Hur mycket skit får man prata utan att få sparken?

Jag är uppvuxen med centerpartiet. Aldrig röstat på dem, men mina föräldrar tillhörde gräsrösterna. I går när jag hörde Maud Olofsson prata om Centerpartiets valnederlag i Aktuellt så tyckte jag faktiskt synd om Centerpartiet. I årets val hoppades jag att de skulle åka ur så att de fick ruskas om och byta ut sin bedrövliga partiledare, men så blev det inte. Fast nog förlorade de röster. Trots detta verkar Maud inte bryr sig inte så mycket. Hon sa i går i Aktuellt att de förlorat röster på landsbygden men vunnit röster i Stockholm och hon tycker det är bra med en utjämning. Hon förstod inte heller varför hon alltid får frågor om detta med landsbygden när ingen annan får frågor om landsbygdsröster. Så glömsk är hon alltså om sin egen ideologi att hon glömt bort att de för inte alls så länge sedan var ett landsbygdsparti. Hon förklarade också att de förlorade landsbygdsrösterna berodde på att man var okunniga om centerns politik och detta menade hon också gällde de egna kommunalpolitikerna ute i landet. Ja sen har hon svängt i kärnkraftsfrågan. Det är ju rena galenskapen! Hennes svar är ju som taget ur ett humorprogram! Eller har hon fått en överdos av positivt tänkande?

Bra politik märks, politiska reformer som folk är omedvetna om är inga bra reformer. Maud har släppt landsbygdperspektivet och ägnar sig numera helst åt stureplanscentern. Vem tänker på den svenska landsbygden? Sverigdemokraterna? Det viktigaste för Centerpartiet i dag tycks vara att komma så långt ifrån sin ideologi som faktiskt gav dem 20 % av rösterna på 70-talet. Istället inriktade på att vara med att bestämma med det stora partiet som de snart är en våt fläck vid sidan av. En svett fläck från det ideologiska dårhuset. Inte mig emot. Men inte heller särskilt svår förutspått. De smartaste strategerna finns helt klart inte inom centerpartiet och det kanske man ändå skall vara tacksam för.Vi som förlorade valet i år hoppas väl ganska mycket på att både KD och Centern åker ut nästa gång. Men det är liksom lite sorgligt att titta på detta ideologiska självmord. When centerpartiet goes Maud. Finns det inget piller mot sådant här? Någon diagnos man kan ställa?

Rom i regnet

I min barndom, för hundra år sedan grovt räknat sjöng Ulf Lundell "Rom i regnet". Ja han har väl sjungit den sen också men det var 1979 det började. Nu har jag själv lärt mig att dricka rom, fast en annan sort, inte den ljusa lena, utan den lite strävare och mörkare (lagrad) Under sensommaren blev jag introducerad till blandningen av lagrad rom, kaffe och mörk choklad. En kraftig symfoni för gommen och bra energi om man behöver hålla sig uppe några extra timmar framåt nattkröken. Men det är starkt runt 45% så man kan inte dricka mycket om man verkligen vill hålla sig pigg. Själv är jag mycket förtjust i allt som är mättat, som gör att det är nog med bara lite, som en koncentrerad stund av välbefinnande. Ett slags illusion av det fullkomliga, plötsligt fångat, för att sedan snabbt lämna och ge minnet av en skillnad. Sedan det oerhört smakfulla av det lilla, ett slags asketism i all njutning. Precis så blir det med en välbryggd kopp starkt kaffe, mörk choklad och en trea rom. Här finns en sajt om lagrad rom

Romanretreat

För lite mer än ett år sedan så skrev jag på Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg om romanretreat. Ett begrepp som jag hittat på där jag tipsar om att skaffa mental återhämtning genom att låsa in sig med en roman under en dag. Jag skrev om det som ett sätt att få tillbaka orken. Det är ju inget nytt precis, så har folk gjort i alla tider. Men i denna fitnessfixerade era så tror jag faktiskt att det kan vara bra att även lyfta fram läsning som det mentala underverk det faktiskt är. När man ändå lyfter fram så många andra tillkrånglade metoder. Att läsa för att koppla av men också för att stärka den egna integriteten, sitta själv med sina tankar. Alla dessa goda tankar som finns som aldrig får något utrymme eftersom de låses in i rädslor och annat mentalt motstånd.

Om det är något som jag saknar i dagens samhälle så är det förmågan att ta tillvara folks kapacitet annat än som köpkraft och arbetskraft. Många av oss sitter i mängder av föreningar på sin fritid, men det är också ett slags medveten samhällsordning, som är bra, men innanför paragrafer så tar man ändå bara delvis tar vara folks fria tankar. Vi behöver mer tid för det fria strosandet i tanken. Som motverkar att exempelvis inte tre miljoner människor samtidigt kommer på att det är grymt intresserade av inredning och tror att de kommit på det själv.

Det har hänt mycket positivt i samhället under de senaste femtio åren. Om man tittar på en gatubild i en svensk storstad så ser man att mångfalden i gatubilden är större än för 50 år sedan. Fast samtidigt växer den extrema individualismen sig starkare, där varje människa skall vara ett varumärke och där det blir så att det bara är vissa som får komma till tals. Men det finns också många tysta människor som har saker att säga, men som ingen bryr sig om att lyssna på, eftersom det inte är ovanligt med slå- sig -fram -mentalitet, ett slags tävling i att synas och märkas mest. En idioti, brist på förståelse för vad som händer eller inte händer när det är samma människor som babblar hela tiden.

Jag är så trött på att inte finnas till Hanne Kjöller

Det har blivit en storm om ett inredningsreportage i DN-bostad. Eftersom jag slutat med DN och alla andra dagstidningar efter valet så har jag inte sett just det reportaget, men jo tack, jag har sett andra. Nu skriver Hanne Kjöller en ledare i Dn där hon försvarar reportaget. Ledaren kan ni hitta här. Som jag uppfattar Kjöller så tycker hon att det finna andra saker i orättvisan som är mer intressanta att haka upp sig på än att vissa har ångbastu och andra inte. Hon verkar inte ha fattat något, men jag som hela mitt liv varit en person som enligt statistiken inte funnits* förstår verkligen vad det handlar om. Trots att jag är svensk, hetro, storstadsbo, tvåbarnmor.

Ändå är jag ganska vanlig om man jämför med många många andra, men att en sådan som jag då hamnar utanför alla ordningar kan ju ändå säga en del om hur utanför andra måste kunna känna sig, som exempelvis har ett utomeuropeiskt ursprung eller inte har tagit sig in på arbetsmarknaden. Det handlar enligt mig inte om att det är osmakligt eller oetiskt att kosta på sitt hem om man har råd. Det handlar om att man bara visar upp hem från en viss samhällsklass, som har råd med exklusiva lösningar. Det finna andra hem som också kräver kreativa lösningar, som någon av de hem där det bor kanske fem sex vuxna personer och några barn. Men det visar man inte. Det hade varit intressant och roligt! Men de hemmen finns ju oftast i förorten och om åker till förorten så är det i regel ett slags märkliga kringvandringsreportage där man frågar olika personer saker som berättar om att de trivs bra, att det är en bra stämning etc och sedan lite bilder på leende ungdomar. Ett slags uppenbara motbilder till brottstatistiken. Jag skulle så gärna vilja se att man gjorde ett liknande reportage från Djursholm eller Hovås. Det skulle vara ett intressant motreportage till skattebrottsstatistiken.

*När jag var liten hade jag för många syskon och för gamla föräldrar. När jag fick jobb var jag den enda som hade barn i arbetsgruppen(vilket jag fortfarande är) De gifta bibliotekarier som finns har i regel män med bra lön och kontorstider. Min man har varken kontorstider och han tjänar dessutom sämre än mig. (Vilket har fått mig att förstå att en orsak till den låga lönebildningen i min yrkeskår är att många kvinnorna faktiskt inte varit så beroende av lönen som jag är). Vi har inga släktingar som bor närmare än 20 mil och kunde inte som en chef utryckte det när barnen var yngre "skaffa barnvakt som alla andra". Och jag är framförallt inte intresserad av heminredning. För att nämna några små exempel. Så helt klart finns jag inte. Men å andra sidan är det inte så många som finns.

Jakten på den perfekta barndomen del 2

Jag har tidigare skrivit om att jag tycker att censurtrenden inom den rådande barnboksutgivning är bakåtsträvande. Ni kan läsa om detta här. Men en annan sak som jag själv tycker att jag borde censurera fast jag inte riktigt gör det i den utsträckning som jag vill, men nästan eftersom barnen väljer bort frivilligt är program som Idol och Robinson. Jag gillar den här typen av program. Det är förnederingsteve kanske men det är också spännande replikskifte. Rolig lättsmält underhållning även om musiken vanligtvis sällan är något att ha. Covers har man ju hört till leda. Men jag gillar den amerikanska versionen av Idol ännu bättre. Det är något lågt i mig som mår bra av juryns galanta sågningar. Ja Robinson skall jag kanske inte uttala mig om för det har jag inte sett på åtta år.

Men vad som förvånar mig väldigt mycket är att dagens censurjagande föräldrar utan att blinka gör denna typen av teveprogram till familjenöje. För även om jag gillar att titta på det själv så tycker jag nog att den här typen av tevetittande är lika illa som att låta barn se skräckfilmer. Varför? Det är barn som tar in, får lära sig hur det går till, regler om livet i en värld där mycket går ut på att synas, att bli kändis. Dessa program som nästan alla barn verkar se blir också en gemensam verklighet, ett slags folkhemskitt och jag inte tror är bra utan ett riktigt dåligt kitt.

I Idol får man reda på att det är okej att mobbas, säga dumma saker till folk, man invaggas också i en föreställning om att livet är en tävling. Det kvittar hur många övningar vi har i skolan om att man inte skall mobbas när vi samtidigt förenar en hel nation med program som Idol där mobbning görs till största folknöje. Men de vet de ju säger ni, alla som kommer med i Idol nu vet ju vad det går ut på. Kanske det är just det som är det värsta, att de som är riktigt dåliga och är med nuförtiden verkligen inte fattar och jag förstår inte varför det är okej att mobba någon bara för att det är klarlagt att det rör sig om någon form av brist i förståndet.

Sen är det utsattheten i utröstningen. Pratet om att sitta säkert, att hänga löst, ett tänkesätt som spridit sig till ett tänk på arbetsplatser, men som också kan säga något om en gängtillhörighet.
I Idol har vi också jakten på på perfektion. Man skall lära sig slipa på vissa detaljer som att titta in i kameran eller vad juryn kan ha att klaga på . Det funkar kanske på en del, men för mig själv så gäller det snarare att lära mig något snabbt fast inte så bra men få självförtroende av det som gör att jag sedan har kraft att förbättra även detaljerna eller hitta min egen stil. Som kanske är helt egen och inte efter någon modell som någon suttit och bestämt innan jag blivit färdig. Ja artisteri och att skriva eller att vara barnbibiotekarie är väl inte riktigt samma sak, men jag tror ändå på det här sättet för många och i mycket. Jag ser Idoljuryn som personer som bygger upp ett slags fruktan och jag är säker på att att många av de artister som är med skulle utvecklas bättre och gynnsammare utan Idol. I detta överför man också en idé till barnen om att de skall vara perfekta och jakt på perfektion ger sällan harmoniska människor.

En del personer säger nu kanske att det är ju så här livet är, det är inget fel att barnen får lära sig. Men jag menar att livet är så om man väljer att det skall vara så och jag tror att det inte är så snällt eller hälsosamt att så tidigt lära in barnen på en sådan här sjuk livsinställning som dessa program återspeglar. Vi kan inte bara vara slashasar som låter samhället ge våra barn dåliga värderingar. Särskilt inte i dag när vi har så mycket kunskap om vad som är bra.

Lite mer förrvirring tack!

!Jag är trött på bristen på nyfikenhet, tillskottet av nykrånglighet

Det här är ingen dikt om ni tror det

bara ett frågasättande av varför rader skall se ut som de gör

ett sätt att försöka slippa kräkas av för mycket form och för lite innehåll

I själva verket förhindrar jag just nu att få en akut astmaattack av artificiella smaktillsatser och märkliga spårämnen som visar sig leda raka vägen in i Al-qs högkvarter

där jultomten just nu sitter i hemliga överläggningar med Jimmie Å allt medan Usama går en kurs för Robin Hood i pilbågstillverkning.

Det är bara ni som läser denna blogg som nånsin kommer att få reda på det här.

I morgon återkommer jag med något annat osannolikt

Starke man ingen parodi

Jag har sett avsnitt 2 av SVT:s Starke man och inser att det är som min kollega sa, att det är för nära verkligheten för att vara parodi. I dag läste jag också i tidningen att Anette Winter, chef på Göteborgs Energi avgår efter avslöjanden i Uppdrag granskning, där hon i inspelning pressade en konsult att svara på ifall hon varit i kontakt med medierna. I samma program får man också höra både Anette Winter och hennes chef v.d. Anders Hedenstedt säga att Winter berättat för honom om samtalet hon haft med konsulten och han hade inte sagt något speciellt om det.

Men hallo! Det är ju Hedenstedt som skulle gått! Är inte han som VD ytterst ansvarig? Han skulle berättat för Winter att hon begått ett lagbrott, själv ringt upp konsulten och bett om ursäkt, samt själv närvarat vid ett samtal mellan Winter och konsulten där Winter bad om ursäkt. Kan det verkligen finnas något annat tillvägagångsätt? Jag fattar inte riktigt vad de inte fattar. Är det så sablans svårt att kunna förstå skillnaden på rätt och fel? Nej det handlar om hierarkier, att offra någon som inte är allra högsta hönset.

Detta med chefer som skyddas, som man lyder bara. Som gör att exempelvis ett helt gäng snickare skriver bluffakturor. Jag trodde att vi kommit längre, att vi hade fackföreningar, medbestämmande och en tro på att alla har lika värde. Men så är det alltså inte. I Göteborg stad jobbar jag. På min arbetsplats får vi tillbaka kvitton om vi någon gång köpt fika för 50 kronor med frågan "till vad användes fikat?" På andra ställen går hur stora bluffakturor som helst igenom och ger chefer lyxiga badrum, vilket i sin tur ger skolor sopig standard, eftersom vi inte har råd att laga saker till dem då alla pengar går till lyxrenoveringar. Vi har heller inte råd att ha humana barngrupper i förskolan eller att ge fritidsbarn som kommer klockan sju frukost. I en skola som jag skrev om häromledes där de delar ut datorer till alla elever från år sex för att locka till sig elever. Men man heller inte råd att ta in några vikarier när lärarna är sjuka. Ryktet säger också att man använts de statliga "Borgpengarna" som tilldelades kommunerna i början av året till att köpa datorerna för. Hur förklarar man då för lärarna om att man har råd med datorer men inte personal. Som alltid i kommunen. Man slingrar sig och säger att det inte är samma budget, för något måste man ju hitta på .

Det var som jag läste i denna blogg alldeles nyss, att Göteborg stinker som gårdagens blöjor. Jag har ett förslag. Ge Anders Hedenstedt på Göteborgs Energi sparken som VD och ge honom istället ett jobb som telefonförsäljare för sitt eget energibolag. Det skulle få ner honom på marken. Skicka resten av packet som ni ingår i förundersökningen på boot camp med avprogrammering. Förresten vilken grundlag är det som säger att den som en gång varit chef alltid skall fortsätta vara chef? Just den inställningen borde vara grymt diskvalificerande för alla chefer. Det är så enkla saker det handlar om. Att åtminstone försöka tro att alla människor har lika värde. Hade man verkligen trott på det så hade det aldrig blivit så här.

Det lär inte direkt vara någon tillfällighet att Bandidos var inblandade när det nya polishuset byggdes på Hisingen. Inte för att jag på något sätt tror att någon ansvarig visste detta. Men det finns något i moralen (lite motsägelse eftersom den knappt verkar existera), de fransiga kanterna, som gör att gäng som Bandidos både kan och får för sig att nästla sig in i sådana här affärer.

Men man får ju vara himlans glad i alla fall att det finns program som Uppdrag granskning. Som ger oss alla på golvet en möjlighet att tro på rätttvisan.

Istället för bantning

Av förklarliga skäl har jag gått upp i vikt. Tränar man 2-4 gånger i veckan, och sedan slutar med det så klart att man går upp i vikt. Allt handlar om en fot, som inte riktigt funkar. Frågan är nu vad jag skall göra åt saken. Har funderat på att banta men bestämt mig för att där går gränsen. Jag har aldrig någonsin sett något gott komma ur bantning. En kortsiktigt viktminskning som sedan ofta ger en större viktökning.

Jag tycker att jag är okej som jag är och tänker inte bry mig särskilt, eftersom det inte handlar om någon medicinsk skadlig övervikt. Dessutom känns det nästan lite kaxigt att vara överviktig i dag när kroppsfixeringen är så total (frågan är om jag är överviktig, nog inte, men i alla fall rundare än innan). När det finns som folk på allvar lägger ner tid och energi på att förakta feta människor. Att jag motionerat så mycket beror till största delen att jag använder motionen som ett sätt att komma rätta till mitt humör. Ofta när jag glömt att motionera så får jag märkliga problem som sedan enkelt löses upp när jag ger mig ut på en joggingrunda, eller ställer mig i gymet. Motion är bra helt enkelt. Men nu när den här foten har krånglat har jag klarat att hålla balansen ändå. I stället för att vara på gymet har jag användt tiden till att läsa och det känns faktiskt bättre. Jag är 43 år, borde vara mogen nu att rikta min uppmärksamhet mot större saker än min kropp. Dock cyklar jag till jobbet, 7 kilometer och det är ju bra, borde räcka som motion tillsammans med mina skogspromenader på helgerna. Men i alla fall, här har jag några råd på vad man kan göra om man gått upp i vikt och inte vill banta

- Smörj in dig in någon skön olja för att få en skön kroppskänsla. Lägg extra stor tid på att smörja de lite fetare partierna. Jag har köpt en svindyr olja som jag smörjer in mig i innan jag torkat mig för att binda fukten till kroppen.

- Sluta väga dig.

- Titta inte i helfigursspeglarna

- Klä dig i svart, det får lönnfeta att se smalare ut

- Ät inte hela chipspåsen själv, dela den med någon

- Se till att ha trevligt.

- Motionera på något sätt minst 30 minuter varje dag ( cykla delsträckor till jobbet, eller promenera eller träna stenhårt, själv cyklar jag till jobbet). Man måste röra sig annars blir man sjuk och får värk, blir infektionskänsligare.