lördag 24 juli 2010

Att vara sig själv hela tiden, vem orkar??

Ibland känns det som att vi lever i en tid som är uppfylld av ett slags bekännelsesjuka. Säkert är det en effekt av att vi lever i ett öppnare samhälle än låt oss säga för 50-år sedan. Förr var det nog mer att gnota, stå i och tänka på att man var en syndig människa som skulle förlåtas av gud. Vad jag vill åt egentligen vill komma åt är att även om man är en hel människa så kan det vara bra att kunna stänga av, spara vissa delar till ett helt privat sammanhang. För allt man bjuder ut om sig själv tolkas och blir något även utanför en själv. Om det är något känsligt så kan det studsa tillbaka i annan form, som något man inte känner igen alls och som plötsligt ändå blivit en del av en själv, eftersom andra så starkt förknippar det med en.

Istället för att leva ut så kan man också leva in och det är egentligen en lyx som är få förunnat att gå omkring och känna efter hela tiden. Jag är ganska bra på att lämna saker hemma när jag går till jobbet, eftersom jag har också lärt mig att det är en befrielse särskilt om man har bekymmer. Genom att inte hela tiden vara hela mig själv blir jag mindre sårbar.

Varför skriver jag det här? Delvis för att jag har haft ett bra samtal med en vän. Men också för att jag tycker det är lite tjatigt med vissa former av kvinnlig närhet. Att man närmar sig varandra genom att berätta om det som är dåligt. Det är ungefär som när hundar lägger sig platt på marken för att visa att det inte är någon fara. Jag menar att detta sättet att närma sig varandra har att göra med könsstrukturer eftersom det innebär att vi kvinnor i många sammanhang ägnar tid till att lyfta fram varandras svagheter. Eftersom det är helt okej att vara svag som kvinna, men inte lika okej att vara stark. På en arbetsplats så tror jag att denna typ av kvinnlig gemenskap bidrar till en sämre proffessionalitet. Men detta handlar också om disciplin, att det kan vara skönt att lätta på trycket, men att det kan bli som ett slags sjuka. Många tänker nu att jag föredrar stela människor som inte bjuder på sig själv någonting. Jag har inte skrivit ett ord om att inte bjuda på sig själv. Men för att bjuda på sig själv måste man vara stark och veta vart gränserna går. Att prata om sina svagheter är också ett sätt att gömma sig. Rätten till en dålig dag är ren bullshit.

2 kommentarer:

  1. Intressant inlägg som jag både kan instämma och tveka inför (vilket riskerar bli en lång kommentar.) Visst finns det någon form av bekännelseiver i ett samhälle som också kräver att man marknadsför sig själv. Ångest säljer (typ lösnummer;) Det jag ställer mig tvekande till är det du skrev om att: "vi" kvinnor ägnar oss åt att lyfta fram varandras svagheter. En generalisering som samtidigt bekräftar just det du upplever som tjatigt när det gäller viss kvinnlig närhet. När det blir en sån stämning på en arbetsplats gäller det väl att ta en god titt på sig själv och sin egen roll i det hela. Det är ju den enda person man faktiskt kan ändra på för att komma bort från det negativa. Men kanske dras man med som en "jakande slasktratt". Börja peppa sluta deppa, eller nåt;)
    /U

    SvaraRadera
  2. Ja du har helt rätt. En ur dum generalisering, men jag skrev det väl som ett slag provokation. Fast jag förstår inte riktigt varför, för jag brukar tycka illa om när kvinnor pratar om kvinnor som att de är något de själva inte är. Peppa det är rätt!

    SvaraRadera