Det där med handlingarnas konsekvenser

Jag läser DN på nätet och jag blir så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag läser om senaste barnpornografimålet och känner mig stundtals helt förtvivlad. Ni vet den där skandalen med en man har delat barnporrbilder med en massa kvinnor?  Här kan ni läsa.

Jag blir så jävla arg. Jag blir så jävla arg på vuxna som skadar barn så här. I artikeln står det "Att det inte blir fråga om ringa brott beror på att bilderna i vissa fall är särskilt hänsynslösa.Bilderna, och i vissa fall filmerna, skildrar barn som våldtas på olika sätt av vuxna personer. Ibland är barnen fastbundna" och jag går liksom sönder när jag läser sånt här. Jag går sönder, vill kräkas och blir ledsen ända in i djupet av själen när jag läser detta. Jag kan bara tänka på barnen. På hur ensamma, rädda och förtvivlade de måste vara. Hur rädda de måste ha varit. Hur rädda de säkert fortfarande är. 

Sen tycker jag att ett övergrepp på ett barn är hänsynslöst oavsett hur brutalt och våldsamt det än är. Att utnyttja ett barns beroendeställning på det sättet är förfärligt hur som.

En av de klokaste terapeuterna som jag har mött brukade alltid säga att det räcker med en kränkning för att ett barn ska bli traumatiserat. Att det egentligen inte spelar så stor roll om det är fysiskt brutala övergrepp eller inte. Våldsamma övergrepp skadar fysiska skador på ett annat sätt än smetiga kärleksfulla övergrepp gör, men skadan sker oavsett. En kränkning så har du skadat det barnet. Han brukade också säga att det är poänglöst att jämföra sina trauman med varandra. Att mitt trauma skulle vara mindre giltigt än ditt, bara för att mitt trauma inte är lika brutalt som ditt. Traumat finns där oavsett. Skadan är skedd hur det än har gått till.

I artikeln står det också "I bedömningen av brottet ingår också att de flesta av kvinnorna, även om de enligt rätten måste ta ansvar för sina egna handlingar, inte varit i psykisk balans. Mannen har "utnyttjat deras dåliga psykiska tillstånd och längtan efter mänsklig närhet". Okej. Jag tänker bara på de barnen på bilderna som de glatt har delat med varandra. Jag undrar lite stilla över hur deras psykiska tillstånd ser ut. Det är lite svårt att känna sympati för de här kvinnorna.

Jag blir så arg och ledsen på över hur man kan förstöra någons liv så här. Alltså, jag menar inte att det är kört bara för att man har varit utsatt för övergrepp. Mitt liv är inte kört. Men traumat finns där. och traumat måste man slita med, lära sig att förhålla sig till och det är ett hårt jävla arbete.

En fin låt om att leva med övergreppstrauma:

Tröttsamma vuxenvärld

Ibland blir jag bara så himla trött på vuxenvärlden.
Trött på konstiga spel där en sak betyder en annan och man inte vet vem som säger vad och om det betyder det man tror att det betyder.
Trött på att försöka vara en fantastisk mamma, älskarinna, bibliotekarie, vän och god medborgare utan att bränna ut sig av bara farten.
Trött på att förväntas klara av att ge hundratjugo procents engagemang, lust och glädje åt en miljon olika projekt.
Trött på att bygga relationer med miljarders olika människor och vara lika trevlig jämt.
Trött på att gå i terapi för att bli en bättre, klokare och hela människa, när andra bara spelar ut hela sina störda personligheter utan att skämmas ett jävla dugg.
Trött på att ingen tar något ansvar för något och bara skyller på andra.
Trött på att inte få underprestera någon gång endaste jävla gång.
Trött på att alltid behöva överprestera för att känna sig bra och duktig.
Så himla himla trött.

Ett inlägg som detta behöver Morrissey som avslutning:

Beiron och Bildt

Den heter Du hör inte hit Beiron av Anna Härmälä och är en bilderbok om byrackan Beiron. Han bor i skogen men bestämmer sig trots varningar från vännerna att ge sig in till de stora rashundtävlingarna. Ovetandes om de regler som gäller ställer han upp i ett flertal tävlingar, där han klär ut sig till olika rashundar. Varje tävling slutar med att hans förklädnad avslöjas precis innan han är på väg att vinna. I sista tävlingen lyckas han dock vinna, eftersom han rakat sig och ser ut som en fin nakenhund. Men då drabbas han av dåligt samvete och berättar att han lurat alla. Sen drar han hem till skogen igen där han i och för sig blir hyllad som hjälte.

Jag tänker på Beiron och jag tänker på Carl Bildt. Den senare renrasig som aldrig darrar på manschetten. Som kan vara utrikesminister och samtidigt ingå i en förundersökning misstänkt för folkrättsbrott. Som kan släppa uttalande om att de fängslade journalisterna i Etiopen egentligen inte borde varit i ett så farligt område utan att det blir något särskilt med det. Han kommer undan med den ena grodan efter den andra. Men så är han ingen Beiron och ingen Juholt. Varför håller du käften om det Lena Melin?

Bra bitchig indisk musikvideo och pinsam Ken Ring

Av en slump kom jag över den här videon. Jag förstår ingenting av vad de sjunger, men det går inte att ta miste om vad det handlar om. Kampen mellan man och kvinna! Slutet är bäst!! Men varför finns det inga liknande tema i våra musikvideo? Eller finns det fast jag bara råkade få se den här först?


Det är klart att den här typen av inslag utgår från ett slags könsstereotyper. Men så länge det finns människor som tror att vi är stereotyper så behövs det nog den här typen av skildringar. Hör här om Ken Rings syn på saken. Hur kan man påstå att man måste vara politiskt korrekt i Sverige när personer som Ken Ring får utrymme? När Sverigedemokraterna sitter i riksdagen?

Sisters are doin it for themeselves!

Jag lever med konsekvenserna av dina handlingar

Okej, nu känner jag att jag måste förklara lite innan ni fortsätter att läsa. Jag har inte skrivit det här inlägget för att ni ska tycka att det är synd om mig eller så. Jag har skrivit det för att ni ska fatta lite hur vi har det, vi som har varit utsatta för övergrepp. Så. Nu kan ni fortsätta läsa. Eller sluta om ni vill.

Det är inte särskilt roligt att ha varit utsatt för sexuella övergrepp. Det är jävligt jobbigt faktiskt. Jobbigt och tröttsamt. Jobbigt och tröttsamt att kämpa med svårigheterna som övergreppen orsakar i vuxenlivet. Oerhört tröttsamt faktiskt.  Allt som oftast märker jag i möten med andra att många tänker automatiskt att de svårigheter som sexuella övergrepp ger per automatik ska handla bara om just sexualitet. Att man som incestoffer ska tycka att sex är det obehagligaste och värsta som finns. Så enkelt är det inte. Jag kan inte direkt säga att mitt förhållande till sex skulle vara så särskilt mer komplicerat än någon annans. Jag gillar sex. Nu vet ni det. (Nu vet jag att det finns en massa kvinnor (och män) som har varit utsatta för sexövergrepp som tycker att sex är asjobbigt, all respekt till er)

Det finns så många saker som jag tycker är mycket mer besvärliga i livet än att ligga med killar. Det finns så många andra konsekvenser av övergreppen som gör ondare och som påverkar mig mer. Att inte ha någon makt att styra över det man utsätts för. Den maktlösheten, att inte ha en chans att kunna styra det som händer - åh, det är en förfärlig känsla. Oerhört lätt att ta med sig i andra situationer i livet vill jag lova. Att bli manipulerad att tro att man inte har något värde, att få sin självkänsla sänkt till botten. Att inte få sina gränser respekterade, ingen brydde sig om vad du ville, så till de grad att det är skitsvårt att sätta gränser i nuet. Att bli fostrad i att ta en massa skit från de som ska stå en närmast och skydda en. Som ska uppmuntra en och rusta en med styrka och självförtroende så man klarar sig i livet. Och det där med självkänslan. Det är det svåraste. Att tappa allt sitt värde. Och skammen och skulden så klart. Som grädden på moset. Att bli manipulerad att tro att man faktiskt får skylla sig själv för det som hände.

Kanske tänker du nu att - okej, men då är det bara att sluta ta skit från andra. Ta makten över livet igen och klappa sig på axeln och tycka att man är bra. Det är ju så förskräckligt längesedan allt det där hände så sluta var ett offer nu. Så enkelt är det inte. Det är inte bara att skaka av sig tankemönster som man har fostrats in i under hela uppväxten. Det är ett segt och slitsamt arbete. Ett jävligt jobbigt och tröttsamt arbete.

Och allt detta gör mig så jävla jävla arg och ledsen. Det känns så fruktansvärt orättvist. Att min pappa kan gå genom sitt liv helt opåverkad och obekymrad. Och jag. Jag lever med konsekvenserna av hans handlingar. I varje sekund. I varje ögonblick.

Isabella Nilsson

Jag har precis läst Isabella Nilssons romandebut Verklighetsprojektet (X-publishing, 2011)

Vi har lovat varandra att inte skriva om böcker på den här bloggen och det har jag väl hållit ganska bra. Därför skall jag inte heller skriva något särskilt om Verklighetsprojektet mer än att det är en bok som jag har svårt att hålla mig ifrån att skriva om.

Berättarjaget flyttar hemifrån, blir förälskad, får sitt hjärta krossat och mår väldigt dåligt av många flera olika skäl. Romanens yttre skeende är inte så avancerat, eftersom det handlar om en person som är ensam och mår dåligt. Men berättarjaget har en oerhörd drift att kommunicera med nästan allting. Tingen får liv och delar av romanen är en absurd berättelse där bland annat olika föremål talar med varandra. I språkvändningarna finns en lockande okomplicerad galenskap som säkert är något av det som står i kontrast till Verklighetsprojektet.

För det är ju verkligheten som berättarjaget skall erövra och det är sannerligen inte så lätt för den här unga fröken. Det absurda får mig att associera till Nikolaj Gogol. Personligen så har jag uppfattningen om att man kan nå något annat när man ger sig ut i det ologiska och galna tänkandet. Lockelsen i den här berättelsen är samma lockelse som i en dröm. Jag får tag i något oväntat ur mitt eget universum bortanför alla snustorra logiska tankemodeller som folk ställer upp för att de har svårt att fatta det andra. Romanen ger mig energi och Isabella Nilssons språk gör mig verkligen lycklig.