Möjligtvis oläsligt svammel

I höst är det val och på mitt bibliotek kommer det vara förtidsröstning. Jag undrar hur det går i år. Själv tillhör jag den där grå massan i mitten som har det tillräckligt bra eller tillräckligt dåligt för att knappt beröras alls av någon politik. Mer än av skolpolitiken då och den är ju åt helvete hur man än gör verkar det som. Fast mina barn har föräldrar som kan kompensera om det behövs någon extra. Dessutom har vi järnkoll och ser självklart till att byta skola om det går helt åt pipsvängen. Varje vecka svär jag också över bristen på postkontor, men tyvärr har inget parti gått till val på frågan om postkontor.

Jag tycker att jag har ett bra liv rent ekonomiskt. Men med europeiska mått så tjänar vi inte speciellt bra varken jag eller min man. Fast jag är ganska förvånad över hur det ser ut nu i vårt samhälle, att allt fler hela tiden vill ha mer och mer. Jag tycker det känns ganska bortskämt. Konsumtion är inte bra och jag fattar inte riktigt varför man skall sträva efter något slags lyxliv. Vi har råd att köpa bra mat för våra pengar och det duger. Jag menar att man måste ha ett internationellt perspektiv på allting. Måste gå till botten med detta om alla människors lika värde, i fall det verkligen är något man står för i praktiken. Jag står inte för det i praktiken, men jag är medveten om det och försöker påverka mig själv, fast jag vet att jag troligtvis aldrig kommer att lyckas fullt ut. Det finns ingen möjlighet för mig att på riktigt förstå hur exempelvis barnen i Darfur har det. Det handlar om hur jag lever och den tradition som finns i vårt land om hur man lyfter fram fattigdom i andra länder. Kanske är det annorlunda för yngre generationer. Men jag är allt för påverkad av hur det var när jag var barn.

Ett talande exempel är bilden på det fattiga, nakna, flugfulla barnet i hemkunskapsboken, mitt bland bullrecept och råd om hur man får det bästa diskvattnet. Bilden hade säkert goda intentioner, men det blev så fel. Det blev en polarisering av vi och dem. Som om man blir en godare människa genom att just tänka eller se det där barnet på en bild. Som om vore det en ikon från den religiösa traditionen om att man bidrager till en bättre värld genom att gå i kloster och tänka gott.

En sak vet jag i alla fall. Om världen drastiskt förändras, min familj svälter och hamnar i flyktingläger så vill jag verkligen inte att mina avmagrade barn skall hamna på bild bland bullrecept i en lärobok i Japan. Fast det där händer inte oss, eller hur? Hur skulle då tågen komma i tid?

Ett pinsamt exempel på att jag inte klarar av att se att alla människor har lika värde men ändå strävar för det på ett annat plan är missnöjet över min lön. Den duger åt mig men samtidigt tycker jag att det är fel att vi bibliotekarier har så låg lön i jämförelse med andra i Sverige med likvärdig utbildning. Ett problem i denna fråga tror jag är att många ansvariga lönesättare över bibliotekscheferna egentligen inte vet vad bibliotek är för någonting, eller de vet men de går inte på bibliotek längre. För dem blir biblioteken som ett slags julgransbelysning, som skyltar med att vi lever i ett fantastiskt samhälle eller nåt gissar jag.

Det är klart att en julgransbelysning inte kan kosta allt för mycket och de pengar som redan går till bibliotek är ibland någon slags obegriplig stolthet. För till syvende och sist så har vi en folkbibliotekstraditoin att vara stolta över. Jag tänker att kanske skulle våra chefer gå mer på biblioteken om vi hade en annan humanistisk tradition, som de har i Frankrike, men vår folkbibliotektradition är ju extremt mycket bättre än deras så där kom inga svar. Men Finland och Danmark kan vara ännu stoltare över sin folkbibliotekstradition, så svaren finns kanske där. Det beror på kultursyn helt enkelt och människosyn. Fast Danmark och Finland har å andra sidan större problem med främlingsfientlighet. Är det samma sak eller något annat?

Ända sedan jag började studera till bibliotekarie för femton år sedan så har man pratat om att vi måste höja statusen på yrket. Kanske borde vi istället tänka att vi skulle höja statusen på den enskilda människan, den enskilda besökaren, så att de kan känna att det är något fint att vara en medborgare i vårt samhälle, något som vi skall värna om? Men hur sjutton gör man det? Röd matta in på biblioteket? Nja. Att vi alla medborgare hade samma kläder, ett slags Maouniformer? Nja

Att försöka sträva efter att få det bättre och bättre är kanske inget vi kan stoppa utan något inbyggt i hela systemet, om man nu skall tro Darwin, vilket man kanske inte ska, men det är ändå en devis som det moderna samhället lever efter. Men kanske är det dags att börja sträva efter att få det bättre på ett annat sätt? Så att även chefer får tid att gå på biblioteket?

Att vara sig själv hela tiden, vem orkar??

Ibland känns det som att vi lever i en tid som är uppfylld av ett slags bekännelsesjuka. Säkert är det en effekt av att vi lever i ett öppnare samhälle än låt oss säga för 50-år sedan. Förr var det nog mer att gnota, stå i och tänka på att man var en syndig människa som skulle förlåtas av gud. Vad jag vill åt egentligen vill komma åt är att även om man är en hel människa så kan det vara bra att kunna stänga av, spara vissa delar till ett helt privat sammanhang. För allt man bjuder ut om sig själv tolkas och blir något även utanför en själv. Om det är något känsligt så kan det studsa tillbaka i annan form, som något man inte känner igen alls och som plötsligt ändå blivit en del av en själv, eftersom andra så starkt förknippar det med en.

Istället för att leva ut så kan man också leva in och det är egentligen en lyx som är få förunnat att gå omkring och känna efter hela tiden. Jag är ganska bra på att lämna saker hemma när jag går till jobbet, eftersom jag har också lärt mig att det är en befrielse särskilt om man har bekymmer. Genom att inte hela tiden vara hela mig själv blir jag mindre sårbar.

Varför skriver jag det här? Delvis för att jag har haft ett bra samtal med en vän. Men också för att jag tycker det är lite tjatigt med vissa former av kvinnlig närhet. Att man närmar sig varandra genom att berätta om det som är dåligt. Det är ungefär som när hundar lägger sig platt på marken för att visa att det inte är någon fara. Jag menar att detta sättet att närma sig varandra har att göra med könsstrukturer eftersom det innebär att vi kvinnor i många sammanhang ägnar tid till att lyfta fram varandras svagheter. Eftersom det är helt okej att vara svag som kvinna, men inte lika okej att vara stark. På en arbetsplats så tror jag att denna typ av kvinnlig gemenskap bidrar till en sämre proffessionalitet. Men detta handlar också om disciplin, att det kan vara skönt att lätta på trycket, men att det kan bli som ett slags sjuka. Många tänker nu att jag föredrar stela människor som inte bjuder på sig själv någonting. Jag har inte skrivit ett ord om att inte bjuda på sig själv. Men för att bjuda på sig själv måste man vara stark och veta vart gränserna går. Att prata om sina svagheter är också ett sätt att gömma sig. Rätten till en dålig dag är ren bullshit.

Uppfyllda av bekännelser?

Vad gör alla dessa bekännelser med oss?

Bästa semestern

Jag har en bra semester. Vill skriva det men vet inte varför. Två dagar i veckan arbetar jag på min roman. Min man tar dessa dagar allt ansvar för barn, mat och jag sitter i sängen med min dator och skriver och skriver. I dag är inte en sådan dag utan en vanlig dag så därför tar jag mig lite tid för bloggen. Jag tycker om att skriva för det finns så många historier i min kropp som jag inte känner till.

Min roman har flera huvudpersoner och just nu skildrar jag en djupt deprimerad människa. Det är den svåraste delen. Jag har läst tjocka böcker om depressioner , rådfrågat flera psykologer, ja gått in i det så gott det går. Att skriva för mig är att göra något påhittat trovärdigt. Jag njuter av det. I går när jag diskuterade den deprimerade romanfiguren med min man så kändes det nästan som att jag gick för långt, sa sådant som var för privat. Jag är märkligt rädd om henne, vill sköta om henne som om hon vore min dotter. Hon har det svårt och som det verkar är det bara jag som riktigt förstår hur svårt hon har det. Många skulle kanske mena att det är jag som skapat hennes olycka, fast så ser jag det inte. Det var bara jag som råkade upptäcka henne, ungefär som när Bert Karlsson upptäckte Carola.

Nästa steg för denna roman är att renskriva, vilket jag hoppas kunna börja med nästa vecka då det bara skall vara romanen och jag i åtta dagar. Då skall språket göras litterärt men

inte överlastat. Då gäller det att hålla kvar vid den färdiga historien och inte ändra eller hemfalla åt litterärschizofreni så att ingenting längre blir sig likt så historien faller i bitar som tidningspapper i ett badkar.

Sen får jag tvinga min man att granska språket och sedan skriva om igen. Efter det så har jag några experter som lovat att faktagranska sådant som jag bara tror mig veta.. I värsta fall så tar det ett helt år till innan jag kan skicka ut den till förlagen. Kanske skall jag försöka ta vägen via en agent?

Eftersom jag inte har så mycket stil till vardags så känner jag mig mallig över att tillhöra den snobbigare sorten av skrivare, som inte bryr mig så mycket om ifall jag blir läst eller ens tryckt. Det viktiga för mig är att skriva. Fast då mitt intresse ligger i trovärdiga händelseflopp så ser jag att tiden till att få skriva ökar med sålda böcker. Men man bör ha klart för sig att de flesta författare inte får några stora inkomster och får överleva på annat sätt. Att skriva är nog för de flesta att få ut ett behov som sitter i kroppen. Jag brukar jämföra mitt skrivande med mitt joggande, båda är lika nödvändiga för att jag skall må bra.

Att skriva har för mig alltid varit ett sätt utveckla en blygsel, hålla mig ensam med mina tankar. Jag är uppvuxen i ett överlastat hus där köket hade kaffegäster redan när man vaknade klockan sex. Ett paket kaffe om dagen gick det åt och det var trevligt. Jag är stolt över att vara uppvuxen i ett så gästvänligt hem, men själv har jag alltid velat bli någon annan, mer ensam, fast det går inte så bra. Min önskan har alltid fått vara att stänga in mig med orden och böckerna. Även om det inte går bra så går det bättre för varje år.

Jag är 43 år och borde kanske ha fått en roman ur mig tidigare. Men här handlar det också om att skaffa sig lagom med vett, tillräckligt med disciplin och en ångest som får mig att förstå gränssnittet mellan mig själv och evigheten.

att återskapa världen

Rätt till 30 timmars förskola

Mona Sahlin sa i sitt tal i Almedalen att om de rödgröna får regeringsansvar efter valet så skulle alla förskolebarn i alla kommuner få rätt till 30 timmars förskola. Jag vänder mig mot detta. Sedan beslutet om maxtaxa har den svenska förskolan bara försämrats. Viktigare är att säkra kvalitén på förskolan. Först och främst så tycker jag att man skulle säkra att alla barn i förskolan fick lov att komma ut varje dag (så är det långt i från) att inga barngrupper var större än 15 barn för de stora och 12 barn för de små. Tänk om vi i stället hade haft 35 timmars arbetsvecka, då hade vi förhoppningsvis haft fler i arbete och kortare tid på dagis för alla barn. Ge de välutbildade pedagoger som finns i förskolan i dag en reell chans att utveckla verksamheten istället för att tvinga dem till att bedriva barnförvaring.

Om man skulle införa en regel om att alla barn skulle har rätt till 30 timmars förskoledag så skulle det garanterat försämra kvalitén på många förskolor. Lidande blir då förstås de barnen som är på dagis 40-50 timmar i veckan.

Jag tycker själv att det finns en vits med att alla barn har rätt till förskola. Det finns exempelvis barn som inte har det så bra hemma, som behöver en frist hemifrån. Det finns barn som behöver lära sig det svenska språket. Det är viktigt att lära sig att integrera i en grupp. Jag tror också på att barn som går i förskolan klarar sig bättre i skolan än barn som inte gjort det (hittar ingen länk till detta nu). Men jag tror att det räcker med 2o timmar i veckan. Det är en väldig skillnad på 20-30 timmar för ett barn som sover mellan 10-14 timmar per dygn.

Min övertygelse är att det finns en vinst för hela samhället att låta arbetslösa föräldrar känna huvudansvar för sina barns vardag ( om inte särskilda förhållande föreligger och det kan självklart vara svårt att veta så här finns ju ett problem det inser jag). Bygg i stället ut och utveckla den öppna förskolan och planera gemensamma mötesplatser för barn och föräldrar. Det skulle ge tryggare barn och säkrare föräldrar. Ett skäl till att förskolan behövs i dag för de arbetslösas barn får ett så tydligt utanförskap eftersom alla barn är på förskolan. Är man hemma med sin förälder i dag så blir man ganska ensam, men det utanförskapet skulle inte behöva finnas om det fanns fler gemensamma mötesplatser för föräldrar och barn.

Vill också påpeka att jag tycker att det är fel att som KD tidigare föreslagit(förelslår?) låta föräldrar få betalt för att passa sina egna barn. Det är väldigt märkligt tänk och institutionaliserande av familjen och rent krasst ekonomiskt åt helvete. Förskolan drivs ju av skattemedel som kommer från de som lönearbetar (eller går på A-kassa).

Det finns väldigt mycket gråskalor i detta med familjer. Ibland idealiseras familjen ibland tvärtom. Men visst är det en vits att barn skaffar andra vuxna förebilder än sina föräldrar. Men att ha små barn på institutioner större delen av sin vakna tid tror jag inte på.

50 000 har åkt

I dagens GP kan man läsa att 50 000 personer nu åkt Göteborgshjulet. Efter 45 dagar har man alltså kommit till denna siffra som man väl får räkna som god. För att kalaset skall gå ihop krävs 210 00 besökare. Det är möjligen så att jag har helt fel med hjulet, att jag är förblindad av min egen idé om att detta hjul är trams. Men eftersom jag är i närheten av hjulet ganska ofta vid olika tider dessutom och aldrig sett att det varit mer än nästan halvfullt, men oftast inte så bra, så har jag svårt att tro på dessa siffror.

vardagshjältar

Jag befann mig på en buss för någon vecka sedan. In kommer ett gäng ungdomar i slängig stil. Nysvenskar, mörka, tatuerade, stora byxor. Såg ganska trevliga ut om du frågar mig. Då de gått in i bussen skriker busschaffören upprört till dem att han inte fått se deras färdbevis. De käftar emot, säger att han inte är någon kontrollant och lämnar förnärmat fordonet. Därefter går en medelåldersman fram till busschaffören och visar upp sitt färdbevis säger "ursäkta jag visade heller inte min biljett". Ja vi var ju i Sverige, så det blev inget jubel och inga applåder, men det hände definitivt något positivt i bussen efter det. Eftersom vi lever i ett tämligen civiliserat samhälle så är mobbning eller diskriminering oftast hårfin och svår att ta på, verkar nästan rätt när den sker, om ingen visar något annat.

hang up

Jag erkänner utan förbehåll att jag har en hang -up på Göteborgs hjulet. I lördags när jag satt i en överfull buss på Nils Ericssons-terminalen hade jag än en gång möjlighet att titta på hjulet.Det var en icke luftkonditionerad buss och den var överfull redan vid start. Jag behövde hjälp med att få reda på när jag skulle gå av, eftersom jag inte kände vägen och det var omöjligt att ta sig fram till busschaffören eftersom jag satt längst bak och gången var full av folk. Men det var många som inte kunde hjälpa mig eftersom de liksom jag inte brukade åka buss den här sträckan. Undra hur många som kommer tillbaka?Att sätta in extrabussar har man alltså inte råd med, men att ja köpa nya omöjliga biljettsystem. Detta satt jag alltså att tänkte på med utsikt över hjulet och jag säger ingenting mer om det.