är kanske hästsvansen på vår moderate finansminister? Jag tänkte på det i morse när jag läste om rättegången mot den man som var svårt misshandlad på Kortedala torg. Han har bestående men, blind på ena ögat och förstört minne. Där ser ni den riktiga baksidan av individualismen. Det var bara en person som försökte hjälpa mannen, trots att där fanns flera vittnen. Kanske begriper folk inte längre styrkan i kollektivet, att de tillsammans kunde ha stoppat misshandel, precis som de skulle kunna stoppa mycket annat, om de ides.

Tillbaka till Nyfikenfilmerna. I klippet nedan går Lena Nyman runt och frågar folk ifall de tycker vi lever i ett klassamhälle. På slutet är Palme med, han är 39 år och kommunikationsminister.Han pratar om klassamhället, men nämner också skönlitteraturens enorma politiska betydelse. Så då är det ju inte svårt att associera till dagens rätt torftiga litterära klimat. Men det tar vi en annan gång.  

Karin Väljer veckans soundtrack

Jag har egentligen tänkt ge er den här låten flera gånger. Men har tvekat eftersom jag inte riktigt vet ifall det är en okej video eller inte, men jag får väl erkänna att jag gillar den själv och inser att jag på så sätt riskerar att kvalificera mig till någons slags antifeministisk idiot. Fast jag fattar att allt beror på betraktaren, jag menar t o m Eddie Meduza anses som ett geni och en feministsik förkämpe av vissa. Så bara jag har rätt attityd kan jag nog stå för det här med.

Det jag retar mig på är de halvklädda tjejerna och de fullt påklädda männen. Fast hur jag än vänder på det tycker jag det är en väldigt bra video. De sjunger om att försöka fånga ett flyktigt begär, att de vill ha smältande glass Dame un helado derriténdose samtidigt som de sitter ensamma och spelar långt ifrån sina önskningar till skiftande bakgrunder.


Jag gillar att texten så ursinnigt utforskar samma ord om och om igen och kan egentligen inte begripa varför jag tycker  de lyckats klippa ihop bilderna så att jag tycker blir bra och inte nonsens som jag oftast tycker annars när det gäller musikvideo. Men så är det väl med det mesta, allt beror på vad man gör av saker och ting.  Sen är det humor. Det är  bra.

Charlotta väljer veckans soundtrack

Jag har alltid varit fascinerad av riverdance. Sen jag var liten har jag älskat både musiken och dansen. Jag brukade lyssna på pappas skivor och låtsas att jag kunde och drömde om att lära mig dansen på riktigt, så intresset för dansen väcktes tidigt. Det blir något väldigt speciellt med dansen och musiken tillsammans. Lyssna, se och njut! Det här är reel around the sun.

Svinet

Jag har läst Åsa Grennvalls serieroman Svinet (Ordfront förlag 2010) . Boken handlar om ett svin och hans kvinnliga entourage,  dvs om kvinnorna han misshandlar. Jag har svårt att komma på ifall jag någonsin läst en så välkomponerad svensk serieroman. Det skulle i så fall vara Grennvalls egen Sjunde våningen.

Boken börjar hemma hos den f.d. flickvännen, rör sig fram genom ett par förhållanden  och landar utanför rättssalen i  svinets mammas berättelse. En mamma som han också misshandlat. 

Grennvall vågar se mönster och strukturer som många av oss, i alla fall jag, blundar för, tills vi vet säkert.  Ni vet alla de där sakerna som vi förstår att vi lagt märke till först när vi fått reda på att något inte stått rätt  till. 

Greppet Grennvall använder för att binda ihop personerna ligger nära   farsens berättarstruktur. Det här är svart humor således och psyket är ofta berättelsens rum. 

För er som menar att ni inte kan läsa serieromaner så skall jag försöka svara lite grennvallskt:

- Synd för er. 

Normbrytande kaniner?

En av Sveriges bästa arbetarförfattare heter Birgit Häggkvist. Trots både lysande recensioner och utgivning på Bonniers är hon så gott som okänd. I sin senaste roman A beskriver hon femtiotalets realskola och gymnasium någonstans Norrland, där en majoritet av eleverna är den förste i sin släkt och den förste i sin by som går i skolan efter sexan.

För att få till en realskola så har man ett internat där man samlat  elever från olika glesbygdssamhällen. Internatskolan kvalitéer som litterärmiljö  är känd sedan tidigare, men aldrig  någonsin har jag  hört om den här slags internatskola, fast jag sannolikt träffat folk som gått i liknande skola. Är inte det  konstigt?

I dag kom jag att tänka på beskrivningen av skolköket i romanen A. Det var bara för flickor och de tvingades bära kjol,  liksom för att markera att de var flickor, blivande kvinnor och husmödrar. 


Att jag kom att tänka på detta var att jag i dag läste gårdagens tidning om den normbrytande kaninfamilj som skall lyfta  Liseberg mot högre besökssiffror. Det är frågan om något slags kaninland. Den normbrytande familjen lät kul som helst, ända tills jag insåg att  det var en bluff. Eftersom normbrottet består av en bakande pappa, en rullstolsbunden kaninflicka som är nyfiken och framåt. De andra kaninerna är också nyfikna och framåt. Fast det var en normbrytande kärnfamilj. Det är svårt för mig att begripa att en kärnfamilj kan vara normbrytande alls och inte begriper jag det mer nu. Är man alltså normbrytande om man är energisk och handikappad och flicka? Eller om man är bakande man? 

 De som tycker detta är normbrytande  har förmodligen mer gemensamt med lärarna i skolköket i Birigit Häggkvists roman A än de har med mig. Jag tänker på att rullstolar funnits åtminstone sedan Roosevelts tid. Förresten besökte jag ett leksaksmuseum i Prag nyligen. Där hade de en barbiedocka i rullstol, tillverkad under 1970-talet.

Ändå säger Lisebergs VD att de tänkt en hel del runt detta om normer och genus. Vad man definierar som tänka är ju relativt.  Men jag tycker att resultatet av det de kallar tänkande är mer reaktionärt än normbrytande. 


Jag kan inte sluta fundera på vilken reaktion det skulle bli skulle få om någon föreslog Liseberg att ta hjälp av Centrum genusvetenskap eller RFSL för att skapa en normbrytande kaninfamilj. Om det hände skulle jag vilja vara där och läsa deras kroppsspråk. 

 

Känslan av ett slut

Ljuden utanför som tränger sig in i tanken, ett omedvetet intrång i tystnaden. Hur hon alltid måste sträcka på sig, andas ut och eftertänksamt stirra ut genom fönstret, ta in den skälvande tomheten efter en avslutad berättelse. Smälla igen boken och liksom pusta ut. Så det var så det skulle vara. Det var så det var. Nu den brusande laptopen som bränner låren, hur hon låter fingrarna smälta och smattra fram över tangenterna. Ännu ett liv är levt, nu börjar strax sökandet efter ett nytt. Trummande fingrar över bröstkorgen, smatter, smatter mot nyckelbenet. Käkarna spända, liksom sammantvingade utan medvetenhet. Hur hon försöker låsa upp dem genom att öppna munnen som en skrikande apa. Igen och igen. Måste smälta det senaste men otåligheten efter att träda in i en ny bok gör sig gällande. Plockar så upp en i högen från nattduksbordet, känner lite på den, luktar lite, hur känns det? Läser på baksidan, börjar om på nytt med ett annat innehåll. Det går trögt i början, så snabbt ersätts inte det gamla, hon är fortfarande inne i det andra språket, i den andra känslan. Så ersätts sakta en bok med en annan, och det hela börjar om på nytt. Omärkligt i början, sen är hon fast och minns inte längre hur det var förut, innan detta nya. Så händer det. Hon smäller igen även denna bok, bara en annan tid, en annan känsla. Sträcker på sig och tar in. Ljuden utanför.

Avslutad: Utmärkta Kaninhjärta av Christin Ljungqvist. Väntar: Jellicoe Road av Melina Marchetta.

Anna väljer veckans soundtrack

The Black Keys med Loneley boy. För att den gör mig på bra humör: