vardagsbetraktelser

Vi har köpt en dator till sonen. Jag vet inte varför jag känner mig som djävulen själv när jag skriver detta. Det enda argument jag har för att han inte skall få en dator är moralpaniken. Han är inte särskilt dyr i drift för övrigt och vi har råd. Han sitter mycket framför datorn, men det gör vi också. Han använder datorn mest till ett i högsta grad oskyldigt spel som heter Club Penguin och till att lyssna på ljudböcker från bibliotekets hemsida. Han utvecklar både husliga och intellektuella sidor, förstår inte vad det är för fel med det.

Vi köpte datorn på ett ställe där jag fick förtroende för försäljaren eftersom han inte var som en typisk försäljare. Det var det som gav honom trovärdighet. Han hade säkerligen inte gått någon säljkurs och försökte inte proppa i mig inövade floskler som fick mig att känna mig indignerad för anmodad hjärndödhet.

Liknande urvalsmetod hade vi när vi valde barnförsäkring. Det kom hem en försäkringsman som gjorde fel från början, han glömde pappren i bilen som han fick gå och hämta. Sedan frågade han i fall vår son hade några förlossningsskador före födseln. Självklart valde vi det försäkringsbolaget. Inte bara för att han gjorde fel utan mest för att han visade sig. Han verkade inte ha något farligare att dölja.

Detta med att efter klassisk byråkratmodell gå in i en yrkesroll får mig bara att tänka på människor som inte vågar erkänna sina egna fel, eller än värre lägger sina egna fel på andra människor. Sådant skapar varken trovärdighet eller trivsel.

Tillbaka till detta med trovärdighet. I dag när jag såg mig själv i spegeln så insåg jag att jag genast behövde klippa mig. Jag hade inget förtroende för henne som jag mötte i spegeln, hon såg sjavig och karaktärslös ut. Jag gick till salong på Linnégatan som jag tidigare aldrig besökt. Då jag kom in blev jag genast orolig. Att se sig själv i spegeln hemma var inte samma som att se mig i spegeln på salongen. Det syntes verkligen att jag kom direkt från en storstädning eller något annat orent sammanhang. Det var inte bara ett ostyrigt hår till ett osminkat ansikte utan också en grön tröja med flera stora vita fläckar på. På vägen dit, precis utanför systemet, hade jag mött en tidigare lärare från en skola som jag jobbat mot, som tittat lite märkligt på mig och minuterna efter framför spegeln på salongen så insåg jag att han förmodligen trodde att jag blivit uteliggare. Det var för övrigt också en lärare från samma skola som flera år tidigare såg när jag fullt påklädd hoppade i bassängen på Askimsbadet för att trösta min son som precis blivit räddad från drunkningsdöden. Nu tror jag inte att de har något större intresse av att prata om mig på den där skolan och tur är väl det, för tänk vilka historier de skulle kunnat berätta.

Tillbaka i salongen. Min outfit fick mig att bli orolig över att frisören inte skulle få grepp om min personlighet utan klippa mig helt fel. Hon såg ung och trendig ut, verkade ha koll på precis på alla detaljer på ett strängt vis som skulle kunna bidra till att hon dömde ut mig direkt för att sedan slarva sig igenom mitt hår då hon bedömde att jag inte skulle lägga märke till ett eller annat jack. Med stigande ålder har jag börjat känna en allt större misstänksamhet mot unga och trendiga, som grundlades när jag gick till en affär för att pröva skor och de två biträdena började gapskratta när de fick se mina omålade extremt tjocka och knöliga tånaglar. Men det här var en bra frisör som förstod sig på hur man skulle göra en sådan som mig lite snyggare.

ge mig ingen mer hjärnblödning

I dagens tidning läser jag att regeringens ungdomssatsning var klipp för Liseberg. Man förbättrade sin vinst från 28 till 72 miljoner. I samma tidning kan man också läsa att skolbarn under skoltid gjort färre besök på teater, museer och bio jämfört med tidigare år. Vilket man förklarar med att målet att barn och unga i Göteborg skall ha minst en lektion på dessa aktiviteter tagits bort ur budget. I Gunnared har man gjort minst besök och flest har man gjort i Södra Skärgården och Linnéstaden. I Högsbo toppar man med teaterbesök. Man har alltså stärkt segregationen. Suck. Jag känner att det inte ens är någon idé att fråga om varför vinsten i det kommunala bolaget inte kan bidra till välfärden. Det är väl liksom det som borde vara vitsen med att ha just kommunala bolag. Skattepengarna får vi väl ändå oavsett vem som äger. Men om jag frågade så vet jag att jag skulle få ett långt och slirigt svar som gick ut på att det går inte, för vi vill inte. Ett svar som princip också skulle gå ut på att jag är dum som frågar.

Alltså bryr man sig inte tillräckligt om nedskärningar i vård omsorg och skola. Hur skulle det kunna finnas någon annan förklaring? Museer får minskade anslag till förmån för kommersiella konkursmässiga utställningar och Göteborgshjul. Iden som jag delar med sannerligen allt för många att Göteborgs kommunledning är toppstyrd av Göteborg och company växer sig sannerligen starkare. Men att man tagit bort kulturarrangemangen ur budgeten för skolbarnen beror väl sannolikt på att man inte förstår vad det skall vara bra för. En bakgrund till detta kan man kanske få om man läser om Göteborgs högsta kulturhöns här

Ursäkta bristen på källhänvisningar. Det finns ännu inga länkar ute i dagens GP ännu.

Botten is nådd

Ett bottennapp i valkampanjen är väl ändå detta. Brist på förtroende är en genomgående tematik i alliansens poltik. Vi har sänkt a-kassa för de som är arbetslösa eftersom man tror att det skulle lösa en del av arbetslösheten. Skolkare skall man komma till rätta med genom att vara strängare mot dem. FRA-lagen och förslag om gredelina kuvert till torskarna. Just nu önskar jag att jag var en rapare, men det är jag inte. Men om jag rappat hade jag skrivit några rader till och avslutat med något käckt om den matematiska illusionens seger över förnuftet. Om jag någon gång köper mig en båt så skall den heta Logikens bristande kompetens 1.

Skärpning

Nu är det snart val. Det rödgröna blocket knappar in, vilket är ganska märkligt med tanke på att ingen av de stora morgontidningarna är socialistisk, men det är klart folk läser inte så mycket tidningar längre, det är andra saker som styr, de personliga känslorna för de olika partiledarna. Om det är någon som är mobbad av våra partiledare så är det helt klart Mona Sahlin och det passar ju så bra in i vår alltmer tävlingsinriktade kultur där det populäraste programmet är det där man säger oförskämdheter till mindre begåvade (Idol) och allt färre menar sig ha råd med morgontidningar, till förmån för gymkort. Man får vara hur mycket moderat man vill för mig, men jag tycker att man bör stå för det i så fall, gå till botten med sina värderingar och inte skylla på ytliga saker som val av en handväska. Men det är klart att vi skall gå hårt åt våra partiledare, frågan är väl bara på vilket sätt och på vilka grunder.

Poltiken handlar inte längre om solidaritet, utan att locka till ett godisbord. Det är politikerna själva som lagt grund till detta, kanske sossarna, när de lyckades locka väljare genom att sätta maxtaxa på dagis. Många av oss är överens om att vi aldrig är starkare än den svagaste länken. I debatten i dag så är många överens om att det är integrationsfrågorna, skolan, arbetslösheten som är den svagaste länken. Jag är mer benägen att säga att det är brist på intellektuellt kapital som är besväret. Att man inte letar efter radikala lösningar vare sig på personliga eller politisk nivå. Som att man gett upp drömmen om ett jämställt samhälle. Jag märker det hela tiden i vardagslivet, hur folk är rädda för att säga ifrån, är öppna om att de blev nervösa för att prata med personer med höga befattningar, som om det är något allmänmänskligt medfött. Jag tycker inte det var så för några år sedan. Kanhända beror det på att jag befinner mig i streberåldern, fyrtioårsåldern, men ändå jag tycker det är så himlans b. Själv är jag lyckligt befriad från denna typ av rädsla. Jag dömer folk efter hur de behandlar andra, det är den enda måttstocken man behöver. Måste väl också säga att rädslan många gånger inte alls beror på att alla personer med höga befattningar är ett kallsinnig patrask. Utan att rädslan kommer av något annat, av strukturen och en överhängande känsla av att man skall veta sin plats. Kanske ingen slump att det var just en svensk som sa "We care about the small people"

Även om man i Sverige förklarar fadäsen med talet med att small people i USA är dvärgar så ligger det också något annat i det. Men vad denna rädsla kan väl i grunden inte bero på något annat än att man inte längre tror att alla människor har lika värde och hur skulle man kunna tycka det när folk behandlas så olika.

Jag vet inte hur det har blivit så, men samtidigt finns ju denna lättvindighet att byta ideologi. Men vad jag egentligen skulle skriva är att om man nu väljer att rösta på alliansen så skall man stå för det, att man tar för lätt på sin demokratiska rättighet. Vilket så klart har med denna godisbordspoltik att göra, att bristen på skillnader mellan partierna är så små när moderaterna kallar sig nya arbetarpartiet och sossarna knappt vågar kalla sig socialister. Det är i länder med lite skillnader mellan partier som främlingsfientliga partier frodas och därför har det blivit som det blivit i Sverige i dag. Jag tycker att de stora partierna är dåliga på att ta ansvar för detta.

Nu skulle jag kunna skriva ganska mycket mer, om Reinfeldts ledande retoriska modell. Han har förmodligen aldrig varit personligt drabbad av dålig politik? Så vad har han att uppröras över. Men också att hans retorik har blivit en ledande modell i debatterna. Hur man härmar hans retorik, överdrivna lugn och vilket är bevis på distans till väljarna som har det svårt. Vad jag egentligen vill skriva är att om man nu väljer att rösta på ett parti så skall man gå till botten med varför.

Perfektionismens baksida?

I går läste jag en intressant krönika om det moderna samhällets vänskap. Jag tänker inte återge vad som stod, det kan ni läsa själva här. Däremot kommer jag att skriva om de tankar som krönikan satte i gång. Möjligtvis har jag fel i allt, det jag tänker är så nytt, har inte hunnit pröva det mot någon än, men jag tänker pröva det här och skriv gärna emot! Jag tillhör dem som menar att samhället går framåt, men alla tider har sina problem. Vad jag nu skall försöka mig på är att identifiera några gemensamma problem för människor i det moderna samhället. Observera att jag undviker att skriva den moderna människan, för jag tror inte riktigt att hon finns. Eller snarare hon kanske finns, men hon har funnits sedan antiken åtminstone, men det är alltså inte antikens människa jag pratar om utan hon som lever i dag. I ett samhälle som förändras snabbare än något annat samhälle vi känner till.



Vi lever i en tid då de vetenskapliga framstegen har exploderat. Det tror jag skapar en anda som påverkar oss individer att sträva efter att ständigt vässa oss, förbättra oss, göra oss till en del av det vetenskapliga framsteget utan att vi egentligen tänker på det, vi dras bara med. Människan är föränderlig det vet vi, men denna syn kan också innebära ett slags självförakt. Att det ständigt finns något som vi borde göra för att bli lite bättre.



Vid sidan av detta finns en en strävan efter att också vara en lycklig person, men att vara lycklig går kanske inte alltid så bra emot strävan att ständigt förbättra sig.Snarare är det väl så att det passar väldigt dåligt ihop. För lyckan hittar man väl vanligtvis i lugnet och att vara till freds. Samtidigt som de vetenskapliga framstegen har kommit till stånd så har det skett en urbanisering. Fler storstäder som borde innebära fler möjligheter för människor att hitta sin särart, ta vara på det som är genuint i jaget, eller hur man nu skall uttrycka sig i denna fråga som lätt kan bli lite romantiserad. Men jag menar att storstaden har fler möjligheter till subkulturer och individuell frihet än ett litet samhälle. Samtidigt som de riktiga originalen oftast håller till på lansbygden.



På något sätt tror jag att försöket att som jag skrev förut hela tiden utveckla sig, sträva mot något bättre kan hamna i kollision med att hitta sig själv. Det är inte ett självklart problem men uppstår ändå ganska ofta. Eftersom detta att bli modern lätt kan bidra till ett slags skam över vem man egentligen är, att man ska bli något bättre, finare, eftersom den moderna stadsbilden, många gånger inte ger så mycket förståelse för indivdualitet som den fria människan. Eller det är snarare en klasskonflikt. I de fattigaste områden är också de minst individualiserade, där man som tillfällig besökare lätt kan förvilla sig och gå vilse eftersom alla hus ser likadana ut, vilket så klart kan skapa en illusion av att vi människor också egentligen borde vara lika. Den kultiverade människan blir också därför i värsta fall den tuktade människan. Jag tror att den vilda naturen i bästa fall har en positiv inverkan på människan. Så är det i alla fall för mig när jag går runt i skogen och ser alla krokiga grenar och inser den vilda skogen ger mig något som den välordnade parken aldrig kan ge.



Genom att anamma speciella framgångsrecept så vi bygger självförtroende och inte självkänsla. Vi lär oss att prata mycket för att synas, göra si eller så. Men eftersom vi inte bygger någon självkänsla så blir vi allt mer beroende av yttre bekräftelse, ilket alltså blir allt svårare att få och ger allt mer desperata tilltag för att få bekräftelse. Egentligen gäller det nog att inte fästa så stor vikt vid beröm, utan att hitta sin egen inre kompass. För blir man för beroende av yttre bekräftelse kan man lätt bli förkrossad av kritik och då kan man vara riktigt farligt ute. Problemet blir större och större eftersom så många försöker vara speciella på samma sätt. Att inte bli sedd kan väcka skamkänslor. Det är ju det som är grejen med skam. Trots att man inte gjort något fel själv kan känna som att man själv har gjort fel, där är fällan. I ett samhälle där allt ser likadant ut så att man påverkas till att inte våga visa sin särart, så kan man kanske till och med känna skam för att ingen ser en eftersom man själv inte vågar visa sig? Skam försöker man oftast dölja, genom att visa sig ren eller perfekt. I dag har vi ganska många kommersiella aktörer som appelerar till människors behov att forma ett perfekt jag. För att kompensera och dölja sin skam över att inte bli sedd. Ett krux här är också att det kommersiella budskapet hela tiden förändras eftersom det bygger på att bygga nya behov hos konsumenterna. Så det att bli nöjd med sig själv bygger på sin egen orimlighet.



Här kommer en enkel låt som vars rader någon skrev som statusuppdatering på facebook för någon vecka sedan. Jag tycker den är så vacker och gråter varje gång jag hör den:

Undrar så flundran

På debattsidan på dagens DN-debatt skriver vänsterpartiet om problemet med att friskolor tar ut stora vinster som inte går tillbaka till skoleleverna. Personligen så har jag inget emot friskolor, men jag gillar inte att de kan ta ut stora vinster som inte går tillbaka till eleverna utan till vinstdrivande företag. Jag tycker det är stöld av skattepengar. Att friskolor utarmar den kommunala skolan ser vi bevis på idag. Jag tycker att man borde hitta ett annat system där det ena inte utarmar det andra, men jag har förstått att det är svårt. Men i Norge, Finland och Danmark har man tydligen täppt till möjligheten för friskoleföretagen att skaffa stora vinster enligt dagens debattartikel.

Jag förstår inte att man skall jaga fuskare bland låginkomstagare och försämra villkoren för arbetslösa samtidigt som man tycker att den här typen av tjuverier är helt okej. Det finns en nonchalant och gnällig ton i hela samhällsklimatet som gör att vissa använder sitt samhällsengagemang till att vaska champagne medan andra kanske jobbar svart för 20 kronor i timmen. Däremellan ett stort skikt som fuskar med skatten om de har en möjlighet.

Jag säger inte att jag inte skulle fuska med skatten om jag hade en möjlighet. Jag har aldrig varit där och har ingen aning om hur jag skulle påverkas av en så ekonomiskt gynnsam situation att jag kunnat välja. Men det märkliga är ju korrelationen mellan att ha lite mer att röra sig med samtidigt som man anser att man inte har råd att betala skatten. Samtidigt som man klagar över samhällsservicen som man envisas med att skylla på en underklass som man inte menar gör rätt för sig. En bristande intelligens i samhället som beror på jag vet inte vad, en sifferiver, bristande poetisk dimension kanske, eller ett totalhaveri av det individualistiska projektet som behöver en trygg stat för att det inte skall bli djungelns lag ungefär. Sedan denna uppenbara skillnad på folk och folk, människors olika värden, olika rättigheter. Samhällets styvbarn.