Kerstin väljer veckans soundtrack

När vi började lägga ut veckans soundtrack här såg jag det som en chans att bilda er alternativt pracka på er en massa av min ungdoms hjältar, men alltför mycket annan musik har kommit i vägen.

Nå, den här gången då?

Ja och nej. Har just varit på Stockholm Music and Arts, och där fanns både gamla hjältar som Patti Smith och Emmylou Harris och nya fantastiska bekantskaper som Fatoumata Diawara och Tinaiwen, men jag väljer ett både-och-alternativ.

Buffy Sainte-Marie har funnits med sedan sextiotalet. Hennes protestsånger som Soldier Blue och Universal Soldier har alla i min ålder hört.

Men igår visade hon en helt annan bredd med en fantastisk blandning av garagerock, punk, country och politik.

Hade bara medelåldern på festivalbesökarna varit trettio år lägre hade hela publiken headbangat frenetiskt på ett antal av hennes låtar.

Hemtjänsten och jämställdheten

Det har nyligen skrivits i GP om hemtjänstens brister i Göteborg. I riksdagsledamoten Lena Hallengrens debattartikel Sämre äldreomsorg ett hinder för arbete tar hon upp Kommunals rapport ”Hänger din mammas trygghet på dig?” som visade att 100 000 personer har gått ner i tid eller slutat jobba helt för att vårda en anhörig. Det skulle vara intressant att veta hur många av dessa som är kvinnor.

Äldre som har legat på sjukhus kan få hemtjänst när de kommer hem igen. Beslutet om i hur stor omfattning fattas av biståndshandläggaren. Patienten kan behöva hjälp i vardagen med att komma upp ur sängen på morgonen, gå på toaletten, handla, laga mat- allt efter behov, men det gäller också utdelning av mediciner. Mediciner som de äldre måste få i sig på vissa tider. Anledningen till att äldre kommer hem istället för att placeras på korttidsboenden är ekonomin. Idag ska alla sjuka bo hemma även om de bor själva, för att samhället ska spara pengar. När jag nu läser att de ordinerade hemtjänstbesöken ibland ställs in på grund av indragningar och sparbeting så blir jag uppriktigt förbannad! Socialstyrelsen opponerade sig i en artikel i GP den 3 augusti och menade att indragna besök är ett lagbrott.

Självklart hjälper vi gärna våra äldre släktingar när det behövs. Men när det behovet är besök 6 gånger om dagen så är det omöjligt att samtidigt behålla sitt jobb. I Hallengrens debattartikel beskrivs att personer som går ner i tid eller helt slutar arbeta för vård av anhörig, oftast är det de äldres döttrar. Det gick ett radioprogram för något år sedan som just handlade om detta. Där visade det sig att kvinnor/ systrar/fruar inte bara tar hand om sina egna föräldrar utan dessutom sin partners föräldrar.

Kvinnorörelsen har i århundraden kämpat för jämställda villkor. Under 1900-talet har kvinnor i Sverige fått rösträtt, rätt till all utbildning och arbete, rätt till barnomsorg, mödravård och så vidare. Drar man in på äldreomsorgen så drabbas jämställdheten, kvinnor hamnar utanför arbetsmarknaden för att sköta om gamla släktingar utan betalning. Kärnfamiljer får återigen försörja sig på en inkomst. Rättigheter går förlorade. Vunnen mark måste kämpas för igen.

Så vart är vi på väg egentligen? Offentlig vård tillgänglig för alla kostar. Och det ska den göra. Men idag tycker man att det ska sparas inom offentlig sektor. Det är också typiskt att kvinnodominerade yrkesgrupper ska få indragningar och sämre arbetvillkor. En sektor som redan har förkastligt låga löner. Hur kan man dra in pengar på en verksamhet uppbyggd av förvärvsarbetande kvinnor för att sköta om de äldre? Konsekvensen blir att andra kvinnor utför jobbet gratis. Det är diskriminerande. Politikerna spelar på kvinnors medkänsla för sina äldre anhöriga.

Det verkar som om man vill göra offentlig vård så dålig så att politiker sedan kan skylla på att det är den offentliga vården som är dålig, inte på att resurserna är otillräckliga för att göra den bra. ”Om fler väljer privat finansierad hjälp kan viljan att bidra till något gemensamt finansierade äldreomsorgen minska.” skriver Hallenberg. Ve och fasa! Man öppnar fler dörrar för företag som Carema kan komma och härja. Och då hamnar pengarna på Bahamas istället. Är det bättre? Nu börjar jag allvarligt fundera på vad en människa är värd. Hur lite ska en människa kosta? Med den utvecklingen jag resonerar om ovan är svaret 0 kr. Politikernas syn på människors värde är tydligt.

En annan konsekvens om fler och fler kvinnor lämnar arbetsmarknaden är färre skatteintäkter till kommunen, vilket leder till fler indragningar. Det är bättre att ge hemtjänsten vad den behöver för att genomföra sitt uppdrag och låta folk ha sitt arbetsliv kvar och betala sin skatt. Arbete är en rättighet enligt Artikel 23 i FN´s deklaration om de mänskligarättigheterna. Men det är så mycket mer än bara en försörjning. På jobbet är vi en del i ett sammanhang, vi har arbetskamrater och det är en plats att utvecklas som människa. Kvinnor behöver sina jobb för att finna stimulans och meningsfullhet.

Sedan gäller detta i högsta grad också de kvinnor (mestadels) som jobbar inom äldreomsorgen. Jag håller helt med Hallengren när hon talar om att den måste göras till ett attraktivt arbetsområde där personalen har utvecklingsmöjligheter och känner yrkesstolthet. Men personalen måste också ges möjlighet att slippa göra omöjliga val mellan patienterna på grund av resursbrist. Det som beskrivs i GP den 2 aug där personalen gör 12 besök på förmiddagen och 7 på eftermiddagen låter väldigt mycket tycker jag. Hallenberg skriver också att kvaliteten på äldreomsorgen måste vara god så att de anhöriga inte slutar jobba för att säkra sina äldres trygghet. Vi behöver lägga mer pengar på äldrevården helt enkelt.

Den dag jag hör att hemtjänsten har överösts med pengar för att vi värdesätter kvinnor och äldre i det här landet och att de används för att de äldre ska ha det bra, de anställda ska ordentligt betalt, vara fullt bemannade och ha vettiga arbetsvillkor då skulle jag tycka att vi bor i ett humant och välfungerande samhälle. Än så länge är det en utopi.

Tokiga mamman

Jag är bara så trött på alla tokroliga mammabloggare eller krönikörer, som berättar om sitt familjeliv i kaos. Den första som skrev i den stilen var kanske Martina Haag. Jag läste hennes krönikor i tidningen Mama.  Jag tyckte hon en bra och underhållande stilist, men det är ju himlans länge sedan nu, tio år  och sedan dess har det kommit ungefär hundra kopior. Martina Haag själv är i dag mer ett varumärke än en träffsäker stilist. 

Men vilka bloggare krönikörer är det jag pratar om? Jag vet inte, jag kommer faktiskt inte ihåg ett enda namn. 

Elin väljer veckans soundtrack

Jag har varit så sur det senaste på att livet inte är som på film. Ni vet, det är jobbigt och sen händer något fantastiskt så allting blir alldeles underbart. Det gudomliga ingripandet. Som det är på film. Verkliga livet är bara en massa prövningar hela tiden. Det sägs ju att det som inte dödar härdar, men ibland kan man ju bara undra hur härdad man måste bli egentligen. Jag brukar ofta säga att en bonus av att gå igenom mycket jobbiga saker i livet,är att man blir mer empatisk, men ibland undrar man ju bara hur jävla empatisk det är meningen att man ska bli egentligen.

Det är inte något nytt det här att jag går runt och är sur på livet. När jag växte upp så gick jag hela tiden och väntade på det där gudomliga ingripandet, den där vändningen som skulle göra att livet blev som på film. Deus ex machina heter det väl om jag inte minns fel från litteraturvetenskapen. Jag gick och hoppades på att mina föräldrar skulle skilja sig, att det skulle visa sig att jag var adopterad eller bortbytt på BB och egentligen hade jättesnälla och gulliga (och rika) föräldrar. Bara någonting som skulle ta mig ifrån det där jobbiga helvetet hemma. Men inte kom det, inte. Och självklart är det så att den enda som kan göra ett gudomligt ingripande i ens liv, det är man själv. Den enda som kan ta hand om det där känslomässiga bagaget så att det inte är så mycket i vägen för lyckan, det är man själv. 

Svammel om individualismen

I dagarna har jag sett Vilgot Sjömans Nyfikenfilmer. Jag tycker inte helheten är särskilt bra, utan för utspätt. De här upplösta jagen, Lena Nyman och Börje Ahlstedt, i ena stunden som skådespelare som spelar sig själva som spelar i filmen och i andra stunden någon i filmen, liksom Vilgot Sjöman själv spelar sig själv, tycker jag bara är fånigt spekulativt. Men det finns mycket intressant material i filmerna, som när Lena Nyman går runt och frågar folk om de tycker det finns ett klassamhälle.

Hela mitt vuxna liv har jag hört om de här nyfikenfilmernas betydelse. Men jag har aldrig riktigt fått kläm på hur många det var som såg dem. För vilka hade de betydelse? Vilgot Sjöman antyder att filmerna inspirerade till studentupproret i Paris 1968. Men vad ledde studentupproren till?  I dagens Dagens nyheter skriver Martin Gelin (DN Kultur sidan 8, 2012-07-28) om sin läsning av läst Kurt Andersens True belivers som menar att 60-talet åtminstone i USA inte var någon vänsterrevolution utan en individualistisk revolution, om självförverkligande och en bitvis narcissistisk hedonism.

Jag tror inte på några enkla svar, men det ligger något i det, för det är svårt att begripa hur det hårt individualistiska samhället vi i dag lever i annars kunnat växa sig så starkt. Det största minnet av 68 vi har i dagens maktsamhälle är kanske hästsvansen på vår moderate finansminister? Jag tänkte på det i morse när jag läste om rättegången mot den man som var svårt misshandlad på Kortedala torg. Han har bestående men, blind på ena ögat och förstört minne. Där ser ni den riktiga baksidan av individualismen. Det var bara en person som försökte hjälpa mannen, trots att där fanns flera vittnen. Kanske begriper folk inte längre styrkan i kollektivet, att de tillsammans kunde ha stoppat misshandel, precis som de skulle kunna stoppa mycket annat, om de ides.

Tillbaka till Nyfikenfilmerna. I klippet nedan går Lena Nyman runt och frågar folk ifall de tycker vi lever i ett klassamhälle. På slutet är Palme med, han är 39 år och kommunikationsminister.Han pratar om klassamhället, men nämner också skönlitteraturens enorma politiska betydelse. Så då är det ju inte svårt att associera till dagens rätt torftiga litterära klimat. Men det tar vi en annan gång.  

Karin Väljer veckans soundtrack

Jag har egentligen tänkt ge er den här låten flera gånger. Men har tvekat eftersom jag inte riktigt vet ifall det är en okej video eller inte, men jag får väl erkänna att jag gillar den själv och inser att jag på så sätt riskerar att kvalificera mig till någons slags antifeministisk idiot. Fast jag fattar att allt beror på betraktaren, jag menar t o m Eddie Meduza anses som ett geni och en feministsik förkämpe av vissa. Så bara jag har rätt attityd kan jag nog stå för det här med.

Det jag retar mig på är de halvklädda tjejerna och de fullt påklädda männen. Fast hur jag än vänder på det tycker jag det är en väldigt bra video. De sjunger om att försöka fånga ett flyktigt begär, att de vill ha smältande glass Dame un helado derriténdose samtidigt som de sitter ensamma och spelar långt ifrån sina önskningar till skiftande bakgrunder.


Jag gillar att texten så ursinnigt utforskar samma ord om och om igen och kan egentligen inte begripa varför jag tycker  de lyckats klippa ihop bilderna så att jag tycker blir bra och inte nonsens som jag oftast tycker annars när det gäller musikvideo. Men så är det väl med det mesta, allt beror på vad man gör av saker och ting.  Sen är det humor. Det är  bra.

Charlotta väljer veckans soundtrack

Jag har alltid varit fascinerad av riverdance. Sen jag var liten har jag älskat både musiken och dansen. Jag brukade lyssna på pappas skivor och låtsas att jag kunde och drömde om att lära mig dansen på riktigt, så intresset för dansen väcktes tidigt. Det blir något väldigt speciellt med dansen och musiken tillsammans. Lyssna, se och njut! Det här är reel around the sun.