Kerstin väljer veckans soundtrack

Coolast i somras på Stockholm Music and Arts var Patti Smith. Näst coolast var Buffy Sainte-Marie när hon visade sina punkigaste sidor, men god trea var Antony and the Johnsons.

Hans hyllningar till tanten i mellansnacket var bedårande och man förstod direkt att han har en tants själ.

Så här ett smakprov i form av I Fell In Love With a Dead Boy och jag hoppas att vi alla ses där nästa sommar.

Karin väljer veckans soundtrack

Den 27 december skulle jag vilja ta med min man till Teatro Kapitol i Madrid, för då spelar Russian Red och Belle And Sebastian. Det skulle toppa helgen och jag skulle inte vara i behov av några fler julstjärnor:

folk är sympatiska

Att SD ökar i opinionsmätningarna, trots alla sjuka skandaler på sistone, tror jag beror på att folk har medlidande med dem. Enligt samma princip som att de som blir kritiserade i av jury i en tvtävling får många röster från tvtittare.

Därför är det viktigt att våra nyanlända flyktingar blir skildrade på andra sätt än som ett statistiskt problem. Att de får lov att bli människor även i media.  Det är nog det bästa botemedlet mot främlingsfientlighet. 

Två lästips, en bok och en artikel

Jag har precis läst ut Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg. Boken handlar om författarens pappa, som kom till Sverige och Södertälje efter koncentrationsläger i Auschwitz. Det är en sådan där typisk bok som har allt. Det handlar om att leva med ett koncentrationsläger inom sig, att inte lyckas med vad man förutsatt sig, att se en far som inte lyckas.  Men det är också ett stycke svensk flyktinghistoria, eller som det står på minnesmärket utanför slavarbetarlägret i Braunschwieg; Framtiden har ett långt förflutet (die Zurfkunft hat eine lange Vergangenheit). Boken är också en arbetarskildring, för David Rosenberg var en svensk arbetare, som bodde med sin familj i en del av Södertälje som byggts för arbetare i den växande industrin. 

Ett lästips till får ni i dag. Det bästa som skrivits om förra veckans skandal. I dag på Aftonbladet kultur av Gellert Tamas

Charlotta väljer veckans soundtrack

Lite pepp och lite Queen kan väl aldrig vara fel. Bra start på veckan.

Rasismen och antifeminismen går hand i hand

I veckan besökte jag Mänskliga Rättighetsdagarna i Göteborg. I en panel med Feministiskt Initiativs ledare Gudrun Schyman, journalisten Maria Sveland och Expos Daniel Pohl lyftes frågan om kopplingen mellan rasism och antifeminism. Maria Sveland kommer snart ut med en bok i ämnet. I sin artikel i DN tidigare i år om ''Hatet som gör mig politiskt deprimerad'' visar hon på hur den politiska skalan flyttar åt höger. Hon citerar Mathias Gardell i Feministiskt Perspektiv angående hur Breiviks fascistiska världssyn också inbegriper sexismen: ''De värsta förrädarna i Breiviks värld är kvinnor och framförallt feminister eftersom de underblåser multikulturalism och har feminiserat västerländska män som nu vet hur man byter blöjor, men inte hur man slåss.''

Förhoppningsvis är ingen omedveten om att Sverigedemokraterna föddes ur den nazistiska rörelsen som håller militärliknande träningsläger för unga män i de svenska skogarna. Expo som är den rasistiska/nazistiska vit maktrörelsens eviga granskare har gång på gång konfirmerat detta. Videon ''Verklighetens SD''som Expressen släppt i dagarna visar när SD´s riksdagspolitikerna Erik Almqvist, Christian Westling och Kent Ekeroth går bärsärkagång på stan. På klippet kan vi både se och höra hur rasistiska verbala påhopp som ''blatte'' och ''babbe'' följs av sexistiska skällsord som ''hora'' dessutom Almqvists hotfulla fysiska närmanden och Kent Ekeroth som handgripligen knuffar in en ung kvinna i en bil. Att de, som de påstår, känner sig hotade är en ren lögn, se Expressens fortsättning där de beväpnar sig med järnrör. Att gå förbi en hög med järnrör och genast tänka sig att det kan vara ett slags vapen (och inte bara byggnadsmaterial) avslöjar deras bakgrund på ett ganska tydligt sätt.

I SD´s principprogram kan vi läsa att de vill inskränka abortfriheten (en frihet som kvinnorörelsen länge kämpat för), är helt emot kvotering ( underförstått 'av kvinnor', dvs de tycker det är okej att vi fortsätter kvotera in män), tycker att kvinnor och män kompletterar varandra (biologistisk människosyn), att människor har behov av en stark nationell identitet (nationalister), är emot anhöriginvandring (nationalister), är emot familjer som inte ser ut som kärnfamiljen (heteronormativa), har heterosexualiteten som enda norm (homofobiska), är emot adoption för ensamstående, samkönade och polyamorösa relationer(homofobiska), har ett essentialistiskt, biologiskt syn på etnicitet och kultur (rasistiska). Med andra ord ett parti med antifeministiska, främlingsfientliga/ rasistiska, essentialistiska, biologistiska, nationalistiska , heteronormativa, homofoba, det vill säga diskriminerande åsikter. Hur detta med nolltoleransen mot rasism ska kunna genomföras i ett parti vars program bygger på rasistiska och andra diskriminerande åsikter är för mig en gåta. Men förmodligen är det en lögn alltihop ''för det lönar sig alltid att vara ögontjänare'' som Almqvist säger i videoklippet.

Feminismen och antirasismen är min politiska åsikt. Det är dags nu att enas på alla fronter. Feminister! Vi måste höja våra röster igen! En del säger att man ska vara tyst, de är inte så många de där nazisterna, de kommer snart att försvinna. Men nationaldemokraterna är på väg in. De här människorna är historielösa, de förstår inte vad historien har lärt oss. De förstår helt enkelt inte. De bara tror en massa och ljuger ihop resten.

Men jag tror inte på tystnaden. Vi måste göra motstånd! Skrika så länge det går och så länge vi får utan att åka i fängelse för att vara oppositionella. Utnyttja yttrandefriheten, mötesfriheten, tryckfriheten! Så, rusta er med argument, samla era ord, var beredda att gå ut att demonstrera, säg emot och höj rösten för feminismen och antirasismen! 

Ätstörningar

Jag har länge tänkt skriva något om det här. Men inte riktigt vetat hur. Jag kan med båda mina händer, räkna upp tjejer (kompisar och bekanta) som har heller har haft någon form av ätstörning. Är inte det lite sjukt? 

Men inte alls konstigt om man tänker efter. Ytligheten klättrar ner i åldrarna och redan i mellanstadiet är det så mycket att tänka på. Hur man ska se ut, vara och passa in. I högstadiet blir det värre. Som tjej ska man vara snygg, populär och duktig i skolan, men ändå inte plugga för mycket. Jag har pratat en del om det med några kompisar. Man mådde egentligen inte särskilt bra. Fast det var inget man tänkte på när man var mitt i det. Och man behöver ju inte ens gå utan för dörren, det räcker med att sätta på teven. Den mesta av reklamen är riktad till oss. Hur man blir perfekt, typ...

Jag har på nära håll följt en vän som kämpar med anorexi. In och ut från behandlingshem. Halva sitt liv har sjukdomen kontrollerat henne. Hon frågar mig om jag märkt någon skillnad på hennes kropp sen jag såg henne sist. Och vill att jag ska försäkra henne om att det kommer inte märkas så mycket på en vecka. Jag har sett henne sitta i rullstol och letat efter ljuset i hennes ögon. Det finns inget mer frustrerande, än att se någon nära gå igenom något sådant. Kan det vara så svårt, tänker man. Men det finns nog ingen mer komplicerad sjukdom. Anorexin har tagit hennes identitet, dagarna är upplagda kring hur hon äter.  Jag vet inte hur många gånger hon har frågat mig om hon kommer bli tjock. Men jag kommer aldrig sluta svara, som vän tror jag att det är extra viktigt att visa att man finns i alla fall, är där och lyssnar och säger ifrån när det behövs. Jag hoppas att hon en dag kan se vad jag ser, hur fina egenskaper hon har och hur vacker hon är. Och att hon förstår att skönhet kommer inifrån.