Pensionseländet

För någon vecka sedan gick jag till en rådgivare för att få lite klarhet gällande min framtida pension. (Detta var på den tiden som alla skulle pensioneras vid 65 år.)

Vissa saker visste jag redan. Som att pensionens bild är en pyramid. Längst ner är den allmänna pensionen, det vill säga hela ens arbetslivs lön och någon viss procent av den som betalas ut, sen är det tjänstepensionen som man kan få om man har en snäll arbetsgivare och den sista tredjedelen, toppen på pyramiden, den ska man spara ihop själv.

Nåväl, det är lång tid kvar till pensionen, tänkte jag, det går fortfarande att reglera om det verkar riktigt illa. Vi satte oss ner och tittade på min pensionsprognos. Tyst började jag kalkylera för mig själv hur mycket pengarna skulle kunna vara värda då tiden för pension infaller. Undrar hur hög en hyra kan tänkas vara om 20 år, funderade jag. Det kan ju tyvärr ingen svara på. Och så var det inte heller det som var det största problemet. Kallduschen kom nämligen direkt efter dessa funderingar. Jag tittade skräckslagen på datorskärmen som rådgivaren visade upp. Vad stod det egentligen? Jo, tjänstepensionen ska tas ut under en tioårsperiod, dvs mellan 65 år och 75 år! Nu har ju vissa saker förändrats och vi förväntas gå i pension vid 75 år. Frågan är nu snarare vad som händer efter 85 år.

Pensionssystemet är dessutom både ojämställt och ojämlikt. Förut var det ens bästa arbetsår som lade grunden för folkpensionen och nu är det hela arbetslivet. Detta påverkar framförallt kvinnor negativt (många jobbar deltid, har lägre lön och/eller är ensamstående mammor). För dem kan man säga att pensionen ”sänks” jämfört med en pensionsgrundande heltid, hög eller i alla fall hyfsad lön och dubbla inkomster i hushållet.

Och som om det inte vore nog: De pengar som slutligen är avsatta för vår allmänna pension, tjänstepension och det egna pensionssparandet ligger på börsen, vår ekonomis casino, öppet för allmänt spelande.

Så när jag oroade mig för hur jag skulle lösa det där med min försörjning efter 75-årsdagen så kom jag på en annan sak (och rådgivaren sa inte emot): Det kanske inte spelar nån roll att jag inte hinner spara så mycket, för om börsen kraschar dan innan jag går i pension, så får jag ändå leva på luft.

Vi önskar en förlåt- mig- turné

Det är svårt att kalla Västtrafik för något annat än ett skandalföretag. De har inte bara lagt ut fantasisummor på ett nytt biljettsystem som inte fungerar. Att ledningen i företaget också saknar all kunskap i om hur de skall utbilda sin personal i vad bra bemötande betyder är överdrivet klarlagt.

Här är ett fåtal exempel på detta:

När klagomålen på telefon det nya biljettsystemet blev för omfattande så stängde man möjligheten att klaga per telefon. Själv klagade jag per post genom deras käcka blanketter för två år sedan då en chaufför tvingade oss att köpa smsbiljetter då han uppenbarligen inte fått tillräcklig utbildning för att hjälpa oss betala för flera resor på samma kort. Jag har ännu inte fått något svar.

När en student som köpt årskort för över 3000 kronor och glömt sitt årskort hemma då en kontrollant dök upp, så valde västtrafik att dra studenten till rättegång. Hur lågt kan man sjunka. En student.

En annan student som överhuvudtaget inte gjort något fel skickade biljettkontrollanter de polisen efter. Att det blev så berodde på att biljettkontrollanterna inte visste vilka regler som gällde.Eftersom det är frågan om flera biljettkontrollanter så är det självklart bristande information som ligger till grunden till detta fatala misstag.

Men det finns en möjlighet till bot och bättring. Vi kanske inte kan förlåta allt, men åtminstone något om Västtrafik ställer till med en Förlåt mig turne som enligt mitt förslag skulle innebära att de låter oss alla åka gratis under en månad.

För att åstadkomma detta krävs en massiv kampanj. Mitt förslag är att ni kopierar följande text och skriver in i Västtrafiks synpunktshantering:

Hej! Vi Göteborgare är numera ursinniga på ert dåligt fungerande biljettsystem och ert dåliga bemötande. Som ni vet pågår det ett krig emot er. På facebook finns sidor som sprider information om vart era biljettkontrollanter befinner sig och en annan sida som heter Hata Västtrafik. Vill ni att det skall vara så? Jag har ett förslag på hur vi skall förlåta er. Starta en Förlåt mig kampanj och låt oss alla åka gratis i en månad.

tre trötta reflektioner

1. I går pratade Alexandra Pascalidou om att problemen i Malmö hade att göra med närheten till kontinenten. Det är nästan som att landskapet söder om Malmö till största del består av påtända revolvermän. Har det alltid varit så eller blev det så när Sverige gick med i EU?

2. SAS går med 2,1 miljarder i förlust. Grattis till alla er som i stället väljer låglöneflyg med dålig personalpolitik, för att ni tycker det är viktigare att ni själva får lata er än att andra har anständiga löner.

3. Själv har jag blivit en girlfriend i Action Aid, genom att stödja kvinnoprojekt i fattiga delar av världen. Det är rent bedrövligt att man som privat person verkligen kan gå på myten att döva sitt samvete för tredje världen, när hela vår livsstil går ut på att vi skall ha det bra genom att de har det dåligt. Men jag gör det ändå eftersom summan som kan ge dem mycket är betydelselös för mig. Vilket gör saken än bedrövligare.

I dag tänker vi på Hjällbo

När jag jobbade i Hjällbo dröjde det ett tag innan jag trivdes. Men jag vet när det vände. Det var en morgon då jag på hållplatsen utanför jobbet mötte mannen i pressbyrån vid hållplatsen. Han log emot mig och frågade hur det var. Så hade det i och för sig varit många morgnar. Många människor på gatorna i Hjällbo sken upp för att de kände igen mig från biblioteket. Jag sken upp för de kände igen mig. Det blev nog bara bättre och just den morgonen förstod jag att det var så det var.

Det var i ungefär i samma veva som jag hörde ungdomar på spårvagnen prata om att de aldrig skulle vilja flytta ifrån Hjällbo. Då när jag också märkte att folk funderade på ifall de skulle placera in mig i psykfacket eller missbrukarfacket eftersom jag utan att jag egentligen märkt när det hände börjat prata med okända även på hållplatsen hemma på Högsbohöjd. Fast det fanns ett problem. När jag pratade om det här positiva som hänt så trodde folk att jag ljög eller förskönade eftersom de tycktes veta att Hjällbo bara var hemskt.

Fast när jag diskuterade det här med någon som bott hela sitt liv i Hjällbo förstod han precis vad jag menade. Han hade bott ett tag i Majorna och trivts väldigt bra, men saknade ändå detta hejandet som fanns i Hjällbo. Kanske blir det viktigare att känna igen och hälsa på folk på gatorna om man är nyinflyttad till landet. Kanske är det världsvana. Jag vet inte men det är trevligt och skapar något bra.

I dag har det hänt något fruktansvärt i Hjällbo. En tioårig flicka har blivit knivskuren. Jag tror inte att det är något man skall komma över. Det är bara hemskt. Men jag tror att det finns något i Hjällbo som gör att de klarar den här krisen bättre än man gjort på många andra ställen. Frågan är hur vi andra göteborgare klarar det. För det här har inte hänt bara i Hjällbo. Det har hänt i Göteborg.

Kapitalismens fall

Den senaste tiden har jag haft mina funderingar. Det har ju visat sig flera gånger i historien genom  1930- talets depression, 1980-90-talets och 2008-2010 års finansiella kriser, att kapitalism som samhällssystem inte fungerar. Det är alltid någon som utnyttjar systemet. De som egentligen bär skulden till hela västvärldens nuvarande ekonomiska kris tog enorma risker med andras pengar och tjänade själva väldigt mycket på det.  I SVT´s dokumentärprogram DOX, om den finansiella krisen i USA, visade i klartext att de skyldiga investmentbolagen och de  människor som jobbade där (som inte har offrat något själva) går fria. Detta trots den kris deras beteende ledde till. De miljarder dollar som de införskaffat sig får de personligen behålla som sin privata egendom. I programmet sas också att de riktigt stora investmentbankerna ibland hade lånat pengar av stater, företag och andra för 300 gånger bankens värde. Det betyder att all aktivitet som dessa mycket betrodda banker sysslade med gjordes utan egna likvida medel. Hur kan det anses pålitligt? Själv är jag inte ekonom, men det fattar till och med jag att det är helt vansinnigt.

Vi måste hitta ett sätt att komma bort ifrån detta vansinne, anser jag. Ett tag tänkte jag att eftersom vi lever i en marknadsekonomi och vi vill ha en demokrati så skulle vi alla börja rösta på vem som får hantera aktier på börsen eller stora summor pengar som allvarligt kan påverka medborgarnas liv. De skulle på så sätt få stå ansvariga för sina handlingar. Men jag gav snart upp den tanken. Är inte överens om att en fri marknad, kapitalism och kommersialism ska vara styrmedel i samhället. Ett samhälle måste styras politiskt med sociala värden högt på agendan och med medborgarnas vilja högst på dagordningen.

När lördagens Kosmo tar upp ”Kapitalism - om pengar och protester” hör jag att Davis Harvey säger: ”Nu försöker vi lösa en irrationell situation med rationella metoder i ett irrationellt system.” Just det. För våra förtroendevalda står handfallna inför finansmarknaden, den är ett irrationellt monster som de inte kan tygla. Men varför vill man egentligen att den ekonomiska marknaden ska vara fri och otyglad, styrd av nervösa börsmäklare med ekonomisk vinst som enda intresse? Marknaden är trots allt inte något monster. Finansmarknaden har människan själv skapat och den befolkas av människor.

Problemet idag, enligt Harvey, är att det finns överskott både på kapital och arbetskraft, men att ingen lyckas sammanföra dessa för att det inte går att tjäna några pengar på just denna sammanförning. Jag anser att vi inte kan fortsätta att ha ett system som alltid måste tjäna pengar på allt. Den sammanföring som Harvey pratar om är ett politiskt ansvar. Men politiken drivs också av pengar. Vi måste helt enkelt byta till en annan form av system, till något vi själva kan styra för att vi vill det. Enligt Harvey är det idétorka både hos politiker och intellektuell elit hur detta nya system ska se ut. Det märks.

Liksom Occupy Wall Street rörelsen kritiserar jag bristen på alternativa lösningar och när deras rop skallar att en annan värld är möjlig, då håller jag med dem. Kapitalismen har inte fallit bara en gång utan flera gånger och om vi inte inser det och förändrar detta NU så kommer den att falla igen. Det är dags för alla medborgare och makthavare att sätta sig ner och på allvar tänka ut ett helt nytt samhällssystem. Förslagsvis ett demokratiskt system som inte styrs av pengar. För det funkade ju inte.

Tröttsamt arbets(löshets)marknadsideal

Jag gillar att gå omkring och slafsa. Orkar inte leva upp till klädkoder och pigg attityd. Det är också ett bryderi att hålla reda på, för det är olika koder vart man än kommer. Själv gör jag i och för sig en ansats då och då, mest för andras skull. Häromsistens färgade jag håret och fick mycket beröm när alla slapp se mina gråa hår. Men nu ser det lite skavigt ut när de gråa håren smyger sig fram i benan och färgen bleknar. Får inga uppmuntrande kommentarer längre. Är väl för slafsig helt enkelt.

På en kurs för jobbsökande på arbetsförmedlingen som jag var på informerades vi om att de hade frågat arbetsgivare varför en viss person fick jobbet. De flesta hade svarat att ”det glittrade i ögonen” på den blivande anställde. Kursledaren poängterade att glittret tolkades som entusiasm inför jobbet, och det gillar ju arbetsgivare, menade hon. Hon tog också upp ett skräckexempel, det som man absolut inte fick göra som arbetssökande. Med utgångspunkten att ”du kan när som helst träffa din blivande chef” satte hon kårar i oss arbetssökande. På grund av ovanstående skulle man alltid tänka på hur man såg ut när man gick utanför hemmet. Det värsta man kunde göra var att sätta på sig joggingbyxor och träskor och gå ut, sa hon. Träffade man sin blivande chef då (i en affär till exempel) och man lite trött gav chefen ”en matt blick”, då skulle man troligen inte få jobb. Nånsin. I detta scenario skulle chefen misstänksamt undra (för sig själv) hur man egentligen mådde. Och på något underligt sätt skulle detta också sprida sig till andra. Det var inte bra, att gå i träskor med matt blick.

Men det är ju lätt att bli deprimerad av att vara arbetslös. Då glittrar man inte. Och råkar säkert ta på sig joggingbyxor och träskor och går ut. Ska inte den som har makten som arbetsgivare använda den omvänt? Fråga hur man mår, erbjuda en ledig plats om de har osv. Är de verkligen så rädda för lite slafsighet?
När jag opponerade mig, där på kursen, så sa kursledaren att ”så kan man ju vilja att det var, men VERKLIGHETEN ser annorlunda ut”. Det finns en vag underton här i att vi arbetslösa faktiskt inte lever upp till det som behövs, att det är vårt eget fel att vi sitter där vi sitter.

Jag ställer mig väldigt kritisk till att en myndighet hjälper till att fortplanta denna idealbild av arbetsmarknaden, som om det bara finns en ideal arbetsplats i vars normer alla ska pressas in. Och att man inte verkar vilja göra något för att förändra ”verkligheten” utan istället proppar oss fulla med bilder som vi ska leva upp till, vi arbetslösa. Vad jag vill se är en arbets(löshets)marknad som välkomnar människor som vågar vara sig själva, inkluderar allas våra defekter och tillåter oss att vara lite slafsiga och trötta.

saker att gilla och ogilla med Göteborg

Saker jag älskar med Göteborg

Samhällskritiken

Det medvetna folket på gatan. Uppdrag granskning, GP, Elin Grelsson och Ove Sernhede med flera.

Långgatorna , Järntorget,

Något så coolt som Långgatorna finns knappast innanför Sveriges gränser. Att gå där är att förtrollas, man får attityd bara genom att beträda gatorna. I området finns också bra kultur som Folkteatern, Hagabion, Hagateatern, Draken och biblioteket.

Lärjeån

Det finaste promenadstråket där dessutom skägglaven fortfarande lär finnas, vilket är ett tecken på ren luft. (Men fråga mig inte om lavar. Jag har inte studerat dem sedan Mulleskolan)

Botaniska och Ängårdsbergen

Dessa kan jag inte leva förutan.

Gamlestaden

Där har det bott bra folk ända sedan 1400-talet. Bra folk, gangsters, arbetare, invandrare, akademiker, studenter, kulturarbetare. Här finns också stans bästa affärer; Rambaldi och Orienthuset.

Bok och bibliotek

Att bo i Göteborg och vara bibliotekarie är förstås en lyckoträff på hösten särskilt som mässan är ungefär när jag fyller år.

Saker jag hatar med Göteborg

Slottskogens vandringsstråk en söndageftermiddag

Vad fan är det för fel på folk? Har de ingen fantasi? Ibland går jag där men det är bara hemskt eftersom där är 3000 personer mer på vägarna än vad som får plats.

Liseberg

Så stort så man blir alldeles trött bara av att gå omkring mellan attraktionerna. Gröna Lund är både bättre och trevligare. Jag hatar Liseberg av hela mitt hjärta. Hade det funnits taxibilar på området så hade jag åkt det mellan attraktionerna.

Avenyn och Götaplatsen

Något så tillgjort som Avenyn får man väl leta efter. Bussarna är dock bra, de går snabbt och ofta. Men egentligen så hade Avenyn varit bättre utan någon trafik alls. Götaplatsen har ju några förträffliga institutioner och har man väl tagit sig in på någon av dessa får man väl se sig som räddad. Men själva Götaplatsen symboliserar för mig inget annat än Död och storhetsvansinne. Jag tänker också på Sovjet.