Under förra veckan så pågick en debatt på Aftonbladet angående Bonniers dominans i den svenska bokutgivningsbranchen. Samtidigt så får en av de Bonnierägda företagen makten över inköpen på några av våra största folkbibliotek genom s.k. profilköp, vilket innebär på de ena biblioteket att man väljer ut cirka 55 % av titlarna av de böcker som biblioteken skall köpas.
Att vi i dagens folkbibliotek ligger långt ifrån 1974 årskulturpolitiska mål om att man skall kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet, är ett en underdrift.På något sätt känns jämförelsen mellan biblioteken och en f.d. rökare relevant. Istället för försöka motverka de kommersiella verkningarna så är man nu fanatiskt positivt inställd till det kommersiella. För problemet är som jag ser att man inte fört någon idédiskussion om vart man skall gå och varför. Ja det förs en diskussion med de som gjort valen och som skall försvara sig, men på inget annat sätt. Det har bara råkat bli så här. Nog kunde man önska att bibliotekens handlande var något mer genomtänkta. Men att vi på folkbiblioteken blivit mer kommersiella, beror väl till största del på att vi följer med vår egen tid,som styrs mer och mer av en global marknadsekonomi. Man gillar läget helt enkelt och folkbiblioteken spelar därmed ut sin roll som intellektuell aktör.
Om man som intellektuell menar att man analyserar samhället runt omkring sig. I stället blir folkbiblioteken en statistikjägare och därför en plats dit man skall försöka få folk, för att, ja varför att? Men att man jagar statistik hjälper inte, utlånen går ändå ner. Marknadskrafterna däremot, lägger allt mer kraft på den intellektuella analysen för att hitta framtidsstrategier.
Biblioteken sprudlar av liv men tanken bakom är sällan diskuterad. Det är sådana diskussioner som måste till för att grunda en djupare debatt om våra folkbibliotek som kan föra våra visioner framåt. Men vi som jobbar åtminstone på de mindre biblioteken har sällan tid för den typen av resonemang. Vår vardag består till mesta dels av praktiskt fixande och de som jobbar högre upp i organisationen, oftast fritidsledare eller i alla fall inte någon med biblioteksanknytning , brukar inte alls särskilt blygsamt säga att "ja jag vet inte särskilt mycket om bibliotek". Vad som händer på de små lokala biblioteken styrs därmed till stor del av tillfälligheter som hur välvillig någon råkar vara.
Däremot har man varit väldigt duktig på att utveckla den tekniska utvecklingen, formen, paketet, innehållet.
Men vad spelar formen för roll om vi över huvud taget inte diskuterar innehållet? Det är kanske inte självklart att vi inte skall sitta i knät på de stora aktörerna, men det borde i alla fall vara bra med en idédiskussion om hur och varför. En fara är självklart också att om biblioteken sätter sig i knät på de stora aktörerna så blir där kanske inte plats för något annat än mainstreamskulturen, som ändå syns överallt annat. Annan kultur marginaliseras och blir i i så fall en angelägenhet för kutlursidorna, ett litet tag, tills annonsörer och redaktörer inser att det inte är någon som läser mer än just kulturredaktörer. De intellektuella gräströtterna förlorar näringstillskott och hur skall då tillväxten ske ? Ytterligare kan man väl fråga sig ifall politikerna är intresserade av att betala för något som mer eller mindre är en kopia av en bokhandel eller någon annan kommersiell verksamhet.
En möjlig utveckling då är att folkbiblioteken får sponsorer som behöver skaffa goodwill poäng. MacDonalds har ju lyckats bra med detta genom att bidra till sjukhus och släppa in läsrörelsen i sina presenter till barn. Jag ser egentligen inte att en sådan utveckling är särskilt långt borta. Särskilt inte som man inom barn och ungdomsverksamheten åtminstone i vår stad letar efter andra samarbetspartner ett slags volontärer som skall hjälpa till att täcka bristerna i den kommunala välfärden. Men om vi släpper in sponsorer på biblioteket som självklart bara genom sin existens men kanske också med påtryckning kommer det att påverka mediautbudet på folkbiblioteken. Detta kommer inte kunna ske förrän det intellektuella motståndet är borta, när samtalet om oberoende är försvunnet och ogiltig förklarat. Då ingen längre minns vad det var som var så farligt och man kommer att skratta åt fanatiker som mig. Diskussionen om mediautbudet på biblioteken intresserar då inte längre någon och det fria ordet är därmed sålt och det demokratiska samtalet en chimär.
Intressant är också hur man i samtalet om folkbibliotekens minskande statistik sällan diskuterar hur folkbiblioteken utvecklats under den tid som statistiken gått ner. Man väljer att skylla på bokmomsen och den ökade välfärden. En analys som reducerar folkbiblioteken till en plats för de mindre bemedlade och inte en angelägenhet för alla. Samtidigt så ökar man öppetider runt stora heldagar där man ger skäl om att det finns många ensamma i vårt samhälle. Det som man förr sågs som ett problem, att folkbiblioteken eller public libraries blev värmestugor ses nu som en möjlighet, i brist på annat kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar