Död man ligger

Min morfar dog 1929. I dag är det ingen som minns honom. Ja min mamma som då var tre år har ett minne av att hon såg honom död i kistan. Fast egentligen vet hon inte hur det är med det där minnet, ifall det är konstruerat av andras berättelser eller ifall det är ett eget minne.

Hundra år efter vår död eller kanske tidigare är de flesta av oss bortglömda. Det finns inget speciellt vi kan göra åt det, eftersom vi är just döda.

Men det är fascinerande att tänka på att de som i dag är döda en gång har varit precis lika levande som vi är i dag och en dag så kommer vi bli lika bortglömda som de är i dag. Vad ska detta överpedagogiska och föga nytänkande eller överraskande blogginlägg nu leda till tänker de som fortfarande hänger sig kvar?

Att mänskligheten aldrig kan släppa tanken på odödligheten och att vi visst lever kvar i all oändlighet. Det är våra handlingar som spårar mot framtiden. Vad vi väljer att se och varför. Vad vi väljer bort och vad vi ger betydelse.

Från en lillasyster i tredje generationen

Jag vill ofta kräkas över evinnerliga förenklingar. Överföringar och fördomar. Rena idiotier som folk låter härja hur som helst i sina hjärnor. Kretsar som går runt som vore de lödade utan någon som helst användbar tanke bakom. Slumpartade effekter som får styra för att det alltid så varit. Det är så jävla slött.

Ibland tror jag att jag har vinterkräksjukan när personer se sig själv i allt och utgår ifrån att alla de möter är sändebud från deras egen traumatiserade barndom. Det är så banalt så jag vill bara gå iväg och dö eller åtminstone kasta upp häftigt över väggar och golv på en offentlig toalett.Jag känner mig förnedrad när så många tar för givet att min drivkraft är att vara än en duktig hund i en dikt av Kristina Lugn. De duktigas uppfattning om att alla vill vara som dem har tagit herraväldet, eftersom det är så viktigt för dem att synas och höras.

Lika dåligt intresse som jag har för Digiloo har jag för att vara duktig. Teven kan jag stänga av men jag har ingen gud att be till för att få styrkan att hålla mig isolerad från vedertagenhet om att Duktigheten är en medfödd drift istället för en konsekvens av sjuka uppfostringsideal.

För att inte ställa till oreda och splatter, då blod är så svårt att tvätta bort, har jag tränat mina käkmuskler att le när någon säger till mig att jag varit duktig. Jag förstår att det är en fras av vänlighet, blindhet och brist på förstånd.

Till er duktighetsivrare vill jag säga att min tävling är inte er tävling. Min tävling är att se igenom er. Det är rätt så lätt.

KOnstiga människor

OK, här kommer ett helt och hållet subjektivt och något ironiskt inlägg om människor som är konstiga:

1. Människor som inte lyssnar på musik

2. Människor som inte läser böcker

3. Människor som tror på Gud

4. Människor som inte är feminister och är stolta över det

5. Människor som äter kött

6. Människor som inte tycker om skräckfilm

7. Människor som inte är från Norrland

8. Norrlänningar

9. Moderater

10. Föräldrar

11. Försäljare

12. Människor som tycker om sport

13. Stereotyper

14. Särartsfeminister

15. Ken Ring

Och sist men inte minst:
16. Människor som ser ned på andra för att de inte tar hand om sig själva, överpresterar , inte kan säga nej och är allmänt till lags utan att inse att de är precis likadana själva... med andra ord: sådana som jag

Årets julklapp för under hundralappen!

Fransmannen Stéphane Hessel har skrivit en bok som blivit en succé i stora delar av Europa. Boken eller pamfletten har kommit på svenska i år och heter Säg i från! (Louise Lindfors förlag.) I Frankrike har den sålt i 2 miljoner exemplar. Den handlar om tron på att världen kan förändras och uppmanar till att man skall stå upp för sin mening, sina tankar och idéer. Hessel som tillhörde motståndsrörelsen under Andra världskriget och är medförfattare till FNs deklaration för de mänskliga rättigheterna skriver bland annat:

Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs av något, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och starka. Vi deltar i en historisk rörelse, mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare (sid 21)

Hessel tar också faran med den likgiltighet som breder ut sig. Hur människor stänger ute samhällsproblem:

Den värsta inställningen som finns är att säga << Jag kan inte göra något åt det, jag har mitt att sköta.<<(sid 31)

Hessel som verkligen tror på fred och ickevåld, oroar sig för utvecklingen i världen som han menar går emot FNs deklaration för mänskliga rättigheter. Men hans hopp är att makten inte finns på ett ställe och att det därför inte är så svårt att påverka som det kan verka.

Det bästa med boken är att den är så tunn, drygt 30 sidor, så den bör kunna läsas av vem som helst. Den svenska upplagan har fyra förord av Annika Norlin, Göran Greider, Åsa Moberg och Pierre Schori. Jag uppmanar er att läsa, köpa och sprida den här boken. Jag har köpt 10 exemplar. Jag tänker alltid ha ett exemplar i min väska, som jag kan ge bort till någon som jag råkar komma i samtal med. Men några exemplar blir väl också julklappar. Im on a mission! Vad tänker du göra?

Roligt i djävulens tid

Det är väldigt populärt med djävlar så här i Halloweentider. Över huvud taget så finns det ett mode i detta med hemskheter och särskilt sött verkar vi tycka det är när barn är utklädda till djävlar eller har kläder med döskalletryck. Annat var det för tjugo år sedan. Då var det ovanligt att klä bäbisar i svart.

När vi fick barn för elva år sedan var det fortfarande nytt med döskallar och bäbisar. Men det fanns och vi var väldigt glada över att köpa en svart sparkdräkt med spöket Laban till vår bäbis. I i fyraårsåldern, när han som vanligt är utforskade berättelser med gott och ont, så var det döskallar för hela slanten. Dessa kläder var inget särskilt ovanligt, de fanns ju, men inte överallt och särskilt inte på förskolan som vi råkade befinna oss på.

Vi trivdes aldrig på den där förskolan. Möjligtvis är allt överföringar, men känslan var att det var väldigt ängsligt och tillrättalagt. Det var montessoridagis och vi hade bland annat en kväll med inbjuden föreläsare om hur man var en bra montessoriförälder och hur viktigt det var att man hade ordning i barnens rum. Ja det fanns onekligen en längtan efter renhet som vi inte delade. Kanske var det därför som vi kände oss lite utanför?

I alla fall upplevde vi det inte som helt lyckat att vi som enda representanter från områdets värsta gata (säkert hade flera valt föräldrakooperativet för att slippa just barn från denna gata), hade förskolans enda döskalleklädda barn, som dessutom var döpt efter en trixter.

När dottern kom flyttade vi och det började dyka upp väldigt mycket olika barngrejor med Djävlar. Döskallar var modernt och kanske mer modernt i den typ av område som vi bodde i. Min man köpte alla Djävlar som fanns för barn, särskilt till dottern. Till jul när hon fyllde ett år lät han trycka upp en svart t-shirt med en cerise döskalle över hela magen. Döskallarna tyckte jag var okej men alla djävlarna kändes lite överdrivet. Jag blev nästan orolig ibland.

En gång var det riktigt jobbigt. Vi var bjudna på föräldrafika till dotterns dagis. När jag kom sist, en timme efter att det börjat, var dottern den enda som inte hade båda föräldrarna där. Hon var klädd i sin döskalletröja och bar runt på en röd liten Djävul.

Jag tänker ibland att jag är en idiot

Jag tänker ibland att jag är en idiot, som jobbar så mycket utan att få betalt för det. Att allt jag sysslar med på fritiden, som får mig att glöda, har blivit viktigare än mitt arbete som föder mig. Samtidigt så räcker ju familjens tillgångar, trots brist på både förmögenhet och höga löner. Idiot är jag bara när jag speglar mig i tidsandan, så det försöker jag undvika, men det går inte alltid.

Vi är inte i närheten av någon fattigdom, utan är friska och lever stimulerande liv.

Ändå kan jag förnimma att vi idag, i dagens samhälle av vissa räknas som fattiglappar. Vår familj saknar exempelvis både körkort, slalomutrustning, sommarstuga och tvingas leva i en liten fyra på 102 kvadrat. Fast sanningen är relativ och vi har många vänner som bor på mindre yta. Men om de bor mindre för att de valt att bo i en storstads innerstad är det förstås inte lika drabbande. Att bo i innerstan ger oss visst alibi i statussammanhang. Vi bor i innerstan.

Om vi bott i Hjällbo utan körkort och slalomutrusning så vet jag att vårt värde sjunkit ännnu mer. Att vara idealist, svensk, med fast anställning och bo i förort med dåligt rykte är ungefär jämförligt med att vara galen. Om jag dessutom haft en svår övervikt hade mitt människovärde varit ännu lägre. Frågan är om någon ens lyssnat på mig, om det inte varit på nätet under falsk identitet.

Alla människor är inte lika mycket värda. Jag hoppas att någon som läser det här blir arg och menar att så där är det inte alls. Jag vet att det finns de som är befriade från den här speglingen. Som befinner sig utanför eller bortanför den här slags betraktelsen. Jag kämpar för att få vara en av er, men jag ramlar ständigt ner i det här statusrastret och det är som att simma i gyttja. Ibland vet jag inte vad som är jag och vad som kommer från samhället.

Jag har ju också vänner som har det fattigt, som får sopa skafferiet under månadens sista vecka. Hur skall det då kännas för dem med alla bostadsbilagor, arga snickare och social gated communites? Vet inte varför jag just nu kommer att tänka på de barnmössor som nu finns på NK och som kostar 700 kronor. Vanliga svarta mössor med tofs. Förkomna barnmössor är ju också ett välkänt fenomen. Hur rik skall man vara för att känna det är okej att en 700 kronors mössa slarvas bort på en lekplats? Är det för de här mössornas skull som vissa skattelättnader kom till?

Sen tänker jag återigen att jag är en idiot som lägger märke till alla de här värderingsnyanserna i vardagen. Men det är svårt att undvika eftersom det kastat till mig genom folks kroppsspråk, samtalsämnen och dagstidningarnas helgbilagor, exempelvis och jag kan inte ge alla exempel för då hade det blivit en roman. Ändå är jag på det klara med att när mina barn vuxit upp så kommer det vara värmen från hemmet som betyder något.

De öppna dörrarnas betydelse.Det är också en formel som fungerar oavsett hur rik eller fattig du är. För det finns inget annat som är viktigare än rikedomen som kommer av gemenskap.. Allt annat är vilseledande reklam.

/Karin

Medeltida var det ja

Medeltida. Det är svårt att veta exakt hur många gånger jag använt ordet under de senaste åren för att beskriva fenomen i nutid. Jag har sett andra skriva det. Hört andra säga det. I dag när man visade upp krigsfången död på torget (Gaddafi) , eller på framsidan av landets största tidning (vilket jag menar är princip samma sak) så behöver jag inte tvivla längre på att det är just så det har blivit. Medeltida. Jag ångrar bara att jag lät ett av mina barn hämta tidningen just denna morgon och känner mig maktlös inför den råa tidsanda som dagens barn måste växa upp i. GPs första sida var inte så mycket bättre, där ser man en gevärpipa mot det där röret. Bytet syntes inte men röret var efter ett halvt dygn redan så etablerat begrepp att man förväntades förstå vad det var frågan om. För mig var det som avsnitt ett i filmen, eftersom skildringen påminner mer en actionfilm än som den befrielsekamp det är. Betänk just visa upp krigsfången. Det här är inte nyhetsrapportering. Det är Natopropaganda. Men länge leve det lybiska folket! Jag är glad för att deras diktator är störtad.

P.s. I dag blev jag varse en bok som heter Säg ifrån av Stéphane Hessel, om hur man gör för att förändra samtiden. Eftersom det verkligen behövs en förändring så tänker jag ge boken ett försök. Den har tydligen blivit en storsäljare ute i Europa. Hurra!! D.s.