Jag har läst Åsa Grennvalls serieroman Svinet (Ordfront förlag 2010) . Boken handlar om ett svin och hans kvinnliga entourage, dvs om kvinnorna han misshandlar. Jag har svårt att komma på ifall jag någonsin läst en så välkomponerad svensk serieroman. Det skulle i så fall vara Grennvalls egen Sjunde våningen.
Boken börjar hemma hos den f.d. flickvännen, rör sig fram genom ett par förhållanden och landar utanför rättssalen i svinets mammas berättelse. En mamma som han också misshandlat.
Grennvall vågar se mönster och strukturer som många av oss, i alla fall jag, blundar för, tills vi vet säkert. Ni vet alla de där sakerna som vi förstår att vi lagt märke till först när vi fått reda på att något inte stått rätt till.
Greppet Grennvall använder för att binda ihop personerna ligger nära farsens berättarstruktur. Det här är svart humor således och psyket är ofta berättelsens rum.
För er som menar att ni inte kan läsa serieromaner så skall jag försöka svara lite grennvallskt:
En av Sveriges bästa arbetarförfattare heter Birgit Häggkvist. Trots både lysande recensioner och utgivning på Bonniers är hon så gott som okänd. I sin senaste roman A beskriver hon femtiotalets realskola och gymnasium någonstans Norrland, där en majoritet av eleverna är den förste i sin släkt och den förste i sin by som går i skolan efter sexan.
För att få till en realskola så har man ett internat där man samlat elever från olika glesbygdssamhällen. Internatskolan kvalitéer som litterärmiljö är känd sedan tidigare, men aldrig någonsin har jag hört om den här slags internatskola, fast jag sannolikt träffat folk som gått i liknande skola. Är inte det konstigt?
I dag kom jag att tänka på beskrivningen av skolköket i romanen A.Det var bara för flickor och de tvingades bära kjol, liksom för att markera att de var flickor, blivande kvinnor och husmödrar.
Att jag kom att tänka på detta var att jag i dag läste gårdagens tidning om den normbrytande kaninfamilj som skall lyfta Liseberg mot högre besökssiffror. Det är frågan om något slags kaninland. Den normbrytande familjen lät kul som helst, ända tills jag insåg att det var en bluff. Eftersom normbrottet består av en bakande pappa, en rullstolsbunden kaninflicka som är nyfiken och framåt. De andra kaninerna är också nyfikna och framåt. Fast det var en normbrytande kärnfamilj. Det är svårt för mig att begripa att en kärnfamilj kan vara normbrytande alls och inte begriper jag det mer nu. Är man alltså normbrytande om man är energisk och handikappad och flicka? Eller om man är bakande man?
De som tycker detta är normbrytande har förmodligen mer gemensamt med lärarna i skolköket i Birigit Häggkvists roman A än de har med mig. Jag tänker på att rullstolar funnits åtminstone sedan Roosevelts tid. Förresten besökte jag ett leksaksmuseum i Prag nyligen. Där hade de en barbiedocka i rullstol, tillverkad under 1970-talet.
Ändå säger Lisebergs VD att de tänkt en hel del runt detta om normer och genus. Vad man definierar som tänka är ju relativt. Men jag tycker att resultatet av det de kallar tänkande är mer reaktionärt än normbrytande.
Jag kan inte sluta fundera på vilken reaktion det skulle bli skulle få om någon föreslog Liseberg att ta hjälp av Centrum genusvetenskap eller RFSL för att skapa en normbrytande kaninfamilj. Om det hände skulle jag vilja vara där och läsa deras kroppsspråk.
Ljuden utanför som
tränger sig in i tanken, ett omedvetet intrång i tystnaden. Hur hon
alltid måste sträcka på sig, andas ut och eftertänksamt stirra ut
genom fönstret, ta in den skälvande tomheten efter en avslutad
berättelse. Smälla igen boken och liksom pusta ut. Så det var så
det skulle vara. Det var så det var. Nu den brusande laptopen som
bränner låren, hur hon låter fingrarna smälta och smattra fram
över tangenterna. Ännu ett liv är levt, nu börjar strax sökandet
efter ett nytt. Trummande fingrar över bröstkorgen,
smatter, smatter mot nyckelbenet. Käkarna spända, liksom
sammantvingade utan medvetenhet. Hur hon försöker låsa upp dem
genom att öppna munnen som en skrikande apa. Igen och igen. Måste
smälta det senaste men otåligheten efter att träda in i en ny bok
gör sig gällande. Plockar så upp en i högen från nattduksbordet,
känner lite på den, luktar lite, hur känns det? Läser på
baksidan, börjar om på nytt med ett annat innehåll. Det går trögt
i början, så snabbt ersätts inte det gamla, hon är fortfarande
inne i det andra språket, i den andra känslan. Så ersätts sakta
en bok med en annan, och det hela börjar om på nytt. Omärkligt i
början, sen är hon fast och minns inte längre hur det var förut,
innan detta nya. Så händer det. Hon smäller igen även denna bok, bara en annan
tid, en annan känsla. Sträcker på sig och tar in. Ljuden utanför.
Avslutad: Utmärkta Kaninhjärta av Christin Ljungqvist. Väntar: Jellicoe Road av Melina Marchetta.
Jag hittade ett recept i Femina där man gjorde glass genom att blanda grekisk yoghurt, en burk lemon curd och några matskedar honung. Det var ju rätt enkelt eftersom äggen redan fanns i curden. Gott blev det också och kanske lite nyttigare än gräddglass? Citron är väl bra enligt GI? I princip tror jag dessutom att det räcker att använda ordet grekiskt som prefix för att göra maten nyttigare. Grekisk chips, grekisk flott... Tro kan försätta berg vet ni väl.
Men eftersom citron och lakrits brukar passa ihop så bestämde jag för att testa tillsätta lakritspulver. Det blev så gott. Är det vad som kallas produktutveckling? Samtidigt kan jag ju produktutveckla bloggen och kalla den nya glassen för Synkglass. För ett år sedan gjorde ju Elin och Anna jag en synksallad. Hur är synk när det är mat? Överraskande smak? Ovanliga blandningar? Lite som vi hoppas vår blogg ska ta.
Synkglass
5 dl grekisk yoghurt
2 dl lemon curd (går att köpa på burk, men här är ett recept)
1-2 msk honung
2 msk lakritspulver
Rör yoghurt och lemon curd löst var för sig innan ni blandar ihop det. Tillsätt honung och lakritspulver. Blanda allt i en plastbytta som du ställer i frysen. Ja sen gäller det ju att röra runt rejält i glassen ungefär en gång i halvtimmen under de första tre timmarna. Ta upp glassen en halvtimme före servering.
Att bli föremål för ovälkomna närmanden är ett jävla mög. Att som ung kvinna bli föremål för en sexualiserad uppmärksamhet från äldre män är dock så normaliserat att jag när det händer inte ens tänker att det är något särskilt konstigt. Det är sånt man får räkna med liksom. Jag menar, en ung kvinna som i något sammanhang blir utsatt för förnedrande närmanden, det verkar vara lika oundvikligt som "jävla fitta, jag ska knulla dig gul och blå"- kommentarer till en krönika om genus och feminism. Jobbigt ja, men det är sånt man nästan räknar med. Men jag vill inte tro att det bara är en vanesak utan också ett beteende som ständigt normaliseras och ursäktas, så till den gräns att jag, den utsatta viftar bort det och själv rationaliserar. Detta handlar då om män som jag känner på ett eller annat sätt. Okända män kan jag lättare hantera, men när det är en person i ens umgängeskrets, ja då blir det svårt, eftersom det kanske handlar om en kollega, en väns pappa, etc, etc.. Vill ju inte göra sig ovän. Och det sjuka är att så många, däribland jag själv, börjar tänka att det är mig det är fel på. Kanske hittar jag på? Överdriver? Utstrålar "jag vill ha dig"? Och så ständigt denna rädsla för att folk ska tro att jag just överdriver eller hittar på. Och det vill jag tro också hänger ihop med maktstrukturer. Att bli påhoppad på krogen, på spårvagnen, på skolgården, av främlingar, ja det är obehagligt och hänger självklart också ihop med patriarkala strukturer. Men att bli föremål för ovälkommen beröring och sexuella anspelningar av en person som du på ett eller annat sätt har en relation till är svårt att hantera. Personer som på ett eller annat sätt har ett övertag. Vilka jävla friheter att ta sig va? I aim to please... So I say: GO FUCK YOURSELF! En annan äcklig sak som jag är störd på är hur mycket på internet som så uppenbart riktar sig till kåta ensamma män. Sexdejter, nakna brudar och porr i en salig röra bara ett klick bort. Det och EU-kommissionens stereotypa reklam är ungefär som ler och långhalm.
Ja vad hade detta med varann att göra egentligen? Jag vet inte, jag vet inte, det är väl ungefär som vad jag och en 60-årig gubbe har att göra med varandra? Inget, förutom en vag, vag koppling?
Jag har varit på musikfestival i Betlehem. En fantastisk festival där unga svenska och palestinska musiker spelade sin egen musik och skapade ny musik tillsammans.
Det finns mycket att berätta därifrån, men ett av mina starkaste minnen är att sitta i den varma natten och prata manlig vänskap med de unga killarna i rockgruppen Everfold. Så därför, för att killarna var helt underbara, tycker jag gott ni kan lyssna på dem här.
Boken börjar hemma hos den f.d. flickvännen, rör sig fram genom ett par förhållanden och landar utanför rättssalen i svinets mammas berättelse. En mamma som han också misshandlat. 
