Lästips och en hyllning till sjukvårdens personal

Jag fick ett tips av Siska om att läsa senaste numret av Galago (nr 103, Sveriges enda radikala serietidning) och nu vill jag rekommendera tipset vidare. Tidningen driver med politiken och dagens tendenser, sätter ord på sådant som är outtalat eller bortförklarat i dagspressen.

Pelle Forsheds serie handlar om dilemmat med hemvårdens dilemma. Hur de politiska formuleringar om valfrihet inte har så mycket med verkligheten att göra.

Mats Jonsson har en träffsäker serie som heter "Tokklok scener från ett föräldrakooperativ". Vi har haft våra barn på föräldrakooperativ i sju av våra nio förskoleår, så visst känner jag igen en del, även om de föräldrakooperativ inte alls hade ett överslag av hippa söderfolk i hippa branscher eftersom vi inte befann oss på Söder utan i Göteborg. Men som lönearbetare var man emellanåt exklusiv även på våra kooperativ. Det var inte alltid öppettider som passade oss, eftersom det inte fanns en majoritet med samma behov. Att jobba 8 timmar funkade inte. Man fick jobba mindre för att hinna, eller mer för att kompensera det man inte jobbade när man hade bråttom till förskolan. I vissa perioder kändes det som min familj var en kvarleva från Konsums blåvita- serie. Fast det var okej för jag har alltid gillat att känna mig speciell.

Möjligtvis har det med det allmänna kulturklimatet att göra, men tillsist så blev det en majoritet av anställda i Regionen, landstinget, Sahlgrenska sjukhuset. Det kändes mer hemtamt. Sjukhusfolk vet allt, om det politiska klimatet, klasskillnader, sjukdomar. De har varit på fältet. De är socialt belevade och förstår värdet av att hålla tider. Perfekta människor helt enkelt ( och i att vara perfekt människa ingår självklart ett intresse för läsning av skönlitteratur, så de är så klart ofta läsare; -) )

Tillbaka till Galago. Där fanns också Liv Strömqvists serie Arbetslinjen som tar upp bland annat likheterna mellan neanderthalare och moderater, Karolina Bångs buskisartade "BDSM-tips och trix", ett fantastiskt förord och mycket mycket annat. Läs!

Att transportera sig

Nu åker jag tåg. Det är ingen märkvärdigt med det egentligen. Om det nu inte hade varit så att jag i flera år hade en sån hemsk panikångest så att jag var övertygad om att jag skulle dö eller bli galen varje gång jag åkte tåg. Nu tror jag inte det längre. Det är skönt och väldigt befriande. Varje gång jag åker tåg känner jag mig lika nöjd med min själv som en bebis som lyckas stortera in de runda klossarna på rätt ställe i en sån där klosslåda. Väldigt stolt alltså. Så nu åker jag tåg. Som en vanlig människa. Och läser Hungerspelen. Inget märkvärdigt med det heller egentligen.

Livet - hur fan gör man?

Herregud. Jag tycker att ofta livet är så himla svårt. Ja, alltså inte på något svartsynt deprimerat sätt, utan mer på ett Herregud, hur gör man egentligen-sätt. Jag önskar allt som oftast att jag hade en coach som kunde berätta för mig hur man egentligen gör, en livscoach som skulle kunna gripa in och lösa allt på bästa sätt.

Jaha. Vad är det då som är så svårt med livet nu då? Jag fattar inte hur männsikor gör, faktiskt. Jag fattar inte hur andra lyckas med sina liv. Hur lyckas man göra karriär, skjutsa barnen till tusen aktiviteter, laga Linas välsmakade matkasse-middagar, baka surdegsbröd, ha ett välstädat hem och ha myskvällar med sin underbare man. Jag försöker verkligen, det gör jag, men fan - det går ändå inte så himla bra. När jag ser på andra, då känner jag mig som en jävla amatör på livet. En amatör som inte riktigt klarar av det som andra lyckas med. 

Egentligen spelar det väl inte så himla stor roll om jag bakar surdegsbröd eller inte. Mina barn skulle för övrigt ändå bara fnysa åt surdegsbröd och ändå välja det fabriksbakade tillsatspreparerade vita brödet. Och egentligen spelar det kanske inte så stor roll om jag har välstädat och perfekt hemma. Barnen stökar ju ändå ner lika fort som jag har städat färdigt. Problemet är väl att jag bryr mig lite för mycket om vad man ska uppnå för att vara lyckad. 

Och egentligen så kan man ju fråga sig om jag hade blivit så mycket lyckligare om jag hade bakat det där surdegsbrödet. Och egentligen kan man ju fråga sig varför jag bloggar om min prestationsångest. Antagligen är det för jag hoppas att det inte bara är jag som inte fattar hur man gör. Med livet alltså.

Märkliga grejer som hänt sedan vi startat bloggen

- Den här bloggen startade

-Jakten på Usama Bin Ladin tog slut efter tio år.

- Orealistiskt väder, det snöade på körsbärsblommen. Under loppet av ett par dagar så upplevde vi sommar, vinter och sedan vår.

- Liseberg beslutar att det skall vara fortsatt gratis för vuxna att åka hästkarusellen.

- Efter några dagar så har den här bloggen över tusen besök.

- Politikerna i Majorna Linne verkställer inte hotet om besparingar med 21 tjänster i sina skolor.

Ja det var det, men säkert hände fler märkliga saker som vi inte hann lägga märke till. Vad gäller framtiden så hoppas vi först och främst på en fin sommar.

Föreställ dig

att du stiger in i en knökfull hiss. Där är så trångt att du inte kan vända dig om utan att stöta emot (och reta upp) din granne. Hissen är så överfull att du ofta lyfts upp från golvet. Det är i och för sig en smärre välsignelse eftersom det sluttande golvet är av ståltråd som skär in i fötterna på dig.
Efter en tid mister alla i hissen förmågan att verka för gruppens bästa. Vissa blir våldsamma, andra galna. Några blir i brist på mat och hopp kannibalistiska.
Det ges inget andrum, ingen frist. Det kommer aldrig någon hissreparatör. Hissdörren öppnas bara en gång, mot slutet av ditt liv, när det är dags att färdas till den enda plats som är ännu värre (SE SLAKT OCH STYCKNING).

Om burhöns ur Jonathan Safran Foers Äta djur (sid. 53).
Jag kommer säkerligen att återkomma till denna bok, sällan har jag läst en sådan viktig bok. Nu ska jag återgå till läsningen, var bara tvungen att delge mig av innehållet lite... God middag

5 tecken i tiden

Jag ger er här min mest vassa samhällsanalys: fem tecken på att vi går mot vår undergång:

1. Musiken som spelas i radio består av fraser som "club, dancing, club, club, yeah, oh, I like to party, on the danceflooooor" och all samhällskritisk musik verkar ha fastnat på 70-talet.

2. Att USA:s regering tror att vi är hur dumma som helst. Och att vissa anser att USA är "blessed by God" och därmed kan gå omkring och skjuta folk hur som helst, utan rättegång.

3. Det faktum att jag tydligen inte kan läsa något mer litterärt utmanande än en ungdomsbok om undergång, övernaturliga krafter och osannolika skeenden staplade på varandra.

4. Att den lokala frikyrkliga falangen tror att det går att värva folk med saft, kakor och falsk glättighet.

5. Att göteborgskan har blivit framröstad till Sveriges mest tilltalande dialekt!? När alla vet att det ju är norrländskan! Ja men det vet man ju hur det är med den saken, korruption och allt. Omval tack!

Bonustecken: Att detta är min skarpaste slutsats: vi blir fördummade, och alla vet om det.

You are not alone.

De senaste dagarna har jag känt mig snudd på oövervinnerlig. Jag har känt mig starkare än värsta superhjälten. Att  få så mycket fin respons på mitt blogginlägg om min övergreppsbakgrund känns så fint, starkt och stort. Tack så mycket till alla som har läst, hört av sig och kommenterat. Tack för alla fina möten och alla fina ord. Det är svårt att med ord beskriva hur mycket det betyder för mig.

Och alla ni som har kommit till mig med era egna berättelser om övergrepp, ni är modiga och starka. Ni är inte ensamma. All kärlek åt er. Vi är tyvärr så många som delar dessa erfarenheter. Jag blir så frustrerad och förbannad när jag tänker på det. Det är för jävligt hur många vuxna som tar sig rätten av förstöra barn.

Under hela min uppväxt bar jag på en så stark känsla av ensamhet. Jag kände mig också så oerhört annorlunda jämfört med mina jämnåriga - det var som om jag var hundra år äldre än dom, i själen. Den där känslan av ensamhet är så makalöst svårt att bli av med, men att börja prata om sina upplevelser, att möta andra med liknande erfarenheter - det är så läkande. Att inse att man inte är ensam, att man inte är annorlunda och inte minst att man inte är helt galen. Och det är nog detta som är nyckeln till allt - att vi vågar prata om det svåraste. Det är bara genom att prata om våra erfarenheter som det där tunga jävla oket av skam kan lyftas från våra axlar.

Och till alla utsatta barn - åh som jag skulle vilja säga till er att ingen INGEN får fan göra er illa.

Miljoner kramar till er alla.