Göteborgs biblioteksplan, Tim Jackson och dadaismen

Göteborgs biblioteksplan har kommit tillbaka efter sin första remissrunda. Det är på många sätt en förskräcklig läsning. Ordet kultur finns bara som del i de sammansatta orden kulturstrategiska gruppen och kulturförvaltningen, vilket känns skandalöst eftersom biblioteken är landets mest besökta och uppskattade kulturinstitution. Hur gick det till när man glömde ett så viktigt ord kan man undra. (Ordet böcker finns dock tack och lov, om än i sparsam utsträckning, men ändå kanske något att glädjas åt i dessa kristider) I stället för kultur har man lagt tyngdpunkten på nyttoaspekten för bibliotek, som mötesplats i syfte att främja integration, för att satsa på prioriterade grupper som funktionshindrade, barn och unga och människor med annat modersmål än svenska. Detta är bra, viktigt, fantastiskt, men inte allt. Värdet av kultur kan inte mätas, det står för någonting annat, bortanför eller kanske vid sidan av det ständigt mätbara, som ett nödvändigt komplement för helheten. I mina förtvivlade försök att försöka förstå varför man valt att inte använda ordet kultur i denna text så gissar jag att man inte vill beblanda sig med det inte mätbara, vilket får som konsekvens att man inte beblandar sig med kulturen. Ett slags självmord säger jag som just läst en bok om depression och börjar fatta att det handlar om energi eller brist på energi för välmående över huvud taget. Vart kommer bibliotekens energi ifrån om inte ifrån kulturen? Skriver man en biblioteksplan och inte vågar använda ordet kultur så är man på fel plats! Det hade räckt med några rader om att biblioteken skall vara en mötesplats för att förvalta och synliggöra ett mångkulturellt kulturarv, istället för att skriva som nu en "mötesplats i syfte att främja integration". Som mötesplatser för att enbart främja integration fungerar tågstationer utmärkt. För biblioteket är det något mer eller snarare något annat vi är ute efter!

Att särskilt lyfta fram biblioteket som en institution inte bara för barn eller speciellt utsatta grupper utan istället som en plats för kulturupplevelser som rättighet för alla medborgare handlar också om att vara strateg. Att värna om de som kan värna om oss. Biblioteksplanen som den ser ut nu är rena självmordet. För hur det än är så går folk fortfarande mest till biblioteket för att läsa böcker visar en ganska färsk undersökning, vilket biblioteksplanen nästan inte alls skriver om. I stället skriver man desto mer om att utveckla det digitala biblioteket, vilket naturligtvis är viktigt. Dock är jag ganska säker på att det inte är just stadsdelschefer och förvaltningschefer som är de bästa spåmännen i fråga om hur denna utveckling skall se ut, och sen vore det väl mer än önskvärt att man hade lika höga ambitioner i fråga om kulturen.

Fast jag är nöjd med skrivningen om att biblioteken i än större utsträckning skall samarbeta med andra institutioner. Det är ett gemensamt samhällsansvar så klart. Ett ansvar som vi delar och det handlar också om en hållbar utveckling, för den enskilda så väl som för hela planeten. Om att inse det destruktiva i att hela tiden tänka ökat välstånd. Att göra andra saker än att arbeta, som till exempel att konsumera kultur, att ägna sin fritid åt att gå på bibliotek och läsa böcker exempelvis. I Storbritannien finns en vis man som heter TIm Jackson och han har verkligen insett detta på ett lite mer vetenskapligt vis än jag. Han är professor i hållbar utveckling och har på uppdrag av den brittiska regeringen lett en kommission i att lägga upp riktlinjerna för just en hållbar utveckling. Om den fattiga världen skall komma upp till samma "välstånd som vi" så kräver det att vi har en världsekonomi som är 15 gånger större år 2050, vilket är en praktisk omöjlighet. Jackson säger att vi måste börja mäta vårt välstånd i annat än materiella termer. Att vi istället skall ägna vår tid åt att förverkliga oss själva, att blomstra som människor, att vara aktiva i vår närmiljö. Han säger vidare att denna omställning är nödvändig, men att han inte vet i fall det måste till ett ekonomiskt sammanbrott innan. Fast det är inte fel att börja redan nu även om alla inte hänger på. Vidare kritiserar han våra politiker som försöker att komma till rätta med vår nuvarande finanskris genom att återigen försöka öka tillväxten. Att det är så menar han är en konsekvens av att dagens politiker inte känner till något annat sätt att tänka, men han önskade att de åtminstone satte av några procent av pengarna för att satsa på ett alternativ, en möjlig annan väg.

Precis på samma sätt som jag menar att man skall satsa på kulturen. Kulturen ger människor en möjlighet att blomstra både som utövare och konsumenter. I biblioteksplanen borde man skriva om det lokala biblioteket kan också bli en självklar plats för olika kulturutövare (som exempelvis vill läsa dikter, ställa ut konst eller vara sagoläsare) Framtiden ur ett ekologiskt perspektiv är något som även Göteborgs beslutsfattare måste förstå, ta till sig innan det är försent. Eller som Christer Sanne, docent i samhällsutveckling säger i ett radioprogram i dag; att vår tro på ökad tillväxt inte tar oss dit vi vill heller som enskilda människor. Därför måste vi börja använda de tekniska uppfinningarna till att skapa mer fritid. Vilket osökt får mig att tänka på tyska dadaisternas vackra manifest som jag därför väljer att citera här. (Ett manifest som jag för övrigt en gång för en väldans massa år sedan tejpade upp på ytterrdörren till en söka jobb kurs som arbetsförmedlingen tvingade mig gå på)men det där med kommunismen, nej, men det var ju skrivet före allt annat och innan kommunismen verkligen hänt. Hur som helst. Dadaismen äger fortfarande! Inte för att det är något att leva efter utan för att det är en sund motkraft.

"1. DADAISMEN KRÄVER:
a. en internationell revolutionär organisation av alla tänkande och skapande män och kvinnor på den radikala kommunismens grund;
b. inrättandet av progressiv arbetslöshet genom en förnuftig mekanisering av varje tänkbar aktivitet. Endast genom arbetslöshet är det möjligt för individen att finna livets sanning och slutligen bli ett med sina upplevelser;

c. omedelbar expropriering av all egendom (socialisering), kommunal utspisning för samtliga; dessutom uppförandet av städer och parker, skinande av ljus, vilka skall tillhöra alla i samhället och egga till frihet"

Det dadaistiska centralrådet . Tyska gruppen Jefim Jefim Golyscheff, Raoul Hausmann, RIchard Hülsenbeck
Citat ur "Dada en antologi", Bahåll, Lund, 1992 sidan 98

Folk går på bio som aldrig förr

I dag kan man läsa i Dn att det är ett rekordår för svensk film. Intäkterna för biljettförsäljningen har ökat med 22 %(brutto) sen i fjol. Dessutom har vi inte sett så mycket svensk film sedan 1970-talet. De svenskproducerande filmerna står för 32 % av biljettförsäljningen. Millenniumfilmerna har varit framgångsrika även ute i Europa. De kanske inte är mina favoritfilmer, men det är bättre än plast från Taiwan och är definitivt ingenting som barnarbetare från Asien kan göra lika bra.

I dag har GM bestämt sig för att lägga ner SAAB. I Trollhättan finns också Trollywood och Film i Väst som producerat många framgångsrika filmer. Jag menar inte att det är enkelt, att det ena hur som helst kan ersätta det andra. Men kanske är det ändå en fingervisning om en på sikt lämplig strukturförändring. När jag skriver på sikt så menar jag femtio år. För det är mycket som måste byggas upp och förändras för att vi skall komma dit. Det kortsiktiga tänkandets tid borde vara förbi. Det har bara lett oss till utnyttjande av tredje världen, miljöförstöring och stressjukdomar. Nu är det dags att vi börjar skaffa oss lite perspektiv.

På något sätt känns det här som ett ytligt och lite lättviktigt inlägg, som om jag vore den asiatiske predikanten på Öppna Kanalen, som lugnt och sansat pratar om hur enkelt allt är egentligen. Så menar jag inte. Men jag har ingen direkt kunskap i vare sig filmindustrin eller bilindustrin så det här blir en utifrån-betraktelse som utgår från min övertygelse om att det är fel väg att bara öka lönsamheten. Istället borde vi inrikta oss på att överleva på lång sikt.

Kontroll

Bara för att man inte är värsta kontrollfreaket så betyder det inte att man inte har koll. Ibland betyder det bara att man har utmärkt koll så att man inte behöver vara kontrollfreak. Somliga tillfällen får man sin säkerhet emot sig, svårt att göra något åt andras oro.

Är barndomen hotad?

Jag läser just nu en bra bok om depressioner. "Depressioner och demoner" Andrew Solomon. Ja genom att läsa en bok om något blir man knappast en expert. Kan hända är det så att jag är sist i världen med att förstå den kemiska bakgrunden till att stress utlöser depressioner. Hur det går tilll är jag inte kapabel att förklara men det kan man läsa om i Solmons bok.
Detta får mig i alla fall att tänka på mängden stress som dagens barn nu utsätts för. Att barngrupperna på dagis blir allt större trots forskning mer precist talar om varför vi skall ha mindre barngrupper. Samtidigt som allt fler barn har sin fritid schemalagd med aktiviteter som om de vore vuxna. Dagens barn är i mångt och mycket också barn till den trippelarbetande generationen. Varifrån de får med sig stressade levnadsmönster. Allt detta borde väl göra att barnen utsätts för ganska mycket stresshormon, som då på sikt med fel förutsättningar kan orsaka depressioner. Ja det här är kanske inget nytt, men för mig blev det liksom en insikt. Tankarna på att barndomen är hotad har slagit mig många gånger. Det handlar om olika nivåer. Tänker inte bara på att barn drillas utan också att föräldrar lever genom sina barn, vilket på sätt och vis måste bli värre för varje generation när det en gång har satts i gång. Föreställer mig i alla fall att om man som barn har en förälder som lever genom sig så berövas man på sätt och vis sin barndom. Det logiska borde då vara att man försöker ta igen detta genom att leva genom sin barn när det blir så dags. Det är ju då också ett mönster man har med sig hemifrån. Detta med att leva genom sin barn har kanske alltid funnits men är väl som så mycket annat dumt i familjelivet något som blev värre i och med femtiotalets hemmafruideal. Att leva genom sina barn är inte bara destruktiv för den kvinnliga frigörelsen utan också för att det sätter en enorm press på barnen, vilket också naturligtvis måste vara stressutlösande. Man skall inte bara hitta ett liv som passar en själv, det skall passa ens mamma också. Men här hamnar man i en återvändsgränd. Inte stressa barnen genom att arbeta för mycket och inte arbeta för lite och bara leva genom barnen. Vi får väl helt enkelt försöka hitta självförverkligande som inte bara har med arbete att göra. Men det är svårt eftersom så många av oss är fostrade med att det viktigaste av allt är att arbeta.

Poeterna som sa nej tack

Man har frågat bland annat Bruno K Öijer, Kristina Lugn, Gunnar Harding, Göran Sonnevi, Göran Greider och Ann-Marie Berglund om de vill dikta till kronprinsessans bröllop. De har tackat nej. Det gör mig så glad att det finns folk med lite ryggrad, som inte låter sig bländas av den kungliga glansen. För jag har förstått att det är det som annars är melodin i dagens underhållningsbranch; att inte tacka nej och aldrig anse sig vara för fin. Jag antar att det är ett bra om man vill bli känd genom att synas. Dock gissar jag att det är ett tveksamt agerande för att utveckla sitt konstnärskap, men jag vet inte riktigt. Det beror väl kanske på vem man är och vilka förfrågningar man får. Men för en poet att skriva dikter till kungahuset? Ingen smart väg att gå. Det är få som läser dikter redan i dag och de som läser modern dikt är garanterat inga monarkister, det kan jag slå mig i backen på. Jag har också väldigt svårt att föreställa mig hur de tänkte när de bestämde sig för fråga exempelvis Göran Greiderr om han ville skriva en kärleksdikt till prinsessbröllopet? Tror de att hans vänsterengagemang är något att han lagt sig till med bara för att synas? Att Ingela Pling Forsman skriver hans tal? Men om nu Greider eller för den delen Öijer antog utmaningen och skrev en dikt till prinsessbröllopet så är det troligt att deras enda möjliga fortsatta karriärmöjlighet vore som textförfattare i en schlagerfabrik eller som redaktörer på någon damtidning. Det är väl inget fel på det, man skall inte vara för fin.

Skäms Lego!

När min son var fyra år så började jag göra legokalendrar till honom. Något år innan så hade jag gjort en annan kalender till honom, med småpaket, innehållandes en massa skit helt enkelt som hamnade i lådorna där vi har alla annan skit. Men Legokalendern var bra och dessutom billigare. Jag köpte en låda med en legomodell och så lade jag några bitar i varje paket. Resultatet blev att min son på så sätt lyckades bygga lite mer avancerade legomodeller än han tidigare lyckats. Tyckte också att det fanns en klar poäng i detta klara bevis för att delarna tillsammans blev en större helhet, eller var det kanske tvärtom man skulle tänka? Ja sen upptäckte vi att det fanns färdiga legokalendrar och det blev både enklare och populärare, i alla fall för min son. Könsperspektivet i dessa kalendrar är erbarmligt dåligt. Något år så fanns det en speciell tjejkalender. Det var större bitar, mer passivt lego.(Ni undrar kanske varför vi köpte en tjejkalender och det var för att hon valde den. Vi kan inte säga att sonens val av piratkalender är bra och dotterns val av prinsesskalender är dålig. På så sätt hade vi bara förstärkt bilden av att den manliga normen är mer okej) I år så hade de tack och lov ingen tjejkalender. Min dotter fick då en så kallad Legocitykalender. Man ser på baksidan vad som är i. Vad vi kan se så är det 8 så kallade "legogubbar". Hur många av dessa är tjejer? Noll! Åtta gubbar och en snögubbe, men ingen tjej. Skandal! Varför inga tjejer? jag misstänker att det är för att producenterna tänker att statusen på kalendern blir sämre om det är med "tjejjgubbar", de är rädda att killarna inte vill köpa. Min son har en Piratkalender, där är det lite bättre, där är två av "gubbarna" tjejer. Två av åtta. Varför inte hälften kan man undra? Jag är för könskvotering i legokalendrarna.

Men hur förklarar man sådant här för en femåring? Det var omöjligt att säga att till henne att hon inte fick vara arg, även om jag visst önskade att hon blivit lite mindre arg. Egentligen borde jag väl ha uppmuntrat hennes ilska, eldat på den, men det gjorde jag inte. Men det blev tvunget en snabblektion i feminism. Hade gärna väntat några år, men det var svårt att vänta när vi stod för faktum. Som ett försvarstal där jag fick förklara att även om detta var "vuxet" så var det inget som jag eller hennes pappa stod för. Att vi också var arga för att det var så. Sedan visade jag att det var lika illa i några tidningar, att där var mest var bilder på killar och så några tjejer som var ledsna. Jag har lovat att skriva till Lego och klaga. Men hennes tro på konsumentmakt är lite naiv, hon är övertygad om att det skall komma en ny och bättre legokalender redan nästa år. Vi får väl se.

Etablissemanget Pling Plong

Ett land, två bilfabriker i kris. Den ena verkar kunna vara på väg att köpas upp av kineser. Fortsättningen på den sagan kan man bara gissa. Kina är inte landet som är känt för sina goda arbetsförhållanden. Den andra bilfabriken har gått med förlust i åratal och de som äger vill inte längre äga.

Samtidigt ett klimattoppmöte. En planet i kris. Vi måste förändra våra vanor. Annars är det ingen som vet hur det kommer gå. Man kunde tänka att denna tillfällighet med den sviktande bilindustrin och klimattoppmötet skulle få etablissemanget att tänka om. Nu när det är ett så lägligt tillfälle.

Parallellt pågår en kulturell revolution. Allt fler utövar kultur, trots att de flesta inte tjänar en krona på det. Man gör musik, skriver, filmar. De stora aktörernas kommersialisering har gjort att andra tagit ansvar för mer omvälvande och annorlunda kulturyttringar. Det finns hur många bokförlag som helst som jobbar så gott som ideellt eftersom de stora koncentrerar sig på deckare och kändisförfatttare. I går läste jag om Hanna Sköld som har ett filmbolag med några kompisar. De började spela in en långfilm utan någon finansiering alls. Sen har vi alla band, alla körer, alla målare, för att nämna något. Man frågar sig skulle vi inte kunna ha användning av alla dessa kreativa förmågor nu när de vanliga ingenjörerna som styr landet tycks vara helt förlamade av oförmåga att tänka nytt?

Lästa nyligen någonstans, minns inte var, att någon norrman hade utryckt sig att problemet med Sverige är att vi producerar saker som tioåriga barn från Asien lika gärna kan producera. Nu är det inte så att jag förespråkar barnarbete. Men jag förespråkar sysselsättning och export av kultur. Vi har ju lyckats förut, det svenska musikundret, Ingmar Bergman, Stieg Larsson, Marianne Fredriksson, Lasse Hallström för att nämna några.

Att jag skriver etablissemanget plingplong beror på att det lyser femtiotusen varningslampor om bilindustrin. Det finns så klart mycket tragik när hela familjer blir av med jobbet, särskilt i dessa tider då arbetslöshetsskyddet är så försämrat. Jag säger inte att det här är enkelt. Vad jag säger är att man bör satsa mer på kulturen. Inte bara för att skapa arbetstillfällen, utan också för att vi behöver förändra våra konsumtionsmönster. Att inrikta sig på att konsumera kultur istället för att konsumera ting är ett utmärkt sätt att förbättra vårt klimat. Men för att komma i närheten av en sådan förändring så måste de kulturella aktörerna ha en chans att ta upp kampen mot de kommersiella aktörerna. Och det är här som regeringen borde satsa pengarna, i stället för där de nu satsar.

Hur bygger man en stark kulturell stat? Det handlar om mycket. Om en bra skola och förskola där barnen känner sig trygga nog för att våga ifrågasätta. Om stadsplanering där kulturella institutioner finns med bra verksamhet men också som symboler. Det handlar om att skapa lokala kulturella centrum som folkbibliotek där de lokala kulturarbetarna ges möjlighet att vara betydelsefulla för sin närmiljö.

Det finns så mycket som talar om för oss att just nu är det läge att tänka helt om, göra något helt nytt. Denna förändring måste ske och satsas på uppifrån, annars kan det inte bli av. De lokala tjänstemän och politiker som finns är oftast ingenjörer och ekonomer, de är måhända duktiga på att räkna pengar, dra torra slutsatser och säga nej, men är lika ofta kulturella left overs, förstår inte ett jota av vad kultur har för betydelse i det lilla samhället, ser det mest som något som kostar pengar. Att man har kvar kommunala kulturella institutioner över huvud taget kommer sig i vissa fall av av att de som bestämmer där inte äger språket på samma sätt som företrädarna för kulturen; ibland tvingas man helt enkelt att backa i sin övertro på effektivisering och bristande ansvarstagande vad gäller långsiktigt tänkande. Ja några visionärer är det ju i de allra flesta fall sällan frågan om. Därmed inte sagt att det inte finns visionärer som är ekonomer eller ingenjörer, men de jobbar kanske inte just i kommunal verksamhet. Därför för att skapa långsiktighet och hållbarhet; ut med ingenjörerna och in med kulturarbetarna!

Vår regering, som i och för sig är vår snart avgående regering men ändock vår regering, pratar mycket om entreprenörskap. När man lyssnar på Anders Borg och Fredrik Reinfeldt så är det lätt att få för sig att de vill att alla svenskar skall bli entreprenörer. Var finns det entreprenörer om inte bland svenska kulturarbetare? Hur många har inte lyckats utan att ha en krona? Lite skillnad mot banker och storföretag som går med stora vinster utan att spara en krona och sedan när det är kris ber staten om hjälp.

H&M och underklädesreklamen

Det finns mycket som jag tycker är bra med Hennes och Mauritz. Efter omfattande kritik har de tvingats ta större ansvar för arbetsförhållandena i sina fabriker. För något år sedan gjordes en europeisk undersökning om de stora klädjättarnas miljö- och etikarbete och då hamnade H&M i topp. Deras samarbete med toppdesigners tycker jag också är sympatiskt. Det finns något lömskt med H&M också. De har gått i bräschen för att göra snygga kläder som vanligt folk har råd att köpa, så att de som har behov av att skilja sig från kreti från pleti blir en aning osäkra, vilket inte bara är roligt utan på ett lite stillsamt vis samhällsomdanande.Det är politik det.
När jag var hos frissan och läste skvallertidningar så fick jag veta att även vår kronprinsessa bär H&M. (Ja om ni läser Cecilia Åses bok "Monarkins makt" kanske ni förstår varför, där finns en analys om hur kungafamiljen legitimerar sin ställning just genom att balansera mellan inslag av vanlighet och upphöjdhet. Så det är väl ett mediatrick helt enkelt som tyvärr inte leder kungafamiljen till Ullared).
Nu låter det kanske som att jag älskar Hennes och Mauritz, men så är det inte alls. Jag är aldrig där och när jag går dit så hittar jag inget jag vill ha. Jag har heller aldrig varit särskilt förtjust i H & Ms underklädesreklam inför jul. Årets reklam känns särskilt meningslös. Bilder som verkar vara inspirerade av 20-talets pinupbilder, men i gud så löjeväckande poser, armar uppsträckta rakt i luften för att, ja för att vad? Verka lite töntigt crazy? De visar upp en del så gott som helt oanvändbara underkläder som trosor och bh:ar med stora påsydda tygrosor. Under vilka kläder kan man ha sådan underkläder? Inga jag äger i alla fall. Och särskilt vågat är det inte heller, med tanke på att det mest liknar 80 år gamla pinupbilder.
Eftersom jag varje dag väntar på spårvagnen framför en sådan där reklambild så har jag funderat en del på hur man kunde ha gjort istället för att få lite mer verklighetskänsla. Något grundläggande är väl i så fall att det känns som att personerna ifråga är någonstans som inte är en fotostudio. Ett ställe där man vanligtvis går omkring i underkläder, som i ett omklädningsrum, ett hotellrum eller i ett hem. Om man absolut skall ha med två tjejer så hade väl det mest lämpliga varit en hemmiljö för ett lesbiskt par. Det hade varit vågat men ändå en ganska självklar miljö för två kvinnor som går omkring i underkläder.