De gamla pedagogerna Rudolf och Maria

Maria Montessori och Rudolf Steiner har var och en för sig utvecklat pedagogik som står till grund för Montessoriskolor och Waldorfskolor. Jag undrar vad är det för bra med att ha en så uråldrig pedagogik som grund för dagens skolor? Att Maria Montessori hade stor framgång med att väcka lärlusten hos barn som ägnat större delen av sitt liv på mentalsjukhus betyder väl inte automatiskt hennes metod passar på dagens överstimulerade medelklassbarn?
Nej för att jag skall kunna lita på en pedagogik så tycker jag att implementering av samtida forskningsresultat skall vara själva grunden i hela kunskapssynen. I annat fall blir det mer frågan om någon slags tro. Som att dessa pedagoger från längesedan var ett slags profeter. För även om det är så att man forskar i montessoripedagogik och waldorfpedgogik så kan man aldrig komma fram till att Rudolf eller Maria hade fel, då måste man väl lämna läran? Men att inse fel, att omvärdera sig själv och sin samtid,sina ledstjärnor är väl en av förutsättningarna och drivkrafterna bakom framsteg? Eller?

Thomas Idergard tycker att kultur är fint och bra

I dagarna fick jag hem ett nummer SKTFtidningen Allt om Jobbet, tema kultur och fritid. Ett skarpt nummer som lyfter fram problem i dagens kommunala kulturliv. Men här finns också en del optimism, som i artikeln om Vara, hur konserthuset har betytt mycket positivt för bygden. En studie från Handels i Göteborg visar också att de intäkter som kommunen gör på alla som kommer till konserthuset är större än kostnaden för bidragen. Nu planerar Vara för ett nytt kulturhus med konsthall och en jätteanläggning för ridsport. Dessa satsningar är ett sätt att försöka komma till rätta med befolkningsminskningen, för att locka dit nya invånare.

Kommer att tänka på när jag och min min man flyttade från Gamlestaden till Högsbo. Andra kvällen vi bodde där så försökte vi hitta en krog, men det fanns inte, bara en pizzeria utan rättigheter. Är detta allt undrade vi och kände en slags gemensam ångest över att det verkade som om vi hamnat i en slags sovförort bland människor vi aldrig skulle få lära känna. Affärer fanns det inte heller i någon större utsträckning. Men biblioteket som låg alldeles bredvid pizzerian var öppet så vi gick dit i stället. Sen fick vi barn och då var det Öppna Förskolan på Fyrken som gjorde livet uthärdligt. Utan biblioteket och Öppna förskolan så hade tillvaron i Högsbo varit väldigt mycket eländigare för mig, så är det väl överallt, det är den lokala infrastrukturen som gör det.

Tillbaka till SKTF tidningen så finns där också en artikel där forskningsresultat visar att kulturupplevelser är bra för hälsan. Egentligen tror jag man skall akta sig för att över huvud taget leta efter den typen av argument för att motivera kulturen. En tillspetsad konsekvens av en sådan argumentationsretorik skulle kunna bli att socialstyrelsen rekommenderade 2 teaterbesök om året. Fast nu gör ju inte socialstyrelsen så längre. Men för mig är själva strävan mot att alltid försöka vara nyttig och förståndig en kollektiv mental ohälsa som bland annat gör oss lättmanipulerade vad gäller reklam och överdrivet nitiska i våra försök att definiera oss själva som människor. Ja det där vill jag egentligen inte gå in på, men för mig är kulturen en av de områden som står för det andra, det som rycker loss men samtidigt förklarar, ger en mening som sträcker sig utanför jaget.

Men det är en del personer som inte går att prata med om man inte har rationella argument. Som Thomas Idergard, ansvarig för tankesmedjan Timbros välfärdsprogram. Han får svara på frågor om välfärd och kultur i SKTF-tidningen. Så här svarar han på frågan om kommunpolitiker som vill satsa på kultur för att få dit invånare:
"Det är inte kommunernas primära uppgifter att få folk att flytta dit. Men om man sköter sitt kommunala uppdrag på ett bra sätt kommer folk att göra det i alla fall. Kultur är fint och bra men det är inte en offentlig uppgift att finansiera allt som är fint och bra"
Jaha liksom. Så långt tänker alltså ansvarig för Timbros välfärdsprogram. Herre gud. Rationellt och bra.

Göteborgs biblioteksplan, Tim Jackson och dadaismen

Göteborgs biblioteksplan har kommit tillbaka efter sin första remissrunda. Det är på många sätt en förskräcklig läsning. Ordet kultur finns bara som del i de sammansatta orden kulturstrategiska gruppen och kulturförvaltningen, vilket känns skandalöst eftersom biblioteken är landets mest besökta och uppskattade kulturinstitution. Hur gick det till när man glömde ett så viktigt ord kan man undra. (Ordet böcker finns dock tack och lov, om än i sparsam utsträckning, men ändå kanske något att glädjas åt i dessa kristider) I stället för kultur har man lagt tyngdpunkten på nyttoaspekten för bibliotek, som mötesplats i syfte att främja integration, för att satsa på prioriterade grupper som funktionshindrade, barn och unga och människor med annat modersmål än svenska. Detta är bra, viktigt, fantastiskt, men inte allt. Värdet av kultur kan inte mätas, det står för någonting annat, bortanför eller kanske vid sidan av det ständigt mätbara, som ett nödvändigt komplement för helheten. I mina förtvivlade försök att försöka förstå varför man valt att inte använda ordet kultur i denna text så gissar jag att man inte vill beblanda sig med det inte mätbara, vilket får som konsekvens att man inte beblandar sig med kulturen. Ett slags självmord säger jag som just läst en bok om depression och börjar fatta att det handlar om energi eller brist på energi för välmående över huvud taget. Vart kommer bibliotekens energi ifrån om inte ifrån kulturen? Skriver man en biblioteksplan och inte vågar använda ordet kultur så är man på fel plats! Det hade räckt med några rader om att biblioteken skall vara en mötesplats för att förvalta och synliggöra ett mångkulturellt kulturarv, istället för att skriva som nu en "mötesplats i syfte att främja integration". Som mötesplatser för att enbart främja integration fungerar tågstationer utmärkt. För biblioteket är det något mer eller snarare något annat vi är ute efter!

Att särskilt lyfta fram biblioteket som en institution inte bara för barn eller speciellt utsatta grupper utan istället som en plats för kulturupplevelser som rättighet för alla medborgare handlar också om att vara strateg. Att värna om de som kan värna om oss. Biblioteksplanen som den ser ut nu är rena självmordet. För hur det än är så går folk fortfarande mest till biblioteket för att läsa böcker visar en ganska färsk undersökning, vilket biblioteksplanen nästan inte alls skriver om. I stället skriver man desto mer om att utveckla det digitala biblioteket, vilket naturligtvis är viktigt. Dock är jag ganska säker på att det inte är just stadsdelschefer och förvaltningschefer som är de bästa spåmännen i fråga om hur denna utveckling skall se ut, och sen vore det väl mer än önskvärt att man hade lika höga ambitioner i fråga om kulturen.

Fast jag är nöjd med skrivningen om att biblioteken i än större utsträckning skall samarbeta med andra institutioner. Det är ett gemensamt samhällsansvar så klart. Ett ansvar som vi delar och det handlar också om en hållbar utveckling, för den enskilda så väl som för hela planeten. Om att inse det destruktiva i att hela tiden tänka ökat välstånd. Att göra andra saker än att arbeta, som till exempel att konsumera kultur, att ägna sin fritid åt att gå på bibliotek och läsa böcker exempelvis. I Storbritannien finns en vis man som heter TIm Jackson och han har verkligen insett detta på ett lite mer vetenskapligt vis än jag. Han är professor i hållbar utveckling och har på uppdrag av den brittiska regeringen lett en kommission i att lägga upp riktlinjerna för just en hållbar utveckling. Om den fattiga världen skall komma upp till samma "välstånd som vi" så kräver det att vi har en världsekonomi som är 15 gånger större år 2050, vilket är en praktisk omöjlighet. Jackson säger att vi måste börja mäta vårt välstånd i annat än materiella termer. Att vi istället skall ägna vår tid åt att förverkliga oss själva, att blomstra som människor, att vara aktiva i vår närmiljö. Han säger vidare att denna omställning är nödvändig, men att han inte vet i fall det måste till ett ekonomiskt sammanbrott innan. Fast det är inte fel att börja redan nu även om alla inte hänger på. Vidare kritiserar han våra politiker som försöker att komma till rätta med vår nuvarande finanskris genom att återigen försöka öka tillväxten. Att det är så menar han är en konsekvens av att dagens politiker inte känner till något annat sätt att tänka, men han önskade att de åtminstone satte av några procent av pengarna för att satsa på ett alternativ, en möjlig annan väg.

Precis på samma sätt som jag menar att man skall satsa på kulturen. Kulturen ger människor en möjlighet att blomstra både som utövare och konsumenter. I biblioteksplanen borde man skriva om det lokala biblioteket kan också bli en självklar plats för olika kulturutövare (som exempelvis vill läsa dikter, ställa ut konst eller vara sagoläsare) Framtiden ur ett ekologiskt perspektiv är något som även Göteborgs beslutsfattare måste förstå, ta till sig innan det är försent. Eller som Christer Sanne, docent i samhällsutveckling säger i ett radioprogram i dag; att vår tro på ökad tillväxt inte tar oss dit vi vill heller som enskilda människor. Därför måste vi börja använda de tekniska uppfinningarna till att skapa mer fritid. Vilket osökt får mig att tänka på tyska dadaisternas vackra manifest som jag därför väljer att citera här. (Ett manifest som jag för övrigt en gång för en väldans massa år sedan tejpade upp på ytterrdörren till en söka jobb kurs som arbetsförmedlingen tvingade mig gå på)men det där med kommunismen, nej, men det var ju skrivet före allt annat och innan kommunismen verkligen hänt. Hur som helst. Dadaismen äger fortfarande! Inte för att det är något att leva efter utan för att det är en sund motkraft.

"1. DADAISMEN KRÄVER:
a. en internationell revolutionär organisation av alla tänkande och skapande män och kvinnor på den radikala kommunismens grund;
b. inrättandet av progressiv arbetslöshet genom en förnuftig mekanisering av varje tänkbar aktivitet. Endast genom arbetslöshet är det möjligt för individen att finna livets sanning och slutligen bli ett med sina upplevelser;

c. omedelbar expropriering av all egendom (socialisering), kommunal utspisning för samtliga; dessutom uppförandet av städer och parker, skinande av ljus, vilka skall tillhöra alla i samhället och egga till frihet"

Det dadaistiska centralrådet . Tyska gruppen Jefim Jefim Golyscheff, Raoul Hausmann, RIchard Hülsenbeck
Citat ur "Dada en antologi", Bahåll, Lund, 1992 sidan 98

Folk går på bio som aldrig förr

I dag kan man läsa i Dn att det är ett rekordår för svensk film. Intäkterna för biljettförsäljningen har ökat med 22 %(brutto) sen i fjol. Dessutom har vi inte sett så mycket svensk film sedan 1970-talet. De svenskproducerande filmerna står för 32 % av biljettförsäljningen. Millenniumfilmerna har varit framgångsrika även ute i Europa. De kanske inte är mina favoritfilmer, men det är bättre än plast från Taiwan och är definitivt ingenting som barnarbetare från Asien kan göra lika bra.

I dag har GM bestämt sig för att lägga ner SAAB. I Trollhättan finns också Trollywood och Film i Väst som producerat många framgångsrika filmer. Jag menar inte att det är enkelt, att det ena hur som helst kan ersätta det andra. Men kanske är det ändå en fingervisning om en på sikt lämplig strukturförändring. När jag skriver på sikt så menar jag femtio år. För det är mycket som måste byggas upp och förändras för att vi skall komma dit. Det kortsiktiga tänkandets tid borde vara förbi. Det har bara lett oss till utnyttjande av tredje världen, miljöförstöring och stressjukdomar. Nu är det dags att vi börjar skaffa oss lite perspektiv.

På något sätt känns det här som ett ytligt och lite lättviktigt inlägg, som om jag vore den asiatiske predikanten på Öppna Kanalen, som lugnt och sansat pratar om hur enkelt allt är egentligen. Så menar jag inte. Men jag har ingen direkt kunskap i vare sig filmindustrin eller bilindustrin så det här blir en utifrån-betraktelse som utgår från min övertygelse om att det är fel väg att bara öka lönsamheten. Istället borde vi inrikta oss på att överleva på lång sikt.

Kontroll

Bara för att man inte är värsta kontrollfreaket så betyder det inte att man inte har koll. Ibland betyder det bara att man har utmärkt koll så att man inte behöver vara kontrollfreak. Somliga tillfällen får man sin säkerhet emot sig, svårt att göra något åt andras oro.

Är barndomen hotad?

Jag läser just nu en bra bok om depressioner. "Depressioner och demoner" Andrew Solomon. Ja genom att läsa en bok om något blir man knappast en expert. Kan hända är det så att jag är sist i världen med att förstå den kemiska bakgrunden till att stress utlöser depressioner. Hur det går tilll är jag inte kapabel att förklara men det kan man läsa om i Solmons bok.
Detta får mig i alla fall att tänka på mängden stress som dagens barn nu utsätts för. Att barngrupperna på dagis blir allt större trots forskning mer precist talar om varför vi skall ha mindre barngrupper. Samtidigt som allt fler barn har sin fritid schemalagd med aktiviteter som om de vore vuxna. Dagens barn är i mångt och mycket också barn till den trippelarbetande generationen. Varifrån de får med sig stressade levnadsmönster. Allt detta borde väl göra att barnen utsätts för ganska mycket stresshormon, som då på sikt med fel förutsättningar kan orsaka depressioner. Ja det här är kanske inget nytt, men för mig blev det liksom en insikt. Tankarna på att barndomen är hotad har slagit mig många gånger. Det handlar om olika nivåer. Tänker inte bara på att barn drillas utan också att föräldrar lever genom sina barn, vilket på sätt och vis måste bli värre för varje generation när det en gång har satts i gång. Föreställer mig i alla fall att om man som barn har en förälder som lever genom sig så berövas man på sätt och vis sin barndom. Det logiska borde då vara att man försöker ta igen detta genom att leva genom sin barn när det blir så dags. Det är ju då också ett mönster man har med sig hemifrån. Detta med att leva genom sin barn har kanske alltid funnits men är väl som så mycket annat dumt i familjelivet något som blev värre i och med femtiotalets hemmafruideal. Att leva genom sina barn är inte bara destruktiv för den kvinnliga frigörelsen utan också för att det sätter en enorm press på barnen, vilket också naturligtvis måste vara stressutlösande. Man skall inte bara hitta ett liv som passar en själv, det skall passa ens mamma också. Men här hamnar man i en återvändsgränd. Inte stressa barnen genom att arbeta för mycket och inte arbeta för lite och bara leva genom barnen. Vi får väl helt enkelt försöka hitta självförverkligande som inte bara har med arbete att göra. Men det är svårt eftersom så många av oss är fostrade med att det viktigaste av allt är att arbeta.

Poeterna som sa nej tack

Man har frågat bland annat Bruno K Öijer, Kristina Lugn, Gunnar Harding, Göran Sonnevi, Göran Greider och Ann-Marie Berglund om de vill dikta till kronprinsessans bröllop. De har tackat nej. Det gör mig så glad att det finns folk med lite ryggrad, som inte låter sig bländas av den kungliga glansen. För jag har förstått att det är det som annars är melodin i dagens underhållningsbranch; att inte tacka nej och aldrig anse sig vara för fin. Jag antar att det är ett bra om man vill bli känd genom att synas. Dock gissar jag att det är ett tveksamt agerande för att utveckla sitt konstnärskap, men jag vet inte riktigt. Det beror väl kanske på vem man är och vilka förfrågningar man får. Men för en poet att skriva dikter till kungahuset? Ingen smart väg att gå. Det är få som läser dikter redan i dag och de som läser modern dikt är garanterat inga monarkister, det kan jag slå mig i backen på. Jag har också väldigt svårt att föreställa mig hur de tänkte när de bestämde sig för fråga exempelvis Göran Greiderr om han ville skriva en kärleksdikt till prinsessbröllopet? Tror de att hans vänsterengagemang är något att han lagt sig till med bara för att synas? Att Ingela Pling Forsman skriver hans tal? Men om nu Greider eller för den delen Öijer antog utmaningen och skrev en dikt till prinsessbröllopet så är det troligt att deras enda möjliga fortsatta karriärmöjlighet vore som textförfattare i en schlagerfabrik eller som redaktörer på någon damtidning. Det är väl inget fel på det, man skall inte vara för fin.