Jag tar på mig offerkoftan en stund

För några veckor sedan så såg jag Patrik Sjöberg i Livet blir bättre. Det var ett sjukt bra och berörande program där man fick följa Patrik till platser som haft betydelse för hans berättelse. Han sa många bra saker i programmet och bland annat så sa han helt enkelt "Jag är ett offer". Och det kanske ni inte tycker är någon stor grej, men för mig var det oerhört befriande att höra Patrik säga det där. För det här med att vara ett offer är inte så enkelt att förhålla sig till. Någonstans är det så grymt svårt att ta till sig att man har befunnit sig i en så maktlös position, att man inte har kunnat avvärja de övergrepp som skett.


Jag umgicks ett tag med en grupp människor som trodde väldigt stark på karma. Att mitt liv idag är resultatet av mina handlingar. Kort sagt - är ditt liv skit och händer det bara skit i ditt liv, så får du skylla dig själv. Det där är en helt hopplöst tankekonstruktion tycker jag. För då har man inte räknat in det här med maktlösheten. Om du är i en situation där du inte har makt att styra, inte kan ta dig ur den eller påverka den - hur kan det då vara ditt fel att det händer? Hamnar man inte i ett upplägg där ett våldtäktsoffer, ett barn som blir utsatt för sexuella övergrepp eller fysisk misshandel får skylla sig själv? Nä, att umgås i den där vänkretsen var inget vidare för självkänslan vill jag lova.


Det finns en bok som heter Våldtagen: men jag är fan i mej inget offer. (Jag måste erkänna att jag inte har läst den där boken för jag blir så jävla arg när jag läser titeln). Och jag bara baxnar när jag ser den där titeln. Jag råkar nämligen tro att det är skitviktigt att våga erkänna att man är ett offer - för att lägga ansvaret och skulden för det som hände på rätt ställe. Det är inte du som offer som har skulden. Det är förövaren.

Och det är förresten inte så himla farligt att erkänna att man är ett offer - man är ju trots allt mer än ett offer. Jag är ett incestoffer, men jag är faktiskt så mycket mer än det. Det är på många sätt en stor del av att jag är den jag är, men jag är också mamma, flickvän, bibliotekarie, trekkie och säkert något mer.

Kvinna utan minne

Det var ganska längesen jag såg den nu, Kaurusmäkkis film ”Mannen utan minne”, men även om jag inte tycker jag har tappat minnet helt, så funderar jag lite kring detta delvis tappade minne. Eftersom jag inte har blivit slagen med nåt hårt så letar jag efter en annan förklaring.

Glömskan är nämligen semestertidens eviga problem. När man äntligen har tid att umgås och prata om intressanta böcker och filmer, så påminner det hela mer om en tragikomisk scen där två medelålders kvinnor påväg till olika små sommarparadis famlande försöker prata om den kultur som de har tillförskaffat sig och gärna diskuterar. Innehållet i boken eller filmen kommer vi för det mesta ihåg utan problem, men det slutar alltid med att vi bara kan prata om de böcker och filmer som vi båda läst och sett. Om någon plötsligt skulle ge sig i kast med en ny film så är hindren gigantiska eftersom ingen av oss kan komma ihåg titlar eller skådespelarnamn, regissörer eller författare. Det leder till att långa omvägar genom filmer som vi båda har sett eller böcker vi båda läst som får leda oss fram till den där skådisen som sedan kan hjälpa oss att förstå vilken film det är vi talar om.
Såhär vintertid kan jag tycka att det är positivt att våra hjärnor slappnar av lite på semestern. Men nu hände detta igen häromdagen. Självklart vet jag att man med åren tappar lite minne, men jag känner mig inte riktigt så gammal än. För ett tag sen hörde jag på radio om att Alzheimers hittades allt längre ner i åldrarna. Lite orolig blir man ju när man hör sånt. Konstigt i och för sig att hela innehållet i alla de böcker finns kvar och bara titlar och namn ramlar bort. Blir därför ganska irriterad när folk börjar med ”namedropping” i mitt sällskap och ser den numera som en väldigt uteslutande lek.

När jag pratade med en annan vän (med samma problem) om detta så sa hon att hennes mormor brukade säga att ”det är fullt i skafferiet”. Kanske visste de mer om detta förr och att det bara är så enkelt: vissa saker får inte plats. Tur att jag i alla fall kommer ihåg vad boken eller filmen handlade om. Tänk att läsa en 700 sidors bok och sen glömma vad den handlade om! Tröstar mig med att titel och namn kan man trots allt ta reda på i närmaste I phone.

Det är skit med allt

Okej, kanske världens märkligaste reklam dyker upp i min feed på Facebook. "Lambi ska trycka 50 unika berättelser på toalett- och hushållspapper. Har du något du vill berätta för världen? Klicka här!" Vem vill skriva något som folk ska bajsa på? Jag kanske ska skicka in några av mina blogginlägg? Världen är ett märkligt ställe.


Detta inlägg illustreras med First Aid Kit. Inte för att de är bajs, utan tvärtom - vackrare än så här blir det inte just nu:

Synk söker en ny påläggskalv

Påläggskalv No 5

Varje år söker vi ett antal Påläggskalvar som vill skall skriva på http://synkad.blogspot.com/ Arbetsuppgifterna är inte så mångskiftande, men omvärldsbevakning långt utanför styrelse- och ledningsmöten samt deltagande i och ansvar för olika former av projekt är inget hinder. Synk är en av marknadens tuffaste bloggar. Du får skriva som du vill men det är viktigt att du tycker som vi. Arbetet är ideellt och syftet är att bidra till en bättre värld.

Profil

Personen skall vara en hungrig och törstig med analytisk förmåga, påhittig och gärna utan examen som civilekonom och/eller civilingenjör och utan målsättningen att bli en framtida VD. För befattningen krävs känsla och intresse för det skrivna ordet och mycket låg arbetskapacitet. Oflexibilitet och stressotålighet är meriterande. Du ska vara född på trettiotalet, fyrtiotalet, femtiotalet, eller nittiotalet. Är du född på artonhundratalet är det toppen!

Ansökningsförfarande

Ansökan utan någon som helst meritförteckning, med ett personligt brev sändes till karin.eggert@comhem.se . Märk kuvertet "Påläggskalv" (eller förresten det är väl inga kuvert på eposten? Hur skall vi göra då, hm...)

Det är ni som är dom konstiga

Den enda saken som jag vet alldeles säkert är att mina vänner är de bästa vänner i världen.Det finns mycket annat jag kan önska mig men jag brukar alltid falla tillbaka på tanken att jag egentligen inte tror att det kan finnas någon annan människa som har bättre vänner än jag har. Därför känner jag mig mycket privilligerad.

Men alla dessa vänner är det också, enligt dem själva, något fel på. Har de inte någon diagnos så tycker de att de borde ha det. Eller också är det något annat gammalt skräp som de tvingas bära på. Jag tror inte att det beror på att just mina vänner är speciellt märkliga, utan att det är så det är.

Jag vill inte ge mig in i diagnosdebatten men slirar. Vad skall vi ha ett samhälle till som så många inte passar in i? Ett samhälle har väl inget självändamål utan skall väl vara till för de människor som utgör samhället? Det finns en inbyggd destruktivitet i vår värld som är väldigt svår att få fatt i, men som alltid lämnar efter sig olika uttryck. Ja ja.

Känn er blåsta på makten

Just nu blåser högervindarna svagare och det beror inte direkt på en lysande opposition utan mer på resultat av dålig politik. Jag har hört det när jag tittat på nöjesprogram och häpnat över exempelvis när man i nyårskavalkaden hos Filip och Fredrik pratat om att vi svenskar inte har så mycket att vara stolta över längre eftersom inkomstskillnaderna nu är lika stora här som i vilka andra länder som helst.

Jag har hört borgerliga politiska experter kalla Gustav Fridolin för ett riktigt statsministerämne och säga att Jonas Sjöstedt kan bli farlig. Jag har läst på DNdebatt att Fredrika Reinfeldt är ett hot för demokratin.

Tyvärr har jag också sett sossarna göra bort sig inför öppen ridå. Jag har lidit med den ende partiledare som var villig att ställa upp, men som sedan mobbades både av sina partikamrater och en enad press. Jag har funderat över hur en så djupt oansvarig partistyrelse skulle kunna skada vårt land ytterligare genom att få regeringsmakten.

Men jag har också sett hur socialdemokraterna bytt riktning och släppt vansinnesprojektet att tävla i att bli ett parti som attraherar välbeställdas plånböcker, för att istället försöka väcka folks solidaritet i exempelvis frågan om barnfattigdomen.

Stefan Löfven är ett steg, kanske inte för en strålande poltik, men för att få tillbaka det gamla LO kollektivet från Moderaterna. Förutom att han har en tydlig framtoning så kan hans bakgrund på ett lättfattligt sätt symbolisera det goda socialdemokratiska samhället. Barnhemsbarnet som redan i gymnasiet stred för orättvisor och som sedan blev fackligt engagerad på verkstadsgolvet. Det är vackert och folk älskar goda berättelser.

Men jag har tänkt på er också Fredrik och Filippa. Jag har en plan för hur ni skall få det bra även i framtiden. Barnen är väl snart stora, annars finns ju många passande internatskolor. Så varför inte en tidig pension och en villa i San Tropes? Skulle det inte vara alldeles underbart?

I don't want to be your sexobject

Härom veckan såg jag en otroligt fånig intervju med Mikael Persbrandt och regissören till den nya Hamiltonfilmen. Jag orkar inre googla upp vad hon heter, det får ni göra själva. Det kan ni säkert, tydligen är informationssökning så lätt nu för tiden att man klarar sig utan bibliotekariehjälp. I alla fall, den där intervjun skulle jag skriva om. Den här regissören, hon berättade glatt att det här var en Hamiltonfilm som även vände sig till den kvinnliga publiken. Och varför gör den det? Jo, sa den glada danska kvinnan - jag har fokuserat mycket på Mikael Persbrandts kropp. Och där någonstans höll jag på att smälla av, Mikael Persbrandt må ha en kropp som får många kvinnor att smälta av tjusning - men hallå! Hallå! Hur skulle vi reagerat om det hade varit någon flåsig manlig regissör som satt och sa att Jo, för i den här filmen så har vi fokuserat mycket på Elin Nords kropp? Ja, eller vem nu det skulle vara som hade huvudrollen i filmen. Varför skulle det vara mer okej att objektifiera en manskropp än det är att objektifiera en kvinnokropp? Äh, jag blir så trött.


Och trött blir jag också när jag läser den här recensionen av Liv Strömquists Ja till Liv. Recensenten skriver "Intressant detalj: ytlighet och porrifiering av samhället verkar vara ett av hennes favorithatobjekt. Men när hon ska posera för det obligatoriska författarporträttet på bokens ”inner sleeve” så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där." Men hallå! Hallå! Vad har det här med saken och göra och varför måste han porra ner Liv så där? Äh, jag blir så trött.

Jag blir så trött så nu orkar jag inte vara arg på samhället och alla sjuka jobbiga jävla strukturer så nu går jag och övar på att få till kåtsuget i blicken. Tydligen är det obligatoriskt. Kanske inte bara för serietecknare utan kanske även för bibliotekarier. Jag går och övar nu då. Hej så länge.