Tröttsamma vuxenvärld

Ibland blir jag bara så himla trött på vuxenvärlden.
Trött på konstiga spel där en sak betyder en annan och man inte vet vem som säger vad och om det betyder det man tror att det betyder.
Trött på att försöka vara en fantastisk mamma, älskarinna, bibliotekarie, vän och god medborgare utan att bränna ut sig av bara farten.
Trött på att förväntas klara av att ge hundratjugo procents engagemang, lust och glädje åt en miljon olika projekt.
Trött på att bygga relationer med miljarders olika människor och vara lika trevlig jämt.
Trött på att gå i terapi för att bli en bättre, klokare och hela människa, när andra bara spelar ut hela sina störda personligheter utan att skämmas ett jävla dugg.
Trött på att ingen tar något ansvar för något och bara skyller på andra.
Trött på att inte få underprestera någon gång endaste jävla gång.
Trött på att alltid behöva överprestera för att känna sig bra och duktig.
Så himla himla trött.

Ett inlägg som detta behöver Morrissey som avslutning:

Beiron och Bildt

Den heter Du hör inte hit Beiron av Anna Härmälä och är en bilderbok om byrackan Beiron. Han bor i skogen men bestämmer sig trots varningar från vännerna att ge sig in till de stora rashundtävlingarna. Ovetandes om de regler som gäller ställer han upp i ett flertal tävlingar, där han klär ut sig till olika rashundar. Varje tävling slutar med att hans förklädnad avslöjas precis innan han är på väg att vinna. I sista tävlingen lyckas han dock vinna, eftersom han rakat sig och ser ut som en fin nakenhund. Men då drabbas han av dåligt samvete och berättar att han lurat alla. Sen drar han hem till skogen igen där han i och för sig blir hyllad som hjälte.

Jag tänker på Beiron och jag tänker på Carl Bildt. Den senare renrasig som aldrig darrar på manschetten. Som kan vara utrikesminister och samtidigt ingå i en förundersökning misstänkt för folkrättsbrott. Som kan släppa uttalande om att de fängslade journalisterna i Etiopen egentligen inte borde varit i ett så farligt område utan att det blir något särskilt med det. Han kommer undan med den ena grodan efter den andra. Men så är han ingen Beiron och ingen Juholt. Varför håller du käften om det Lena Melin?

Bra bitchig indisk musikvideo och pinsam Ken Ring

Av en slump kom jag över den här videon. Jag förstår ingenting av vad de sjunger, men det går inte att ta miste om vad det handlar om. Kampen mellan man och kvinna! Slutet är bäst!! Men varför finns det inga liknande tema i våra musikvideo? Eller finns det fast jag bara råkade få se den här först?


Det är klart att den här typen av inslag utgår från ett slags könsstereotyper. Men så länge det finns människor som tror att vi är stereotyper så behövs det nog den här typen av skildringar. Hör här om Ken Rings syn på saken. Hur kan man påstå att man måste vara politiskt korrekt i Sverige när personer som Ken Ring får utrymme? När Sverigedemokraterna sitter i riksdagen?

Sisters are doin it for themeselves!

Jag lever med konsekvenserna av dina handlingar

Okej, nu känner jag att jag måste förklara lite innan ni fortsätter att läsa. Jag har inte skrivit det här inlägget för att ni ska tycka att det är synd om mig eller så. Jag har skrivit det för att ni ska fatta lite hur vi har det, vi som har varit utsatta för övergrepp. Så. Nu kan ni fortsätta läsa. Eller sluta om ni vill.

Det är inte särskilt roligt att ha varit utsatt för sexuella övergrepp. Det är jävligt jobbigt faktiskt. Jobbigt och tröttsamt. Jobbigt och tröttsamt att kämpa med svårigheterna som övergreppen orsakar i vuxenlivet. Oerhört tröttsamt faktiskt.  Allt som oftast märker jag i möten med andra att många tänker automatiskt att de svårigheter som sexuella övergrepp ger per automatik ska handla bara om just sexualitet. Att man som incestoffer ska tycka att sex är det obehagligaste och värsta som finns. Så enkelt är det inte. Jag kan inte direkt säga att mitt förhållande till sex skulle vara så särskilt mer komplicerat än någon annans. Jag gillar sex. Nu vet ni det. (Nu vet jag att det finns en massa kvinnor (och män) som har varit utsatta för sexövergrepp som tycker att sex är asjobbigt, all respekt till er)

Det finns så många saker som jag tycker är mycket mer besvärliga i livet än att ligga med killar. Det finns så många andra konsekvenser av övergreppen som gör ondare och som påverkar mig mer. Att inte ha någon makt att styra över det man utsätts för. Den maktlösheten, att inte ha en chans att kunna styra det som händer - åh, det är en förfärlig känsla. Oerhört lätt att ta med sig i andra situationer i livet vill jag lova. Att bli manipulerad att tro att man inte har något värde, att få sin självkänsla sänkt till botten. Att inte få sina gränser respekterade, ingen brydde sig om vad du ville, så till de grad att det är skitsvårt att sätta gränser i nuet. Att bli fostrad i att ta en massa skit från de som ska stå en närmast och skydda en. Som ska uppmuntra en och rusta en med styrka och självförtroende så man klarar sig i livet. Och det där med självkänslan. Det är det svåraste. Att tappa allt sitt värde. Och skammen och skulden så klart. Som grädden på moset. Att bli manipulerad att tro att man faktiskt får skylla sig själv för det som hände.

Kanske tänker du nu att - okej, men då är det bara att sluta ta skit från andra. Ta makten över livet igen och klappa sig på axeln och tycka att man är bra. Det är ju så förskräckligt längesedan allt det där hände så sluta var ett offer nu. Så enkelt är det inte. Det är inte bara att skaka av sig tankemönster som man har fostrats in i under hela uppväxten. Det är ett segt och slitsamt arbete. Ett jävligt jobbigt och tröttsamt arbete.

Och allt detta gör mig så jävla jävla arg och ledsen. Det känns så fruktansvärt orättvist. Att min pappa kan gå genom sitt liv helt opåverkad och obekymrad. Och jag. Jag lever med konsekvenserna av hans handlingar. I varje sekund. I varje ögonblick.

Isabella Nilsson

Jag har precis läst Isabella Nilssons romandebut Verklighetsprojektet (X-publishing, 2011)

Vi har lovat varandra att inte skriva om böcker på den här bloggen och det har jag väl hållit ganska bra. Därför skall jag inte heller skriva något särskilt om Verklighetsprojektet mer än att det är en bok som jag har svårt att hålla mig ifrån att skriva om.

Berättarjaget flyttar hemifrån, blir förälskad, får sitt hjärta krossat och mår väldigt dåligt av många flera olika skäl. Romanens yttre skeende är inte så avancerat, eftersom det handlar om en person som är ensam och mår dåligt. Men berättarjaget har en oerhörd drift att kommunicera med nästan allting. Tingen får liv och delar av romanen är en absurd berättelse där bland annat olika föremål talar med varandra. I språkvändningarna finns en lockande okomplicerad galenskap som säkert är något av det som står i kontrast till Verklighetsprojektet.

För det är ju verkligheten som berättarjaget skall erövra och det är sannerligen inte så lätt för den här unga fröken. Det absurda får mig att associera till Nikolaj Gogol. Personligen så har jag uppfattningen om att man kan nå något annat när man ger sig ut i det ologiska och galna tänkandet. Lockelsen i den här berättelsen är samma lockelse som i en dröm. Jag får tag i något oväntat ur mitt eget universum bortanför alla snustorra logiska tankemodeller som folk ställer upp för att de har svårt att fatta det andra. Romanen ger mig energi och Isabella Nilssons språk gör mig verkligen lycklig.

Till den vanliga människan som inte finns

Efter några dagar på bokmässan, några veckors debatt om boken Happy Happy om lyckliga skilsmässor så har jag kommit fram till att den vanliga människan är en politisk rekonstruktion, för att det skall bli enklare att bestämma hur vi bäst skall leva. En konsekvens av detta är att människor känner sig fel eftersom ingen kan vara en mall. Jag tror egentligen inte att det går att driva politik på något annat sätt. Synen på människan måste nog bli förenklad från en politisk nivå. Men för att vårt samhälle skulle kunna blomstra på riktigt, inte bara i en rapport från finansinstitutet, så måste det finnas utrymme för olika slags normer.

Därför är det inte helt lyckat när ett politiskt parti som KD går ut och predikar kärnfamilj, eftersom det är väldigt mycket som tyder på att kärnfamiljen redan i dag är en den norm som de allra flesta redan strävar efter, men inte alla klarar av att leva upp till. Snarare vore det väl intelligentare om politiken rättade sig efter de olikheter som finns istället för att tvinga folk till utanförskap på grund av politiken, eftersom det är känt att utanförskap inte ger någon bra värld.

På bokmässan har också skilsmässan kommit upp i olika seminarier jag varit på. Det har handlat om hur synd det är om barn i en skilsmässa. Men av alla hundratals exempel jag har om skilsmässor så vet jag att skilsmässa i så gott som alla fall är plan D och till det kommer alla som från början varit ensamma med sina barn. Så frågan är snarare om skilsmässobarn eller barn till ensamstående alls behövt vara olyckliga på grund av skilsmässan om samhället inte varit så inriktat på kärnfamilj. KD går ut och säger att kärnfamilj är rätt och det andra är slappt och omoraliskt. Det retar mig. Och de pratar om verkligheten som om vi människor vore seriefigurer, anpassade efter propotioner och grundlagar. Jag tycker det är slappt och omoraliskt. För vad är det egentligen för fel med att försöka vara lycklig även om man är skild? Att sträva efter att få det bra är det fel bara för att man är skild? Hur kan det vara fel? Ska man låtsas att man brinner i helvetet även om man inte gör det? Problemet för KD verkar vara att de är rädda för attt Happy Happy skall ha en negativ inverkan på folk . Deras utgångspunkten verkar vara att människor är lättledda , dumma i huvudet, som hela tiden strävar efter normupplösning och förfall. När de snarare letar efter nya men fungerande normer.

När ett regeringsparti öppet går ut med sådana åsikter så är det klart att det säger något om vår tid och om de värderingar som omger oss. Det talar också om något om allt det utanförskap som för tillfället byggs upp i vårt samhälle, genom vad som får utrymme. Vad är populärt på teve? Jo program om rika vita som Stjärnorna på Slottet, Gynekologen i Askim och Solsidan. Största anledningen till att det inte fanns några sådana program på 70-talet är att det inte fanns så många sådana människor då (i Sverige) . En kändis som ställt upp i Stjärnorna på Slottet år 1973 hade om inte blivit utfryst så i alla fall töntförklarad i tio år framöver.

Men hur kan man rusta sig för att inte bara bli ett offer för tidens strömningar? Vad som är jagets ansvar och vad som är samhällets ansvar är svårt att veta. Men det är tydligt att våra ståndpunkter som individer är påverkbara av samhällets strömningar, som oftast faktiskt är politiska. Alla tider har ofta en dominans som sällan blir ifrågasatt av allmänheten. Det är så man förklarar exempelvis nazismens popularitet. Ett mindre kontroversiellt exempel är barnuppfostran. Hur vanligt är det inte att vi förklarar tidigare föräldragenerationers brister genom att säga "det var så på den tiden". Man får nog utgå från att även vår tidsanda har omfattande brister som vi inte är medvetna om i dag. Samtidigt så borde vi ha redskap som hjälper oss att ifrågasätta vår samtid. När mina barn blir stora och klagar på vilken slags mamma jag varit , vilket jag tar för givet att de kommer att göra, så tänker jag inte svara att jag gjorde så för att så gjorde folk på den tiden. För ansvaret för samhällsutvecklingen börja på ett personligt plan. Jag skulle vilja kalla det för intellektuellt motstånd. Ett intellektuellt motstånd hjälper oss att ifrågasätta vårt eget handlande utan att sänka oss med dåligt samvete, eftersom det ger en möjlighet att analyser de strukturer vi är inlemmade i. Då kan kan vi få möjlighet att se orsaker och begripa vad vi kan påverka eller vad vi inte kan påverka.

Vi kan inte ifrågasätta allt vad vi gör, men vi kan ifrågasätta något. Det är så vi skapar civilkurage i den här världen och det är vad som behövs. För att rädda världen så behöver vi skaffa oss integritet och civilkurage nog för att stå för det vi tycker är rätt. Det är så vi förändrar världen. (Att läsa klassisk litteratur är inte heller fel, det ger perspektiv. En sådan sak är min plikt som bibliotekarie att lyfta fram.)