samhällsklimat

Kan man ställa sig utanför ett samhällsklimat? Oftast förändras ett samhällsklimat lite i taget så att vi sakta vänjer oss. Ta det här med förskolegrupper. I gårdagens Dagens Nyheter (29 maj 2010, del 1, sidan 8) kan man läsa om att förskolebarngrupperna i Stockholm är för stora. Man hänvisar till att skolverket skriver att det för de större barnen i åldern 3-5 år är lagom med 15 barn på 3 heltider, medans mindre barn behöver mindre grupper för att utvecklas optimalt. Detta är inget som skolverket suttit och flummat ihop, det ligger forskning bakom. I Stockholm har man större grupper för att klara barnomsorgskön. I Kungsholmen där man är sämst ute i Stockholm har 56 procent av småbarnsgrupperna fler än 14 barn. På Östermalm och Skärholmen är det 0% . Om man slår ut det på hela Stockholm så handlar det om totalt 17 % av småbarnen som har större grupper än 14 barn.

Om man ser på råd från högre instans för hur många barn det skall vara så har den förändrats enligt följande
1943 för 2 åringar : 5-6 barn
1972 Barnstugeutredningen för barn 0-2,5 år 10-12 barn
2005; Skolverkets allmänna råd. Färre än 15 barn.
(Källa Dn 2010-05-10, sidan 8 del 1)

Efter 9 år med förskola i Göteborg har jag aldrig haft en så liten grupp som 14 barn. Ändå har jag under 7 av dessa år valt att ha barnen på kooperativ för att få lite färre barn i barngruppen vilket vi haft råd med eftersom vi städat och lagat mat själva.
I går frågade man sig på Gps debattsida om Göteborgspolitikernas så kallade barnperspektiv bara är politisk retorik och det kan man verkligen fråga sig när man har barngrupper på 24 barn i förskolor som dessutom knappt städas

Frågan är då ifall föräldrarna kompenserar för att förbättra för sina barn genom att ha barnen kortare tid på förskolan och ha fler lediga dagar? Svaret är att synen på barn implementeras uppifrån. I mitt arbete som barnbibliotekarie träffar jag mycket personal från förskolan. Enligt dem så är det allt färre barn som har förskolefriadagar, vilket ganska många hade för sex sju år sedan. Däremot hör de talas om föräldrar som eftersom de har småbarn och därför rätt till deltid är ledig en dag för att vara hemma och städa medan barnen får vara på den överfulla förskolan. Man kunde ju kanske tro att man tänkte att eftersom det är så stora barngrupper så kunde jag underlätta för mitt barn och för förskolan genom att umgås en dag extra med barnet. Men i detta fall verkar det snarare handla om att man har släppt på alla spärrar.

I dagens samhällsklimat handlar det om att förverkliga sig själv, inte att föra en gemensam kamp för ett bättre samhälle, utan en kamp för att få tid arbeta på det egna varumärket. Hade vi valt den andra vägen så hade barnen haft en självklar plats. Detta kan vi ändra på genom att inte följa strömmen.

en annan dag

Nu finns det mycket att skriva om, men lite tid. Jag gör det en annan dag. Men sörjan heter Göteborg. Jag har hundra uppslag om vad jag skall skriva; om bibliotek som mister halva sin personal, om hjul som snurrar, om kommersiella konstutställningar som som sponsras med en halvmiljon samtidigt som konstmuseum får minskade anslag och Göteborgs konsthall skall läggas ner. Om dem som fick sitta kvar men inte verkar ha en siffra rätt. Om den förbannade valrörelsen i Göteborg som drar igång och återigen börjar de styrande prata om att de skall satsa på äldre och unga trots att det blir värre och värre för varje år, trots att det är ett vallöfte varje val. Trots att det alltid är samma folk som styr. I dag är det 24 barn på kanske Sveriges skitigaste förskolor i Linnestaden där jag bor. I en av dessa förskolor har nyligen en förskolelärare dömts för att sexuellt ha ofredat ett barn. Att detta kunde ske har självklart ett samband en felanställning. Men det är oansvarigt att inte också inse att man kunde ge barnen ett bättre skydd genom att inte ha 24 barn per förskola, genom att inte låta föreskolelärare arbeta ensamma. Varför är detta inte en viktig fråga? Skamlöst. Jag tror inte att en enda politiker ser sig ha något med denna händelse att göra.

Samtidigt Shanghairesor och vi vanliga medborgare som hela tiden får höra att den ena siffran inte har med den andra att göra. Att sambandet är inbillat. Det yttersta beviset för att vi bor in segregerad stad. Varje händelse ses som en autonom självständig händelse.. Samtidigt skottlossningar varje vecka i Sveriges mest segregerade stad, i Sveriges Chigago. Inte goa gubbar, men goa i huvudet. Återkommer. Men först en som fattat:

varför ska man vara så lång?

Jag har ett stort nedärvt matintresse. Det är inte så att jag går och slänger mig med franska benämningar, intresset är ganska lantligt och kommer sig från bland annat av att koka buljong på räksskal och vispa egen blodpudding. Hemma hos oss gjorde vi i princip allt själva. Eller mamma gjorde allt själv. Det är obegripligt hur hon han med. Pappa bidrog genom att skjuta älg, steka ägg på kvällen och se till att det fanns tillräckligt välkluven ved till ugnen, som bakades i så att det fanns brödkakor i frysen ända fram till mars. Fantastiska brödkakor för den delen, som jag brukade äta nybakta ännu varma med sirap emellan. Från pappa kom också grönsakerna. Farmor och farfar hade stora grönsaksland och var ska man säga sextio år tidiga med detta att ha grönsaker på bordet till varje middag. I pappas familj var det inte så gott om pengar, men man hade alltid trerättersmiddag på helgerna (en del i släkten menar varje kväll, men minnet, fast varje helg var det i alla fall det är alla överens om). Kort sagt jag har mycket kulinariskt att vara stolt över! För egen del innebär detta arv jag ser det som dekadent att servera halvfabrikat som fiskpinnar. Det är okej att vara dekadent, till och med nödvändigt, bara inte för ofta.

Men när jag fick barn. Så brydd jag blev när jag insåg hur ofta de skulle äta. Hur man vägde och mätte barnen på ett närmast neurotiskt vis. Hur jag blev stående vid spisen så gott som tre fyra timmar varje dag under min föräldraledighet. Eftersom jag vägrade servera snabblagad dynga. För de skulle äta, för att det var så viktigt att barnen skulle bli så långa. Men det var aldrig någon som förklarade varför. Är vi inte redan typ världens längsta folk? Kunde det inte vara dags att stanna upp lite? Eller är det som jag som brukar säga i bibliotekssammanhang då jag klagar på resurser för barnverksamheten, att man mäter folks värde efter deras längd? Det enda som utmärker de långa personer jag känner är att de har mer ont i ryggen än andra. Vad är det för bra med det? I´ve just don´t get it. Det måste väl ändå vara en grovt förenklad pedagogik som de använder mot oss föräldrar för att få oss att köpa järnberikad gröt istället för att göra egen havregrynsgröt? Om någon ville berätta för mig vad det egentligen handlar om så skulle jag bli glad för det har ännu ingen BVC-sköterska eller läkare lyckats göra.

Mutskandalen; Inte människorna det är fel på utan kulturen

Anneli Hulthen säger att om det krävs kommer hon ta det yttersta ansvaret och avgå. Eftersom hon är ytterst ansvarig.
Helena Nyhus menar i dagens GP återigen att hon inte visste om någonting om att Uppdrag Granskning var portad från mötet på Idrott och Förvaltning. . Det må va hänt. De kanske talar sanning. Kanske trodde Nyhus att vakterna var på plats för någon ny ordning som hon inte informerats om, eller något hot som ingen ville nämna. Ponera att hon talar sanning.
Problemet är då ännu värre. För vem skyddar de? Varför går de inte ut och säger att det var ZXXXXX som tog beslutet för securita vakterna och därför kommer vi nu att vidta följande åtgärder. Men istället försöker de framstå som någonslagslas kristusgestalter som tar på sig all skuld. Det funkar inte så. Sen detta bakslag för feminismen. Kvinnor maktställning som tar på sig all skuld. De vill vara på ett annat sätt än Göran Johansson. De vill inte slå näven i bordet och säga att nu får det fan i mig bli ordning på torget. De vill framstå som goda och där är problemet. Samtidigt mot precis vem är man god om man skyddar den som är den felande länken?

Minns inget, såg inget, fattade noll, bara mänsklig

Läser om Helena Nyhus och mutskandalen i dagens Gp. Så här säger hon om det anonyma brevet som skickades till förvaltningen om en man som jobbade i förvaltningen som misstänktes vara mutad:
- Jag har försökt kolla. Jag tror det var någon gång efter årsskiftet. Vidare så såg hon inte mejlet om att Uppdrag granskning stoppats från nämndmötet för än efter mötet. På frågan om varför hon sa till Uppdrag granskning att "Vi är öppna mot alla utom er" så menar hon att folk blir rädd för Uppdrag granskning och att det är en mänsklig reaktion.
Mänskan kommer med taffliga lögner och hänvisar sina tillkortakommande med att hon är mänsklig. Nu får hon väl ge sig?
(Källa dagens GP sidan 6)

Så hjärndött så man kan svimma

Tittar man i Skolverkets databas Siris så kan man få fram ganska häpnadsväckande siffror om Göteborgs skolor. Många menar att i Göteborg har man Sveriges sämsta skolor


Det finns också en annan databas på skolverket som heter Salsa, en sida där man tar hänsyn till elever skolans andel med elever med utländsk bakgrund, andelen pojkar och föräldrarnas utbildningsnivå. Men vad jag tycker att den här databasen visar är att man accepterar att alla människor inte har samma möjligheter i den Svenska skolan. Fast jag förstår ändå att databasen finns eftersom det är som det är och lärarna nere på golvet måste ha något att rätta sig efter. Men klasskampen i dag har flyttats till att handla om hur mycket pengar man har kvar efter skatt och det tycker jag är fattigt.

Ja vad jag nu vill säga var egentligen något helt annat. Jag tror inte att man behöver vara särskilt intelligent för att förstå att lärarnas allt mindre ansvarsfrihet påverkar deras kreativitet och arbetsglädje .Jag tror inte att man har bestämt dessa regler för att ta bort lärarnas arbetsglädje utan för att vi styrs av en politik där man inte litar på varandra, där storebror ser dig överallt (och då menar jag inte facebook och bloggande om detta får jag skriva om en annan gång). Lärarna i dagens svenska skola har inte bara en av Europas lägsta löner de är också ständigt misstänkliggjorda från alla möjliga håll. Samtidigt är humaniora är misstroende förklarad i hela samhället och tekniken är på frammarch. Jag tycker inte illa om teknik, men det rimmar dåligt att man satsar pengar på teknik utan synliga förbehåll samtidigt som man försämrar skolor och förskolor. I Bergsjön där kanske Sveriges fattigaste barn bor har alla barn i högstadiet egen dator, det har man satsat på för att få bättre skolresultat. Samma sak kommer snart ske på Gamlestadsskolan i stadsdelen där jag själv jobbar. Samtidigt som de mänskliga resurserna i skolan blir allt mindre. Man försöker ersätta människor med teknik och då är det ju ganska lätt att se att man inte sätter människor i centrum, vilket är en klar fördel om man jobbar med mjuka värden som skolväsendet. Jag förstår att man tycker det är ett problem att inte alla skolelever har tillgång till dator men det är ett ännu större problem att man inte tycker det är lika viktigt att låta alla barn ha samma rätt till en givande och utbildning. Om man först satsar på de mjuka värdena så kanske man i en framtid fått till en välfärd där vi kanske har råd med både och.


Tim Jackson, brittisk professor i hållbar utveckling, menar att man måste försöka hitta en annan väg för en hållbar världsekonomin, som kultur och att försöka blomstra som människa Jag har skrivit om honom tidigare. Vart skall man börja om inte i skolan? Om vi skall få barnen att tro på sig själva så är det kanske inte en förutsättning men åtminstone en bra investering om samhället visar att man tror på dem.

Skarpt läge

Jag skriver en roman. Det är inte roligt. Jag är bekymrad över att det händer för mycket. Ledsen för att det inte verkar bli en sådan exprimentell prosa som jag först tänkt mig. Ett romanbygge som mest av allt verkar vara som en tevesåpa. Full av cliffhangers och privata problem. På något sätt påminner den om en byggderoman eftersom den utspelar sig på landet i hjärtat av Värmland. Nu har jag inte följt någon tevesåpa sedan Falcon Crest och aldrig läst någon byggderoman, men ändå.

Om jag mot all förmodan får detta skräp utgivet så kommer jag nog få leva med att de få som lägger märke till boken, dvs mina arbetskamrater, släktingar, vänner och grannar, förmodligen kommer att gissa sig till att jag försöker framstå som en ny Selma Lagerlöf medan utfallet mest av allt liknar något av Sigge Stark. Om jag skulle uppnå det efterlängtade författarlivet så har jag inga som helst problem att se mig som en slags modern Margit Sandemo fast i min egen evighetshistoria, ständigt producerande med allt mer sviktande verklighetsuppfattning.

Varför skriver jag då? Detta är något som jag sedan länge bestämt mig för. Jag har provat förut. Inte blivit nöjd. Nu måste jag. Egentligen ger jag blanka fan i hur det går. Bara att jag gett det en ordentlig chans. Eftersom mitt yrkesliv mest varit ett slags överproducerande slavtillvaro, så har jag inga förhoppningar om att detta skrivande skall bli något annat än terapi för att bearbeta allt annat som jag pressar mig till. Fast orden befriar mig. Orden och joggningen är det som får min tillvaro att fungera. När jag inte joggat eller skrivit på ett tag så blir mitt minne dåligt, mitt pyske svagt och flyktigt. Jag vill bara äta chips och ligga i en soffa. I vanliga fall vill jag umgås med min familj eller gestikulera och dricka vin.

Vad skriver jag då och varför? Jag tror att jag skriver för att jag är intresserad av det skarpa läget. Hur folk är när det verkligen gäller. Inte hur de beter sig i den här grå sörjan där man ägnar sig åt att skaffa sig trygghet med förgörande metoder. Jag är ganska svartsynt och tror inte så mycket på den enskilda människan i dagens samhälle. Jag vill ha en förändring och jag är inte alls inne i samma resonemang som regeringen. För mig handlar det inte om att jag inte tror att folk vill göra rätt för sig. Jag menar att mitt eget liv gett mig många bevis för att de allra flesta människor är ärliga och vill göra rätt för sig. Vad jag är kritisk emot är den generella bristen på självförtroende när det gäller att försvara det de innerst inne tror på och vet är riktigt. Om oförmågan att bygga upp en solidaritet som är att lita på i skarpt läge.

Första Maj och konspirationen

Jag tror i regel inte på konspirationsteorier. Men jag gillar den typen av idéer. När verkligheten ibland ter sig väldigt konspiratorisk så tror jag att det i första hand beror på dålig medvetenhet om att man gör på ett visst sätt för att gynna sig själv, men helt omedvetet. Detta är inte bättre än konspirationsteorier, snarare värre. Med omedvetenhet kan man förstöra mycket. Genom medvetenhet gav oss Eva världen om man skulle kunna tolka bibeln på mitt sätt. Gud var inget annat än den oskrivna konventionen som man följde utan att veta varför. Fast nu har jag ju faktiskt inte läst bibeln utan detta var något jag kom på nu i stunden. Men det låter rätt bra, i alla fall i dag.

Det här inlägget skulle inte handla om religion utan om konspirationsteorier eller Göteborgsmelodier. Passar ganska bra eftersom jag så gott som hela livet varit i kommunens tjänst. Är en av de grå alltså, men jag finns likväl.

I går kväll tittade jag sist av alla på Uppdrag granskning om mutskandalen i Göteborgs kommun. Att det finns den typen av bovar och banditer i kommunen visste jag, så det är inget som förvånade mig. Det är väl mer som Janne Josefsson sa att det är så svårt att komma åt. Jag har bara väldigt länge känt mig sur över att den här typen av roffartyper finns jämsides med kulturen och att kulturen alltid får vända på varenda krona.

Vad som förvånade var snarare alla runt omkring som höll bovarna om ryggen. Som revisionen som sa sig ha gjort en revision utan att ha gjort det. Som fick det att verka som ett helt system utarbetat för att skydda brottslingarna. Som Familjebostäder som sa att de inte tyckte att Uppdrag gransknings frågor var intressanta och som hemlig stämplade sin egen utredning om fusket, en utredning som förmodligen inte fanns.

Det finns något där i bemötandet, som jag inte riktigt kan ta på. Något som jag känner igen från mina år i kommunen. När man som så många gånger i en arbetsgrupp varit något upprörande på spåren men sedan sett hur det man nyss förstått glidit en ur händerna och efteråt fått veta att man varit fel ute. Jag vet inte hur det var på sjuttonhundratalet, femtiotalet eller sjuttiotalet. Men jag förstår ju att det är en metod som fungerar i vår tid. Då många äter medicin för att klara av att inrätta sig i leden och alla är så engagerade i sina egna livsprojekt där det gäller att mota alla negativa känslor i grind. Då man får veta att det är ens eget fel om man tänker en negativ tanke. Att verkligheten egentligen är som innan i Paradiset. Detta är i högsta grad politik med direkt koppling till klimatet runt Bushadministrationen, synen på människan och hela det relgiösa dravlet som de stod för.

Tillbaka till detta med konspirationsteorier. I rapporten från 1 maj tågen i GP. Några sidor. Från Sac-tåget som enligt bildtexten var en av de största tågen fanns bara en bild, ingen text. Marginaliserad oviktig i tidningen men alltså inte i verkligheten. Det är tågen med de politiska kändisar som får text. Men det är väl de som själva står i skiten som det borde vara mest intressant att skriva om inför valet? Själv tågar jag inte, men ändå.

Ser en annan ointressant rubrik i gårdagens DN "Mikael Persbrandt är berord av Haiti-besöket". Berätta något mer förutsägbart tänker jag. Då hade det till och med varit roligare med lite skandaljournalistik där någon sa " Besöket på Haiti berörde mig" inte"