Skärp dig!

I går tittade jag på Debatt om barnfattigdomen. Intressant och det är svårt att utnämna Susanna Alakoski till något annat än debattens hjältinna. Men det som fascinerade mig mest var synpunkten om att fattiga föräldrar skulle skärpa sig. I ett sådant påstående ligger ju en brist på förståelse om att barnen är hela samhällets ansvar. Även den mest egoistiska borde väl inse att om många barn växer upp i misär så kan det slå tillbaka mot alla med ökad kriminalitet och höjda försäkringsavgifter. Fast jag retar mig kanske mest på att i detta påstående om att föräldrarna skall skärpa sig ligger ett slags idé om arvsynd. Har man inte driftiga och starka föräldrar så får man liksom skylla sig själv. Sen är det väldigt intressant att det alltid, är just de svagaste som skall skärpa sig. Jag tänker mig att det vore lättare för starka att vara starka och kanske avstå någon krona för högre skatt.

En annan insikt som hör ihop med detta som jag lärt mig av livet är att den enda man kan be att skärpa sig är sig själv. Om man tycker andra människor är besvärliga och man vid upprepade tillfällen försökt få dem att skärpa sig, så är det kanske mest den egna hjärnan som bör skärpa sig. För om man har problem med andra människors beteende så är det kanske lättast att ändra på sig själv. Inse att människor av olika anledningar hamnat där de hamnat och är som de är. Eftersom många har svårt att ändra på sig själva så borde man inse att det är ännu svårare att ändra på någon annan. Om man skall hjälpa någon människa att lösa ett problem så får man utgå från var hon befinner sig när hon är i mitt i problemet och inte ifrån någon drömbild som man hoppas hon skall hamna i. Det är så satans kontraproduktivt och bygger på något sätt på förakt för den enskilde individens olika svårigheter. Men man kan utgå ifrån att en människa inte har svårigheter som ett slags nöje.

Estelle och familjelyckan

I dag har jag sett bilder på Kronprinsessan Victoria, prins Daniel och prinsessan Estelle.

Mamma Victoria är klädd i en ljus mjuk närmast hudfärgad klänning och snusar på sitt lilla barn. Intrycket är sårbart och vackert, nästan naket. Jag tycker det är en vacker bild. Fotografen Kate Gabor har gjort ett bra jobb.

Jag kan inte säga att bilderna på Daniel och Estelle är dåliga. Men man behöver inte vara professor i genusforskning för att se vad som galet. För det räcker att studera kontrasterna i hur moderskapet respektivet faderskapet skildras i dessa bilder. Istället för hudfärgat och närkontakt har Daniel mörk kostym och håller sitt barn i sina starka armar en bit ifrån kroppen.

Men det är klart som republikan får man väl vara glad att inte hovet utstrålar jämställdhet, modernitet och nutidsanpassning.

Jag var på lönesamtal i dag. Förändringsbenägenhet skall ge mer klirr i kassan enligt kommunens modell. Hur förändringsbenägetmåste hovet vara för att få bra påslag efter sina lönesamtal?

Det här med sommartid

Precis vid tiden för byte till sommartid varje år känner jag mig extra djurisk. Jag blir en liten skogsmus eller ett rådjur vid skogsbrynet. Följer årstiden efter ljus och skuggor, läser av barkens skiftning och luktar mig till daggen i gräset. Vaknar vid samma tid varje dag och vet när det är dags att dra sig tillbaka inför kvällen.

Så plötsligt kommer en förändring. Sommartiden. Jag, Rådjuret i människokroppen, ska ställa om hela min dygnsrytm. Det känns inte naturligt. Jag blir spattig på kvällen, när jag annars blir lugn, det är helt enkelt för ljust! Missförstå mig inte nu för jag gillar verkligen våren, men jag vill följa solens rytm, inte hetsa. Mitt inre rådjur vill känna våren i kroppen, successivt, helt enligt naturens gång. Nu står inte solen rätt när jag går upp, inte mitt på dan och definitivt inte på kvällen.

När jag växte upp hade vi inga sommartider. Det gick hur bra som helst. Lugnt och fint, i sin egen takt. Att ställa om tiden två gånger om året är något som kom med landets tillhörighet med övriga Europa. Men för alla som har varit vid Medelhavet på sommaren så vet vi att det blir bäcksvart vid klockan sex, trots värmen. Där kan jag förstå att man vill ha kvar ljuset bara lite längre på kvällarna. Men i norden, där man kan läsa tidningen halv två på natten i norr och halv tolv i söder - behöver vi verkligen ha det ljusare på kvällarna?

För några år sedan led mitt djuriska jag så mycket av det här att jag ville starta ett enfrågaparti som skulle heta: ”sommartidsmotståndarna”. Nu tänker jag bara - bojkotta!

Kerstin väljer veckans soundtrack

Jag hade nog täkt mig att ta mitt ansvar som femtiotalist här och sprida lite sjuttiotalsmusik, men det får vänta.

Istället får ni rivstarta veckan med lite kryptonit, Mimikrys En flicka som är stark. En av mina höjdpukter på Peace & Love 2011.

Gammal vänskap

Å denna fröjd!

Att få vila i den trofasta, gamla vänskapens famn

Visst är den lite rufsig och sliten,

ja, den är ju väl använd

Men ack! Så orubblig, kraftfull och trygg!

JA till Liv!

Nu har varit och lyssnat på serietecknaren och feministen Liv Strömqvist. Det härliga med henne var att hon var så opretentiös och det kändes så inspirerande för kreativiteten.

Hon pratade om att hålla på och tänka för mycket på publicering och hur det ”egentligen” ska se ut, det man skapar, det håller en tillbaka. Alla tycker ändå så olika så det går inte att följa i alla fall. Man kan bestämma sig för att det man gör är bra helt enkelt. Detta är så otroligt befriande, tycker jag!

Man behöver överhuvudtaget inte bekymra sig för om det man skriver kanske är totalt ointressant, det verkar ju vara rätt vanligt att folk skriver eller yttrar sig om helt ointressanta saker. Själv har man lika stor rätt till det, menade hon.

Tänkvärt och kul!

Om fattigdom

Idag har jag varit på ABF´s litterära symposium om fattigdom. Det var väldigt bra och tankeväckande. När jag satt och tittade på all statistik som visade hur fattigdomen ökar i Sverige och hur dessa kurvor bara pekade brant uppåt, så började jag tänka på min mormors mor. Hon bodde här i Majorna i början till mitten på förra seklet och hade 7 barn. Hon fick ibland jobb hemma hos folk med stora hus. De behövde hjälp med hushållet, städning och tvättning. Själv var hon ensamstående med alla barnen och de bodde i ett rum och kök. Om det var någon som verkligen behövde hjälp med hushållet så var det väl hon, tänkte jag. Hon lagade ordentlig mat varje dag, bakade allt bröd själv och de led aldrig någon brist vad jag har hört, även om det inte var nåt överflöd. Jag tror att det de upplevelser som jag har fått återberättade är färgade av är den tid man levde i. Många levde som min mormors mor, alltså upplevdes inte fattigdomen på samma sätt. Det är detta man menar när man pratar om relativ fattigdom. Samtidigt har min mormor alltid pratat om "fattigsverige" med förakt i rösten, som något man absolut ska lämna bakom sig och aldrig återvända till.

Många har säkert sett bilderna på köerna till soppköken 1936 och den andra 2012 från Dagens Arena, de har skickats runt  på facebook. Det talas om nyfattigdom. Det är där vi är nu. Frågan är varför?

Stefan Jonsson från Linköpings universitet hade svar på detta på dagens symposium. Kapitalismen behöver fattigdomen. Utan fattigdom-ingen kapitalism. Dessa två hör obönhörligt ihop. I enlighet med denna logik sas under dagen att: vill vi bekämpa fattigdomen ska vi bekämpa rikedomen.

Statistiken vi fick ta del av sträckte sig mellan år 2000-2010. Det finns inga tecken på att fattigdomen skulle ha minskat efter det. Det som omtalas här handlar om den ”relativa” fattigdomen. Statistiken talade sitt tydliga språk. Det visade sig att för ensamstående har fattigdomen ökat från 10% till 35% under tioårsperioden. I vissa bostadsområden var ökningen 5% medan i andra områden var den 70%. Var man bor har en hög inverkan på fattigdomen. För utlandsfödda ökade fattigdomen. Hälsoaspekten togs upp och visade att hjärtinfarkter var extremt mycket vanligare för den som ingick i någon av grupperna där fattigdomen ökat markant. De grupper i samhället som lever utan större risk att hamna i fattigdom är höginkomsttagare och/eller de som bor i tvåsamhet. För dem har inte fattigdomen ökat över huvudtaget.   Här är ett exempel på hur löneutvecklingen har sett ut: En barnmorska som år 2000 i genomsnitt tjänade 

20 000 kr tjänar idag 29 000 kr. Politiker och högre tjänstemän som under samma tid i genomsnitt tjänade 31 000 kr tjänar idag 72 000 kr. Dessa procentuella höjningar fortsätter och gör att man glider längre och längre ifrån varandra för varje år som går. Inkomstskillnaderna mellan de rikaste och de fattigaste har ökat kraftigt under perioden. Detta måste få ett slut.  

Jag tycker att det just nu börjar bli övermäktigt att tänka på allt det här. Kvinnor tjänar idag ca 85% av mäns lön enligt Sveriges kvinnolobby. Sedan har Annie Lööf  kommit med ett förslag om att sänka ingångslönerna.

Föreställ er , år 2012, en ung ensamstående kvinna med 2 barn som jobbar inom ett låglöneyrke, bor i ett riskområde för fattigdom. Först går 15% av lönen bort för att hon är kvinna. Sedan tar vi bort 20-25% enligt Annie Lööfs förslag. Sedan måste hon jobba deltid för att hon ska hinna hämta barnen på dagis, det blir ytterligare 25% bort. Jag bara undrar nu, hur ska det gå för henne egentligen?  

Det blir tydligt att fattigdom är något man skapar genom politiska beslut. Många känner skam för att de är fattiga, men de som ska skämmas är de som skapar fattigdomen. De verkar själva leva så långt ifrån den att de inte tror att deras beslut någonsin ska drabba dem eller deras barn. Det är vad jag skulle kalla översitteri.  

Stefan Jonsson talade om hur kampen bort från fattigdomen i Sverige har förts sedan början på förra seklet och avslutade sitt föredrag med att konstatera att vi idag är tillbaka på år 1912. 

År 1912, tänker jag, det var det år då min mormor föddes.