Man blir inte klokare med åren men smartare...

…det vill säga mer tolerant och öppen. Tänkte återknyta till det ämne som lockade in mig på synk. Karins inlägg om graffiti.

Som ung och intolerant tyckte jag att allt bara var klotter, och därmed fult. Men det är med graffiti som med alla konstarter, med kunskap kommer insikt.

Klart jag idag kan uppskatta en aldrig så ful tag om den är placerad på ett häftigt ställe, men mest ser jag humorn och den politiska dimensionen.

Tydligast är både politik och humor ofta i utsatta miljöer. Att det finns graffiti i Afghanistan av Talibanksy ger mig hopp.

Att Palestina, och främst apartheidmuren vid Betlehem är full av humoristiska och kloka målningar gör mig glad. Politiska graffitiartister i Palestina verkar se på dessa målningar med förakt och målar själva bara martyrer och politiker, men att med humor och ironi rikta blickarna mot en till synes hopplös situation kan aldrig vara fel.

Undrar om inte Banksys fantastiska målningar skulle kunna ge en skaplig inkomst till den palestinier som började göra en guidad Banksytour, och avslutade den med Roger Waters text på muren.

Banksy - flicka och soldat

  

Karin väljer veckans soundtrack

Nytt från denna vecka är att vi skall turas om att ge er ett soundtrack för veckan. Jag hoppas att den här låten skall kunna vara till hjälp för att sätta veckan. Av erfarenhet vet jag också att det är en låt som kan fungera som energigivare då man är trött men måste diska, är lat men måste jogga m.m. Ja ni fattar.

Jag drogs som malen till lampan

Jag svarade på en kontaktannons härom dagen. Och jag fick napp, så nu har ni mig här. I annonsen stod det något om att bidra till en bättre värld. Det är inga dåliga krav de har, tjejerna på synk. Lättare att svara upp mot kraven att varken vara civilingenjör, civilekonom eller VD.

För ett år sedan, eller två, var jag tämligen skeptisk till bloggar i allmänhet och biblioteksbloggar i synnerhet. Så hörde jag Elin, som skriver här på synk, på en kurs. Inte nog med att hon, tillsammans med Siska, skrev den enda roliga biblioteksbloggen, och då menar jag verkligen rolig, de var två av de tre roligaste bibliotekarier jag mött.

Så där, precis där, fastnade jag i bloggträsket även om tillvänjningsperioden var lång och krävde en velourkille för att jag skulle fastna riktigt. Det är velourkillens fel att skrivandet blev som en drog, men Elins fel att jag upptäckte bloggar.

Förresten är jag fast i Twitterträsket också. I september tyckte jag såhär om Twitter. Det gör jag inte nu. Fast där också. Hittade förresten synk via Twitter.

Hebron foto: Henrik Folkesson

Så till det här om att göra världen bättre.

Vi kan väl börja med media. Bättre media - bättre värld?

Häromdagen rapporterades att Jan Björklund attackerats av en bosättare i Hebron på Västbanken.

Bosättare. Låter inte det lite gulligt om man inte vet? Som nordamerikanska nybyggare. Laura i Lilla huset på prärien.

Och på Västbanken. Är det inte där det bor palestinier?

Ingenstans förklarades att bosättare är illegala israeliska ockupanter! Nä, media låter dem som inte redan vet associera till något helt annat än sanningen. Knappast medvetet utan mycket omedvetet och tämligen okunnigt. Dessutom mycket sorgligt.

Hoppas vi ses här då och då.

Jag lever med konsekvenserna av att lyssna för mycket på Morrissey

Jag är kanske världens sämsta på att vara lycklig. Så fort jag känner mig rätt lycklig så blir en del av mig oerhört misstänksam och börjar genast tänka att det är något lurt på gång. Så här bra kan det ju inte vara, eller hur? Och om det är bra nu, blir det ju ändå dåligt förr eller senare - så det är ju ingen större idé att bli för glad. Efter sol kommer trots allt regn. Förr eller senare.

Det här brukar jag skylla på Morrissey. Jag menar, om man har lyssnat på Morrissey osunt mycket sen man var tonåring - då måste man ju ha tagit lite skada? Det är Morrissey och jag, jag och Morrissey.

Men det är ju ganska orättvist mot Morrissey att lägga all skuld på honom. Jag borde väl egentligen skylla på något annat. Jag skulle ju till exempel kunna skylla på att det är rätt svårt att koppla bort det där katastrofläget som man har dragits med sen evigheters evigheter. Det är rätt svårt att känna tillit till livet när man blivit sviken av de som ska skydda en.  Det är svårt att låta bli att oroa sig över att det som är fint och bra i livet ska ta slut, när man är van vid att det som är fint och bra är väldigt skört. Ja, nu behöver jag inte räkna upp mer - ni kan ju läsa det här gamla blogginlägget istället för att höra mig beklaga mig över min uppväxt igen.

Och nu kan man ju undra varför jag håller på att tjatar om Morrissey och lycka. Jo, det är inte bara för att få länka till den finaste Morrisseylåten - utan för att jag har tänkt så mycket på det här med lycka det senaste. Och varje gång jag har försökt att blogga om lycka så har det bara blivit helt förfärligt överkäckt, på ett sätt som skulle få Kay Pollak rusig av glädje. Men kort sagt. Det senaste året har varit så jävla bra för mig. Jag har varit så lycklig, av en massa olika anledningar. Men den här lyckan har också fått mig att känna mig sårbar och naken. Och detta har jag funderat en massa på. Varför man känner sig så sårbar, när man egentligen borde känna sig oövervinnerlig och skitstark.

En av mina kollegor, som är mycket bättre på det här att se det positiva i saker som händer än vad jag är, berättade om en undersökning som hon hade läst. Resultatet av den undersökningen var att de som tidigt i förhållanden säger att de älskar den andre och som ger sig hän, det är också de som efter förhållandet tar slut är de som upplevt sig själva som lyckligast. Trots att det har tagit slut alltså. Och det är väl inte så konstigt. Jag, Morrissey och alla andra som inte är så bra på det här med lycka - vi missar ju typ allt som är bra i livet. Och vi borde träna oss lite på det här med tilliten till livet.

Min kollega berättade dessutom att hon hade, under en jobbig period i sitt liv, varje dag avslutat dagen med att föra en tacksamhetsdagbok. Det gick ut på att hon varje dag förskte hitta saker i sitt liv som hon var tacksam över. Jag tycker det verkar mycket klokt. När man är som jag och Morrissey, då är det så lätt att man bara ser det dåliga och inte ser det bra i livet. Jag ska träna på det. Och träna på tilliten till livet.

Me and my girlfriend

Som jag skrivit någon gång tidigare har jag nu blivit en girlfriend i Action Aids projekt för utsatta kvinnor i världen. Som tack för det fick jag smycket på bilden. Kvinnorna i andra delen av projektet, alltså de som tar emot pengarna, får också ett sådant här smycke.

Vi fick två smycken, så jag föreslog min man att han också skulle bära ett eller ha det som bokmärke. Men han tyckte det väckte anstöt att gå omkring och skylta med att man skänker pengar till nödställda. Om man skänker pengar så skall man göra det i tysthet menar han, för att inte bygga sin image på andras lidande.

Jag håller med. Men jag gillar tanken på ett smycke som både mottagare och givare bär. Där finns en symbolik som kan bära mig. Det är sånt jag faller för.

Hej.

Så hur ska jag börja? Trevligt att börja blogga här. Jag vet inte riktigt vad jag kommer tillföra till synk. En nittiotalist, nyinflyttad i Stockholm och anställd på mitt första riktiga jobb. Vi får se vad det blir.

Jag har inte riktigt tänkt på att jag är nittiotalist, förrän nu. Nåt som är gemensamt för de flesta nittiotalister, är väl att vi står på tröskeln till vuxenlivet. Jag blir tjugo till hösten men känner mig fortfarande som femton. Det är lite läskigt. Jag  har svårt att se mig som en "ung kvinna". Fast frågan är väl om någon någonsin känner sig vuxen? Det är väl snarare åldern och saker man gör som avgör det. Först blir man myndig, sen körkort, komma in på systemet, betala räkningar och flytta osv, listan kan bli lång. Där kan jag kryssa av några saker, men körkortet väntar fortfarande. Jag känner att jag inte har så bråttom med att bli vuxen.Ett steg i taget.

Jag tror också att många nittiotalister är mitt i att fundera ut vad som ska ske i livet. Villka vägar man ska ta och vart man tillslut vill hamna. Jag funderar också på det, men känner inte att jag måste veta allt nu. Just nu jobbar jag och tänker göra det ett tag. Nästa grej på listan är att åka till Afrika och volontärarbeta på ett barnhem. En dröm jag haft länge.

Sådär. Det var inte så svårt.
Vi ses!

Låt en litteraturvetare analysera klottret

Det var i somras då jag i sällskap med ett barn åkte genom en mindre bruksort. Barnet tyckte att det var ett fult ställe eftersom hon inte såg klotter någonstans. Ur hennes sätt att se på det är klotter något som livar upp ett stelt planerat samhälle. För mig var det befriande att höra någon tänka på ett annat sätt om klotter.

Att jag kom att tänka på det i dag beror på att jag läser i tidningen att Tobias Barenthin Lindblad skulle hållit en graffitiworkshop om graffitins historia, dess plats i kulturhistorien och om sociala dimensioner i morgon på Kungsbacka konsthall. Utanför konsthallen hade man tänkt ha ett klotterplank där han skulle hållit graffitiworkshop. Men i måndags fick Barenthin Lindbladh besked om att allt skulle ställas in, eftersom Kungsbacka skall anta en ny klotterpolicy. En klockren moralpanik. Varför tog man istället inte tillfället att som politiker träffa ungdomar med intresse för graffiti och starta en dialog med dem?

Anledning till att Kulturnämnden i Kungsbacka bestämt sig för den här policyn är att forskning visar att graffiti ger upphov till klotter. Det stämmer säkert. Jag förstår att det kan vara problem med klotter. På mitt jobb har vi exempelvis fått lära oss att om det uppstår något klotter så skall man åtgärda det omedelbart annars kommer det mer. Jag gillar verkligen inte när folk har klottrat i våra lokaler. Så är det.

I alla fall, graffiti är ett utryck från ungdomar som vill säga något, kunde man inte utnyttja det istället för att försöka stävja det? Om man har kommit så långt att man vill utrycka något offentligt då är man till nytta för samhället.

Det finns en annan dimension i den här moralpaniken som handlar om att man bara lyssnar på ungdomar när det inte är i speciella sammanhang eller ordningar som vuxensamhället ställt upp. Men att utryck som kommer från ungdomar själva alltid är hotfullt och fel. (Att exempelvis hiphopen blivit erkänd beror inte alls på att det är en ungdomsrörelse utan att första hiphoparna är pensionärer, men det finns minst tusen exempel till).

Jag undrar varför det är så? Vad är det i ungdomsrörelser som vi vuxna ser som så hotfullt? Ser vi vår egen ungdom i ungdomarna? Är vi rädda för att tappa greppet? Att räknas ut? Vill vi ha kontroll? Eller är vi rädda för jordens undergång?

Och klottret. Kunde man inte åtminstone någon enstaka gång försöka se det på ett annat sätt? Skicka någon av militärens deshiffreringexperter på det? Eller låta en litteraturvetare analysera det? Skulle vi i så fall få veta något nytt?