Den enda saken som jag vet alldeles säkert är att mina vänner är de bästa vänner i världen.Det finns mycket annat jag kan önska mig men jag brukar alltid falla tillbaka på tanken att jag egentligen inte tror att det kan finnas någon annan människa som har bättre vänner än jag har. Därför känner jag mig mycket privilligerad.
Men alla dessa vänner är det också, enligt dem själva, något fel på. Har de inte någon diagnos så tycker de att de borde ha det. Eller också är det något annat gammalt skräp som de tvingas bära på. Jag tror inte att det beror på att just mina vänner är speciellt märkliga, utan att det är så det är.
Jag vill inte ge mig in i diagnosdebatten men slirar. Vad skall vi ha ett samhälle till som så många inte passar in i? Ett samhälle har väl inget självändamål utan skall väl vara till för de människor som utgör samhället? Det finns en inbyggd destruktivitet i vår värld som är väldigt svår att få fatt i, men som alltid lämnar efter sig olika uttryck. Ja ja.
Just nu blåser högervindarna svagare och det beror inte direkt på en lysande opposition utan mer på resultat av dålig politik. Jag har hört det när jag tittat på nöjesprogram och häpnat över exempelvis när man i nyårskavalkaden hos Filip och Fredrik pratat om att vi svenskar inte har så mycket att vara stolta över längre eftersom inkomstskillnaderna nu är lika stora här som i vilka andra länder som helst.
Jag har hört borgerliga politiska experter kalla Gustav Fridolin för ett riktigt statsministerämne och säga att Jonas Sjöstedt kan bli farlig. Jag har läst på DNdebatt att Fredrika Reinfeldt är ett hot för demokratin.
Tyvärr har jag också sett sossarna göra bort sig inför öppen ridå. Jag har lidit med den ende partiledare som var villig att ställa upp, men som sedan mobbades både av sina partikamrater och en enad press. Jag har funderat över hur en så djupt oansvarig partistyrelse skulle kunna skada vårt land ytterligare genom att få regeringsmakten.
Men jag har också sett hur socialdemokraterna bytt riktning och släppt vansinnesprojektet att tävla i att bli ett parti som attraherar välbeställdas plånböcker, för att istället försöka väcka folks solidaritet i exempelvis frågan om barnfattigdomen.
Stefan Löfven är ett steg, kanske inte för en strålande poltik, men för att få tillbaka det gamla LO kollektivet från Moderaterna. Förutom att han har en tydlig framtoning så kan hans bakgrund på ett lättfattligt sätt symbolisera det goda socialdemokratiska samhället. Barnhemsbarnet som redan i gymnasiet stred för orättvisor och som sedan blev fackligt engagerad på verkstadsgolvet. Det är vackert och folk älskar goda berättelser.
Men jag har tänkt på er också Fredrik och Filippa. Jag har en plan för hur ni skall få det bra även i framtiden. Barnen är väl snart stora, annars finns ju många passande internatskolor. Så varför inte en tidig pension och en villa i San Tropes? Skulle det inte vara alldeles underbart?
Härom veckan såg jag en otroligt fånig intervju med Mikael Persbrandt och regissören till den nya Hamiltonfilmen. Jag orkar inre googla upp vad hon heter, det får ni göra själva. Det kan ni säkert, tydligen är informationssökning så lätt nu för tiden att man klarar sig utan bibliotekariehjälp. I alla fall, den där intervjun skulle jag skriva om. Den här regissören, hon berättade glatt att det här var en Hamiltonfilm som även vände sig till den kvinnliga publiken. Och varför gör den det? Jo, sa den glada danska kvinnan - jag har fokuserat mycket på Mikael Persbrandts kropp. Och där någonstans höll jag på att smälla av, Mikael Persbrandt må ha en kropp som får många kvinnor att smälta av tjusning - men hallå! Hallå! Hur skulle vi reagerat om det hade varit någon flåsig manlig regissör som satt och sa att Jo, för i den här filmen så har vi fokuserat mycket på Elin Nords kropp? Ja, eller vem nu det skulle vara som hade huvudrollen i filmen. Varför skulle det vara mer okej att objektifiera en manskropp än det är att objektifiera en kvinnokropp? Äh, jag blir så trött.
Och trött blir jag också när jag läser den här recensionen av Liv Strömquists Ja till Liv. Recensenten skriver "Intressant detalj: ytlighet och porrifiering av samhället verkar vara ett av hennes favorithatobjekt. Men när hon ska posera för det obligatoriska författarporträttet på bokens ”inner sleeve” så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där." Men hallå! Hallå! Vad har det här med saken och göra och varför måste han porra ner Liv så där? Äh, jag blir så trött.
Jag blir så trött så nu orkar jag inte vara arg på samhället och alla sjuka jobbiga jävla strukturer så nu går jag och övar på att få till kåtsuget i blicken. Tydligen är det obligatoriskt. Kanske inte bara för serietecknare utan kanske även för bibliotekarier. Jag går och övar nu då. Hej så länge.
I egenskap av levande konstaterar jag att hjärnforskare kan skada samhället genom att sprida sina generaliseringar om exempelvis om vad ett kön är. Det kan vara farligt för människor under 30 år att lyssna till hjärnforskare eftersom det allvarligt kan skada deras utveckling.
Dagens länk på facebook är artikeln där professor i histologi och neurologi Annika Dahlström uttalar sig om att pappor är farliga för sina barn. Jag svarar hennes fempunkter här direkt under punkterna.
Därför är män sämre lämpade att ha hand om små barn.
1. Sämre känsel i fingertopparna:
– Känsligheten har stor betydelse när du hanterar ett nyfött, ömtåligt barn. Du avväger dina rörelser beroende på vilken input du får från dina känselnerver.
-Jaha? Input handlar väl också om samspel med annat än fingertopparna? Själv har jag smedhänder. Tror inte att det direkt förknippas med känslighet i fingertopparna. Jag har varit lite mallig över att jag kan ta i hur varma saker som helst, men enligt Annika Dahlström betyder det att jag är en dålig mor.
2.Män har tunnelseende:
– Kvinnan har däremot ett bredare, nästan 180 graders synfält och kan nästan se ”bakom ryggen”. Det är oerhört viktigt för att ha en bra överblick när barnet börjar krypa omkring.
- Okej min man är så gott som blind. Så jag ser bättre än honom. Men vad jag vet så finns det ingen forskning som stödjer att synfel har med kön att göra.
3. Mindre känslig hörsel:
– En mamma hör mycket svaga ljud och kan, på sitt barns skrik, avgöra om det är för varmt, för kallt, hungrigt, trött eller bajsnödigt. En man har inte alls samma känslighet i innerörat.
- Lite jobbigt att erkänna men när andra mammor berättade att mannen bara sov och sov när deras bäbis vaknade under nätterna så kände jag mig lite dum. Det var jag som bara sov och sov. Jag har väldigt bra sömn och jag har alltid sett det som ett slags rikedom. Dock vet jag att jag finns och har en livmoder, vilket torde göra mig till kvinna.
4. Doften och rösten:
– Mannens konstiga maskulina doft och mörka stämma passar inte barnen.
- Varför inte?
5. Modersinstinkten:
– Hos mamman utsöndras hormonet oxytocin i hennes blod efter förlossningen och det svämmar ut när hon hör barnet skrika. Detta hormon ger i normala fall den starka modersinstinkten, liksom hos alla däggdjursmödrar. Människan är inget undantag.
- Men det här med adoption då? Som finns hos alla djur?
Jag tror på 30 timmars arbetsvecka. Det är dumdristigt att inte anpassa samhället efter de svagaste länkarna. På så sätt bygger vi bara utanförskap. Stora grupper som känner sig utanför drabbar på ena eller andra sättet hela samhället.
När jag skriver om den svagaste länken så menar jag inget statiskt. Den som är det svagaste länken i ett sammanhang kan vara den starkaste i ett annat, det gäller bara att hon eller han får möjlighet att visa det. Vad jag menar är egentligen att vårt samhälle är uppbyggt runt en kärnfamiljsmodell som så många barnfamiljer lever utanför. Samhället borde vara bättre anpassat efter de ensamstående föräldrarna, eftersom det är så det ser ut. Att korta arbetstiden vore en bra anpassning för de lågavlönade ensamstående som varken har någon att dela hushållsysslorna med eller har råd med rutavdrag.
Försöket på Toyotafabriken i Mölndal som införde 30 timmars arbetsvecka visar på större effektivitet och mindre sjukfrånvaro. Men problemet verkar vara vården eller kanske den offentliga sektorn. Att det blir för dyrt med ett skift i sektorer som inte generar pengar på samma sätt som exempelvis en bilfabrik. Men jobben i vården är också bland de tuffaste. Man kanske också kan tänka sig att det blir mindre sjukfrånvaro även där och friskare människor i hela samhället, så att vården ändå blir billigare i slutändan? Jag är ingen statistiks databank. Dock har jag träffat många människor som har slitit ut sig redan i femtioårsåldern. Vad kostar inte det?
Ett problem är kanske också är de vi inte har råd med reformen eftersom så mycket av de offentligas pengar nu försvinner ut i privata fickor. Osökt tänker jag också på reklamlappen jag fick hem i brevlådan under sensommaren. Ett företag ville hjälpa oss med läxhjälp för barnen. En faktura skulle de skicka till mig och den andra fakturan skulle gå direkt till skatteverket.
Det är inte bara medvetandet om alla möjligheter som gör det moderna livet komplicerat, utan också tekniken som man omger sig med som man kanske inte alls vet hur den fungerar. I går såg jag filmen Mannen från Le Harve och den var som maken uttryckte det skamlöst nostalgiskt. En del av det nostalgiska är det ständiga rökandet som försiggår tom inne på sjukhuset. Som för att skildra hur det var i en tid då man inte visste hur farligt rökning var ( i bloggers ordbehandling är tom ordet rökandet förbjudet eller i alla fall rödmarkerat).
Det handlar om en skoputsaren Marcel Marx som tar hand om en illegal flykting. Där finns en kommissarie på uppdrag att leta rätt på flyktingen. Innan skoputsaren blev skoputsare var han uteliggare. Han blev räddad av en kvinna som sedan blir hans fru. En berättelse i filmen handlar också om att frun blir svårt sjuk.
Miljön är konsekvent omodern. I hela filmen finns en enda mobiltelefon och den tillhör så klart motståndarna.Men mobiltelefonen visar också att det inte är någon tidsbestämd historia. Referenserna till flyktingarna är också modern. Kaurismäki använder bara det han vill för att bygga sin historia och han gör det säkert. Berättelsens tema är ganska enkelt, om att följa det som man känner är rätt.
Det blir bra eftersom det enkla aldrig blir banalt. Sådant lyckas bara stora konstnärer med. Ju mer erkänd man blir desto svårare måste det vara. Som att gå på lina med hungriga lejon under sig. Det kan Aki Kaurismäki.
Läs det här bra inlägget som Sara har skrivit på Glory Box om Språkrådet och deras nyord tjejsamla. Sara skriver så bra om det här tycker jag så jag behöver inte tillägga någonting egentligen.
Så jävla nytt känns det inte, Språkrådet, att nedvärdera något som kvinnor gör som sämre och mindre viktigt än vad männen gör. Att man inte gör saker lika bra som killar och att ens intressen inte är lika viktiga och intressanta som killars får man sorgligt ofta höra som tjej. Blir lika jävla trött varje gång. Tjejer, läs detta fantastiska inlägg som Anna, Karin och jag skrev om att vara kvinna och mejla sen det där Språkrådet.
Under tiden kan ni lyssna på Dolly. Hon vet hur det är:
