Var är ditt barn just nu?

Jag såg en annons i tidningen häromdagen som skrämde livet ur mig. Den handlade om en tjänst där någon med hjälp av geo-positionering ska kunna tjäna 400 kronor om året på mina rädslor.

Jag är gammal nog att ha läst Orwells “Nittonhundraåttoifyra” när 1984 låg så långt fram i tiden att vi trodde på den dystopin. När 1984 inföll skrattade vi lite generat över att vi trott på ett övervakarsamhälle, men är vi inte där nu? Med råge?

Annonsen med texten “Var är ditt barn nu?” var alltså reklam för en tjänst som ger oss möjlighet att se var våra familjemdelemmar befinner sig. På hemsidan stod det något snömos om att “slippa trasslet med vardagspusslet”. Men vad man verkligen gör är att spela på våra rädslor.

Rädslan att våra små barn ska lockas iväg av någon. Att våra större barn ska göra något förbjudet. Att våra partners ska ha ett hemligt liv vi inte känner till.

Jag undrar vem jag blivit om mina föräldrar kunnat övervaka varje steg jag tog som barn och tonåring. Jag undrar vad som hänt med mig om de män jag varit tillsammans med velat studera varje rörelse jag gjort.

Och nog fan blir jag rädd. Rädd för övervakarsamhället.

Dagens recept

Jag råkar bo i världens bästa kvarter. Ja det har jag i och för sig gjort hela mitt liv, fast på olika ställen. Men ibland drabbas man av insikten om hur bra man har det och det har jag gjort i dag. Några dagar i veckan går mitt äldre barn och hämtar mitt lite yngre barn från skolan. Men just idag så hade han glömt att ta med sig nyckeln så de låste sig ute. 

När de gick och konstaterade att de var utelåsta passerade de det yngre barnets gamla förskola. Där utanför träffade de en förälder som de kände sedan vår tid på förskolan. Hon frågade mina barn hur det var och de sa att det inte var så bra eftersom de låst sig ute. Föräldern ringde mig, berättade som det var och erbjöd mina barn att stanna på förskolan tills jag kom hem. 

Dagens  recept är således; Om du ser några ensamma barn som du känner, fråga dem alltid hur det är. Och glöm inte det afrikanska ordspråket som säger att det krävs en by för att uppfostra ett barn. 

Charlotta väljer veckans soundtrack

Någon gång måste jag ju ha snook som veckans soundtrack. under en period i högstadiet var snook det ända jag lyssnade på. Det varade i säkert ett år. Jag visste allt om dom och kunde alla texter. Jag tycker fortfarande att dom är bra och lyssnar gärna på dom och blir lite nostalgisk. Dom tar upp viktiga saker, som i den här texten. Lyssna!

Carina väljer veckans soundtrack

Det blev aldrig klart så jag Karin, stal det. Här kommer en av mina favorit sommarsånger, sjungen av Lars Winnerbäck, som jag försöker förlåta för att han är så obildad. Jag lyssnade på honom ganska mycket och var imponerad över hans textskrivande. Tills jag läste i Vi att han inte läste böcker för då blev han för inspirerad. Sedan dess har jag inte tålt honom, eftersom det var ett mer korkat uttalande än vad jag trodde mig skulle behöva höra av någon som jag tycker skriver bra. Jag får det fortfarande inte att gå ihop.Så jag antar att hans texter är sämre än vad jag begriper, fast jag fortfarande tycker de är bra. Men jag får väl vara lite snäll eftersom jag varit lite dum mot Carina. Du är förlåten Lars Winnerbäck.Hoppas du förlåter mig, Carina.

Att tårtas eller misshandlas, vad är värst?

Jag köper analysen om att klasstillhörighet handlar om makt. På senare tid har jag känt att jag har allt mindre makt över mitt arbete. Det  pågår ett paradigmskifte i folkbiblioteksgöteborg som mer eller mindre förklarar mitt sätt att bygga yrkeskompetens som oviktig eller inte längre önskad.  Lönemässigt  ligger jag på samma nivå som en plåtslagare, med den skillnaden att jag har studielån att betala. Så jag är en stolt arbetare. Det är en analys som gör mig trygg och mindre förvirrad. Jag vet var jag står. 

 Vi  lever i ett samhälle där makt och status byggs av ekonomisk framgång och ärvda titlar. Detta är en slagsida både för demokratin och den ekologiska balansen. Jag tycker att att utbildning och kunskap borde ge status oavsett lönenivå.  Därför är det viktigt med likvärdiga skolor, inte bara för barnens skull,  utan för att ett samhälle fungerar bättre med utbildade människor från skilda bakgrunder. Så bygger man demokratier. 

Av den anledningen tycker jag lärarnas status är viktig. De är ingången i utbildningssystemet. De har våra barns liv i sina händer och har därför stor makt över framtiden. De måste få vara några som inte utsätts för 17 chefsbyten på en kort tid. De borde inte behöva vara lagligt att slå dem när det är straffbart att tårta kungen, men så dumt är det. Vad är det för samhälle vi lever i? 

Det är synd om kvinnorna

Ja så skrev nu inte August Strindberg och inte visste han väl nåt om den saken heller. Men eftersom litteraturen har varit mitt redskap att hantera världen tar jag mig friheten att ändra lite i den så att den passar mig. Litteraturen är en del av min historia och en del av mina erfarenheter. I den får jag veta saker om mig själv och andra, hur personerna tänker, känner och handlar och jag får uppleva saker jag aldrig själv kommer att få vara med om. Den talar till mig som en vän och jag lever mig in i den som vore det jag själv. Men nu står jag här mitt i livet och har ingenstans att vända mig. Känner mig historielös. Jag går över ett tabubelagt minfält. Ett litterärt vakuum som heter Klimateriet eller Övergångsåldern. En ålder man ska gå över.

Jag är väldigt glad över att fritt kunna prata om kroppen i min Grupp 8 à la 70-talets kvinnorörelse fast 2012. Samhället idag är långt därifrån. Ringer till gynakuten och pratar med dem ibland vid behov. Det är så härligt för de vill  veta allt och det bästa är att de välkomnar en. Det är bara att komma till oss. Tack och lov! För det är ändå ett slags erkännande av att det existerar. Att det finns andra som har gått igenom det här. Eller gör det nu till och med. Vi hjälps åt att tömma bindhyllorna i Majornas affärer.

Men jag saknar litterära referenser. Skulle också vilja ha skämt eller ett ordspråk till hands. Exempelvis kunna avsluta meningen ”Jag blöder som en.....” . Men det är tomt. Det enda jag kommer på är mellanstadiets ”blodet droppar”, men vad hjälper det med skräck nu.

Sandra Dahlén skriver i sin bok Hetero om sociala regler kring kvinnligt/okvinnligt: ”En kvinna som visade upp sin mens och gladeligen berättade hur riklig den var skulle ses som konstig, kanske galen och definitivt inte kvinnlig.” Just så galen känner jag mig just nu. Jag skulle vilja att Libresse visade riktig blodfärg på sina bevingade skydd istället för blå. Det är det här det handlar om nämligen. Tabubelagda kroppsvätskor.

”Du måste ha tillit.” skriver Kerstin Ekman i en helt annan historia. Jag är tacksam för att Knivkastarens kvinna finns som en litterär referens om kvinnokroppens tabubelagda erfarenheter. Nära besläktat det jag söker med sin kroppsvätsksymbolik i skämda vatten, rostfärgat sipprande och skålar som svämmar över. Men ändå inte Det. Och så har vi den kära Moa Martinsson med realistiska skildringar av barnafödande och kvinnoliv. Men vem har skrivit om klimateriet?

När jag går in och googlar hittar jag mycket lite information. Vårdcentralens förstås. Sen står det om kvinnor som på 1800-talet inte levde längre än 50 år. Dåtidens vetenskapsmän kliade sig i huvudet åt fenomenet att kvinnorna levde sina liv till den dag då fruktsamheten försvann, sen blev de galna och dog. Så sent som i början på 1900-talet var medelåldern så låg att klimateriet inte hann bli ordentligt utforskat verkar det som. Har detta också med känslan av historielöshet att göra? Under hela vår mänsklighets historia har kvinnor bara i några få generationer på 1900-talet upplevt klimateriet allt eftersom medelåldern ökar. Det är skillnad med barnafödandet som vi har historier om sedan urminnes tider. Idag lever en 90-årig kvinna halva sitt liv efter klimateriet.

Jag har länge sett fram emot att bli 50 år. Har gått och spanat på kvinnor i 50+ åldern. Som en liten spion har jag kikat på hur de kommer med vänner för att gå på bio, teater eller gå ut & äta. Jag ser hur de ler och skrattar. Jag inbillar mig att de njuter av livet. Främsta anledningen till att jag siktar in mig på 50-årsåldern med nyfikenhet och intresse är att jag har en föreställning om att vi i den åldern har gjort oss fria från mycket. Vi är som vi är, känner oss själva väl, vi vet vad vi gillar, har massor med livserfarenhet och tar ingen skit. Ett bubblande jubel växer i min mage inför detta som komma skall.

Nu står jag inför en mycket mörk tunnel jag inte visste fanns. Den hindrar mig. Men detta är vägen till frigörelsen. Självklart har jag hört talas om klimateriet eller övergångsåldern, om östrogentabletter och humörsvängningar, svettningar och ökad känslighet. Allt väldigt utlämnande i offentliga sammanhang. Ingenstans har jag dock hört talas om floder av blod i flera veckors tid. Att hela min uppmärksamhet riktas mot mitt underliv.

Därför tycker jag synd om kvinnorna. Alla skulle i detta stadie i livet ha tillgång till en liten stuga vid vattnet. Dit de som vill kan dra sig tillbaka ett tag. Svettas, gråta, rodna, blöda, gräla och allt vad som behövs, utan att samtidigt behöva leva upp till samhällets krav på fräschhet och professionalitet. Och blått mensblod.

Allt man går igenom är inte särskilt kul

I Leif GW Perssons Gustavs grabb så skriver han ungefär så här: Man brukar säga att det som inte dödar härdar. Men min erfarenhet är att det som inte dödar vara gör en bitter. Detta är mitt favoritcitat just nu, så om du har hört mig tjata om det förut, så ha lite överseende med mig. Och det här är ännu ett blogginlägg om hur det är att ha varit utsatt för sexuella övergrepp, så om du har tröttnat på att läsa om det så kan du kolla lite roliga Youtubeklipp istället nu.

Ofta tänker jag att om man hade vetat i förväg vad man hade framför sig i livet, då hade man fan aldrig orkat ta sig igenom det. (Detta har du kanske också hört mig säga förut) För ganska så precis exakt tolv år så gick jag igenom det helt klart svåraste jag har gjort i vuxenlivet. Jag var i en rättegång mot min pappa. Tolv år. Det är som en ocean av tid som har gått sedan dess.(Jag har ju bloggat förr på den här bloggen om min uppväxt, så ni kan läsa några av mina gamla inlägg om ni undrar varför jag var i rättegången.)

Det blev ingen bra rättegång det där. Åklagaren och mitt målsägandebiträde trodde att detta skulle gå hur lätt som helst och struntade ganska mycket i att förbereda mig på hur rättegången skulle gå till och vad jag hade att vänta mig. Inte visste dom att mina föräldrar hade tagit kontakt med en advokat som har en mission här i livet. Missionen att rädda alla män som anklagats för att ha utsatt barn för sexuella övergrepp, eftersom det inte sker några sexuella övergrepp. Denna rättegång utvecklades till att bli en fullkomlig mardröm. Advokaten kallade in experter som, utan att ha träffat mig, berättade att jag led av hittepåsjukdomen False Memory Syndrome - vilket skulle innebära att jag hade läst så många böcker om sexuella övergrepp att jag trodde att jag hade blivit det själv. Alltså, jag kan ju bara säga så här. Det finns INGET roligt med att ha varit utsatt för incest. INGET. Om jag bara hade velat ha lite uppmärksamhet, så hade jag nog kunnat hitta på något festligare än att vara incestoffer. I alla fall. Att sitta i en rättssal och prata om det värsta och svåraste i livet, bli ifrågasatt och hånad, bli anklagad för lögnare när man säger sanningar - det var verkligen en jävla mardröm.

Det var så mycket som blev skadat av den där rättegången. Inte bara min självkänsla och hur jag såg på mig själv. Gud, det tog åratal och hur många terapitimmar som helst för mig att repa mig efter den där jävla pärsen. Det som skadades mest var ändå förtroendet och tilliten till rättsystemet. Jag var antagligen hur naiv som helst  som trodde att det räckte med att säga som det verkligen var i rättsalen. Inte fattade jag att det som är sant för mig och det jag har upplevt egentligen inte spelade så stor roll, utan det var egentligen mest som en absurd pjäs där allt handlade om retorik och utspel.


När jag läser om hur domstolar dömer och resonerar kring barn och sexuella övergrepp blir jag så beklämd. Det är så mycket i en rättegång om sexuella övergrepp som är svårt. Att vittna mot sina föräldrar. Att prata om svåra upplevelser som förknippas med skam och kanske även skuld. Att vara i en rättsal. Att redogöra för upplevelser. Ja, allt är ursvårt. Om man är ett utsatt barn, rädd och skör - hur ska man klara det där? Hur ska man kunna svara och redogöra för det svåraste som man kanske inte ens orkar tänka på? Jag blev pressad att ange tidpunkter, datum, detaljer. Hur ska man kunna göra det, när övergreppen är som vardag för en? Kan du redogöra för varje gång du borstar tänderna, varje gång du tar på dig skorna, varje gång du går till jobbet? Att vara ett utsatt barn är inte lätt. Att vara ett utsatt barn som berättar om sin utsatthet är inte heller lätt.