Charlotta väljer veckans soundtrack

Älskade Robyn. Såg henne en gång live på Arvikafestivalen (fast egentligen såg jag inte så mycket mer än svettiga ryggar då jag var typ kortast av alla, men ibland fick jag en skymt). Sedan några år senare, när jag jobbade i Stockholm gjorde jag en macka till henne. Starstruck kan man lugnt säga! Den här videon är så himla bra!

Anna väljer veckans soundtrack

På 90-talet kollade jag mycket på en film som heter Pump up the volume med Christian Slater. Soundtracket består bland annat av denna sköna gamla dänga, Everybody knows av Leonard Cohen. En skön start på veckan, inte sant?

Frihet

I veckan har vi en utställning om frihet på biblioteket där jag arbetar. I utställningen finns en bok där folk får skriva in sina tankar om frihet. En väldigt bra arbetsvecka där jag gått runt och försökt få låntagare att skriva i denna bok. Jag har varit i mitt esse skulle man kunna säga.Däremellan har jag haft intressanta diskussioner om frihet med mina kollegor. Någon gång sa vi att frihet glider ur händerna så fort man tror sig ha fångat den, eftersom frihet inte finns utan är en illusion som är kapitalismens största lockmedel. Sen blev vi överens om att ifall man sitter i koncentrationsläger eller fängelse så är nog frihet något väldigt konkret. Eller om man är hungrig och behöver mat. Om man är drogberoende och behöver en drog. I fall man är en asylsökande och vill ha asyl. Om man är hemlös och hittar ett öppet soprum. För mig är frihet motsats till form. Men motsats till form är också skräck och vansinne. Därför så väger vi alltid våra tankar, ställningstagande och handlingar mot vårt förnuft, fast oftast i onödan menar jag. Eftersom den vansinnige aldrig ifrågasätter sitt förnuft. Tankefrihet är därför en illusion. Det behövs inga förtryckarregimer för att vi skall censurera våra tankar. Det räcker bra med självcensur. Men livet är en form, en livsform och därför begränsat. Om detta skriver jag i mitt romanförsök.

veckan soundtrack är snott av Karin

Jag vet inte vad som hänt med veckans soundtrack, det har liksom flippat ut. Men varför skulle det vara ett problem? En blogg som bygger på frivillighet? Jag säger att jag utnyttjar detta tillstånd för att ge er min veckas soundtrack

Klart slut

Att skriva är att lära sig. Under tre års tid har jag skrivit på en text, man skulle kunna kalla det för ett romanprojekt, men jag vet inte ifall det någonsin blir någon roman. Idén kom av att jag ofta lägger märke till hur saker och ting inte går ihop för att människor har så olika förförståelse för andra och sig själva. Jag har gjort en berättelse där man får följa folk ifrån deras eget huvud och sedan ifrån någon annans tankar. Kanske är det vad berättelsen handlar om, kanske handlar den om något annat. Det har i alla fall varit en intressant resa som gett  mig nya verktyg att tolka världen. 

På något sätt bryr jag mig egentligen inte alls om ifall det här är litteratur eller inte. Spänningen har varit att bygga upp en värld och se hur den fungerar. Få människorna i berättelsen att göra saker som jag inte hade förväntat mig att de skulle göra. Förstå samband som jag inte tidigare hade förstått. Det är som ett trolleri, jag har byggt upp en fantasi och på så sätt lärt mig en del om världen. Jag tror att det kallas lek. 

I går föll då de sista bitarna på plats. En grej till kom in och satte berättelsen. Nu gäller det bara att läsa om allt igen, utan att försöka skriva om för mycket, bara rätta till. Så får vi se vad det blir av det här. Emellanåt tycker jag att det är en fullkomligt meningslös berättelse. Vem skulle vilja läsa något sådant där? 

Min språkbearbetning har varit förfärligt arbetsam och ändå vet jag att det är nu den börjar. För varje avsnitt jag bearbetat har gått till ungefär så att för varje avklarad sida har jag gått tillbaka en halvsida och rättat igen. Jag blir aldrig nöjd. Men i detta att aldrig bli nöjd lär jag mig också något om den värld som jag byggt upp, hittar saker i mig själv, ja det är fantastiskt. Nu ska jag bara bearbeta en sista gång och försöka hålla mina känslor i schack, men det är klart, om något är extremt dåligt skrivet så får jag väl ändra. Upptäcker jag att allt är extremt dåligt skrivet så får det väl vara så. Då får det ligga kvar på min hårddisk. Det som den här resan har gett mig är främst att hitta njutningen i den kreativa processen. Men kanske är detta sätt att tänka bara ett försvar, eftersom möjligheterna att få ett manus utgivet är väldigt små? Särskilt en bok som kanske inte handlar om någonting. Eller också handlar den om hela samhället, jag vet inte. 

Alakoski och friheten

Just nu rasar en debatt i Sverige. En justitieminister som sagt att det är stora ligor som ligger bakom det ökade tiggeriet i Sverige, experter som dementerar.  Men hade det inte funnits fattiga så hade det väl inte funnits tiggare?

Det är sånt jag tänker på när jag läste  Susanna Alakoskis bok Oktober i fattig Sverige (Albert Bonniers förlag, 2012). Det är en debattbok, ett slags dagbok där Alakoski reser runt i Sverige som författare, läser socialens journalanteckningar  från sin barndom, reflekterar över forskning om hemlöshet, över sitt liv. Det är lättläst. Viktig. Men jag är inte helt förtjust i formen, även om den är läsvänlig. Tänker att det förmodligen kommer ta tio år innan jag riktigt vet i fall det är bra eller dåligt skrivet, även om det angeläget och engagerande skrivet. Det vet jag.

Möjligtvis är det så att formen i boken säger något om att vi måste försöka hitta en annan form för samhället, ett annat tänkande, för att komma till rätta med de här problemen. Att mycket av våra liv i mycket går ut på att dra gränser mot de värre drabbade. Att vi lever liv  som upprätthåller fattigdom, utestänger det som behövde få komma in. Som att den egna framgången skulle kunna ha någon betydelse i en värld av misär. Så dumt.

Nawals hemlighet och hur en film letar sig in i blodomloppet

Två eftermiddagar i rad har jag sett samma film: Nawals hemlighet. Filmen utspelar sig i Kanada och Libanon. Det är två tvillingar, boende i Kanada, som förlorat sin mor och skall uppfylla hennes sista önskan; att hitta sin bror och sin far. Modern lämnade Libanon tillsammans med tvillingarna då de var väldigt små. De har alltid trott att fadern varit död i kriget och någon bror har de aldrig känt till. Sökandet tar dem till Libanon och parallellt får vi följa moderns historia, om kriget som trasade sönder henne. Gjorde henne till den mor som de aldrig riktigt förstod sig på. Detta är en av de mäktigaste filmer jag sett. Trots att den är helt utan billiga sentimentala grepp så kan jag inte minnas en film som så bokstavligt tagit min kropp i besittning, med rysningar och gråtattacker. Jag blir imponerad när filmer kan göra sådana saker med mig, särskilt då jag inte riktigt begriper hur det gått till.


 Men efteråt handlar det om vidden av krigens efterverkningar. En fråga som man nog aldrig bör släppa. Ilskan som följer då folk pratar om flyktingar som att det var några som flydde sina länder bara för att de hade lust.  Nästa gång kanske spåren av mina känslouttryck från den här filmen kan ge mina argument styrka i flyktingdebatten. Vi får hoppas det så gråtandet inte varit förgäves.

Filmen har fått flera internationella priser.

Musiken av Grégorie Hertzel är också något att upptäcka.

Carina väljer veckans soundtrack 2013

Ja att se förvirring gör en sedermera vis. Men ibland kan det vara näst intill olidligt att sinnligen känna hur man befinner sig mitt i denna världs förvirring. När jordens lidande blir för stort, då, när vi sitter och gråter över världen, då är det bara en sak som hjälper oss att uthärda. Det är KONSTEN.

När Miss Li sjunger "Här kommer natten" så vet jag vad livet handlar om. I några minuter kan jag vila i hennes skapande och känner mig hemma i världen trots allt. Efter den 3:e minuten i låten är jag totalt uppslukad, som i en annan värld. Det är vad Elisabeth Grosz menar med "becoming", det skälvande ögonblick då vi dras in i konstverket, när vi inte längre vet var vi slutar och musiken börjar- vi blir ett och samma. Och det är väl det konsten gör, den väcker känslor och reaktioner och den för oss in i imaginära världar. Men vi förflyttas inte, för även det imaginära tillhör detta livet.

http://youtu.be/lUzJ3J5c1pw

2013 och låt oss vara förvirrade!

Nyårsnatt efter en kväll med många givande samtal. Tyvärr började kvällen med ett bakslag; hela höstens axelont som jag trott att jag botat enkelt med några dagars värmekudde kom tillbaka. Men nu efter sex timmars värmekudde, vin och ett nytt år känns det bättre. Vad har vi pratat om i kväll? Att känna sig förvirrad. Att förvirring är vara nära sakernas faktiska tillstånd. Man kan låtsas att man vet saker ibland, för att man är lite för yr, behöver något att hålla sig i. Men om man verkligen vill lära sig något så får man ge sig ut i förvirring.