Anders Lettström fäller kungen

Han har förlorat jobb och heder för att rädda sin vän Kungen. När han verkligen känner att han är ute i kylan, börjar förfrysa fötterna och kanske näsan, så kommer han inte ha någon annan möjlighet än att skriva en bok och berätta om sin syn på saken och sen kan man bara gissa vad som kommer att hända.

Vad vi ska klandra är det sjuka samhällsklimatet

Sahlgrenska har råkat ut för en fruktansvärd vårdskandal. Det värsta med detta är kanske att kollegorna misstänkte att något var fel, men inte vågade anmäla. Detta vågade inte är något som man stöter på dagligen. Människors är rädda för att bemöta det som är fel eller dåligt, för att de fått lära sig att det straffar sig. I själva verket är det detta "vågade inte" som ofta styr världen och ger legitimitet för att dåliga och fruktansvärda saker händer.

En del menar att det inte finns onda människor. Det är en diskussion som jag avstår från att gå in i. Men vi måste inse att det finns onda konsekvenser och enklast tar sig sådana konsekvenser fram när det inte är någon som är särskilt mer ansvarig. Där alla ser till att hålla sig i samma bakgrund i rädsla för något outgrundligt.

Utan att folk vågar säga ifrån så är det inte mycket bevänt med någonting i samhällsutvecklingen. Utan kritiskt tänkande går man bakåt och inte framåt . Det är här utmaningen för framtiden ligger. Det är i detta vi måste lägga vårt krut när vi uppfostrar våra barn. Vi måste våga göra dem fria, trygga och ifrågasättande.

Men vi bör också börja i nuet. Titta på vad som är fel just nu, hur vi kunde hamnat här. Göra så som Eleanor Roosevelt sa; "Do one thing each days that scares you"

Jag är den officiella versionen av föräldern som inte ställer upp

Alltså livet, som Elin skrev om. Jag är trött på barnens aktiviteter. Eller jag vill att de skall ha aktiviteter, eftersom jag tror på rörelser som en väsentlig del av tillvaron. Jag är ganska hård i min inställning till detta, anser att vuxna friska upplysta människor som inte klarar av att springa en kilometer inte direkt anstränger sig för att må bra vare sig fysiskt eller psykiskt, eftersom det är väl känt att det hela hör ihop. Därför tycker jag det är slarvigt att omge sig med mental avföring istället för att röra sig när mycket tack och lov kan städas bort med lite rörelse.

Därför ser jag det som min plikt att få mina barn att röra sig. Men jag blir väldigt upprörd över idéer som sprids i sportklubbarna om att man är en sämre människa om man inte engagerar sig i sina barns sportklubbar, dansföreningar, m.m. m.m. För tillfället verkar hela samhället vara uppbyggt på att en massa föräldrar skall engagera sig gratis i det ena eller andra. Men för det första så arbetar jag i offentligheten hela dagen, är väldigt trött på att även på min fritid umgås med folk som jag av en händelse fösts samman med. För det andra tror jag faktiskt att det finns en vits i att föräldrar faktiskt inte är så närvarande i idrottsföreningar, eftersom jag tror att det i vissa fall kan ge en ökad press för barnen att de känner att de inte bara skall prestera för sin egen skull utan även för sina föräldrar skull. Men sedan är det något väldigt märkligt att man i idrottsklubbar som i princip jagar talanger samtidigt skall låtsas att själva tävlingsmomentet inte är viktigt. Jag kan förstå inställningen. Man skall kunna vara med bara för att det är kul, men så är det ju i praktiken inte, man jagar talanger och många sållas bort efter en viss ålder. Men det är inget bra med det egentligen, mer än för de som är riktigt bra. Men för de flesta är det skit. Personligen så tycker jag att det räcker med knepiga värderingar och dubbla budskap som jag redan i dag står för inför mina barn. Att jag engagera mig i deras idrotter och samtidigt påstår att det inte är viktigt med tävling skulle kunna bli droppen som får bägaren att rinna över. De är snart tonåringar och redan som det är i dag så har de tusentals anledningar att ge igen.

Fler makaroner åt folket!

Jag har funderat på detta med kritiskt tänkande. Att det är något som man lyfter fram vikten av när man pratar skola. Men generellt tycker jag att i dag så är det kritiska tänkandet hänvisat till just skolbänken, politiska debatten och pressen. Här är det viktigt att poängtera att den politiska debatten skall ske i teverutor eller på torg, absolut inte på arbetsplatser eller middagsbjudningar. Så säger nämligen den svenska etikettboken som folk följer eftersom de har tappat förmågan att ifrågasätta hundraåriga traditioner. Kritiskt tänkande i andra sammanhang ses generellt som bakåtsträvande om det inte gäller Sverigedemokraterna. Vi har helt enkelt ett samhällsklimat som klippt och skuret för ett parti som Sverigedemokraterna, eftersom många tappat förmågan att ifrågasätta. Eller man måste i alla fall vara modig för att våga ifrågasätta. Modig eller någon typ av politisk extrem(vilket i dag är alla de partier som inte hör till alliansen eller kallar sig arbetarpartier, men ändå)

Varför är det så? Kanske på grund av GI som ger för lite kolhydrater. Lite kolhydrater gör att folk blir dummare visar forskning. När man hör till ett folk som tycker att det är viktigare att vara smal än smart, så kanske man kan förstå en hel del av samhällsutvecklingen på sistone. Jag avslutar således med följande ord : - Fler makaroner åt folket!

Lästips och en hyllning till sjukvårdens personal

Jag fick ett tips av Siska om att läsa senaste numret av Galago (nr 103, Sveriges enda radikala serietidning) och nu vill jag rekommendera tipset vidare. Tidningen driver med politiken och dagens tendenser, sätter ord på sådant som är outtalat eller bortförklarat i dagspressen.

Pelle Forsheds serie handlar om dilemmat med hemvårdens dilemma. Hur de politiska formuleringar om valfrihet inte har så mycket med verkligheten att göra.

Mats Jonsson har en träffsäker serie som heter "Tokklok scener från ett föräldrakooperativ". Vi har haft våra barn på föräldrakooperativ i sju av våra nio förskoleår, så visst känner jag igen en del, även om de föräldrakooperativ inte alls hade ett överslag av hippa söderfolk i hippa branscher eftersom vi inte befann oss på Söder utan i Göteborg. Men som lönearbetare var man emellanåt exklusiv även på våra kooperativ. Det var inte alltid öppettider som passade oss, eftersom det inte fanns en majoritet med samma behov. Att jobba 8 timmar funkade inte. Man fick jobba mindre för att hinna, eller mer för att kompensera det man inte jobbade när man hade bråttom till förskolan. I vissa perioder kändes det som min familj var en kvarleva från Konsums blåvita- serie. Fast det var okej för jag har alltid gillat att känna mig speciell.

Möjligtvis har det med det allmänna kulturklimatet att göra, men tillsist så blev det en majoritet av anställda i Regionen, landstinget, Sahlgrenska sjukhuset. Det kändes mer hemtamt. Sjukhusfolk vet allt, om det politiska klimatet, klasskillnader, sjukdomar. De har varit på fältet. De är socialt belevade och förstår värdet av att hålla tider. Perfekta människor helt enkelt ( och i att vara perfekt människa ingår självklart ett intresse för läsning av skönlitteratur, så de är så klart ofta läsare; -) )

Tillbaka till Galago. Där fanns också Liv Strömqvists serie Arbetslinjen som tar upp bland annat likheterna mellan neanderthalare och moderater, Karolina Bångs buskisartade "BDSM-tips och trix", ett fantastiskt förord och mycket mycket annat. Läs!

Att transportera sig

Nu åker jag tåg. Det är ingen märkvärdigt med det egentligen. Om det nu inte hade varit så att jag i flera år hade en sån hemsk panikångest så att jag var övertygad om att jag skulle dö eller bli galen varje gång jag åkte tåg. Nu tror jag inte det längre. Det är skönt och väldigt befriande. Varje gång jag åker tåg känner jag mig lika nöjd med min själv som en bebis som lyckas stortera in de runda klossarna på rätt ställe i en sån där klosslåda. Väldigt stolt alltså. Så nu åker jag tåg. Som en vanlig människa. Och läser Hungerspelen. Inget märkvärdigt med det heller egentligen.

Livet - hur fan gör man?

Herregud. Jag tycker att ofta livet är så himla svårt. Ja, alltså inte på något svartsynt deprimerat sätt, utan mer på ett Herregud, hur gör man egentligen-sätt. Jag önskar allt som oftast att jag hade en coach som kunde berätta för mig hur man egentligen gör, en livscoach som skulle kunna gripa in och lösa allt på bästa sätt.

Jaha. Vad är det då som är så svårt med livet nu då? Jag fattar inte hur männsikor gör, faktiskt. Jag fattar inte hur andra lyckas med sina liv. Hur lyckas man göra karriär, skjutsa barnen till tusen aktiviteter, laga Linas välsmakade matkasse-middagar, baka surdegsbröd, ha ett välstädat hem och ha myskvällar med sin underbare man. Jag försöker verkligen, det gör jag, men fan - det går ändå inte så himla bra. När jag ser på andra, då känner jag mig som en jävla amatör på livet. En amatör som inte riktigt klarar av det som andra lyckas med. 

Egentligen spelar det väl inte så himla stor roll om jag bakar surdegsbröd eller inte. Mina barn skulle för övrigt ändå bara fnysa åt surdegsbröd och ändå välja det fabriksbakade tillsatspreparerade vita brödet. Och egentligen spelar det kanske inte så stor roll om jag har välstädat och perfekt hemma. Barnen stökar ju ändå ner lika fort som jag har städat färdigt. Problemet är väl att jag bryr mig lite för mycket om vad man ska uppnå för att vara lyckad. 

Och egentligen så kan man ju fråga sig om jag hade blivit så mycket lyckligare om jag hade bakat det där surdegsbrödet. Och egentligen kan man ju fråga sig varför jag bloggar om min prestationsångest. Antagligen är det för jag hoppas att det inte bara är jag som inte fattar hur man gör. Med livet alltså.