Jens Stoltenberg är inte statsminister i Sverige

Jens Stoltenberg har imponerat en hel värld för sitt hanterande av katastrofen i Norge. Att det är så beror på att han är en bra statsman, men också för att Norge är ett helt annat land än Sverige. Framför allt är det ett mindre land där statsminister av högst begripliga orsaker är närmare sitt folk än i vårt land. Men skillnaden mellan Sverige och Norges statsministrar är också en skillnad i ideologi. Norge har en statsminister från ett parti sprunget ur arbetarrörelsen. Sverige har en statsminister från ett parti sprunget ur adeln. Norge har ingen adel. Även man bodde i en helt annan del av världen och inte ens sett någon av dessa statsministrar så kanske man ändå kunde tänka sig att den norske statsministern var närmare sitt folk.

Var har Fredrik Reinfeldt varit de här dagarna? Jag lyssnar på panelen i tv 1. Självaste Peter Wolodarski är upprörd över statsministerns frånvaro. Statsministern har konsekvent tackat nej till sittningar i tevesofforna. Ändå är Norge ett broderland och banden mellan våra länder fantastiskt starka. Men som vanligt är vår statsminister distanserad. Det är då som han är som bäst även i debatten.

Dags för rustning!

När jag vaknade i morse, i efterdyningarna från katastrofen i Oslo började jag fundera på hur jag skulle skydda mina barn, se till att de inte blev skrämda på samma sätt som jag själv blev skrämd av Vietnamkriget och Kalla kriget. Sen insåg jag om att min roll som förälder inte är att skydda mina barn från världen utan att rusta dem för dem för den. Det är ju de som kommer att vara med och forma vårt framtida samhälle. Vår främsta uppgift som förälder är inte att se till att våra barn duschar efter gymnastiken utan att lära dem slåss för ett öppet och demokratiskt samhälle.

Hur? Genom att själva ta diskussionen när den kommer upp. Men för att kunna göra det måste man jobba med sina egna värderingar. Det räcker inte att trycka gilla på en facebooksida mot främlingsfientlighet, men måste gå på djupet. När jag började jobba i de nordöstra Göteborg för över elva år sedan fick jag möta mina egna fördomar. I dag är jag mycket tacksam för att jag fick möjlighet att ifrågasätta mig själv och arbeta med min omedvetna tankestrukturer. Jag har grundat i mig själv. Men det har samtidigt gjort mig fasansfullt medveten om fördomarna och statustänkande hos folk som själva tror sig vara fördomsfria och mena sig stå för människors lika värde.Vi måste hjälpa dem att ifrågasätta sig själva. Säga emot och strunta i etikettsbrottet om den politiska diskussionen vid middagsbjudningen. Det är en viktig början.

Jag vill också passa på att skriva att jag är väldigt tacksam att få möta många av de här ungdomarna i förorten. De ger mig framtidstro och jag är fullkomligt övertygad om att de med sina dubbla kulturella kompetenser, sin tillvaro långtifrån bortskämdhet kommer att kunna bidra till mycket gott för samhällsutvecklingen tillskillnad från de bortklemade ungdomar som i brist på annat hänger kvar i ett slags artonhundratals värderingar om klass och status och som verkar vara mer rustade för att ta kampen mot lönnfetman än kampen mot främlingsfientligheten.

Sons of Anarchy och Hata Hollywood

Jag har svårt för moderna Hollywoodfilmer. Jag tycker oftast att det är skit och blir illa berörd när någon vän jag tycker om berättar att de är sugna på att gå och se den ena eller andra storfilmen på bio. Betala för något sådant? Men jag säger inget utan håller tyst fast brukar känna mig sviken. Förstår egentligen inte varför. Vad har jag med att göra vad andra ser för film? Men det handlar väl kanske om att jag aldrig får utrymme för att prata om vilken skit jag tycker det är, eftersom precis alla verkar tycka det är så bra. För egen del kan jag inte förstå hur man kan orkar med att se draman med så överdrivet vackra människor och storslagen scenografi. Och det djupaste man kan komma på är Woody Alllen. Han skall stå för något slags djupsinne och är samtidigt någon man kan skratta åt, för att inte vara hotande. Han drivs av inre stridigheter i burgna miljöer och det är meningen att man skall tycka synd om honom etc etc.

Jag mår också illa av hur många Hollywoodfilmer har pippi på att lägga på stråkar vid kärleksscener, som det yttersta beviset för hur billig och skitig den här världen egentligen är. Det brukar få mig att vilja kasta upp.

Men det händer att jag försöker. Många pratade om Mamma Mia när den kom, att den var så bra. Därför hyrde vi den en kväll förra sommaren. Jag fick svår migrän i två veckor efteråt. Min man däremot blev så inspirerad att han lyssnade på Abba hela hösten.

Fast jag ser amerikanska teveserier. Jag såg Dallas på 80-talet, Twin Peaks på 90-talet och nu har jag sett Sons of Anarchy . Siska skrev att Sons of Anarchy var så nära så nära en feminstisk amerikansk teveserie man kan komma och det får jag väl lita på (eftersom jag inte sett så mycket själv)

Det handlar om ett kriminellt motorcykelgäng som styr den lilla staden Charming. Man får följa huvudpersonerna genom deras skitiga kriminella jobb och man fattar tycke för dem. Det är komplicerade personligheter, smarta dialoger och snyggt. Huvudpersonen är Jax, vicepresident och son till den döde grundaren och Genna som gift om sig med klubbens nye president (som blir presidentens styvson). Jax är den gode sonen, som i början av boken hittar ett manuskript som den döde fadern skrivit om vad klubben var tänkt bli egentligen, att det fanns ett gott syfte. Jag tolkar det som ett jesusspår, den döde pappan blir lite som fadern i himlen och hans son finns på jorden får att tolka honom och ställa allt till rätta (annars är det mycket grekiskt drama) Pappan hade bland annat inspirerats av Emma Goldmans skrifter och därav namnet Sons of Anarchy. Det blir det en häftig intressekonflikt mellan honom och hans styvfar som skakar klubben. Klubben försörjer sig på vapenhandel, de säljer vapen till IRA och ger sig in i porrfilmsbranchen. Feminismen finns för att den skildrar kvinnoförtryck i en komplex tillvaro. Gängmedlemmarna tror verkligen att de skyddar kvinnor och barn. De rycker ut och mördar en våldtäktsman. Kvinnoförtrycket är oreflekterat, ett arv.

Det är komplexiteten som jag älskar. Det är människor som man lär sig att tycka om, samtidigt som de mördar folk. Ingen kan kalla detta förskönande. Jag har funderat på vad det är som gör den här serien, dessa människor, så tilldragande. Mitt svar är att det är en bra spegling av människonaturen och samhället. För hur man än vrider och vänder på det så är vi ju alla mer eller mindre skurkar i vårt förhållande till de fattiga människorna i u-länderna. Men lika ofta räcker det att vara bakbunden av sig själv och den egna fegheten för att följa det man känner är rätt. Personerna i Sons of Anarchy är hjältar i sitt drama, de gör vad som helst för att följa sin moral. Huvudpersonen vill ta sig ifrån våldet, skapa en laglig klubb, men han vet inget annat sätt att vara.

Dialogen är fantastisk. Skådespelarna är suveräna, så långt ifrån tvålfagra man kan komma. Mina favoriter är Ryan Hurst som Opie och Katey Segal som Gemma. Katey Segal vann en Golden Globe i år för den här rollen. Hon är klubbens matriark och går igenom en hel del som speglas i hennes karaktärsutveckling. Min favoritscen är när hon går på ett väckelsemöte. Det är trovärdigt, men något som på inga villkor skulle fått plats i den Gemma som var i början av serien.

Utvecklingen av karaktärerna är intressant och ger ett slags hopp om att förändring är möjlig, gör förloppet oförutsägbart och bygger bra spänning. Ryan Hurst som spelar gängmedlemmen Opie, gör en spännande rollgestaltning av denne introverte, sorgsne person som bara genom sitt sätt att komma in igenom en dörr spegla vad som är på gång. Samtidigt som han är med i gängkriget så drivs han också av inre konflikter som avspeglar sig i hans ansikte.

Joggarprojeket del 3; hur blir jag en fanatiker?

Sjukdom har gjort att jag tappat en vecka i mitt joggarprojekt så därför har jag börjat läsa Born to run. Det är absolut en bra bok . Än så länge springer jag 3 kilometer så det är långt till de 15 som är slutmålet. Boken fungerar som en morot och jag har redan planer på att åka till Klippiga bergen och jogga. Eller kanske jag skall jogga dit, över Arktis. I helgen har jag tillsammans med en vän pratat om vad som krävs för att bli en fanatisk joggare. Detta kom vi fram till:

1. En helig skrift

som talar om något slags gudomligt ursprung, gärna med inslag av naturfolk eller etologi. Born to run uppfyller det kravet.

2. Låt joggningen vara viktigast

Joggningen skall vara viktigare än allt annat. Väder, bröllopsfester; ingenting får komma emellan eller före. När du planerar ett arrangemang med andra så försök alltid få in joggningen, på möhippan, julfirandet eller vad det än är. Det kanske inte alltid går, men då har du i alla fall försökt. Om du råkar vara sjuk så ska du vila, men studera i så fall ditt snor noga varje morgon för att lägga märke till när infektionen har gått ur kroppen.

3. Umgås med likasinnade

A och O för att hålla motivationen i schack. Skapa en klubb med pålitliga joggare.

4. Engagera dig politiskt för saken

Gå på nämndmöten och försök få så många mätta och utstakade löparrundor i ditt närområde som möjligt. Be att de bygger ett klubbhus till dig och dina fina vänner. Försök få till ett möte med idrottsministern och hälsovårdsministern för att presentera dina visioner. Gå med i ett etablerat parti. Du kommer få en gräddfil in för att du har din profilfråga som ännu ingen kommit på.

5. Led in alla diskussioner på rätt ämne

Inse att det är få problem som inte kan lösas av jogging. Folkhälsoproblemet, arbetslösheten (utbilda dem till joggarcoacher), fattigdom (en joggande människa är en lycklig människa och bryr sig inte om pengar), missbruk (man byter ut joggningen mot missbruket), världens konflikter (joggande människor löser sina problem under joggingrundorna, hade världens ledare förstått det så hade världen sett annorlunda ut.)

6. Knacka dörr

Fråga om du kan få prata om joggning

7. Aktioner

Löparfester eller kanske ett bord med trycksaker utanför den psykiatriska vuxenmottagningen.

Vad jag skriver om när jag skriver om nagellack.

Jag har lyssnat på en massa föreläsare det senaste som har föreläst i oändlighet om hur vårt behov av självbekräftelse speglas i vårt användande av sociala medier. Och om hur vi skapar vår identitet genom sociala medier. Om hur vi genom vad vi delar med oss och skriver uttrycker vem vi är, eller snarare vad vi vill vara. Det där är väl kanske inte så världsomvälvande tycker jag egentligen. Jag vill minnas att jag har suttit på oändligt många föreläsningar under sociologin och etnologin och hört föreläsare föreläsa i oändlighet om identitetsskapande. Men även om det inte är så nytt det vi håller på med på Facebook, så är det ändå hemskt intressant tycker jag. Det här blogginlägget kommer för övrigt inte heller att vara särskilt världsomvälvande, så om du hoppades på det kan du sluta läsa nu.

En sak som jag tycker är rätt sjuk med Facebook är alla överenskommelser om vad som är okej och inte okej att skriva. En av mina vänner har haft en lång och jobbig period. Han och hans fru har kämpat med att försöka pengarna att räcka och hitta jobb att jobba på. Han brukade alltid skriva ganska dystra statusar om att livet var skit och bara blev värre. Då var det en kompis till honom som sa till honom att han skrev för deppiga grejer, att han borde skriva något gladare istället. Och vad är grejen med det egentligen? Alltså vem ska bestämma vad man får skriva? Och glömmer man inte lite bort hur skönt det kan vara att få medkänsla och sympati i svåra stunder av ens vänner?

Jag tycker det här är så konstigt. Att man ska framställa sig som att man lever i den lyckligaste av världar med den underbaraste mannen och de gulligaste barnen. Alla vet ju att livet inte är så. Man bråkar. Man misslyckas. Man hatar sitt liv. Varför är folk så rädda för det som är verkligt? Varför måste man hålla på att fejka någon sorts sjuk låtsasvärld på Facebook där allt är fint, pastellfärgat och lyckligt? Det blir så himla märkligt tycker jag. Helt meningslöst och urvattnat. Men jag gör precis samma sak själv. Jag filtrerar naturligtvis också vad jag skriver i sociala medier. Jag checkar aldrig in när jag är hos min psykolog, jag skriver aldrig om saker som gör mig ledsen och jag skriver aldrig något negativt om mitt jobb längre. Jag brukar skriva om nagellack istället. Det blir enklare så.

Men det är knepigt och fascinerande det här. Att vi skapar bilder av oss själva som felfria och toklyckliga. Det är som en lek. Eller som ett märkligt spel där alla vet att man ljuger, men man håller på ändå.

Humor är en annan svår sak på Facebook. En kille jag känner som spelar i ett band och som tycker att han är jätterolig skrev en gång att han skulle behöva amputera armen. Det tyckte han var jätteskoj, men inte hans vänner. Han fick massor av kommentarer om hur synd det var om honom, folk ringde hans mamma och ingen förstod att han skämtade. Av det kan man nog dra slutsatsen att folk tenderar att tro på det man skriver och att han inte är så rolig som han tror att han är.

Den bästa statusen jag har läst var så här - Har rätt tråkigt, går och runkar. Det är fantastiskt roligt tycker jag. Jag önskar att jag hade skrivit den statusen! Men det hade inte gått, jag har för många som jag vill verka smart och sofistikerad inför som vänner. Jag har förresten märkt att det mina kompisar på Facebook gillar mest är när man skriver inlägg om alkoholhaltiga drycker och delar med sig av bilder på nyfödda bebisar. Min plan är därför att jag ska supa mig jättefull och bli på smällen. Då säkrar jag nog många likes. Det får bli mitt sommarprojekt.

Dembo The Rootsman

Gamlestadens stolthet Dembo the Rootsman har vunnit Östra Göteborgs kulturpris för 2011. Jag har lyssnat på hans musik från och till under ett år. Jag har spelat den för barnen på jobbet (alla i förskoleklass), på bjudningar, när jag städat och skrivit. När jag behövt dansa! Det är ren energi, bättre än både olja och självhjälpslitteratur. Lyssna:

Grattis Dembo!

Propaganda

Ibland ser jag allt genom en skräckspegel. När jag var liten trodde jag oftast att det där överdrivna, grova var något som kom ifrån mig själv, eller kanske min familj, eller möjligtvis någon annan närstående. När jag sedan blev äldre och erfarnare insåg jag att det finns överallt i vårt samhälle, om än inte ensamt så alltid närvarande. Att det finns och frodas beror väl på att vi försöker polera upp det eller låtsas att det inte existerar. Vi inser inte det korkade i att dölja våra egna tillkorta kommanden, eller att vi väljer att blunda för något uppenbart fel. Kanske är det därför som det överdrivet idylliska alltid får mig att må illa. Jag tycker det förvrider världen till något osmakligt, okunnigt och ointressant. Den bild av oss människor som får plats i det där stiliserade idyllen är egentligen inte särskilt fin, utan grov och förenklad. Det kan vara sverigedemokraten som tar för givet att jag delar deras främlingsfientlighet eller någon annan som tror att jag delar deras intresse för heminredning. Olika förutfattade meningar om vem man är och vem man bör vara, som en slags motkraft till kreativitet och pluralism.

I dag när jag såg dokumentären Inside Job, som förklarar uppkomsten av den ekonomiska krisen 2009 , så tillkom ännu en dimension av min skräckspegel . Filmen förklarar bland annat att de ledande ekonomerna från universitet som gick i bräschen för avregleringen av marknaden var sponsrade av finansinstituten som var de som tjänade mest på detta. Senare när krisen kom och Obama skällde ut folket på Wall Street för oansvarigt agerande, så tändes ett hopp. Men istället blev Wall Streetexperter Obamas experter och självklart blev reformen, eller vanten, en tumme, vilket känns helt logiskt med tanke på världsordningen för övrigt.

Självklart är det fara när propaganda inte bara får fotfäste bland fattiga arbetare utan också bland de som dominerar styret av världsekonomin. Det krävs inte direkt att man är leninist för att inse att de som bestämt det här är de som tjänar mest på det och de som förlorar är de fattigaste. Ja ja detta har ju även Anders Borg insett.

Vi har tappat bort det kritiska tänkandet till förmån för propagandan och detta avspeglar sig på långt fler områden än Wall Street. Jag möter det så gott som dagligen.