Sverigedemokraterna är bara en vulgarism av det gamla vanliga

Ja det som är tapeten i dag är hur Erik Almqvist ljugit hårt om något om en film som han själv inte bara sett utan också redigerat. Man kan givetvis fundera på vad det är han ångrar i dag, att han tappar sin viktiga roll i Sverigedemokraternas partitopp och att det kommit ut vad han länge vetat vad han gjort, eller vad han verkligen gjort. När han säger att sanningen kommer fram så kan man anta att hans idé är han i egenskap av Sverigdemokrat står för sanningen eftersom han tycker han har så himlans rätt och plötsligt blev det inte så mycket demokrat längre.Men det jag tänker mest på när jag ser Sverigedemokraternas beteende på den här videon är att idéen de verkar ha om att deras egen "sanning" är rätt påminner om vad som händer dagligen och överallt i det svenska samhället, om än i inte fullt så vulgariserad form. När det gäller att skildra just det svenska samhället i allt från dagstidningarnas bostadsbilagor, till uppfattningen om barn från förorten, till idéer om förorten eller vilkas problem som är söta nog för söndagsbilagorna och vilkas som främst nämns i budgetsammanhang eller ilskna debatter. Det handlar inte så mycket om främlingar, utan vad vi väljer att förfrämliga.

Carina väljer veckans soundtrack

bra film, trots att det är komedi

Jag har precis sett en underbar brittisk komedi; Le donk & Scor-zay-zee, en låtsasdokumentär.  I huvudrollen en råddare som är rätt korkad och har ett otroligt munläder. Han har hittat en rappare som han får med upp som förband. Upplägget går ut på att det kommer ett filmteam hem till Le donk för att följa honom under några dagar. Hemma hos Le donk bor den kuvade men begåvade rapparen Scor-zay-zee, som Le Donk menar sig ha upptäckt och räddat livet på . Paddy Considne, gör en strålande rollprestation som den korkade råddaren, man har liksom träffat honom. En kille som tror att han är rätt smart, men som alla har genomskådat och som blir rätt obehaglig när han trängd, vilket inte är så sällan.

Filmen får mig att tänka  att tänka på en annan sjukt rolig låtsasdokumenär, den norska Get Ready to Be Boyzvoiced, som gör parodi om ett pojkband

en dag i livet

Just nu finns en finns utställning på Världskulturmuseet i Göteborg och på Kulturhuset i Stockholm." A day in the world" som visar fotografier från världens alla hörn, alla tagna en vardag i oktober. 160 länder har deltagit i projektet med cirka 100 000 bilder. På hemsidan http://www.aday.org/ kan man gå in och titta på fler bilder än vad som får plats i utställningarna.  Det svindlar lite. Det är något som fångas. Vad? Livet som rinner förbi. Man kan nästan fånga vad det är, det där ogripbara som bara är

Aristoteles sa att diktningen är mer filosofisk och seriös än historieskrivning, eftersom  diktningen säger det allmängiltiga och historieskrivningen säger det enskilda. De här fotografierna i  A day in world må vara historieskrivning, men de visar också på det allmängiltiga, det förenande människor emellan. 

Sex och makt

Min sämsta sida har jag som mor och maka. De som älskar mig mest får också ta de fetaste smällarna från min käft. Jag är fullkomligt besinningslös när det gäller att peka ut deras dåliga sidor och det är ingenting särskilt romantiskt med det. Det är bara dåligt, men jag har förstås bra sidor också. Att jag är på det där viset beror på att jag är trygg med dem och därför vågar släppa fram det sämsta av mig. Dumt vore att påstå något annat än att det inte har med makt att göra. Sorgligt för mina barn som också är i en klar beroende ställning. Det är jag som har makten. Nu är det inte så att jag inte problematiserar detta med dem. Förklarar att detta är en dålig sida av mig, som de tyvärr måste stå ut med. Jag hoppas att de kan ha användning av det i något avseende och jag vet ju att jag också, i andra sammanhang, faktiskt också är en bra mor. Men de där hårda orden som jag delar ut till min familj är på många sätt oförlåtliga. Min akilleshäl. Det handlar om makt och jag mår lite dåligt över att jag upprepar det mönster som jag ser överallt i samhället, att man utöver förtryck över de man kan, slickar uppåt och sparkar neråt. På mitt jobb och i min vänskapskrets skulle jag aldrig göra något sånt, där försöker jag alltid vara så rätt och så trevlig. Ibland tror jag att min familj får betala för detta. Kanske handlar det om hierarkier, vad som styr en utan att man vet det. Jag tänkte i alla fall så när jag frågade en kristen person ifall han hade problem med auktoriteter.

När jag ställt frågan insåg jag ifall jag indirekt ställt frågan om han hade problem med Gud, som ju måste vara hans största auktoritet. I morse kom jag att fundera vidare på frågan när jag läste Fridah Jönssons krönika i dagens Metro om kvinnor, män och sexualitet. Att det bland feminister anses så mycket fulare att killar pratar öppet om sina begär men om tjejer gör det så anses det som något bra. Fridah Jönsson problematiserar detta och tar upp en viktig poäng i att det är himlans trist att allt är så sexualiserat, vilket jag håller med om. Men en av hennes poänger håller jag inte med om. Eftersom det finns en könsmaktsordning så står det fortfarande för makt när en man öppet uttrycker sina sexuella behov, vilket ger ett helt annat eko än när en kvinna gör det. Om män och kvinnor hade samma makt i samhället så hade det varit annorlunda, men nu är det inte så och därför är det nödvändigt att kvinnor erövrar det sexuellt laddade språket och gör det till sitt, det är också en fråga om makt. 

I kväll har jag varit och sett Call girl en svensk film som löst bygger på bordellhärvan med Geijeraffären och Doris Hopp. För mig som avskyr så gott som varenda svensk långfilm som finns att se så var det här den bästa svenska film som har gjorts på mycket länge. Se den. Innan jag såg filmen var jag dock bekymrad över det oetiska inslaget med den svenska statsministern, som var så oerhört lik den svenska statsministern som var i landet vid den tiden. Men nu när jag sett filmen, det handlar ju om symbolik. Vad spelar det egentligen för roll för en fjortonårig flicka om det är statministern själv som kommer som kund, eller ifall det bara är så att statsministern hjälper till att dölja att en av ens ministrar har horat?  Om man tänker att de prostituerade oftast inte har någon makt alls och hamnat där de är just därför medan kunderna, i detta fallet landets riktiga makthavare, har möjlighet att bestämma alla spelreglerna. Ifall man skall göra någon form av spelfilm av en dokumentär händelse tycker jag det närapå är en skyldighet att ta fram symboliken, i annat fall hade man lika gärna kunnat göra någon form av dokumentär. Genom att titta på de symboliska maktstrukturerna kan man synliggöra mycket.

bla bla bla

Som bibliotekarie så ingår ju en del praktiska sysslor. Jag gillar det att hitta balansen mellan marken och tanken. Den här veckan har det inte blivit så. Jag har just mest varit inbegripen i prat och lyssnande situationer. Det är roligt, men jag får ofta en känsla av att jag håller på att tappa kontrollen när jag släpper mina vanliga rutiner. Särskilt när jag rör mig för lite. Ungefär som att jag inte vet vem jag är längre, eller som att jag förlorar kontakten med marken och riskerar att flyga iväg i något oväder. Otäckt.Samtidigt blir jag allergisk av min egen röst och känner mig äcklad av mitt behov av bekräftelse. Så tänkte jag sätta upp ett youtubeklipp här som heter blablabla, men när jag lyssnade på det så var det något helt annat än vad jag mindes. Men det var kul. Kanske handlar det också om mig själv och min syn på mig själv, eller också är det bara kul:

Anna väljer veckans soundtrack:

Den här videon är så jäkla snygg och en påminnelse om att det finns mycket vackert i gråhet. Det kan väl behövas i dessa mörka novemberdagar. Woodkid med Iron: