Kapitalismens fall

Den senaste tiden har jag haft mina funderingar. Det har ju visat sig flera gånger i historien genom  1930- talets depression, 1980-90-talets och 2008-2010 års finansiella kriser, att kapitalism som samhällssystem inte fungerar. Det är alltid någon som utnyttjar systemet. De som egentligen bär skulden till hela västvärldens nuvarande ekonomiska kris tog enorma risker med andras pengar och tjänade själva väldigt mycket på det.  I SVT´s dokumentärprogram DOX, om den finansiella krisen i USA, visade i klartext att de skyldiga investmentbolagen och de  människor som jobbade där (som inte har offrat något själva) går fria. Detta trots den kris deras beteende ledde till. De miljarder dollar som de införskaffat sig får de personligen behålla som sin privata egendom. I programmet sas också att de riktigt stora investmentbankerna ibland hade lånat pengar av stater, företag och andra för 300 gånger bankens värde. Det betyder att all aktivitet som dessa mycket betrodda banker sysslade med gjordes utan egna likvida medel. Hur kan det anses pålitligt? Själv är jag inte ekonom, men det fattar till och med jag att det är helt vansinnigt.

Vi måste hitta ett sätt att komma bort ifrån detta vansinne, anser jag. Ett tag tänkte jag att eftersom vi lever i en marknadsekonomi och vi vill ha en demokrati så skulle vi alla börja rösta på vem som får hantera aktier på börsen eller stora summor pengar som allvarligt kan påverka medborgarnas liv. De skulle på så sätt få stå ansvariga för sina handlingar. Men jag gav snart upp den tanken. Är inte överens om att en fri marknad, kapitalism och kommersialism ska vara styrmedel i samhället. Ett samhälle måste styras politiskt med sociala värden högt på agendan och med medborgarnas vilja högst på dagordningen.

När lördagens Kosmo tar upp ”Kapitalism - om pengar och protester” hör jag att Davis Harvey säger: ”Nu försöker vi lösa en irrationell situation med rationella metoder i ett irrationellt system.” Just det. För våra förtroendevalda står handfallna inför finansmarknaden, den är ett irrationellt monster som de inte kan tygla. Men varför vill man egentligen att den ekonomiska marknaden ska vara fri och otyglad, styrd av nervösa börsmäklare med ekonomisk vinst som enda intresse? Marknaden är trots allt inte något monster. Finansmarknaden har människan själv skapat och den befolkas av människor.

Problemet idag, enligt Harvey, är att det finns överskott både på kapital och arbetskraft, men att ingen lyckas sammanföra dessa för att det inte går att tjäna några pengar på just denna sammanförning. Jag anser att vi inte kan fortsätta att ha ett system som alltid måste tjäna pengar på allt. Den sammanföring som Harvey pratar om är ett politiskt ansvar. Men politiken drivs också av pengar. Vi måste helt enkelt byta till en annan form av system, till något vi själva kan styra för att vi vill det. Enligt Harvey är det idétorka både hos politiker och intellektuell elit hur detta nya system ska se ut. Det märks.

Liksom Occupy Wall Street rörelsen kritiserar jag bristen på alternativa lösningar och när deras rop skallar att en annan värld är möjlig, då håller jag med dem. Kapitalismen har inte fallit bara en gång utan flera gånger och om vi inte inser det och förändrar detta NU så kommer den att falla igen. Det är dags för alla medborgare och makthavare att sätta sig ner och på allvar tänka ut ett helt nytt samhällssystem. Förslagsvis ett demokratiskt system som inte styrs av pengar. För det funkade ju inte.

Tröttsamt arbets(löshets)marknadsideal

Jag gillar att gå omkring och slafsa. Orkar inte leva upp till klädkoder och pigg attityd. Det är också ett bryderi att hålla reda på, för det är olika koder vart man än kommer. Själv gör jag i och för sig en ansats då och då, mest för andras skull. Häromsistens färgade jag håret och fick mycket beröm när alla slapp se mina gråa hår. Men nu ser det lite skavigt ut när de gråa håren smyger sig fram i benan och färgen bleknar. Får inga uppmuntrande kommentarer längre. Är väl för slafsig helt enkelt.

På en kurs för jobbsökande på arbetsförmedlingen som jag var på informerades vi om att de hade frågat arbetsgivare varför en viss person fick jobbet. De flesta hade svarat att ”det glittrade i ögonen” på den blivande anställde. Kursledaren poängterade att glittret tolkades som entusiasm inför jobbet, och det gillar ju arbetsgivare, menade hon. Hon tog också upp ett skräckexempel, det som man absolut inte fick göra som arbetssökande. Med utgångspunkten att ”du kan när som helst träffa din blivande chef” satte hon kårar i oss arbetssökande. På grund av ovanstående skulle man alltid tänka på hur man såg ut när man gick utanför hemmet. Det värsta man kunde göra var att sätta på sig joggingbyxor och träskor och gå ut, sa hon. Träffade man sin blivande chef då (i en affär till exempel) och man lite trött gav chefen ”en matt blick”, då skulle man troligen inte få jobb. Nånsin. I detta scenario skulle chefen misstänksamt undra (för sig själv) hur man egentligen mådde. Och på något underligt sätt skulle detta också sprida sig till andra. Det var inte bra, att gå i träskor med matt blick.

Men det är ju lätt att bli deprimerad av att vara arbetslös. Då glittrar man inte. Och råkar säkert ta på sig joggingbyxor och träskor och går ut. Ska inte den som har makten som arbetsgivare använda den omvänt? Fråga hur man mår, erbjuda en ledig plats om de har osv. Är de verkligen så rädda för lite slafsighet?
När jag opponerade mig, där på kursen, så sa kursledaren att ”så kan man ju vilja att det var, men VERKLIGHETEN ser annorlunda ut”. Det finns en vag underton här i att vi arbetslösa faktiskt inte lever upp till det som behövs, att det är vårt eget fel att vi sitter där vi sitter.

Jag ställer mig väldigt kritisk till att en myndighet hjälper till att fortplanta denna idealbild av arbetsmarknaden, som om det bara finns en ideal arbetsplats i vars normer alla ska pressas in. Och att man inte verkar vilja göra något för att förändra ”verkligheten” utan istället proppar oss fulla med bilder som vi ska leva upp till, vi arbetslösa. Vad jag vill se är en arbets(löshets)marknad som välkomnar människor som vågar vara sig själva, inkluderar allas våra defekter och tillåter oss att vara lite slafsiga och trötta.

saker att gilla och ogilla med Göteborg

Saker jag älskar med Göteborg

Samhällskritiken

Det medvetna folket på gatan. Uppdrag granskning, GP, Elin Grelsson och Ove Sernhede med flera.

Långgatorna , Järntorget,

Något så coolt som Långgatorna finns knappast innanför Sveriges gränser. Att gå där är att förtrollas, man får attityd bara genom att beträda gatorna. I området finns också bra kultur som Folkteatern, Hagabion, Hagateatern, Draken och biblioteket.

Lärjeån

Det finaste promenadstråket där dessutom skägglaven fortfarande lär finnas, vilket är ett tecken på ren luft. (Men fråga mig inte om lavar. Jag har inte studerat dem sedan Mulleskolan)

Botaniska och Ängårdsbergen

Dessa kan jag inte leva förutan.

Gamlestaden

Där har det bott bra folk ända sedan 1400-talet. Bra folk, gangsters, arbetare, invandrare, akademiker, studenter, kulturarbetare. Här finns också stans bästa affärer; Rambaldi och Orienthuset.

Bok och bibliotek

Att bo i Göteborg och vara bibliotekarie är förstås en lyckoträff på hösten särskilt som mässan är ungefär när jag fyller år.

Saker jag hatar med Göteborg

Slottskogens vandringsstråk en söndageftermiddag

Vad fan är det för fel på folk? Har de ingen fantasi? Ibland går jag där men det är bara hemskt eftersom där är 3000 personer mer på vägarna än vad som får plats.

Liseberg

Så stort så man blir alldeles trött bara av att gå omkring mellan attraktionerna. Gröna Lund är både bättre och trevligare. Jag hatar Liseberg av hela mitt hjärta. Hade det funnits taxibilar på området så hade jag åkt det mellan attraktionerna.

Avenyn och Götaplatsen

Något så tillgjort som Avenyn får man väl leta efter. Bussarna är dock bra, de går snabbt och ofta. Men egentligen så hade Avenyn varit bättre utan någon trafik alls. Götaplatsen har ju några förträffliga institutioner och har man väl tagit sig in på någon av dessa får man väl se sig som räddad. Men själva Götaplatsen symboliserar för mig inget annat än Död och storhetsvansinne. Jag tänker också på Sovjet.

Jag tar på mig offerkoftan en stund

För några veckor sedan så såg jag Patrik Sjöberg i Livet blir bättre. Det var ett sjukt bra och berörande program där man fick följa Patrik till platser som haft betydelse för hans berättelse. Han sa många bra saker i programmet och bland annat så sa han helt enkelt "Jag är ett offer". Och det kanske ni inte tycker är någon stor grej, men för mig var det oerhört befriande att höra Patrik säga det där. För det här med att vara ett offer är inte så enkelt att förhålla sig till. Någonstans är det så grymt svårt att ta till sig att man har befunnit sig i en så maktlös position, att man inte har kunnat avvärja de övergrepp som skett.


Jag umgicks ett tag med en grupp människor som trodde väldigt stark på karma. Att mitt liv idag är resultatet av mina handlingar. Kort sagt - är ditt liv skit och händer det bara skit i ditt liv, så får du skylla dig själv. Det där är en helt hopplöst tankekonstruktion tycker jag. För då har man inte räknat in det här med maktlösheten. Om du är i en situation där du inte har makt att styra, inte kan ta dig ur den eller påverka den - hur kan det då vara ditt fel att det händer? Hamnar man inte i ett upplägg där ett våldtäktsoffer, ett barn som blir utsatt för sexuella övergrepp eller fysisk misshandel får skylla sig själv? Nä, att umgås i den där vänkretsen var inget vidare för självkänslan vill jag lova.


Det finns en bok som heter Våldtagen: men jag är fan i mej inget offer. (Jag måste erkänna att jag inte har läst den där boken för jag blir så jävla arg när jag läser titeln). Och jag bara baxnar när jag ser den där titeln. Jag råkar nämligen tro att det är skitviktigt att våga erkänna att man är ett offer - för att lägga ansvaret och skulden för det som hände på rätt ställe. Det är inte du som offer som har skulden. Det är förövaren.

Och det är förresten inte så himla farligt att erkänna att man är ett offer - man är ju trots allt mer än ett offer. Jag är ett incestoffer, men jag är faktiskt så mycket mer än det. Det är på många sätt en stor del av att jag är den jag är, men jag är också mamma, flickvän, bibliotekarie, trekkie och säkert något mer.

Kvinna utan minne

Det var ganska längesen jag såg den nu, Kaurusmäkkis film ”Mannen utan minne”, men även om jag inte tycker jag har tappat minnet helt, så funderar jag lite kring detta delvis tappade minne. Eftersom jag inte har blivit slagen med nåt hårt så letar jag efter en annan förklaring.

Glömskan är nämligen semestertidens eviga problem. När man äntligen har tid att umgås och prata om intressanta böcker och filmer, så påminner det hela mer om en tragikomisk scen där två medelålders kvinnor påväg till olika små sommarparadis famlande försöker prata om den kultur som de har tillförskaffat sig och gärna diskuterar. Innehållet i boken eller filmen kommer vi för det mesta ihåg utan problem, men det slutar alltid med att vi bara kan prata om de böcker och filmer som vi båda läst och sett. Om någon plötsligt skulle ge sig i kast med en ny film så är hindren gigantiska eftersom ingen av oss kan komma ihåg titlar eller skådespelarnamn, regissörer eller författare. Det leder till att långa omvägar genom filmer som vi båda har sett eller böcker vi båda läst som får leda oss fram till den där skådisen som sedan kan hjälpa oss att förstå vilken film det är vi talar om.
Såhär vintertid kan jag tycka att det är positivt att våra hjärnor slappnar av lite på semestern. Men nu hände detta igen häromdagen. Självklart vet jag att man med åren tappar lite minne, men jag känner mig inte riktigt så gammal än. För ett tag sen hörde jag på radio om att Alzheimers hittades allt längre ner i åldrarna. Lite orolig blir man ju när man hör sånt. Konstigt i och för sig att hela innehållet i alla de böcker finns kvar och bara titlar och namn ramlar bort. Blir därför ganska irriterad när folk börjar med ”namedropping” i mitt sällskap och ser den numera som en väldigt uteslutande lek.

När jag pratade med en annan vän (med samma problem) om detta så sa hon att hennes mormor brukade säga att ”det är fullt i skafferiet”. Kanske visste de mer om detta förr och att det bara är så enkelt: vissa saker får inte plats. Tur att jag i alla fall kommer ihåg vad boken eller filmen handlade om. Tänk att läsa en 700 sidors bok och sen glömma vad den handlade om! Tröstar mig med att titel och namn kan man trots allt ta reda på i närmaste I phone.

Det är skit med allt

Okej, kanske världens märkligaste reklam dyker upp i min feed på Facebook. "Lambi ska trycka 50 unika berättelser på toalett- och hushållspapper. Har du något du vill berätta för världen? Klicka här!" Vem vill skriva något som folk ska bajsa på? Jag kanske ska skicka in några av mina blogginlägg? Världen är ett märkligt ställe.


Detta inlägg illustreras med First Aid Kit. Inte för att de är bajs, utan tvärtom - vackrare än så här blir det inte just nu:

Synk söker en ny påläggskalv

Påläggskalv No 5

Varje år söker vi ett antal Påläggskalvar som vill skall skriva på http://synkad.blogspot.com/ Arbetsuppgifterna är inte så mångskiftande, men omvärldsbevakning långt utanför styrelse- och ledningsmöten samt deltagande i och ansvar för olika former av projekt är inget hinder. Synk är en av marknadens tuffaste bloggar. Du får skriva som du vill men det är viktigt att du tycker som vi. Arbetet är ideellt och syftet är att bidra till en bättre värld.

Profil

Personen skall vara en hungrig och törstig med analytisk förmåga, påhittig och gärna utan examen som civilekonom och/eller civilingenjör och utan målsättningen att bli en framtida VD. För befattningen krävs känsla och intresse för det skrivna ordet och mycket låg arbetskapacitet. Oflexibilitet och stressotålighet är meriterande. Du ska vara född på trettiotalet, fyrtiotalet, femtiotalet, eller nittiotalet. Är du född på artonhundratalet är det toppen!

Ansökningsförfarande

Ansökan utan någon som helst meritförteckning, med ett personligt brev sändes till karin.eggert@comhem.se . Märk kuvertet "Påläggskalv" (eller förresten det är väl inga kuvert på eposten? Hur skall vi göra då, hm...)