Perfektionismens baksida?

I går läste jag en intressant krönika om det moderna samhällets vänskap. Jag tänker inte återge vad som stod, det kan ni läsa själva här. Däremot kommer jag att skriva om de tankar som krönikan satte i gång. Möjligtvis har jag fel i allt, det jag tänker är så nytt, har inte hunnit pröva det mot någon än, men jag tänker pröva det här och skriv gärna emot! Jag tillhör dem som menar att samhället går framåt, men alla tider har sina problem. Vad jag nu skall försöka mig på är att identifiera några gemensamma problem för människor i det moderna samhället. Observera att jag undviker att skriva den moderna människan, för jag tror inte riktigt att hon finns. Eller snarare hon kanske finns, men hon har funnits sedan antiken åtminstone, men det är alltså inte antikens människa jag pratar om utan hon som lever i dag. I ett samhälle som förändras snabbare än något annat samhälle vi känner till.



Vi lever i en tid då de vetenskapliga framstegen har exploderat. Det tror jag skapar en anda som påverkar oss individer att sträva efter att ständigt vässa oss, förbättra oss, göra oss till en del av det vetenskapliga framsteget utan att vi egentligen tänker på det, vi dras bara med. Människan är föränderlig det vet vi, men denna syn kan också innebära ett slags självförakt. Att det ständigt finns något som vi borde göra för att bli lite bättre.



Vid sidan av detta finns en en strävan efter att också vara en lycklig person, men att vara lycklig går kanske inte alltid så bra emot strävan att ständigt förbättra sig.Snarare är det väl så att det passar väldigt dåligt ihop. För lyckan hittar man väl vanligtvis i lugnet och att vara till freds. Samtidigt som de vetenskapliga framstegen har kommit till stånd så har det skett en urbanisering. Fler storstäder som borde innebära fler möjligheter för människor att hitta sin särart, ta vara på det som är genuint i jaget, eller hur man nu skall uttrycka sig i denna fråga som lätt kan bli lite romantiserad. Men jag menar att storstaden har fler möjligheter till subkulturer och individuell frihet än ett litet samhälle. Samtidigt som de riktiga originalen oftast håller till på lansbygden.



På något sätt tror jag att försöket att som jag skrev förut hela tiden utveckla sig, sträva mot något bättre kan hamna i kollision med att hitta sig själv. Det är inte ett självklart problem men uppstår ändå ganska ofta. Eftersom detta att bli modern lätt kan bidra till ett slags skam över vem man egentligen är, att man ska bli något bättre, finare, eftersom den moderna stadsbilden, många gånger inte ger så mycket förståelse för indivdualitet som den fria människan. Eller det är snarare en klasskonflikt. I de fattigaste områden är också de minst individualiserade, där man som tillfällig besökare lätt kan förvilla sig och gå vilse eftersom alla hus ser likadana ut, vilket så klart kan skapa en illusion av att vi människor också egentligen borde vara lika. Den kultiverade människan blir också därför i värsta fall den tuktade människan. Jag tror att den vilda naturen i bästa fall har en positiv inverkan på människan. Så är det i alla fall för mig när jag går runt i skogen och ser alla krokiga grenar och inser den vilda skogen ger mig något som den välordnade parken aldrig kan ge.



Genom att anamma speciella framgångsrecept så vi bygger självförtroende och inte självkänsla. Vi lär oss att prata mycket för att synas, göra si eller så. Men eftersom vi inte bygger någon självkänsla så blir vi allt mer beroende av yttre bekräftelse, ilket alltså blir allt svårare att få och ger allt mer desperata tilltag för att få bekräftelse. Egentligen gäller det nog att inte fästa så stor vikt vid beröm, utan att hitta sin egen inre kompass. För blir man för beroende av yttre bekräftelse kan man lätt bli förkrossad av kritik och då kan man vara riktigt farligt ute. Problemet blir större och större eftersom så många försöker vara speciella på samma sätt. Att inte bli sedd kan väcka skamkänslor. Det är ju det som är grejen med skam. Trots att man inte gjort något fel själv kan känna som att man själv har gjort fel, där är fällan. I ett samhälle där allt ser likadant ut så att man påverkas till att inte våga visa sin särart, så kan man kanske till och med känna skam för att ingen ser en eftersom man själv inte vågar visa sig? Skam försöker man oftast dölja, genom att visa sig ren eller perfekt. I dag har vi ganska många kommersiella aktörer som appelerar till människors behov att forma ett perfekt jag. För att kompensera och dölja sin skam över att inte bli sedd. Ett krux här är också att det kommersiella budskapet hela tiden förändras eftersom det bygger på att bygga nya behov hos konsumenterna. Så det att bli nöjd med sig själv bygger på sin egen orimlighet.



Här kommer en enkel låt som vars rader någon skrev som statusuppdatering på facebook för någon vecka sedan. Jag tycker den är så vacker och gråter varje gång jag hör den:

Undrar så flundran

På debattsidan på dagens DN-debatt skriver vänsterpartiet om problemet med att friskolor tar ut stora vinster som inte går tillbaka till skoleleverna. Personligen så har jag inget emot friskolor, men jag gillar inte att de kan ta ut stora vinster som inte går tillbaka till eleverna utan till vinstdrivande företag. Jag tycker det är stöld av skattepengar. Att friskolor utarmar den kommunala skolan ser vi bevis på idag. Jag tycker att man borde hitta ett annat system där det ena inte utarmar det andra, men jag har förstått att det är svårt. Men i Norge, Finland och Danmark har man tydligen täppt till möjligheten för friskoleföretagen att skaffa stora vinster enligt dagens debattartikel.

Jag förstår inte att man skall jaga fuskare bland låginkomstagare och försämra villkoren för arbetslösa samtidigt som man tycker att den här typen av tjuverier är helt okej. Det finns en nonchalant och gnällig ton i hela samhällsklimatet som gör att vissa använder sitt samhällsengagemang till att vaska champagne medan andra kanske jobbar svart för 20 kronor i timmen. Däremellan ett stort skikt som fuskar med skatten om de har en möjlighet.

Jag säger inte att jag inte skulle fuska med skatten om jag hade en möjlighet. Jag har aldrig varit där och har ingen aning om hur jag skulle påverkas av en så ekonomiskt gynnsam situation att jag kunnat välja. Men det märkliga är ju korrelationen mellan att ha lite mer att röra sig med samtidigt som man anser att man inte har råd att betala skatten. Samtidigt som man klagar över samhällsservicen som man envisas med att skylla på en underklass som man inte menar gör rätt för sig. En bristande intelligens i samhället som beror på jag vet inte vad, en sifferiver, bristande poetisk dimension kanske, eller ett totalhaveri av det individualistiska projektet som behöver en trygg stat för att det inte skall bli djungelns lag ungefär. Sedan denna uppenbara skillnad på folk och folk, människors olika värden, olika rättigheter. Samhällets styvbarn.

Möjligtvis oläsligt svammel

I höst är det val och på mitt bibliotek kommer det vara förtidsröstning. Jag undrar hur det går i år. Själv tillhör jag den där grå massan i mitten som har det tillräckligt bra eller tillräckligt dåligt för att knappt beröras alls av någon politik. Mer än av skolpolitiken då och den är ju åt helvete hur man än gör verkar det som. Fast mina barn har föräldrar som kan kompensera om det behövs någon extra. Dessutom har vi järnkoll och ser självklart till att byta skola om det går helt åt pipsvängen. Varje vecka svär jag också över bristen på postkontor, men tyvärr har inget parti gått till val på frågan om postkontor.

Jag tycker att jag har ett bra liv rent ekonomiskt. Men med europeiska mått så tjänar vi inte speciellt bra varken jag eller min man. Fast jag är ganska förvånad över hur det ser ut nu i vårt samhälle, att allt fler hela tiden vill ha mer och mer. Jag tycker det känns ganska bortskämt. Konsumtion är inte bra och jag fattar inte riktigt varför man skall sträva efter något slags lyxliv. Vi har råd att köpa bra mat för våra pengar och det duger. Jag menar att man måste ha ett internationellt perspektiv på allting. Måste gå till botten med detta om alla människors lika värde, i fall det verkligen är något man står för i praktiken. Jag står inte för det i praktiken, men jag är medveten om det och försöker påverka mig själv, fast jag vet att jag troligtvis aldrig kommer att lyckas fullt ut. Det finns ingen möjlighet för mig att på riktigt förstå hur exempelvis barnen i Darfur har det. Det handlar om hur jag lever och den tradition som finns i vårt land om hur man lyfter fram fattigdom i andra länder. Kanske är det annorlunda för yngre generationer. Men jag är allt för påverkad av hur det var när jag var barn.

Ett talande exempel är bilden på det fattiga, nakna, flugfulla barnet i hemkunskapsboken, mitt bland bullrecept och råd om hur man får det bästa diskvattnet. Bilden hade säkert goda intentioner, men det blev så fel. Det blev en polarisering av vi och dem. Som om man blir en godare människa genom att just tänka eller se det där barnet på en bild. Som om vore det en ikon från den religiösa traditionen om att man bidrager till en bättre värld genom att gå i kloster och tänka gott.

En sak vet jag i alla fall. Om världen drastiskt förändras, min familj svälter och hamnar i flyktingläger så vill jag verkligen inte att mina avmagrade barn skall hamna på bild bland bullrecept i en lärobok i Japan. Fast det där händer inte oss, eller hur? Hur skulle då tågen komma i tid?

Ett pinsamt exempel på att jag inte klarar av att se att alla människor har lika värde men ändå strävar för det på ett annat plan är missnöjet över min lön. Den duger åt mig men samtidigt tycker jag att det är fel att vi bibliotekarier har så låg lön i jämförelse med andra i Sverige med likvärdig utbildning. Ett problem i denna fråga tror jag är att många ansvariga lönesättare över bibliotekscheferna egentligen inte vet vad bibliotek är för någonting, eller de vet men de går inte på bibliotek längre. För dem blir biblioteken som ett slags julgransbelysning, som skyltar med att vi lever i ett fantastiskt samhälle eller nåt gissar jag.

Det är klart att en julgransbelysning inte kan kosta allt för mycket och de pengar som redan går till bibliotek är ibland någon slags obegriplig stolthet. För till syvende och sist så har vi en folkbibliotekstraditoin att vara stolta över. Jag tänker att kanske skulle våra chefer gå mer på biblioteken om vi hade en annan humanistisk tradition, som de har i Frankrike, men vår folkbibliotektradition är ju extremt mycket bättre än deras så där kom inga svar. Men Finland och Danmark kan vara ännu stoltare över sin folkbibliotekstradition, så svaren finns kanske där. Det beror på kultursyn helt enkelt och människosyn. Fast Danmark och Finland har å andra sidan större problem med främlingsfientlighet. Är det samma sak eller något annat?

Ända sedan jag började studera till bibliotekarie för femton år sedan så har man pratat om att vi måste höja statusen på yrket. Kanske borde vi istället tänka att vi skulle höja statusen på den enskilda människan, den enskilda besökaren, så att de kan känna att det är något fint att vara en medborgare i vårt samhälle, något som vi skall värna om? Men hur sjutton gör man det? Röd matta in på biblioteket? Nja. Att vi alla medborgare hade samma kläder, ett slags Maouniformer? Nja

Att försöka sträva efter att få det bättre och bättre är kanske inget vi kan stoppa utan något inbyggt i hela systemet, om man nu skall tro Darwin, vilket man kanske inte ska, men det är ändå en devis som det moderna samhället lever efter. Men kanske är det dags att börja sträva efter att få det bättre på ett annat sätt? Så att även chefer får tid att gå på biblioteket?

Att vara sig själv hela tiden, vem orkar??

Ibland känns det som att vi lever i en tid som är uppfylld av ett slags bekännelsesjuka. Säkert är det en effekt av att vi lever i ett öppnare samhälle än låt oss säga för 50-år sedan. Förr var det nog mer att gnota, stå i och tänka på att man var en syndig människa som skulle förlåtas av gud. Vad jag vill åt egentligen vill komma åt är att även om man är en hel människa så kan det vara bra att kunna stänga av, spara vissa delar till ett helt privat sammanhang. För allt man bjuder ut om sig själv tolkas och blir något även utanför en själv. Om det är något känsligt så kan det studsa tillbaka i annan form, som något man inte känner igen alls och som plötsligt ändå blivit en del av en själv, eftersom andra så starkt förknippar det med en.

Istället för att leva ut så kan man också leva in och det är egentligen en lyx som är få förunnat att gå omkring och känna efter hela tiden. Jag är ganska bra på att lämna saker hemma när jag går till jobbet, eftersom jag har också lärt mig att det är en befrielse särskilt om man har bekymmer. Genom att inte hela tiden vara hela mig själv blir jag mindre sårbar.

Varför skriver jag det här? Delvis för att jag har haft ett bra samtal med en vän. Men också för att jag tycker det är lite tjatigt med vissa former av kvinnlig närhet. Att man närmar sig varandra genom att berätta om det som är dåligt. Det är ungefär som när hundar lägger sig platt på marken för att visa att det inte är någon fara. Jag menar att detta sättet att närma sig varandra har att göra med könsstrukturer eftersom det innebär att vi kvinnor i många sammanhang ägnar tid till att lyfta fram varandras svagheter. Eftersom det är helt okej att vara svag som kvinna, men inte lika okej att vara stark. På en arbetsplats så tror jag att denna typ av kvinnlig gemenskap bidrar till en sämre proffessionalitet. Men detta handlar också om disciplin, att det kan vara skönt att lätta på trycket, men att det kan bli som ett slags sjuka. Många tänker nu att jag föredrar stela människor som inte bjuder på sig själv någonting. Jag har inte skrivit ett ord om att inte bjuda på sig själv. Men för att bjuda på sig själv måste man vara stark och veta vart gränserna går. Att prata om sina svagheter är också ett sätt att gömma sig. Rätten till en dålig dag är ren bullshit.

Uppfyllda av bekännelser?

Vad gör alla dessa bekännelser med oss?

Bästa semestern

Jag har en bra semester. Vill skriva det men vet inte varför. Två dagar i veckan arbetar jag på min roman. Min man tar dessa dagar allt ansvar för barn, mat och jag sitter i sängen med min dator och skriver och skriver. I dag är inte en sådan dag utan en vanlig dag så därför tar jag mig lite tid för bloggen. Jag tycker om att skriva för det finns så många historier i min kropp som jag inte känner till.

Min roman har flera huvudpersoner och just nu skildrar jag en djupt deprimerad människa. Det är den svåraste delen. Jag har läst tjocka böcker om depressioner , rådfrågat flera psykologer, ja gått in i det så gott det går. Att skriva för mig är att göra något påhittat trovärdigt. Jag njuter av det. I går när jag diskuterade den deprimerade romanfiguren med min man så kändes det nästan som att jag gick för långt, sa sådant som var för privat. Jag är märkligt rädd om henne, vill sköta om henne som om hon vore min dotter. Hon har det svårt och som det verkar är det bara jag som riktigt förstår hur svårt hon har det. Många skulle kanske mena att det är jag som skapat hennes olycka, fast så ser jag det inte. Det var bara jag som råkade upptäcka henne, ungefär som när Bert Karlsson upptäckte Carola.

Nästa steg för denna roman är att renskriva, vilket jag hoppas kunna börja med nästa vecka då det bara skall vara romanen och jag i åtta dagar. Då skall språket göras litterärt men

inte överlastat. Då gäller det att hålla kvar vid den färdiga historien och inte ändra eller hemfalla åt litterärschizofreni så att ingenting längre blir sig likt så historien faller i bitar som tidningspapper i ett badkar.

Sen får jag tvinga min man att granska språket och sedan skriva om igen. Efter det så har jag några experter som lovat att faktagranska sådant som jag bara tror mig veta.. I värsta fall så tar det ett helt år till innan jag kan skicka ut den till förlagen. Kanske skall jag försöka ta vägen via en agent?

Eftersom jag inte har så mycket stil till vardags så känner jag mig mallig över att tillhöra den snobbigare sorten av skrivare, som inte bryr mig så mycket om ifall jag blir läst eller ens tryckt. Det viktiga för mig är att skriva. Fast då mitt intresse ligger i trovärdiga händelseflopp så ser jag att tiden till att få skriva ökar med sålda böcker. Men man bör ha klart för sig att de flesta författare inte får några stora inkomster och får överleva på annat sätt. Att skriva är nog för de flesta att få ut ett behov som sitter i kroppen. Jag brukar jämföra mitt skrivande med mitt joggande, båda är lika nödvändiga för att jag skall må bra.

Att skriva har för mig alltid varit ett sätt utveckla en blygsel, hålla mig ensam med mina tankar. Jag är uppvuxen i ett överlastat hus där köket hade kaffegäster redan när man vaknade klockan sex. Ett paket kaffe om dagen gick det åt och det var trevligt. Jag är stolt över att vara uppvuxen i ett så gästvänligt hem, men själv har jag alltid velat bli någon annan, mer ensam, fast det går inte så bra. Min önskan har alltid fått vara att stänga in mig med orden och böckerna. Även om det inte går bra så går det bättre för varje år.

Jag är 43 år och borde kanske ha fått en roman ur mig tidigare. Men här handlar det också om att skaffa sig lagom med vett, tillräckligt med disciplin och en ångest som får mig att förstå gränssnittet mellan mig själv och evigheten.

att återskapa världen