KOnstiga människor

OK, här kommer ett helt och hållet subjektivt och något ironiskt inlägg om människor som är konstiga:

1. Människor som inte lyssnar på musik

2. Människor som inte läser böcker

3. Människor som tror på Gud

4. Människor som inte är feminister och är stolta över det

5. Människor som äter kött

6. Människor som inte tycker om skräckfilm

7. Människor som inte är från Norrland

8. Norrlänningar

9. Moderater

10. Föräldrar

11. Försäljare

12. Människor som tycker om sport

13. Stereotyper

14. Särartsfeminister

15. Ken Ring

Och sist men inte minst:
16. Människor som ser ned på andra för att de inte tar hand om sig själva, överpresterar , inte kan säga nej och är allmänt till lags utan att inse att de är precis likadana själva... med andra ord: sådana som jag

Årets julklapp för under hundralappen!

Fransmannen Stéphane Hessel har skrivit en bok som blivit en succé i stora delar av Europa. Boken eller pamfletten har kommit på svenska i år och heter Säg i från! (Louise Lindfors förlag.) I Frankrike har den sålt i 2 miljoner exemplar. Den handlar om tron på att världen kan förändras och uppmanar till att man skall stå upp för sin mening, sina tankar och idéer. Hessel som tillhörde motståndsrörelsen under Andra världskriget och är medförfattare till FNs deklaration för de mänskliga rättigheterna skriver bland annat:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs av något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och starka. Vi deltar i en historisk rörelse, mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare (sid 21)

Hessel tar också faran med den likgiltighet som breder ut sig. Hur människor stänger ute samhällsproblem:

Den värsta inställningen som finns är att säga << Jag kan inte göra något åt det, jag har mitt att sköta.<<(sid 31)

Hessel som verkligen tror på fred och ickevåld, oroar sig för utvecklingen i världen som han menar går emot FNs deklaration för mänskliga rättigheter. Men hans hopp är att makten inte finns på ett ställe och att det därför inte är så svårt att påverka som det kan verka.

Det bästa med boken är att den är så tunn, drygt 30 sidor, så den bör kunna läsas av vem som helst. Den svenska upplagan har fyra förord av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori. Jag uppmanar er att läsa, köpa och sprida den här boken. Jag har köpt 10 exemplar. Jag tänker alltid ha ett exemplar i min väska, som jag kan ge bort till någon som jag råkar komma i samtal med. Men några exemplar blir väl också julklappar. Im on a mission! Vad tänker du göra?

Roligt i djävulens tid

Det är väldigt populärt med djävlar så här i Halloweentider. Över huvud taget så finns det ett mode i detta med hemskheter och särskilt sött verkar vi tycka det är när barn är utklädda till djävlar eller har kläder med döskalletryck. Annat var det för tjugo år sedan. Då var det ovanligt att klä bäbisar i svart.

När vi fick barn för elva år sedan var det fortfarande nytt med döskallar och bäbisar. Men det fanns och vi var väldigt glada över att köpa en svart sparkdräkt med spöket Laban till vår bäbis. I i fyraårsåldern, när han som vanligt är utforskade berättelser med gott och ont, så var det döskallar för hela slanten. Dessa kläder var inget särskilt ovanligt, de fanns ju, men inte överallt och särskilt inte på förskolan som vi råkade befinna oss på.

Vi trivdes aldrig på den där förskolan. Möjligtvis är allt överföringar, men känslan var att det var väldigt ängsligt och tillrättalagt. Det var montessoridagis och vi hade bland annat en kväll med inbjuden föreläsare om hur man var en bra montessoriförälder och hur viktigt det var att man hade ordning i barnens rum. Ja det fanns onekligen en längtan efter renhet som vi inte delade. Kanske var det därför som vi kände oss lite utanför?

I alla fall upplevde vi det inte som helt lyckat att vi som enda representanter från områdets värsta gata (säkert hade flera valt föräldrakooperativet för att slippa just barn från denna gata), hade förskolans enda döskalleklädda barn, som dessutom var döpt efter en trixter.

När dottern kom flyttade vi och det började dyka upp väldigt mycket olika barngrejor med Djävlar. Döskallar var modernt och kanske mer modernt i den typ av område som vi bodde i. Min man köpte alla Djävlar som fanns för barn, särskilt till dottern. Till jul när hon fyllde ett år lät han trycka upp en svart t-shirt med en cerise döskalle över hela magen. Döskallarna tyckte jag var okej men alla djävlarna kändes lite överdrivet. Jag blev nästan orolig ibland.

En gång var det riktigt jobbigt. Vi var bjudna på föräldrafika till dotterns dagis. När jag kom sist, en timme efter att det börjat, var dottern den enda som inte hade båda föräldrarna där. Hon var klädd i sin döskalletröja och bar runt på en röd liten Djävul.

Jag tänker ibland att jag är en idiot

Jag tänker ibland att jag är en idiot, som jobbar så mycket utan att få betalt för det. Att allt jag sysslar med på fritiden, som får mig att glöda, har blivit viktigare än mitt arbete som föder mig. Samtidigt så räcker ju familjens tillgångar, trots brist på både förmögenhet och höga löner. Idiot är jag bara när jag speglar mig i tidsandan, så det försöker jag undvika, men det går inte alltid.

Vi är inte i närheten av någon fattigdom, utan är friska och lever stimulerande liv.

Ändå kan jag förnimma att vi idag, i dagens samhälle av vissa räknas som fattiglappar. Vår familj saknar exempelvis både körkort, slalomutrustning, sommarstuga och tvingas leva i en liten fyra på 102 kvadrat. Fast sanningen är relativ och vi har många vänner som bor på mindre yta. Men om de bor mindre för att de valt att bo i en storstads innerstad är det förstås inte lika drabbande. Att bo i innerstan ger oss visst alibi i statussammanhang. Vi bor i innerstan.

Om vi bott i Hjällbo utan körkort och slalomutrusning så vet jag att vårt värde sjunkit ännnu mer. Att vara idealist, svensk, med fast anställning och bo i förort med dåligt rykte är ungefär jämförligt med att vara galen. Om jag dessutom haft en svår övervikt hade mitt människovärde varit ännu lägre. Frågan är om någon ens lyssnat på mig, om det inte varit på nätet under falsk identitet.

Alla människor är inte lika mycket värda. Jag hoppas att någon som läser det här blir arg och menar att så där är det inte alls. Jag vet att det finns de som är befriade från den här speglingen. Som befinner sig utanför eller bortanför den här slags betraktelsen. Jag kämpar för att få vara en av er, men jag ramlar ständigt ner i det här statusrastret och det är som att simma i gyttja. Ibland vet jag inte vad som är jag och vad som kommer från samhället.

Jag har ju också vänner som har det fattigt, som får sopa skafferiet under månadens sista vecka. Hur skall det då kännas för dem med alla bostadsbilagor, arga snickare och social gated communites? Vet inte varför jag just nu kommer att tänka på de barnmössor som nu finns på NK och som kostar 700 kronor. Vanliga svarta mössor med tofs. Förkomna barnmössor är ju också ett välkänt fenomen. Hur rik skall man vara för att känna det är okej att en 700 kronors mössa slarvas bort på en lekplats? Är det för de här mössornas skull som vissa skattelättnader kom till?

Sen tänker jag återigen att jag är en idiot som lägger märke till alla de här värderingsnyanserna i vardagen. Men det är svårt att undvika eftersom det kastat till mig genom folks kroppsspråk, samtalsämnen och dagstidningarnas helgbilagor, exempelvis och jag kan inte ge alla exempel för då hade det blivit en roman. Ändå är jag på det klara med att när mina barn vuxit upp så kommer det vara värmen från hemmet som betyder något.

De öppna dörrarnas betydelse.Det är också en formel som fungerar oavsett hur rik eller fattig du är. För det finns inget annat som är viktigare än rikedomen som kommer av gemenskap.. Allt annat är vilseledande reklam.

/Karin

Medeltida var det ja

Medeltida. Det är svårt att veta exakt hur många gånger jag använt ordet under de senaste åren för att beskriva fenomen i nutid. Jag har sett andra skriva det. Hört andra säga det. I dag när man visade upp krigsfången död på torget (Gaddafi) , eller på framsidan av landets största tidning (vilket jag menar är princip samma sak) så behöver jag inte tvivla längre på att det är just så det har blivit. Medeltida. Jag ångrar bara att jag lät ett av mina barn hämta tidningen just denna morgon och känner mig maktlös inför den råa tidsanda som dagens barn måste växa upp i. GPs första sida var inte så mycket bättre, där ser man en gevärpipa mot det där röret. Bytet syntes inte men röret var efter ett halvt dygn redan så etablerat begrepp att man förväntades förstå vad det var frågan om. För mig var det som avsnitt ett i filmen, eftersom skildringen påminner mer en actionfilm än som den befrielsekamp det är. Betänk just visa upp krigsfången. Det här är inte nyhetsrapportering. Det är Natopropaganda. Men länge leve det lybiska folket! Jag är glad för att deras diktator är störtad.

P.s. I dag blev jag varse en bok som heter Säg ifrån av Stéphane Hessel, om hur man gör för att förändra samtiden. Eftersom det verkligen behövs en förändring så tänker jag ge boken ett försök. Den har tydligen blivit en storsäljare ute i Europa. Hurra!! D.s.

Det där med handlingarnas konsekvenser

Jag läser DN på nätet och jag blir så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag läser om senaste barnpornografimålet och känner mig stundtals helt förtvivlad. Ni vet den där skandalen med en man har delat barnporrbilder med en massa kvinnor?  Här kan ni läsa.

Jag blir så jävla arg. Jag blir så jävla arg på vuxna som skadar barn så här. I artikeln står det "Att det inte blir fråga om ringa brott beror på att bilderna i vissa fall är särskilt hänsynslösa.Bilderna, och i vissa fall filmerna, skildrar barn som våldtas på olika sätt av vuxna personer. Ibland är barnen fastbundna" och jag går liksom sönder när jag läser sånt här. Jag går sönder, vill kräkas och blir ledsen ända in i djupet av själen när jag läser detta. Jag kan bara tänka på barnen. På hur ensamma, rädda och förtvivlade de måste vara. Hur rädda de måste ha varit. Hur rädda de säkert fortfarande är. 

Sen tycker jag att ett övergrepp på ett barn är hänsynslöst oavsett hur brutalt och våldsamt det än är. Att utnyttja ett barns beroendeställning på det sättet är förfärligt hur som.

En av de klokaste terapeuterna som jag har mött brukade alltid säga att det räcker med en kränkning för att ett barn ska bli traumatiserat. Att det egentligen inte spelar så stor roll om det är fysiskt brutala övergrepp eller inte. Våldsamma övergrepp skadar fysiska skador på ett annat sätt än smetiga kärleksfulla övergrepp gör, men skadan sker oavsett. En kränkning så har du skadat det barnet. Han brukade också säga att det är poänglöst att jämföra sina trauman med varandra. Att mitt trauma skulle vara mindre giltigt än ditt, bara för att mitt trauma inte är lika brutalt som ditt. Traumat finns där oavsett. Skadan är skedd hur det än har gått till.

I artikeln står det också "I bedömningen av brottet ingår också att de flesta av kvinnorna, även om de enligt rätten måste ta ansvar för sina egna handlingar, inte varit i psykisk balans. Mannen har "utnyttjat deras dåliga psykiska tillstånd och längtan efter mänsklig närhet". Okej. Jag tänker bara på de barnen på bilderna som de glatt har delat med varandra. Jag undrar lite stilla över hur deras psykiska tillstånd ser ut. Det är lite svårt att känna sympati för de här kvinnorna.

Jag blir så arg och ledsen på över hur man kan förstöra någons liv så här. Alltså, jag menar inte att det är kört bara för att man har varit utsatt för övergrepp. Mitt liv är inte kört. Men traumat finns där. och traumat måste man slita med, lära sig att förhålla sig till och det är ett hårt jävla arbete.

En fin låt om att leva med övergreppstrauma:

Tröttsamma vuxenvärld

Ibland blir jag bara så himla trött på vuxenvärlden.
Trött på konstiga spel där en sak betyder en annan och man inte vet vem som säger vad och om det betyder det man tror att det betyder.
Trött på att försöka vara en fantastisk mamma, älskarinna, bibliotekarie, vän och god medborgare utan att bränna ut sig av bara farten.
Trött på att förväntas klara av att ge hundratjugo procents engagemang, lust och glädje åt en miljon olika projekt.
Trött på att bygga relationer med miljarders olika människor och vara lika trevlig jämt.
Trött på att gå i terapi för att bli en bättre, klokare och hela människa, när andra bara spelar ut hela sina störda personligheter utan att skämmas ett jävla dugg.
Trött på att ingen tar något ansvar för något och bara skyller på andra.
Trött på att inte få underprestera någon gång endaste jävla gång.
Trött på att alltid behöva överprestera för att känna sig bra och duktig.
Så himla himla trött.

Ett inlägg som detta behöver Morrissey som avslutning:

Beiron och Bildt

Den heter Du hör inte hit Beiron av Anna Härmälä och är en bilderbok om byrackan Beiron. Han bor i skogen men bestämmer sig trots varningar från vännerna att ge sig in till de stora rashundtävlingarna. Ovetandes om de regler som gäller ställer han upp i ett flertal tävlingar, där han klär ut sig till olika rashundar. Varje tävling slutar med att hans förklädnad avslöjas precis innan han är på väg att vinna. I sista tävlingen lyckas han dock vinna, eftersom han rakat sig och ser ut som en fin nakenhund. Men då drabbas han av dåligt samvete och berättar att han lurat alla. Sen drar han hem till skogen igen där han i och för sig blir hyllad som hjälte.

Jag tänker på Beiron och jag tänker på Carl Bildt. Den senare renrasig som aldrig darrar på manschetten. Som kan vara utrikesminister och samtidigt ingå i en förundersökning misstänkt för folkrättsbrott. Som kan släppa uttalande om att de fängslade journalisterna i Etiopen egentligen inte borde varit i ett så farligt område utan att det blir något särskilt med det. Han kommer undan med den ena grodan efter den andra. Men så är han ingen Beiron och ingen Juholt. Varför håller du käften om det Lena Melin?

Bra bitchig indisk musikvideo och pinsam Ken Ring

Av en slump kom jag över den här videon. Jag förstår ingenting av vad de sjunger, men det går inte att ta miste om vad det handlar om. Kampen mellan man och kvinna! Slutet är bäst!! Men varför finns det inga liknande tema i våra musikvideo? Eller finns det fast jag bara råkade få se den här först?


Det är klart att den här typen av inslag utgår från ett slags könsstereotyper. Men så länge det finns människor som tror att vi är stereotyper så behövs det nog den här typen av skildringar. Hör här om Ken Rings syn på saken. Hur kan man påstå att man måste vara politiskt korrekt i Sverige när personer som Ken Ring får utrymme? När Sverigedemokraterna sitter i riksdagen?

Sisters are doin it for themeselves!

Jag lever med konsekvenserna av dina handlingar

Okej, nu känner jag att jag måste förklara lite innan ni fortsätter att läsa. Jag har inte skrivit det här inlägget för att ni ska tycka att det är synd om mig eller så. Jag har skrivit det för att ni ska fatta lite hur vi har det, vi som har varit utsatta för övergrepp. Så. Nu kan ni fortsätta läsa. Eller sluta om ni vill.

Det är inte särskilt roligt att ha varit utsatt för sexuella övergrepp. Det är jävligt jobbigt faktiskt. Jobbigt och tröttsamt. Jobbigt och tröttsamt att kämpa med svårigheterna som övergreppen orsakar i vuxenlivet. Oerhört tröttsamt faktiskt.  Allt som oftast märker jag i möten med andra att många tänker automatiskt att de svårigheter som sexuella övergrepp ger per automatik ska handla bara om just sexualitet. Att man som incestoffer ska tycka att sex är det obehagligaste och värsta som finns. Så enkelt är det inte. Jag kan inte direkt säga att mitt förhållande till sex skulle vara så särskilt mer komplicerat än någon annans. Jag gillar sex. Nu vet ni det. (Nu vet jag att det finns en massa kvinnor (och män) som har varit utsatta för sexövergrepp som tycker att sex är asjobbigt, all respekt till er)

Det finns så många saker som jag tycker är mycket mer besvärliga i livet än att ligga med killar. Det finns så många andra konsekvenser av övergreppen som gör ondare och som påverkar mig mer. Att inte ha någon makt att styra över det man utsätts för. Den maktlösheten, att inte ha en chans att kunna styra det som händer - åh, det är en förfärlig känsla. Oerhört lätt att ta med sig i andra situationer i livet vill jag lova. Att bli manipulerad att tro att man inte har något värde, att få sin självkänsla sänkt till botten. Att inte få sina gränser respekterade, ingen brydde sig om vad du ville, så till de grad att det är skitsvårt att sätta gränser i nuet. Att bli fostrad i att ta en massa skit från de som ska stå en närmast och skydda en. Som ska uppmuntra en och rusta en med styrka och självförtroende så man klarar sig i livet. Och det där med självkänslan. Det är det svåraste. Att tappa allt sitt värde. Och skammen och skulden så klart. Som grädden på moset. Att bli manipulerad att tro att man faktiskt får skylla sig själv för det som hände.

Kanske tänker du nu att - okej, men då är det bara att sluta ta skit från andra. Ta makten över livet igen och klappa sig på axeln och tycka att man är bra. Det är ju så förskräckligt längesedan allt det där hände så sluta var ett offer nu. Så enkelt är det inte. Det är inte bara att skaka av sig tankemönster som man har fostrats in i under hela uppväxten. Det är ett segt och slitsamt arbete. Ett jävligt jobbigt och tröttsamt arbete.

Och allt detta gör mig så jävla jävla arg och ledsen. Det känns så fruktansvärt orättvist. Att min pappa kan gå genom sitt liv helt opåverkad och obekymrad. Och jag. Jag lever med konsekvenserna av hans handlingar. I varje sekund. I varje ögonblick.

Isabella Nilsson

Jag har precis läst Isabella Nilssons romandebut Verklighetsprojektet (X-publishing, 2011)

Vi har lovat varandra att inte skriva om böcker på den här bloggen och det har jag väl hållit ganska bra. Därför skall jag inte heller skriva något särskilt om Verklighetsprojektet mer än att det är en bok som jag har svårt att hålla mig ifrån att skriva om.

Berättarjaget flyttar hemifrån, blir förälskad, får sitt hjärta krossat och mår väldigt dåligt av många flera olika skäl. Romanens yttre skeende är inte så avancerat, eftersom det handlar om en person som är ensam och mår dåligt. Men berättarjaget har en oerhörd drift att kommunicera med nästan allting. Tingen får liv och delar av romanen är en absurd berättelse där bland annat olika föremål talar med varandra. I språkvändningarna finns en lockande okomplicerad galenskap som säkert är något av det som står i kontrast till Verklighetsprojektet.

För det är ju verkligheten som berättarjaget skall erövra och det är sannerligen inte så lätt för den här unga fröken. Det absurda får mig att associera till Nikolaj Gogol. Personligen så har jag uppfattningen om att man kan nå något annat när man ger sig ut i det ologiska och galna tänkandet. Lockelsen i den här berättelsen är samma lockelse som i en dröm. Jag får tag i något oväntat ur mitt eget universum bortanför alla snustorra logiska tankemodeller som folk ställer upp för att de har svårt att fatta det andra. Romanen ger mig energi och Isabella Nilssons språk gör mig verkligen lycklig.