Me and my girlfriend

Som jag skrivit någon gång tidigare har jag nu blivit en girlfriend i Action Aids projekt för utsatta kvinnor i världen. Som tack för det fick jag smycket på bilden. Kvinnorna i andra delen av projektet, alltså de som tar emot pengarna, får också ett sådant här smycke.

Vi fick två smycken, så jag föreslog min man att han också skulle bära ett eller ha det som bokmärke. Men han tyckte det väckte anstöt att gå omkring och skylta med att man skänker pengar till nödställda. Om man skänker pengar så skall man göra det i tysthet menar han, för att inte bygga sin image på andras lidande.

Jag håller med. Men jag gillar tanken på ett smycke som både mottagare och givare bär. Där finns en symbolik som kan bära mig. Det är sånt jag faller för.

Hej.

Så hur ska jag börja? Trevligt att börja blogga här. Jag vet inte riktigt vad jag kommer tillföra till synk. En nittiotalist, nyinflyttad i Stockholm och anställd på mitt första riktiga jobb. Vi får se vad det blir.

Jag har inte riktigt tänkt på att jag är nittiotalist, förrän nu. Nåt som är gemensamt för de flesta nittiotalister, är väl att vi står på tröskeln till vuxenlivet. Jag blir tjugo till hösten men känner mig fortfarande som femton. Det är lite läskigt. Jag  har svårt att se mig som en "ung kvinna". Fast frågan är väl om någon någonsin känner sig vuxen? Det är väl snarare åldern och saker man gör som avgör det. Först blir man myndig, sen körkort, komma in på systemet, betala räkningar och flytta osv, listan kan bli lång. Där kan jag kryssa av några saker, men körkortet väntar fortfarande. Jag känner att jag inte har så bråttom med att bli vuxen.Ett steg i taget.

Jag tror också att många nittiotalister är mitt i att fundera ut vad som ska ske i livet. Villka vägar man ska ta och vart man tillslut vill hamna. Jag funderar också på det, men känner inte att jag måste veta allt nu. Just nu jobbar jag och tänker göra det ett tag. Nästa grej på listan är att åka till Afrika och volontärarbeta på ett barnhem. En dröm jag haft länge.

Sådär. Det var inte så svårt.
Vi ses!

Låt en litteraturvetare analysera klottret

Det var i somras då jag i sällskap med ett barn åkte genom en mindre bruksort. Barnet tyckte att det var ett fult ställe eftersom hon inte såg klotter någonstans. Ur hennes sätt att se på det är klotter något som livar upp ett stelt planerat samhälle. För mig var det befriande att höra någon tänka på ett annat sätt om klotter.

Att jag kom att tänka på det i dag beror på att jag läser i tidningen att Tobias Barenthin Lindblad skulle hållit en graffitiworkshop om graffitins historia, dess plats i kulturhistorien och om sociala dimensioner i morgon på Kungsbacka konsthall. Utanför konsthallen hade man tänkt ha ett klotterplank där han skulle hållit graffitiworkshop. Men i måndags fick Barenthin Lindbladh besked om att allt skulle ställas in, eftersom Kungsbacka skall anta en ny klotterpolicy. En klockren moralpanik. Varför tog man istället inte tillfället att som politiker träffa ungdomar med intresse för graffiti och starta en dialog med dem?

Anledning till att Kulturnämnden i Kungsbacka bestämt sig för den här policyn är att forskning visar att graffiti ger upphov till klotter. Det stämmer säkert. Jag förstår att det kan vara problem med klotter. På mitt jobb har vi exempelvis fått lära oss att om det uppstår något klotter så skall man åtgärda det omedelbart annars kommer det mer. Jag gillar verkligen inte när folk har klottrat i våra lokaler. Så är det.

I alla fall, graffiti är ett utryck från ungdomar som vill säga något, kunde man inte utnyttja det istället för att försöka stävja det? Om man har kommit så långt att man vill utrycka något offentligt då är man till nytta för samhället.

Det finns en annan dimension i den här moralpaniken som handlar om att man bara lyssnar på ungdomar när det inte är i speciella sammanhang eller ordningar som vuxensamhället ställt upp. Men att utryck som kommer från ungdomar själva alltid är hotfullt och fel. (Att exempelvis hiphopen blivit erkänd beror inte alls på att det är en ungdomsrörelse utan att första hiphoparna är pensionärer, men det finns minst tusen exempel till).

Jag undrar varför det är så? Vad är det i ungdomsrörelser som vi vuxna ser som så hotfullt? Ser vi vår egen ungdom i ungdomarna? Är vi rädda för att tappa greppet? Att räknas ut? Vill vi ha kontroll? Eller är vi rädda för jordens undergång?

Och klottret. Kunde man inte åtminstone någon enstaka gång försöka se det på ett annat sätt? Skicka någon av militärens deshiffreringexperter på det? Eller låta en litteraturvetare analysera det? Skulle vi i så fall få veta något nytt?

Pensionseländet

För någon vecka sedan gick jag till en rådgivare för att få lite klarhet gällande min framtida pension. (Detta var på den tiden som alla skulle pensioneras vid 65 år.)

Vissa saker visste jag redan. Som att pensionens bild är en pyramid. Längst ner är den allmänna pensionen, det vill säga hela ens arbetslivs lön och någon viss procent av den som betalas ut, sen är det tjänstepensionen som man kan få om man har en snäll arbetsgivare och den sista tredjedelen, toppen på pyramiden, den ska man spara ihop själv.

Nåväl, det är lång tid kvar till pensionen, tänkte jag, det går fortfarande att reglera om det verkar riktigt illa. Vi satte oss ner och tittade på min pensionsprognos. Tyst började jag kalkylera för mig själv hur mycket pengarna skulle kunna vara värda då tiden för pension infaller. Undrar hur hög en hyra kan tänkas vara om 20 år, funderade jag. Det kan ju tyvärr ingen svara på. Och så var det inte heller det som var det största problemet. Kallduschen kom nämligen direkt efter dessa funderingar. Jag tittade skräckslagen på datorskärmen som rådgivaren visade upp. Vad stod det egentligen? Jo, tjänstepensionen ska tas ut under en tioårsperiod, dvs mellan 65 år och 75 år! Nu har ju vissa saker förändrats och vi förväntas gå i pension vid 75 år. Frågan är nu snarare vad som händer efter 85 år.

Pensionssystemet är dessutom både ojämställt och ojämlikt. Förut var det ens bästa arbetsår som lade grunden för folkpensionen och nu är det hela arbetslivet. Detta påverkar framförallt kvinnor negativt (många jobbar deltid, har lägre lön och/eller är ensamstående mammor). För dem kan man säga att pensionen ”sänks” jämfört med en pensionsgrundande heltid, hög eller i alla fall hyfsad lön och dubbla inkomster i hushållet.

Och som om det inte vore nog: De pengar som slutligen är avsatta för vår allmänna pension, tjänstepension och det egna pensionssparandet ligger på börsen, vår ekonomis casino, öppet för allmänt spelande.

Så när jag oroade mig för hur jag skulle lösa det där med min försörjning efter 75-årsdagen så kom jag på en annan sak (och rådgivaren sa inte emot): Det kanske inte spelar nån roll att jag inte hinner spara så mycket, för om börsen kraschar dan innan jag går i pension, så får jag ändå leva på luft.

Vi önskar en förlåt- mig- turné

Det är svårt att kalla Västtrafik för något annat än ett skandalföretag. De har inte bara lagt ut fantasisummor på ett nytt biljettsystem som inte fungerar. Att ledningen i företaget också saknar all kunskap i om hur de skall utbilda sin personal i vad bra bemötande betyder är överdrivet klarlagt.

Här är ett fåtal exempel på detta:

När klagomålen på telefon det nya biljettsystemet blev för omfattande så stängde man möjligheten att klaga per telefon. Själv klagade jag per post genom deras käcka blanketter för två år sedan då en chaufför tvingade oss att köpa smsbiljetter då han uppenbarligen inte fått tillräcklig utbildning för att hjälpa oss betala för flera resor på samma kort. Jag har ännu inte fått något svar.

När en student som köpt årskort för över 3000 kronor och glömt sitt årskort hemma då en kontrollant dök upp, så valde västtrafik att dra studenten till rättegång. Hur lågt kan man sjunka. En student.

En annan student som överhuvudtaget inte gjort något fel skickade biljettkontrollanter de polisen efter. Att det blev så berodde på att biljettkontrollanterna inte visste vilka regler som gällde.Eftersom det är frågan om flera biljettkontrollanter så är det självklart bristande information som ligger till grunden till detta fatala misstag.

Men det finns en möjlighet till bot och bättring. Vi kanske inte kan förlåta allt, men åtminstone något om Västtrafik ställer till med en Förlåt mig turne som enligt mitt förslag skulle innebära att de låter oss alla åka gratis under en månad.

För att åstadkomma detta krävs en massiv kampanj. Mitt förslag är att ni kopierar följande text och skriver in i Västtrafiks synpunktshantering:

Hej! Vi Göteborgare är numera ursinniga på ert dåligt fungerande biljettsystem och ert dåliga bemötande. Som ni vet pågår det ett krig emot er. På facebook finns sidor som sprider information om vart era biljettkontrollanter befinner sig och en annan sida som heter Hata Västtrafik. Vill ni att det skall vara så? Jag har ett förslag på hur vi skall förlåta er. Starta en Förlåt mig kampanj och låt oss alla åka gratis i en månad.

tre trötta reflektioner

1. I går pratade Alexandra Pascalidou om att problemen i Malmö hade att göra med närheten till kontinenten. Det är nästan som att landskapet söder om Malmö till största del består av påtända revolvermän. Har det alltid varit så eller blev det så när Sverige gick med i EU?

2. SAS går med 2,1 miljarder i förlust. Grattis till alla er som i stället väljer låglöneflyg med dålig personalpolitik, för att ni tycker det är viktigare att ni själva får lata er än att andra har anständiga löner.

3. Själv har jag blivit en girlfriend i Action Aid, genom att stödja kvinnoprojekt i fattiga delar av världen. Det är rent bedrövligt att man som privat person verkligen kan gå på myten att döva sitt samvete för tredje världen, när hela vår livsstil går ut på att vi skall ha det bra genom att de har det dåligt. Men jag gör det ändå eftersom summan som kan ge dem mycket är betydelselös för mig. Vilket gör saken än bedrövligare.

I dag tänker vi på Hjällbo

När jag jobbade i Hjällbo dröjde det ett tag innan jag trivdes. Men jag vet när det vände. Det var en morgon då jag på hållplatsen utanför jobbet mötte mannen i pressbyrån vid hållplatsen. Han log emot mig och frågade hur det var. Så hade det i och för sig varit många morgnar. Många människor på gatorna i Hjällbo sken upp för att de kände igen mig från biblioteket. Jag sken upp för de kände igen mig. Det blev nog bara bättre och just den morgonen förstod jag att det var så det var.

Det var i ungefär i samma veva som jag hörde ungdomar på spårvagnen prata om att de aldrig skulle vilja flytta ifrån Hjällbo. Då när jag också märkte att folk funderade på ifall de skulle placera in mig i psykfacket eller missbrukarfacket eftersom jag utan att jag egentligen märkt när det hände börjat prata med okända även på hållplatsen hemma på Högsbohöjd. Fast det fanns ett problem. När jag pratade om det här positiva som hänt så trodde folk att jag ljög eller förskönade eftersom de tycktes veta att Hjällbo bara var hemskt.

Fast när jag diskuterade det här med någon som bott hela sitt liv i Hjällbo förstod han precis vad jag menade. Han hade bott ett tag i Majorna och trivts väldigt bra, men saknade ändå detta hejandet som fanns i Hjällbo. Kanske blir det viktigare att känna igen och hälsa på folk på gatorna om man är nyinflyttad till landet. Kanske är det världsvana. Jag vet inte men det är trevligt och skapar något bra.

I dag har det hänt något fruktansvärt i Hjällbo. En tioårig flicka har blivit knivskuren. Jag tror inte att det är något man skall komma över. Det är bara hemskt. Men jag tror att det finns något i Hjällbo som gör att de klarar den här krisen bättre än man gjort på många andra ställen. Frågan är hur vi andra göteborgare klarar det. För det här har inte hänt bara i Hjällbo. Det har hänt i Göteborg.