Blå dunster

Jag är extremt sur i dag. Men fick mig en rolig stund på jobbet då en väldigt speciellt låntagare kom tillbaka till biblioteket efter en längre tids frånvaro, då han vanligtvis brukar befinna sig i någon slags vildmark, i Bohuslän, Kanada eller ja, lite varstans. I dag fick vi höra om hans kompis i Partille, som fått en ovanligt smittsam hosta, så att man lät avspärra ett område runt villan för att förhindra besök. Ja sen hade det kommit folk från Stockholm, klädda i rymddräkter, för att hjälpa den sjuke. Det är den typen av historier som man kan få höra på biblioteket. Egentligen är det kanske inte så roligt, men jag blir i alla fall alltid väldigt uppfriskad av den här mannens historier.

Jag är sur för en organisationsförändring på jobbet. Vi skall få en ny chef och man pratar om att detta förmodligen kommer att vara någon chef som redan befinner sig i förvaltningen, eftersom det är så många chefer som blivit utan jobb i den nya omorganisationen. Jag är så trött på de här propparna i övre medelåldern som bara tycker att deras rättighet är att ha ett jobb. Själv jobbar man ju på en arbetsplats där man inte säger sig ha råd att anställa tillräckligt med folk samtidigt som man tillhör en sektor där många duktiga bibliotekarier aldrig får något jobb, bara för att det finns en massa okreativa slashasar och proppar som bara tycker att just deras liv är så mycket mer värt än alla andras så att de bara måste utnyttja sin rättighet till anställningstrygghet.

Jag tycker att folk som tycker att det är okej att bara vara en propp skall skaffa sig ett ordentligt liv och fundera lite över våra de verkliga hjältarna, kanske de som flytt hit från ett annat land och gör jobbet som de där propparna ser sig för fina för att göra.

Extremt lättlagad het räkgryta

Vi har alltid räkor i frysen. En rätt som jag kom på förra veckan är den här.

Extremt lättlagad het räkgryta
3 personer
Man använder
räkor
paprika
creme fraiche med paprika och chilli
rucola sallad
spiralmakaroner


Man häller ut frusna räkor på en bricka så att hela brickan täcks. Jag vet alltså inte hur mycket det väger, men ungefär 6-700 gram skulle jag gissa. När man skalat räkorna så slänger man givetvis inte skalet utan kokar en fond på dem. Häller på 1 liter vatten och lagerblad och hela svartpepparkorn och låt det hela koka i 20-25 minuter. Sila bort skalen Det finns säkert seriösa recept på det här med att koka fond av räkskal.Jag har aldrig sett något recept men alltid gjort så här, det funkar bra tycker jag. Tycker det är onödigt att slänga saker som kan tas till vara. Lite av fonden skall du använda till räkrätten, resten fryser du in.
Under tiden finhackar man en paprika. Det är i och för sig paprika i cremefraichen men det är bra att ta lite fräscha upp färsk paprika. Stek paprikan i olja eller smör. Häll på cirka 80 cl av fonden och sedan 2 burkar creme fraiche med paprika och chili. Låt koka på låg värme under tiden som du kokar upp vatten till pasta och kokar pasta. Slutligen när pastan är klar så häller du räkorna i cremefraiche blandningen så att de blir varma. Häll sedan pasta i djupa tallrikar. Fördela omedelbart all räkgryta över pastan. Toppa med en näve rucola överst på varje tallrik och ät genast. Servera till ett vitt smakrikt och fylligt vin. Förr bytte jag alltid till rött vin när hösten kom och höll mig till rött över hela vintern. Men i år skall jag försöka lura mig själv och fortsätta med vitt vin och se ifall det kan hålla kvar lite sommarkänsla i kroppen på mig. Madeleinekaketricket.

Storytella mig hit och dit

Den här veckan har det varit mycket fokus på berättandet. Efter att Mona Sahlin avgick förra söndagen så har den ene sossen efter den andre pratat om att man måste bygga en ny berättelse om socialdemokratin. Sen läser jag att Keith Richards är en riktig storyteller i samband med att hans bok recenserats. Därefter läser jag i GP om konsten att inreda med storytelling. Jag vet inte vad det kommer sig att det kommit så stort just den här veckan, för det har ju alltid funnits. Men det är ju bra, vi får hoppas att det smittar av sig på boken, läsandet och biblioteket. Kanske även trendnissarna börjar förstå att biblioteken är vägen in i den lokala berättelsens centrum, både genom sin förmåga att öppna berättelser för folk men också genom att finnas som en fysisk manifestation, som symbol. I bästa fall glömmer folk bort att använda sin tid till inredning och shopping, istället sitter de runt lägereldar eller i bokcirklar och pratar berättelser. Som av en händelse börjar folk prata om att de är intresserade av berättelser, att de har det i sig liksom, sedan de första gången hörde "ekorr´n satt i granen". Att bygga folkbibliotek blir en lika stor angelägenhet som att planera nya fotbollsplaner. På teveprogrammet Debatt ifrågasätter man ifall det är rätt att låta barnen läsa 15 timmar i veckan redan vid 9 årsålder. Ja man kan ju drömma!

Förresten som av en händelse så har jag en bok hemma, som en kollega rekommenderade för redan en vecka innan storytellings hysterin i svensk press. Det är en bok av Mario Vargas Llosa, den heter Berättaren och handlar visst om Berättaren som vandrar runt som mellan olika klaner i en indianstam och berättar. Berättaren som sammanhållaren. Har alla kanske läst samma bok? Apropå berättare så känner jag ju faktiskt en person som i över tio år arbetat som berättare. Här kommer en länk till hennes blogg. Jag har känt henne sedan jag var barn men det är en helt annan berättelse.

Vilse i pannkakan om folkbibliotek i kris

Under förra veckan så pågick en debatt på Aftonbladet angående Bonniers dominans i den svenska bokutgivningsbranchen. Samtidigt så får en av de Bonnierägda företagen makten över inköpen på några av våra största folkbibliotek genom s.k. profilköp, vilket innebär på de ena biblioteket att man väljer ut cirka 55 % av titlarna av de böcker som biblioteken skall köpas.

Att vi i dagens folkbibliotek ligger långt ifrån 1974 årskulturpolitiska mål om att man skall kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet, är ett en underdrift.På något sätt känns jämförelsen mellan biblioteken och en f.d. rökare relevant. Istället för försöka motverka de kommersiella verkningarna så är man nu fanatiskt positivt inställd till det kommersiella. För problemet är som jag ser att man inte fört någon idédiskussion om vart man skall gå och varför. Ja det förs en diskussion med de som gjort valen och som skall försvara sig, men på inget annat sätt. Det har bara råkat bli så här. Nog kunde man önska att bibliotekens handlande var något mer genomtänkta. Men att vi på folkbiblioteken blivit mer kommersiella, beror väl till största del på att vi följer med vår egen tid,som styrs mer och mer av en global marknadsekonomi. Man gillar läget helt enkelt och folkbiblioteken spelar därmed ut sin roll som intellektuell aktör.
Om man som intellektuell menar att man analyserar samhället runt omkring sig. I stället blir folkbiblioteken en statistikjägare och därför en plats dit man skall försöka få folk, för att, ja varför att? Men att man jagar statistik hjälper inte, utlånen går ändå ner. Marknadskrafterna däremot, lägger allt mer kraft på den intellektuella analysen för att hitta framtidsstrategier.

Biblioteken sprudlar av liv men tanken bakom är sällan diskuterad. Det är sådana diskussioner som måste till för att grunda en djupare debatt om våra folkbibliotek som kan föra våra visioner framåt. Men vi som jobbar åtminstone på de mindre biblioteken har sällan tid för den typen av resonemang. Vår vardag består till mesta dels av praktiskt fixande och de som jobbar högre upp i organisationen, oftast fritidsledare eller i alla fall inte någon med biblioteksanknytning , brukar inte alls särskilt blygsamt säga att "ja jag vet inte särskilt mycket om bibliotek". Vad som händer på de små lokala biblioteken styrs därmed till stor del av tillfälligheter som hur välvillig någon råkar vara.

Däremot har man varit väldigt duktig på att utveckla den tekniska utvecklingen, formen, paketet, innehållet.
Men vad spelar formen för roll om vi över huvud taget inte diskuterar innehållet? Det är kanske inte självklart att vi inte skall sitta i knät på de stora aktörerna, men det borde i alla fall vara bra med en idédiskussion om hur och varför. En fara är självklart också att om biblioteken sätter sig i knät på de stora aktörerna så blir där kanske inte plats för något annat än mainstreamskulturen, som ändå syns överallt annat. Annan kultur marginaliseras och blir i i så fall en angelägenhet för kutlursidorna, ett litet tag, tills annonsörer och redaktörer inser att det inte är någon som läser mer än just kulturredaktörer. De intellektuella gräströtterna förlorar näringstillskott och hur skall då tillväxten ske ? Ytterligare kan man väl fråga sig ifall politikerna är intresserade av att betala för något som mer eller mindre är en kopia av en bokhandel eller någon annan kommersiell verksamhet.

En möjlig utveckling då är att folkbiblioteken får sponsorer som behöver skaffa goodwill poäng. MacDonalds har ju lyckats bra med detta genom att bidra till sjukhus och släppa in läsrörelsen i sina presenter till barn. Jag ser egentligen inte att en sådan utveckling är särskilt långt borta. Särskilt inte som man inom barn och ungdomsverksamheten åtminstone i vår stad letar efter andra samarbetspartner ett slags volontärer som skall hjälpa till att täcka bristerna i den kommunala välfärden. Men om vi släpper in sponsorer på biblioteket som självklart bara genom sin existens men kanske också med påtryckning kommer det att påverka mediautbudet på folkbiblioteken. Detta kommer inte kunna ske förrän det intellektuella motståndet är borta, när samtalet om oberoende är försvunnet och ogiltig förklarat. Då ingen längre minns vad det var som var så farligt och man kommer att skratta åt fanatiker som mig. Diskussionen om mediautbudet på biblioteken intresserar då inte längre någon och det fria ordet är därmed sålt och det demokratiska samtalet en chimär.

Intressant är också hur man i samtalet om folkbibliotekens minskande statistik sällan diskuterar hur folkbiblioteken utvecklats under den tid som statistiken gått ner. Man väljer att skylla på bokmomsen och den ökade välfärden. En analys som reducerar folkbiblioteken till en plats för de mindre bemedlade och inte en angelägenhet för alla. Samtidigt så ökar man öppetider runt stora heldagar där man ger skäl om att det finns många ensamma i vårt samhälle. Det som man förr sågs som ett problem, att folkbiblioteken eller public libraries blev värmestugor ses nu som en möjlighet, i brist på annat kanske.

var försiktig med hjärnan

På jobbet har vi pratat om att allt mer forskning om människor i samhället grundar sig på medicin och neurologi. Mjukare vetenskaper som exempelvis sociologi är helt ute. De vetenskapliga rön som grundar sig i exempelvis neurologi presenteras som fakta och sanningar. Men hur väl kan vi lekmän bedöma den här typen av forskning? När dessa rön presenteras så är det sällan något kritiskt granskande mer artiklar där man kan läsa att "nu vet man".

Det här känns farligt nära de problem och den kritik som man hade mot den social ingenjörskonsten. Man placerar felen in folks huvuden istället för i samhället. Hur kan man värja sig mot den här typen av forskning? Ja först bör man väl inse att vi inte kan bedöma sanningshalten i vad de forskat. Men sedan gäller det väl också att fråga sig vilka praktiska konsekvenser forskningsresultatet har, hur man kan tillämpa forskningen ute i samhället.

Jag tycker det vore betydligt mer intressant att få reda på mer forskningsresultat om hur man skall göra för att alla dessa olika människor med sina olika hjärnor (formade av det ena eller andra men faktiskt människor som finns och verkar ha funnits i alla tider) skall kunna få plats i samhället, hur vi skall göra för att sluta se dem som felande länkar som skall medicineras till en normalitet.

Jag tror heller inte att det är någon slump att den här typen av hjärnforskning lyfts fram i tider med effektivisering och vintsoptimering både i mjuka sektorer som vård, skola och omsorg, men självklart också i traditionellt kapitalistiska sektorer.

Vad hände?

I går på aktuellt sa man att de svenska förskolelärarlönerna ligger efter andra europeiska länder. Ja vi ligger visst jämsides med Slovenien men ändå. förra veckan pratade jag med en mamma i området där jag jobbar. Hon har ett barn i treårsåldern. På barnets förskola var de 27 barn. Vill här påminna om forskning som säger att ett litet barn inte kan ta in mer än 15 personer i en grupp (då en grupp med tre förskolelärare vore idealisk med 12 barn för en tvååring) I går pratade jag också med en person som arbetar inom fritidssektorn . Hon berättade att deras chefer söker samarbete med frivilligorganisationer och att de i skolan har representanter för Svenska Kyrkan. Allt för att få ner kostnaderna för kommunen. De kyrkliga tycker det är ett käckt sätt att värva barn till konfirmationen. Herregud!! Tur att jag inte har barn i den skolan. Då hade jag ställt till med ett himlans liv. Varför har man inte folk från maffian som jobbar i skolan? Man kunde väl stå fullt ut för att vi idag har en skola som under lång tid sänt elever rakt ut i kriminalitet (eftersom de inte sett någon annan möjlighet)

Det känns så bedrövligt med allting. Den svenska förskolan bedriver ett slags barnförvaring samtidigt som man som vuxen inte kunna skicka iväg sitt barn till en kommunal skola utan att kunna vara trygg med att barnen inte utsätts för religiös propaganda. Vad var det som hände? Blev vi lite för rationella? Lite för moderna?För mycket vinstoptimism?

Varför pratar man inte pressen om det här varje dag? Det är framtiden det handlar om. Finns det verkligen någon viktigare fråga? Jag mådde illa i valrörelsen när Jan Björklund sa att vi inte har råd att minska fritidsgrupperna i första hand, men några frågor senare sa att vi måste sänka skatter för att få finanisärer och innovatörer att stanna i landet. Men det är barnen som är stjärnorna, framtiden. Mindre barngrupper överallt i skola, förskola på fritidshem och högra löner för de som jobbar mot barn löser många problem. Genom att behandla skolpersonalen som paria som skall kontrolleras på olika vis löser man ingenting. Ömsesidig respekt är bättre, det sprider sig.

Under den tid som Jan Björklund varit utbildningsministern har den svenska skolan eller förskolan inte blivit bättre, snarare sämre. Nu pratar jag om de skolor jag praktiskt känner till. Björklund har till och med medgivit att det kan ta fler valperioder innan det blir som han tänkt. Eller som han tror att det skall bli. För hur skulle han kunna veta? Har han testat det någon annastans först? DET HANDLAR OM HELA MINA BARNS SKOLTID. Det är så cyniskt.

Samtidigt har det röda styret i kommunen där jag bor sagt att de skall satsa på barnens perspektiv nu när de har chansen. Trots att de haft ett styre så långt som ett mannaminne och lyckats göra Göteborgs skolor till en av landets sämsta så tror de nu att de skall klara av att ändra på det och Göteborgarna också uppenbarligen, eftersom de röstades in igen. Men är det kanske de dåliga skolorna som gjort att göteborgarna blivit så lättlurade ?

Det riktigt ruskiga med det här är att ju mer man pratar om skolor och förskolor bland politiker, ju värre verkar det bli. Hur kan det komma sig? Är poltik ett slags stödgrupper där man sitter i ring och pratar om att det är bra. Är det retoriken och inte verkligheten som ger politikerna kraft och självförtroende?

Jag ber om ursäkt för bristen på källor i denna text. Jag har lite bråttom till jobbet. Vet också att det finns rapporter som säger att lärartätheten blivit större under de senaste fem åren. Men det är inget som jag sett något av.

Vad som krävs för att lyckas med en chockladtryffel

Det vanligaste problemet med att göra chokladtryffel är att man inte får rätt temperatur på chokladen när man värmer den. Det är stor risk att tryffel skär sig. För att undvika detta så värmer man helt enkelt inte upp chokladen utan häller den uppvärmda gräddbasen över choklad som du rivit på den grova sidan av rivjärnet. Sist rör du ner det rumsvarma smöret. Då går det som smort och är omöjligt att misslyckas. Du får vara noga om du har stora satser för då finns en chans att det blir smörklimpar. Detta med rivjärnet har jag kommit på själv!! Det är mycket bättre än hackade bitar som finns i en del andra recept.

Här kommer ett recept på enkel tryffel. Receptet kan smaksättas med några matskedar av någon smaktillsats, till exempel 2 matskedar honung eller konjak, punch (eller arrakessens) eller en tesked vaniljsocker.

Den här satsen är till 15 tryfflar
Koka upp 1/2 dl vispgrädde. Blanda i smaktillsatsen.Använd ditt vett här, exempelvis honung och vaniljsocker kan man blanda i från början innan det kokat upp om man rör under tiden. Medan alkohol hälls i efter uppvärmningen. Häll den uppvärmda gräddblandningen över 100 gram mörk choklad som du alltså rivit.Blanda sedan i 25 gram smör i blandningen. Smeten skall vara slät så att det vare sig finns smör eller chockladbitar kvar. Häll chokladen på ett lätt smort fat eller djup tallrik. Ställ in chockladblandningen i kylen en kvart innan du formar dem till runda små bollar som du rullar i kakao. Förvara den färdiga tryffel i kylskåpet men ställ fram den på ett fat minst 25 minuter innan servering, eftersom tryffelns aromer blommar upp i rumstemperatur.

Själv brukar jag använda Blanxarts mörka chokladkaka och kakao, som jag brukar handla på Zebeda på Vegagatan. Det har hänt att jag köpt bättre choklad för bakning i en kilos förpackningar, men har inte sett något sådant erbjudande på länge. För övrigt finns det ett väldigt bra recept på fransk chokladkaka i Nya Annas mat av Anna Bergström. Men en helt vanlig kladdkaka är också väldigt gott. Ett bra sätt att få en bra kvalité på den vanliga kletkakan (den med bara kakao) är att tillsätta lite salt, det ger absolut en kvalitetshöjning. Sältan ger en inbillning av exklusivitet och skiljer på så sätt bakverket från en vanlig kladdkaka utan att man behövt offra någon förmögenhet. Jag brukar göra den här kladdkakan (med lite salt tillsatt då och utan jordgubbar och glass det är känns för vulgärt för min smak. Det enda som behövs är starkt kaffe) Det viktiga med kladdkakan är som sagt sältan och att man lagar den en dag före man skall äta den.

att inte vara pragmatiskt

Jag är skeptisk till pragmatismen, av den anledningen att jag menar att man ofta hittar vad man letar efter. Om man tror att något skall fungera så söker man ofta efter svar i den riktning och missar kanske klara poänger som leder i en annan riktning. En politisk debatt är exempelvis bevis för detta. Men att jag ser att det är så beror också självklart på att jag tror att det är är så, så därför är det egentligen omöjligt att svara på ifall jag har rätt i denna fråga. Min inställning får mig också att inbilla mig själv att jag är väldigt öppen och frisinnad, vilket i sin tur får konsekvenser av att jag ibland dömmer människor väldigt hårt, som jag inte tycker är särskilt öppna eller frisinnade, vilket väl måste tyda på att jag i själva verket är ganska inskränkt. Så när jag någon gång tänker efter lite mer så brukar jag komma fram till att jag nog egentligen inte vet något alls, men att jag ändå måste ha några tumregler att leva efter (men dem håller jag för mig själv, för det är inte alltid jag lyckas)

Varför skriver jag då det här? För att jag tror att jag är något på spåren, som jag aktivt söker efter. I går skrev jag om barnbibliotekarierollen som tärande dygnet runt syssla. Senare samma dag såg jag en artikel i Metro (sid 12-13) som bland annat byggde på en intervju med mig. De ringde upp mig på jobbet och frågade om den bokcirkel som jag och Anna Jonsson startat. Men i tidningen står det att jag startat en bokcirkel tillsammans med mina vänner. Det låter som att skillnaden mellan privatliv och bibliotekarieliv är totalt sammanblandad för just denna journalist och kanske också tidningens redigerare? Eller är det bara en sanning som jag söker?

Den av gud utsände barnbibliotekarien

I början av veckan gjorde vi ett youtubeklipp för Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg. Det handlar om att vi barnbibliotekarier förväntas vara av en finare sort, befriad från alla själviska behov, oberoende av fritid, pengar och annat umgänge än barnboken, bla bla bla. Det handlar om tystheten som gör att inga chefer någonsin för frågan om mer tid för läsning till barnbibliotekarierna, utan att det är något som barnbibliotekarierna själva i alla tider fått kämpa för. För tio år sedan var det till och med så på många bibliotek att barnbibliotekarierna hade lägre lön än vuxenbibliotekarierna, trots att de bevisligen jobbade mer. Det var liksom finare att jobba med vuxna människor. Än i dag råder märkliga förhållanden på många små bibliotek. De vuxna låntagarna angår alla medan barnavdelningar bara angår den enda barnbibliotekarien trots att kanske hälften av låntagarna är barn. Men visst handlar det om jobbet som barnbibliotekarie ofta går till någon som kanske fått lite för mycket bekräftelse som den duktiga flickan i klassrummet. Den som alltid lyder och aldrig säger emot, som gör sin läxa och tycker som man skall tycka utan att själv kanske fundera på varför.

Men det här är inget krig mot vuxenbibliotekarierna (som jag också är eftersom jag jobbar på ett litet bibliotek där all personal jobbar mot all grupper) Det här handlar egentligen om att jag tycker att inga folkbibliotekarier som jobbar utåtriktat borde ha mer än 35 timmars schemalagd arbetstid. Resten kunde ägnas åt läsning av skönlitteratur. Då skulle vi verkligen kunna få spetskompetens och inte bara bli en mötesplats utan också en intressant och sjudande mötesplats.